EU-domstolens domar

A7 Statliga stöd

I mål C-493/15, Identi, behandlade domstolen ett italienskt skuldsaneringsförfarande som bl.a. ledde till att mervärdesskatt inte betalades. Skulle skuldsaneringen kunna utgöra statligt stöd?

För att statsstöd ska anses föreligga måste stödmottagaren ges en selektiv fördel. Beträffande åtgärdens selektivitet, följer det av domstolens fasta praxis att det vid denna bedömning ska fastställas huruvida den aktuella nationella åtgärden, inom ramen för en viss rättslig reglering, kan gynna ”vissa företag eller viss produktion” i förhållande till andra företag som, mot bakgrund av det mål som eftersträvas med regleringen, i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, och som således är föremål för särbehandling som i princip kan kvalificeras som diskriminerande.

Domstolen fann att personer som inte erhållit skuldsanering, alltså normala näringsidkare, i faktiskt och rättsligt hänseende inte befann sig i en situation som var jämförbar med den situation som personer som kunde beviljas skuldsanering, bl.a. beroende på de strikta villkoren för skuldsanering. Därmed föll frågan om statsstöd.

Målet kommenteras också under mervärdesskatteavsnittet.

Målet C-300/16 P, Frucona gällde en snarlik fråga, nämligen ackord. Företaget Frucona hade inte betalat punktskatter i tid pga ekonomiska svårigheter. Företaget beviljades ackord, vilket ledde till att också punktskatterna sattes ned. Frågan var om denna nedsättning utgjorde statligt stöd.

Frågan förföll dock på den grunden att kommissionen inte hade fullgjort sitt utredningsansvar. Domstolen påminde om att lagenligheten av ett beslut avseende statligt stöd ska bedömas av domstolen mot bakgrund av de uppgifter som kommissionen har tillgång till när den antar beslutet. Kommissionen får då inte passivt invänta uppgifter.

Tribunalen hade funnit att kommissionen underlåtit både att ta reda på den förväntade tidsåtgången för ett skatteindrivningsförfarande (som var alternativet till ackord) och också att beakta att detta förfarande kunde komma att avbrytas på grund av inledandet av ett konkursförfarande. Kommissionen hade heller inte tagit reda på vilka kostnader ett sådant förfarande skulle medföra.

Allt detta skulle enligt tribunalen ha gjorts av en normalt försiktig och noggrann privat borgenär, som befinner sig i en situation som ligger så nära som möjligt den situation som den offentliga borgenären befann sig i. Men kommissionen hade som sagt inte undersökt detta, varför det inte gick att göra en sådan jämförelse i domstolarna.

Tribunalen ogiltigförklarade härefter kommissionens beslut. EU-domstolen instämde.

Således underkändes kommissionens överklagande av tribunalens dom och någon egentlig prövning av om statligt stöd förelåg eller inte skedde alltså inte. Att kommissionens utredningsansvar apostroferas så här tydligt är ovanligt och erinrar om alternativa möjligheter för medlemsstaterna i statsstödsprocesserna.

Också C-100/16 P är speciellt, på så sätt att det inte handlar om normaldiskussionen om selektiv fördel föreligger eller inte. Bakgrunden var att grekiska staten köpte in ett område med guldgruvor för 11 miljoner euro. Samtidigt fritogs säljaren för allt ansvar för eventuella överträdelser av miljölagstiftningen. Grekland sålde sedan vidare området med guldgruvorna till företaget Chrysos, också för 11 miljoner euro.

Kommissionen fann att olagligt stöd hade beviljats Chrysos genom att köpeskillingen satts för lågt. Kommissionen grundade sig här på en värdering utförd åt ett tredje företag, vars avsikt var att köpa in sig i Chrysos. Dessutom hade Chrysos beviljats undantag från registreringsavgifter och skatter kopplade till marköverlåtelsen.

Chrysos argument gick huvudsakligen ut på att Tribunalen inte motiverat sig korrekt och att värderingen för det tredje företaget med tanke på syftet inte kunde jämställas med ett verkligt värde. Domstolen avslog härefter Chysos överklagande.

Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania, nedan kallat kongregationen, åtnjöt skattebefrielse från bl.a. skatt på byggande. Lagstiftningen om skattebefrielse följde av ett avtal mellan Heliga Stolen och Spanien. En förvaltningsdomstol ställde i målet C-74/16 följande fråga: Strider katolska kyrkans befrielse från skatten på byggnationer, anläggningar och arbeten mot artikel 107.1 FEUF, när sådana åtgärder utförs på fastigheter som är avsedda för ekonomisk verksamhet som inte har ett uteslutande religiöst syfte?

Fallet avgjordes på stor avdelning.

