Omprövning av skuldsanering och ersättning för rättegångskostnad – HD, mål nr Ö 731-17

Huvudfrågan – omprövning eller ej?

HD inledde med följande allmänna uttalanden:

• Den grundläggande tankegången bakom bestämmelserna om omprövning i 24 § SksanL (numera 48 § NSksanL) är att ett beslut om skuldsanering ska ändras endast om ett upprätthållande av beslutet skulle framstå som skadligt för den allmänna betalningsmoralen.

• Även om gäldenärens ekonomi har förbättrats på det kvalificerade sätt som sägs i 24 § första stycket 5 SksanL, så kan man låta bli att ändra skuldsaneringen om en helhetsbedömning visar att en ändring inte behövs.

• Helhetsbedömningen ska utgå ifrån i vilken grad gäldenärens ekonomiska situation har förbättrats. Men den kan också väga in vad förbättringen beror på, hur snart den har inträffat och hur den har inverkat på gäldenärens livssituation. Man kan t.ex. göra olika bedömningar om gäldenären genom ett långsiktigt och målmedvetet arbete under en längre tid har lyckats förbättra sin ekonomi långt över förväntan eller om gäldenären har uppnått motsvarande förbättring genom en lotterivinst en kort tid efter skuldsaneringen. Bedömningen måste göras i ljuset av syftet med bestämmelserna om omprövning, nämligen att undvika skadliga konsekvenser för den allmänna betalningsmoralen.

• Ersättningen som M fått är enligt förarbetena till ersättningslagen inte avsedd som någon skadeståndsrättslig kompensation för en konkret skada. Den kan i stället närmast betraktas som ett särskilt slag av kränkningsersättning av ex gratia-karaktär. Ersättningen är dock att jämställa med ett sådant skadestånd för personskada som enligt 5 kap. 7 § andra stycket utsökningsbalken inte får utmätas om medlen hålls avskilda och mindre än två år har förflutit från det att utbetalning har skett. Detta begränsade utmätningsskydd innebär emellertid inte att man generellt kan bortse från ersättningen vid bedömningen av om omprövning ska ske. Däremot medför ersättningens särskilda karaktär och de syften som ligger till grund för ersättningslagen att det i det enskilda fallet inte behöver få några skadliga konsekvenser för den allmänna betalningsmoralen om gäldenären får behålla hela eller delar av ersättningen. Detta ska beaktas vid helhetsbedömningen och kan, tillsammans med andra omständigheter, medföra att skuldsaneringsbeslutet ska stå fast.

I Ms fall bedömde HD att ersättningen inte hade inneburit någon mera påtaglig förändring av livssituationen. Även om M fick tillgodogöra sig hela beloppet framstod Ms ekonomiska förhållanden fortfarande som bräckliga i ett längre perspektiv. Vid en helhetsbedömning kunde det inte anses stötande att skuldsaneringsbeslutet fick kvarstå oförändrat.

En ledamot var skiljaktig och ansåg att omständigheterna i detta fall motiverade en ändring av skuldsaneringsbeslutet, eftersom ersättningen nästan motsvarade de skulder som ingick i skuldsaneringen. Borgenärerna borde därmed få del av det ökade betalningsutrymmet samtidigt som M, med hänsyn till ersättningens karaktär, borde få behålla en inte obetydlig summa. Beträffande fördelningen saknades det skäl att frångå den bedömning som Kronofogden hade gjort.

Ersättning för rättegångskostnader i HD

I skuldsaneringslagens förarbeten står det att huvudregeln i skuldsaneringsärenden bör vara att såväl gäldenären som borgenärerna svarar för sina egna kostnader. För gäldenärens del har denna huvudregel motiverats med att gäldenären kan få hjälp från andra instanser under förfarandets gång. Det är dock inte uteslutet att kostnadsfördelning kan ske. När ett skuldsaneringsärende handläggs i domstol ska 32 § ärendelagen tillämpas. Det innebär att domstolen, i ett ärende där enskilda är motparter till varandra, får förplikta den ena parten att ersätta den andra parten för kostnader i ärendet enligt 18 kap. rättegångsbalken. HD anser att bestämmelsen i 32 § ärendelagen bör tillämpas när det har förekommit en intressemotsättning mellan parterna, baserat på NJA 1979 s. 164.

HD konstaterade i det aktuella fallet att det funnits en ”tydlig” intressemotsättning mellan M och sökanden i omprövningsärendet, CSN. Eftersom målet gällde en speciell fråga som inte var reglerad i lag eller tidigare hade prövats i högre rätt, hade M inte kunnat förvänta sig att få hjälp av andra samhällsinstanser. Detta talade för att CSN borde förpliktas att ersätta Ms kostnader.

Dock var inte 32 § ärendelagen tillämplig eftersom CSN inte uppträdde som enskild borgenär utan som företrädare för det allmänna. I enlighet med ett tidigare ärende om utmätning (NJA 2015 s. 374) ansåg emellertid HD att det ändå kunde finnas en ersättningsskyldighet med hänvisning till bestämmelsen i 2 kap. 11 § RF om rätten till en rättvis rättegång. För en sådan ersättningsskyldighet krävs dock att kostnaderna har varit befogade med hänsyn till sakens beskaffenhet. Då ska man också väga in att handläggningen enligt ärendelagen är förenklad.

