RR:s dom den 14 juni 2000, målnr 1594-1999. Avdrag personbil. Fråga om avdragsrätt för förvärv av personbil
Område: Regeringsrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 15 augusti 2000.
Mervärdesskatt
Bolaget yrkade att Regeringsrätten (RR) med ändring av skatterättsnämndens (SRN:s) förhandsbesked den 16 februari 1999, se rättsfallsprotokoll nr 11/99, skulle förklara att bolaget var berättigat till avdrag för ingående mervärdesskatt vid förvärv av personbilar från leasegivare för återförsäljning i anslutning till förvärvet. Till stöd för sin talan anförde bolaget bl.a. följande.
”Nyckelordet i den gamla regeln är yrkesmässig. Borttagandet av nyckelordet yrkesmässig innebär inte endast en redaktionell ändring utan i stället en ändrad innebörd av avdragsförbudet. – En bärande princip i mervärdesskattesystemet är neutralitetsprincipen. SRN:s förhandsbesked strider mot denna princip.”
RR anslöt sig till SRN:s bedömning och fastställde förhandsbeskedet.
KR:s i Stockholm dom den 22 juni 2000, målnr 7337–39-1997. Värdering enligt schablon av kostförmån. Förmån av subventionerad kost för anställda i restaurangkedja som serverar s.k. snabbmat har värderats enligt schablon. Skäl för jämkning har inte ansetts föreligga
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 15 augusti 2000.
Arbetsgivaravgifter utgiftsåren 1992-1994
Kostförmån värderas enligt 42 § KL enligt de särskilda grunder som anges i punkt 3 av anvisningarna till lagrummet, dvs. med ledning av genomsnittspriset i riket för en lunchmåltid av normal beskaffenhet (Riksskatteverkets schablonvärden för kostförmån för aktuella utgiftsår framgår av RSFS 1991:27, RSFS 1992:14 och RSFS 1993:11).
SKM höjde avgiftsunderlaget för restaurangbolaget som tillhandahållit kost av snabbmatskaraktär (hamburgare m.m.) till den egna personalen till subventionerat pris.
Bolaget menade i första hand att någon skattepliktig kostförmån inte uppkommit för de anställda eftersom den betalning som de anställda erlagt för kosten har täckt bolagets relevanta kostnader för att tillhandahålla kosten. Någon särredovisning av kostnaderna för kost till personalen har dock inte förekommit. Alternativt menade bolaget att förmånen rymdes inom de s.k. personalvårdsförmånerna. I andra hand menade bolaget att förmånens värde skulle jämkas nedåt och beräknas med utgångspunkt från måltidens marknadspris, 39 kr, med avdrag för vad den anställde betalat för måltiden.
Kammarrätten fann att den tillhandahållna kosten inte kunde hänföras till skattefri personalvårdsförmån. Bedömningen av huruvida arbetsgivaren bidrar till kostnaderna för den anställdes måltid måste enligt kammarrätten göras utifrån en jämförelse mellan det pris som motsvarande måltid kostar över disk, dvs. 39 kr, och det pris den anställde betalar. Bedömningen ska således inte göras med utgångspunkt från arbetsgivarens kostnader för måltiden. Eftersom de anställda betalat mindre än 39 kr har de erhållit en förmån av delvis fri kost.
Kammarrätten ansåg vidare att den tillhandahållna måltiden inte avvek från en normal lunchmåltid på ett sådant sätt att det förelåg synnerliga skäl för jämkning på den grunden. Inte heller kunde den omständigheten att priset för kosten understeg schablonvärdet utgöra skäl för jämkning.
Kammarrätten hade i fråga om utgiftsåren 1992-1993 även att pröva om det förelåg grund för efterprövning. I den delen fann kammarrätten att bolaget, som hade redovisat kostförmån för anställda för 1991 men sedan slutat redovisa kostförmån utan närmare förklaring, hade lämnat oriktig uppgift. Avgiftstillägg påfördes.
