Områden: Skattebetalning & borgenärsarbete
Datum: 2016-06-30
Dnr: 131 308714-16/111
Sammanfattning
HFD har med beaktande av proportionalitetsprincipen nedsatt betalningsskyldigheten för en företrädare (AA) från 716 miljoner kronor till 2 miljoner kronor.
HFD klargör att en likvidator är att jämställa med en företrädare enligt bestämmelserna i skattebetalningslagen (1997:483)och att en frivillig likvidation inte innebär att verksamma åtgärder vidtagits.
Endast ett konstaterande av objektiva förhållanden på förfallodagen är inte tillräckligt för att grov oaktsamhet ska föreligga. Förhållandena i det enskilda fallet måste beaktas och därvid bland annat vägas in vilka handlingsalternativ företrädaren haft att tillgå.
HFD anser att betalningsskyldigheten är en konsekvens av en i allt väsentligt atypisk situation. Det avser ett anmärkningsvärt högt belopp. En betalningsskyldighet för hela beloppet anses stå i ett klart missförhållande till det som det allmänna vinner av att hela beloppet utkrävs. Lagstiftningens handlingsdirigerande syfte kan uppnås även om betalningsskyldigheten begränsas till ett betydligt lägre belopp. En proportionalitetsbedömning leder då till att beloppet ska sättas ned. Då AA funnits vara grovt oaktsam är det inte rimligt att hela betalningsskyldigheten bortfaller, utan betalningsskyldigheten begränsas till skäliga 2 miljoner kronor.
Referat
AA var likvidator för två bolag. Han tillträdde detta uppdrag i juni 2012 respektive i januari 2013. AA hade tidigare varit verksam inom samma bolagsfär och företrätt ett av de aktuella bolagen i domstolsprocesser rörande de aktuella skatterna och bedömdes därigenom ha haft god inblick i bolagets ekonomiska situation. Bolagen saknade nämnvärda tillgångar när de trädde i likvidation. Det bör därför stått klart för AA redan när likvidationsförfarandena inleddes att bolagen inte skulle kunna betala de aktuella skatteskulderna på förfallodagen.
För att det ska föreligga grov oaktsamhet räcker det inte att konstatera att objektiva förhållanden såsom att betalning inte skett på förfallodagen och att inte några verksamma åtgärder vidtagits. Förhållandena i det enskilda ärendet måste beaktas, däribland vilka handlingsalternativ företrädaren hade.
De aktuella skatteskulderna, som sammanlagt uppgick till 716 miljoner kronor, förföll till betalning den 12 mars 2013. Skulderna betalades inte på förfallodagen och AA begärde bolagen i konkurs i maj samma år respektive mars 2014. Redan att ta på sig ett uppdrag som likvidator utan att omedelbart försätta bolagen i konkurs kan enligt HFD framstå som grovt oaktsamt, om man som AA hade insikten att skatterna inte skulle kunna betalas. Någon godtagbar förklaring till varför konkursansökan dröjde har inte lämnats. HFD finner att detta sammantaget innebär att AA, som är advokat och därför väl bör känna till vilka åtgärder en likvidator är skyldig att vidta, måste anses ha varit grovt oaktsam.
HFD prövar därefter om det föreligger särskilda skäl för befrielse. HFD konstaterar att ingen av de typiska situationer som behandlats i rättspraxis eller förarbeten när betalningsskyldigheten helt eller delvis kan efterges är för handen. HFD finner dock att det finns omständigheter kring AAs ställning och agerande som bör beaktas inom ramen för en proportionalitetsprövning. HFD anför följande omständigheter
AA tillhör inte den personkrets som reglerna om företrädaransvar främst avser att träffa,
AA saknade ägarintresse i bolagen, vare sig för egen del eller genom någon närstående,
ingen faktisk verksamhet bedrevs i bolagen under den tid AA var företrädare,
statens fordran växte inte,
vid skatternas förfallodag stod det klart att bolagen sedan länge saknat förmåga att betala skulderna,
ingen åtgärd AA kunnat vidta hade i någon väsentlig mån ändrat på bolagens betalningsförmåga.