HD fann att det med hänsyn till omständigheterna kunde antas att M skulle ha haft svårt att tillvarata sin rätt i HD utan att anlita ett juridiskt skolat ombud. Därför fanns det skäl att förplikta CSN att ersätta Ms ombudskostnader.

Huvudfrågan – omprövning eller ej?

Genom avgörandet bekräftar HD vad som tidigare uttalats i NJA 2011 s. 957, nämligen att en omprövning i vissa fall kan underlåtas även om gäldenärens ekonomi förbättrats på det kvalificerade sätt som sägs i 24 § första stycket 5 SksanL (numera 48 § första stycket 7 NSksanL). En helhetsbedömning utifrån förhållandena i det enskilda fallet kan leda till att skuldsaneringen ska kvarstå trots den väsentliga ekonomiska förbättringen, om man inte bedömer att det skulle ha en skadlig inverkan på den allmänna betalningsmoralen.

Skatteverket uppgav i HD att den aktuella ersättningen var utmätningsbar så snart den hade betalats ut och att skuldsaneringsborgenärerna inte borde komma i en sämre ställning i förhållande till eventuella kvarstående och nya borgenärer. HD lade dock ingen avgörande vikt vid utmätningsfrågan och ansåg även att ersättningen omfattades av bestämmelsen i 5 kap. 7 § andra stycket UB och därmed var utmätningsfri under en tvåårsperiod, förutsatt att ersättningsmedlen hölls avskilda.

Ersättning för rättegångskostnader

I skuldsaneringsärenden i en allmän domstol är ärendelagen tillämplig. Samma sak gäller i företagsrekonstruktions- och utmätningsärenden. I konkursärenden gäller däremot rättegångsbalkens regler i tillämpliga delar, se 16 kap. 2 § konkurslagen (1987:672).

Om det i en speciallag finns en bestämmelse som avviker från ärendelagen så gäller den bestämmelsen, se 2 § ärendelagen. I företagsrekonstruktionsärenden leder detta till att bestämmelsen i 32 § ärendelagen om rättegångskostnadsansvar som regel saknar betydelse, på grund av de särskilda kostnadsregler som finns i 4 kap. 4–6 §§ lagen (1996:864) om företagsrekonstruktion.

I utmätnings- och skuldsaneringsärenden finns det däremot inga särskilda kostnadsregler, vilket gör att man kan tillämpa 32 § ärendelagen. I skuldsaneringsärenden är huvudregeln, enligt förarbetena, dock att såväl gäldenären som borgenärerna ska svara för sina egna kostnader (prop. 1993/94:123 s. 162 f., se även RH 2010:59 där gäldenären förgäves hade överklagat ett beslut från Kronofogden om att vägra skuldsanering men trots detta inte behövde stå för borgenärernas rättegångskostnader). I den nu aktuella situationen, med en borgenär som begär omprövning av en skuldsanering och som förlorar en process om detta, finns det emellertid tidigare hovrättsfall där borgenären med stöd av 32 § ärendelagen har förpliktats att ersätta gäldenären för rättegångskostnaderna (se RH 2004:65 och RH 2008:94). Genom det nu aktuella avgörandet bekräftar HD att 32 § ärendelagen kan tillämpas i en sådan situation.

Enligt bestämmelsen i 32 § ärendelagen får domstolen, med tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken, förplikta en part att ersätta en annans parts rättegångskostnader. Det räcker dock inte med att det finns flera personer som formellt är att se som motparter till varandra i domstolsärendet. Det krävs även att det har funnits en intressemotsättning som föranlett en handläggning i domstolen enligt samma principer som gäller för tvistemål (se NJA 1979 s. 164). Om en viss part varit den som huvudsakligen agerat i ärendet, samtidigt som det formellt funnits en eller flera medparter till denne, kan detta leda till att den huvudsakliga parten ensam får stå kostnadsansvaret vid en förlust i ärendet. För Skatteverkets del kan detta vara av betydelse t.ex. i ett utmätningsärende där Skatteverket har tillstyrkt överklagandet medan någon annan utmätningssökande bestrider och vill att det överklagade utmätningsbeslutet ska stå fast. Om överklagandet vinner bifall kan detta leda till att den andra utmätningssökanden blir ensamt ansvarig för motpartens kostnader.

I det aktuella skuldsaneringsärendet fanns det ett 20-tal skuldsaneringsborgenärer, däribland Skatteverket, som berördes av omprövningsfrågan och som därmed var part i ärendet. Dock var det CSN som hade föranlett domstolsärendet genom sin ansökan om omprövning och på så vis hade en tydlig intressemotsättning i förhållande till gäldenären. Detta ledde till att CSN ensamt borde stå för gäldenärens kostnader, vid en tillämpning av 32 § ärendelagen.

När staten är part i ett domstolsärende råder det dock ett speciellt läge eftersom 32 § ärendelagen endast gäller i ärenden där ”enskilda är motparter till varandra”. Denna förutsättning är inte uppfylld när staten agerar som borgenärföreträdare för fordringar som handläggs som allmänna mål hos Kronofogden. I tidigare praxis för utmätningsärenden har det dock fastslagits att staten som förlorande part i stället kan åläggas ersättningsskyldighet med stöd av grundlagsbestämmelsen i 2 kap. 11 § RF om rätten till en rättvis rättegång (se NJA 2015 s. 374). HD slår nu fast att samma sak gäller i ett överklagat skuldsaneringsärende där staten är förlorande part.