Kommentar:
RSV anser att domen i och för sig står i överensstämmelse med gällande lagstiftning. Regeringsrätten har tidigare slagit fast att kostförmån för restauranganställda ska bedömas enligt schablonregeln även om arbetsgivaren inte subventionerat kosten med utgångspunkt från hans marginalkostnad för måltiden (RÅ 1994 ref 49). Vidare är svårt att komma ifrån att även snabbmat är beredd och tillredd och därmed faller inom vad som utgör en måltid av dagens-rätt-karaktär. Det förhållandet att förmånens värde inte oväsentligt understiger fastställt schablonvärde utgör som kammarrätten funnit inte grund för jämkning. Enligt RSV:s rekommendationer (RSV S 1999:40 avsnitt 4.4.8) bör jämkning ske om en arbetsgivare erbjuder en anställd en måltid som avsevärt avviker från lunchmåltid av normal beskaffenhet (måltid av dagens-rätt-karaktär). Kammarrätten har utan något närmare resonemang ansett att den tillhandahållna måltiden inte avviker från en normal lunchmåltid på sådant sätt att det kan anses föreligga skäl för jämkning. Att kosten är av snabbmatskaraktär och i längden t.ex. kan upplevas som ensidig har inte närmare berörts i sammanhanget.
Domen har ännu inte vunnit laga kraft.
KR:s i Stockholm dom den 3 juli 2000, målnr 5437-1999. Marknadsvärde vid utköp av bil
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 15 augusti 2000.
Inkomsttaxering 1996
Marknadsvärde vid utköp av bil från arbetsgivare kan – när värderingsintyg saknas – bestämmas med utgångspunkt från den prislista över bilhandelns försäljningspriser som sammanställs av Autodata. Från listpriset bör skälig reducering göras bl.a. för den rekonditionering, service m.m. som bilen genomgår före försäljning
X hade under 1995 köpt ut sin förmånsbil från arbetsgivaren för drygt 91.000 kr. SKM hänvisade till att bilens marknadsvärde vid den aktuella tidpunkten enligt Autodatas prisprognoslista var 154.400 kr, från vilket värde en reducering med 5.000 kr gjordes eftersom villkoren beträffande garantiåtaganden, rekonditionering m.m. inte är likartade om en bil köps från arbetsgivaren i stället för från en bilhandel. SKM höjde X:s inkomst av tjänst med 58.300 kr.
X yrkade att fastställandet av marknadsvärdet i stället skulle ske med ledning av vad en bilhandlare är beredd att betala för bilen. Till stöd för detta åberopade han bl.a. RÅ 1982 1:45.
Kammarrätten konstaterade att den ändring som gjordes i samband med skattereformen från ”ortens pris” till ”marknadsvärdet” i sig inte innebar någon ändring av hur värdet av naturaförmåner skulle bestämmas. Vidare konstaderade kammarrätten att inkomstbeskattningen skulle vara neutral, dvs. beskattningsresultatet skulle bli detsamma oavsett om den anställde fått lönen i pengar och köpt sig det förmånen avsåg eller om han fått förmånen direkt från arbetsgivaren. Detta har för övrigt såsom kammarrätten påpekat kommit till tydligt uttryck i 61 kap 2 § 2 st inkomstskattelagen (1999:1229). Där stadgas att med marknadsvärde avses det pris som den skattskyldige skulle ha fått betala på orten om han själv skaffat sig motsvarande varor mot kontant betalning.
Kammarrättens majoritet fann att när dokumentation över bilens värde vid utköpet saknas, kan Autodatas prislista användas som utgångspunkt för värderingen. Dock är en begagnad bil som en bilhandlare säljer, efter rekonditionering och åtgärdande av normalt förekommande defekter, enligt kammarrättens mening inte samma produkt som en bil som säljs av en privatperson. Från listpriset bör därför reducering göras med hänsyn till att priserna avser bilar som säljs genomgångna och med garanti. Kammarrätten fann att 10.000 kr var skälig reducering och fastställde X:s skattepliktiga förmån i form av köp av bil från arbetsgivaren till 53.300 kr.
En ledamot i kammarrätten var skiljaktig och ville beräkna värdet med utgångspunkt från 85 % av listpriset, vilket uppges vara bilhandelns inköpspris. Från detta skulle reducering göras med 5.000 kr för reparation av befintliga skavanker.