HFD uttalade därefter:
”AA har genom företrädaransvaret ålagts betalningsskyldighet för ett anmärkningsvärt högt belopp. Det står enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening klart att även ett betydligt lägre belopp skulle innebära att lagstiftningens handlingsdirigerande syfte uppnås i lika hög grad. Den börda som betalningsskyldigheten innebär för AA är mycket stor och – som framgått ovan – en konsekvens av en i allt väsentligt atypisk situation. Betalningsskyldighet för hela beloppet måste därför anses stå i ett klart missförhållande till det som det allmänna vinner av att hela beloppet utkrävs. Mot denna bakgrund ska beloppet sättas ned.”
Utifrån en samlad bedömning av samtliga omständigheter gör HFD en uppskattning av vad en rimlig betalningsskyldighet för AA är. Med beaktande av att AA befunnits vara grovt oaktsam framstår inte en nedsättning av hela betalningsskyldigheten som rimlig. Betalningsskyldigheten begränsas därför till skäliga 2 miljoner kronor.
Skatteverkets kommentar
HFD klargör att en likvidator är en sådan företrädare som kan åläggas ett betalningsansvar enligt reglerna i skattebetalningslagen, numera skatteförfarandelagen. En frivillig likvidation innebär enligt HFD inte att en verksam åtgärd har vidtagits på samma sätt som en ansökan om företagsrekonstruktion eller konkurs.
HFD framhåller att det i varje enskilt fall ska prövas om grov oaktsamhet föreligger. Det är inte tillräckligt att konstatera att betalning inte skett på förfallodagen och att någon verksam åtgärd inte vidtagits för att grov oaktsamhet ska anses föreligga. Omständigheterna i det enskilda ärendet måste beaktas och bland annat väga in vilka handlingsalternativ företrädaren haft att tillgå, liksom dennes skäl till att vidta eller avstå från vissa åtgärder.
Denna prövning innebar i det aktuella målet att AA var grovt oaktsamt då AA som advokat redan när han tillträdde som likvidator borde ha insett att skatterna inte skulle kunna betalas, att AA dröjde två månader respektive ett år efter förfallodagen med att begära bolagen i konkurs och att AA inte lämnat någon godtagbar förklaring till dröjsmålet. Detta trots att det var fråga om underlåten betalning vid endast en förfallodag (NJA 1971 B 27) och att AA hade mycket begränsade handlingsalternativ. AA hade inte heller visats vara varit verksam i bolagen när de aktuella skatterna uppstått.
HFD understryker vikten av att i varje enskilt fall pröva om betalningsskyldigheten är proportionerlig, även i fall där det inte finns särskilda skäl för befrielse enligt 59 kap. 15 § SFL. En sådan proportionalitetsbedömning ska göras utifrån en avvägning mellan skälen för beslutet och det intrång eller men i övrigt beslutet innebär för den person beslutet gäller (2 kap. 5 § SFL). I det aktuella målet medför proportionalitetsbedömningen att betalningsskyldigheten sätts ned till 2 miljoner kronor som, trots att det i sig är ett högt belopp, endast är en liten del av den betalningsskyldighet som fastställdes av undersinstanserna. HFD motiverar nedsättningen med att betalningsskyldigheten i allt väsentligt beror på en atypisk situation och att det handlingsdirigerande syftet med lagstiftningen kan uppnås genom ett betydligt lägre belopp.
En proportionalitetsbedömning ska utgå från omständigheterna i det enskilda ärendet. Detta innebär enligt Skatteverket att en proportionalitetsbedömning i vissa fall kommer resultera i att betalningsskyldigheten sätts ned till ett lägre belopp. Det bör dock vara förebehållet fall där beloppets storlek tillsammans med omständigheter liknande de som HFD väger in leder till att ett fullt betalningsansvar står i klart missförhållande till det som det allmänna har att vinna av ett sådant beslut.
Referenser
NJA 1971 B 27
59 kap. Skatteförfarandelagen (2011:1244)