Områden: Mervärdesskatt
Datum: 2015-11-25
Dnr: 5725-14
Högsta förvaltningsdomstolens dom 2015-10-09, mål nr 5725-14
Sammanfattning
Högsta förvaltningsdomstolen har fastställt ett förhandsbesked och i likhet med Skatterättsnämnden ansett att uthyrning av boenderum till ensamkommande flyktingbarn utgör en sådan uthyrning av stadigvarande bostad som inte kan omfattas av frivillig skattskyldighet.
I målet var det inte frågan om sådan rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet som är skattepliktig. En sådan uthyrning innebär i normalfallet att avdragsförbudet för stadigvarande bostad inte är tillämpligt.
Skatteverket kommer att publicera ett ställningstagande där verket redogör för sin syn på när uthyrning av möblerade rum utgör rumsuthyrning i hotellrörelse och därmed är skattepliktig.
Referat
Ett bolag har uppfört en fastighet som hyrs ut till en kommun. Fastigheten ska användas av kommunen som bostad för ensamkommande flyktingbarn. Boendet utgör ett s.k. HVB-hem, dvs. hem för vård eller boende enligt 6 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen (2001:453), SoL.
Byggnaden är indelad i boenderum, gemensamma ytor och personalutrymmen. Omsorgspersonal finns tillgänglig både dag- och nattetid. I omsorgen ingår bl.a. råd- och stödsamtal.
Enligt Skatterättsnämnden är syftet med kommunens verksamhet att erbjuda ett boende som ska tillgodose ungdomarnas grundläggande psykiska och fysiska behov samt hjälpa dem till en bra start på vuxenlivet. Utmärkande för detta HVB-hem är att ungdomarna, under vistelsetiden, som kan vara i upp till sex år, inte har tillgång till något annat hem eller boende i Sverige. Boenderummen kommer därmed att användas på ett likartat sätt som bostäder i det allmänna bostadsbeståndet. Visserligen avviker rummens utformning från vad som normalt gäller för bostäder i det allmänna bostadsbeståndet men i praxis har även boendeformer utan eget kök och egna sanitetsutrymmen ansetts utgöra stadigvarande bostad (HFD 2013 ref. 79 del I och II samt RÅ 2005 not. 78).
Skatterättsnämnden ansåg att den omständigheten att det finns inslag av omsorg i den aktuella verksamheten eller att boendet på sikt är avsett att ersättas av andra boendeformer inte medförde att rummen förlorar sin karaktär av stadigvarande bostad för den boende. Boenderummen ansågs därmed som stadigvarande bostäder i den mening som avses i 3 kap. 3 § andra stycket mervärdesskattelagen (1994:200), ML. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde samma bedömning och fastställde förhandsbeskedet.
Skatteverkets kommentar
Frågan i målet avsåg stadigvarande uthyrning av en lokal för användning i en kommuns verksamhet (frivillig skattskyldighet). Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att boenderum som används av ensamkommande flyktingbarn anses som stadigvarande bostad. Uthyrningen kunde därmed inte omfattas av frivillig skattskyldighet i denna del (3 kap. 3 § andra stycket ML).
Om uthyrningen däremot anses som en rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet är uthyrningen skattepliktig (3 kap. 3 § första stycket 4 ML). En sådan rumsuthyrning innebär i normalfallet att avdragsförbudet för stadigvarande bostad inte är tillämpligt (se t.ex. RÅ 2002 ref. 67).
Det innebär att man först måste göra en bedömning av om uthyrningen avser en skattepliktig rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet.
Om uthyrningen inte kan anses som en rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet är det normalt en skattefri uthyrning av fastighet (3 kap. 2 § ML). Under vissa förutsättningar finns en möjlighet till frivillig skattskyldighet. Den frivilliga skattskyldigheten gäller dock inte när uthyrningen avser stadigvarande bostad.
Skatteverket kommer att publicera ett ställningstagande där verket redogör för sin syn på när uthyrning av möblerade rum utgör rumsuthyrning i hotellrörelse och därmed är skattepliktig.
Referenser
3 kap. 2 § ML
3 kap. 3 § första stycket 4 ML
3 kap. 3 § andra stycket ML
8 kap. 9 § ML
6 kap. 1 § första stycket SoL
RÅ 2002 ref. 67
RÅ 2003 ref. 100 I och II
RÅ 2005 not. 78
HFD 2013 ref. 79 del I och II