Kommentar:
Olika metoder tillämpas för att bestämma marknadsvärdet på bil som anställd köper ut från sin arbetsgivare. En del menar att marknadsvärdet vid utköp av bil efter skattereformen ska bestämmas efter det pris som den skattskyldige skulle ha fått betala på orten om han själv köpt motsvarande bil hos bilhandeln, låt vara med viss reducering. Andra menar att RÅ 1982 1:45 alltjämt ska tillämpas, dvs. värderingen ska uttryckligen ske med utgångspunkt från bilhandelns inköpspris (jfr den skiljaktiga meningen). En uppfattning som ligger däremellan är att priset bör bestämmas efter vad man skulle fått betala för bilen på den privata marknaden. Den tredje metoden har dock den svagheten att det kan vara svårt att i efterhand fastställa ett sådant marknadspris.
Kammarrättens majoritet har i princip följt SKM:s metod att utgå från Autodatas prislista med viss reduktion för serviceåtgärder som utförts av bilhandeln före vidareförsäljning. Dock har kammarrätten poängterat att det inte är samma produkt som köps in av bilhandeln som den som sedermera utbjuds till försäljning. Listpriset har därför reducerats – med ett något högre belopp än vad SKM gjort – med hänsyn till vidtagna serviceåtgärder, säljgaranti etc.
Det ska tilläggas att domen är en av ett sextiotal domar gällande anställda hos en och samma arbetsgivare. I de fall det funnits särskilt värderingsintyg från opartisk yrkesman har kammarrätten följt intyget (t.ex. KRNS 2000-07-03 Mål nr 5523-1999).
I de fall bilen bytts in strax efter utköpet har kammarrätten ansett att det erhållna inbytespriset utgjort bilens marknadsvärde på orten (t.ex. KRNS 2000-07-03 Mål nr 6191-1999).
RSV avser inte att överklaga domarna. RSV förordar i stället att, i de fall särskilt värderingsintyg saknas, den metod som kammarrätten tillämpat i den refererade domen följs.
Meddelade prövningstillstånd
Område: Meddelade prövningstillstånd
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 15 augusti 2000.
Saken: Ett kommunägt bolag har under flera år fått ekonomiskt stöd från kommunen för att täcka underskott i verksamheten. Fråga om stödet utgör skattepliktig intäkt (näringsbidrag e.d.) som underinstanserna funnit eller skattefritt äktieägartillskott som bolaget hävdar. RR:s målnr: 240-241-2000.
Klagande: Den skattskyldige
Lagrum: Punkterna 1 och 9 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen (1928:370).
Saken: Fråga om jämkning av bilförmånsvärde vid beräkning av underlag för arbetsgivaravgifter.RR:s målnr 840-1998.
Klagande: Den skattskyldige.
Lagrum: 5 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare och punkt 4 av anvisningarna till 42 § kommunalskattelagen (1928:370).
Saken: Ett försäkringsbolag har bytt aktier i ett bolag mot aktier i ett annat. De utbytta aktierna hade ett bokfört värde om 9 179 000 kr medan de erhållna aktierna vid bytestillfället hade ett marknadsvärde om 12 516 000 kr. Både de inbytta och de erhållna aktierna utgjorde omsättningstillgångar. Bolaget har i sin självdeklaration inte tagit upp någon intäkt på grund av bytet. De erhållna aktierna har i bokslutet tagits upp till belopp motsvarande de utbytta aktiernas bokförda värde (9 179 000 kr). Fråga om bolaget på grund av det inträffade skall beskattas för vinst på grund av bytet med (12 516 000 – 9 179 000=) 3 337 000 kr och, i så fall, om skattetillägg bör påföras/efterges. RR:s målnr 6958-1997.
Klagande: Den skattskyldige.
Lagrum: Punkt 3 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen (lydelse t.o.m. 1991 års taxering).
Saken: Fråga om vinstandelsstiftelse har rätt till avdrag för kostnader för vissa administrativa tjänster (bl.a. revision och konsultation) m.m. RR:s målnr: 1580-81-1999.
Klagande: Den skattskyldige.
Lagrum: 20 § kommunalskattelagen (1928:370).
Saken: Fråga om personalstiftelse har rätt till avdrag för kostnader för vissa administrativa tjänster (bl.a. revision, redovisning och bokslut samt handläggning av ansökningar och lämnad gottgörelse). RR:s målnr: 1618-1999.
Klagande: Den skattskyldige.
Lagrum: 20 § kommunalskattelagen (1928:370).