Av utredningen i målet framgick att kongregationen bedriver tre typer av verksamhet på skolan, verksamhet som är uteslutande religiös, undervisning som subventioneras av spanska staten samt fri undervisning som inte erhåller något ekonomiskt stöd från den berörda medlemsstaten. Skolan tillhandahåller också vissa tilläggstjänster för sina elever, såsom skolbespisning och transport.

Den spanska regeringen bestred till en början att begäran om förhandsavgörande skulle tas upp till sakprövning. Bl.a. ansåg regeringen att tolkningsfrågan hypotetisk eftersom syftet med att ställa denna fråga enligt regeringen var att erhålla ett allmänt rådgivande yttrande om hur katolska kyrkans skattebefrielse från byggskatten förhåller sig till reglerna om statligt stöd.

EU-domstolen påminde då om att det följer av dess fasta praxis att det ankommer på den nationella domstolen att bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är alltså i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten. Samtidigt säger domstolen i nästa punkt att hypotetiska frågor inte besvaras.

Men eftersom den hänskjutande domstolen ansåg att den för att kunna avgöra målet måste pröva huruvida en sådan skattebefrielse är förenlig med artikel 107 FEUF, och det tydligt framgår av beslutet att den hänskjutande domstolen fann att det råder osäkerhet på den punkten, så togs frågan upp till sakprövning. Man måste onekligen säga att domstolen är föredömlig i sina instruktioner till nationella domstolar.

Domstolen förklarade sedan att den i det aktuella målet ska pröva för det första om kongregationen kan kvalificeras som ”företag” i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, för det andra om skattebefrielsen i det nationella målet syftar till att ge kongregationen en selektiv ekonomisk fördel, för det tredje om åtgärden har vidtagits av spanska staten eller med hjälp av den medlemsstatens statliga medel, och slutligen, för det fjärde, om skattebefrielsen kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen på den inre marknaden.

Det kan här finnas skäl att gå igenom begreppet företag. Ett företag, inom konkurrensrätten, dit statsstödsrätten hör, omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och oavsett hur den finansieras. All verksamhet som består i att erbjuda varor eller tjänster på en viss marknad utgör ekonomisk verksamhet. Det spelar ingen roll vem som utför den. Om vinstsyfte föreligger eller inte är heller inte relevant, utan det viktiga är om varor eller tjänster erbjuds mot ersättning.

Undervisning som ges av skolor som till största delen finansieras med privata medel som inte kommer från tjänsteleverantören själv, ska enligt domstolen under dessa omständigheter anses utgöra tjänster, eftersom syftet med dessa skolor är att erbjuda en tjänst mot ersättning. Det spelar då ingen roll om pengarna kommer från den som åtnjuter tjänsten eller någon utomstående.

Om däremot undervisning ges av vissa utbildningsorgan som ingår som en del av ett offentligt utbildningssystem, och som helt eller till största delen finansieras med offentliga medel, så föreligger enligt domstolen inte någon ekonomisk verksamhet.

Domstolen fann att det var den nationella domstolen som skulle avgöra om kongregationen utförde ekonomisk verksamhet på skolan.

Sedan prövade domstolen de vanliga fyra kriterierna för statsstöd. Det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska åtgärden ge mottagaren en selektiv fördel. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.

Domstolen fann att selektiv ekonomisk fördel kunde föreligga. De gavs i så fall av statliga medel. När det gäller frågan om åtgärden påverkade handeln mellan medlemsstaterna och snedvred konkurrensen så överlämnade domstolen prövningen av den frågan till den nationella domstolen.

Härefter gick domstolen utöver den ställda frågan och resonerade om det var fråga om befintligt eller nytt stöd, vilket är viktigt för eventuell retroaktivitet och fann att det rörde sig om nytt stöd.

Slutresultatet av domstolens prövning blev således att en skattebefrielse som en kongregation tillhörande katolska kyrkan åtnjuter för arbeten som utförs på en fastighet som är avsedd för verksamhet som inte har ett uteslutande religiöst syfte, kan omfattas av förbudet mot statsstöd, om, och i den utsträckning, denna verksamhet utgör ekonomisk verksamhet. Den prövningen överläts åt den nationella domstolen.

EU-domstolen kan enligt artikel 181 i sina rättegångsregler fatta ett beslut om att avvisa ett överklagande om det är uppenbart ogrundat. Tre sådana fall har avgjorts av domstolen under 2017, C-323/16 P, C-369/16 P och C-373/16 P. Samtliga gällde aluminiumverk och nedsättning av energiskatter. Samtliga gällde tillämpning av rådsförordningen 659/1999/EG, frågor om nytt eller befintligt stöd och principen om berättigade förväntningar.

I samtliga fall avvisades överklagandena enligt artikel 181, men med relativt utförliga motiveringar.

Gunnar Rabe