Aktuellt om EU-domstolens praxis – direkt beskattning

I detta avsnitt presenteras och kommenteras ny praxis från EU-domstolen som rör direkt beskattning. Ambitionen är att Skattenytt ska tillhandahålla sina läsare med kommentarer avseende all praxis på området. Vissa mål kommenteras ytterligare i Skattenytts årliga rättsfallsnummer (nummer 6).

Målet C-440/08 Gielen avgjordes den 18 mars. Målet rör den intressanta frågan om en lagstiftning som stadgar en valmöjlighet för begränsat skattskyldiga att inte omfattas av en diskriminerande regel, utan istället att omfattas av den skattemässiga behandling som gäller för obegränsat skattskyldiga, innebär att lagstiftningen är förenlig med EU-rätten. Målet kommenteras av Katia Ceije i detta nummer varför det inte behandlas i detta sammanhang.

Dom i målet C-96/08 CIBA avkunnades den 15 april. Målet rör i sak huruvida en ungersk avgift för fortbildning, s.k. AFF, var förenlig med etableringsfriheten. CIBA hade hemvist i Ungern och filial i Tjeckien. Enligt ungersk lagstiftning skulle AFF beräknas på företagets lönekostnader inklusive lönekostnader hänförliga till filialer i andra länder. CIBA hävdade att detta innebar att företaget hade en dubbel skyldighet att erlägga sådana avgifter för företagets anställda vid filialen i Tjeckien eftersom en motsvarande avgift betalades för dem i enlighet med tjeckisk lagstiftning. Eftersom AFF inte omfattades av det aktuella skatteavtalet kunde inte detta tillämpas för att på så sätt undanröja det dubbla uttaget. CIBA hävdade att flera omständigheter talade för att reglerna avseende AFF inte skulle omfattas av domstolens praxis på den direkta beskattningens område. Exempelvis beräknades AFF inte på grundval av företagens inkomst eller vinst och den betalades till en fond som avskilts från den centrala statsbudgeten och öronmärkts för det speciella ändamålet att stödja fortbildning. Till skillnad från vad CIBA anfört ansåg EUD att AFF omfattades av den direkta beskattningens område. Det främsta skälet för detta verkar ha varit att det saknades en direkt koppling mellan skyldigheten att betala AFF och den motprestation som staten tillhandahöll enskilda arbetsgivare. Avsaknaden av en sådan direkt koppling innebar att domstolen inte ansåg sig bunden av sin praxis avseende arbetsgivaravgifter där ett liknande dubbelt uttag stod i strid med etableringsfriheten.1 Istället fann domstolen – i enlighet med praxis rörande juridisk dubbelbeskattning2 – att det dubbla uttaget var en följd av att medlemsstaterna parallellt utövade sin beskattningsrätt. Därmed var denna aspekt av lagstiftningen i enlighet med etableringsfriheten. Dock fanns det andra aspekter av lagstiftningen som EUD ansåg vara i strid med denna frihet, nämligen att det vid beräkningen av AFF fanns en kvittningsmöjlighet som innebar att AFF kunde minskas. I praktiken kunde denna möjlighet inte utnyttjas av bolag avseende anställda i utländska filialer.

Den 22 april avkunnades dom i målet C-510/08 Mattner. Frågan gällde rätten till fullt grundavdrag vid gåvobeskattning av fastighet i Tyskland. Givaren och mottagaren var tyska medborgare men hade hemvist i Nederländerna. De tyska reglerna innebar att grundavdragets storlek reducerades då givaren och mottagaren hade hemvist utanför Tyskland då gåvan fullbordades. I enlighet med målet C-318/07 Persche prövades de tyska reglerna i förhållande till kapitalets fria rörlighet. I Persche klargjorde nämligen EUD att regler rörande den skattemässiga behandlingen av gåvor omfattades av fördragets bestämmelser om kapitalrörelser då det finns ett gränsöverskridande moment. I likhet med den praxis som rör arvsbeskattning fann EUD att reglerna utgjorde en restriktion för kapitalets fria rörlighet eftersom de minskade värdet på gåvor då givaren eller mottagaren hade hemvist utanför Tyskland i jämförelse med gåvor mellan personer med hemvist i Tyskland.3

I enlighet med många tidigare mål rörande kapitalets fria rörlighet innebar rättfärdigandeprövningen att EUD först prövade om situationerna var jämförbara.4 Eftersom beräkningen av den tyska gåvoskatten utgick från värdet på fastigheten och de familjeband som eventuellt förelåg mellan givaren och mottagaren fanns det inget som indikerade att personer med hemvist utanför Tyskland inte skulle vara i en jämförbar situation med motsvarande givare och mottagare med hemvist i Tyskland. Därmed kunde skillnaden i skattemässig behandling bara motiveras om den kunde rättfärdigas av tvingande hänsyn till allmänintresset. Argumentet att risken att en gåvomottagare kunde tillgodogöra sig dubbla grundavdrag, dvs. både i Tyskland och i sin hemviststat, avfärdades av domstolen med hänvisning till uttalanden i praxis avseende fri rörlighet för kapital och arvsskatteregler. Dessa uttalanden innebär att en medborgare i en medlemsstat inte kan fråntas möjligheten att göra gällande sin rätt till fri rörlighet på grund av att hon drar nytta av skattemässiga fördelar som lagligen är i kraft i en annan medlemsstat än där hon har hemvist. Inte heller den stat där fastigheten är belägen kan rättfärdiga en skillnad i skattemässig behandling med hänvisning till att det finns en möjlighet – vilken denna stat saknar inflytande över – att gåvotagaren kan få ett avdrag i sin hemviststat vilket helt eller delvis skulle kunna kompensera för den sämre behandlingen. Domstolen avfärdade också skattesystemets inre sammanhang som rättfärdigande av det reducerade grundavdraget. Som i så många tidigare mål var det också i Mattner avsaknaden av ett direkt samband som medförde att rättfärdigandegrunden inte kunde komma ifråga. Med andra ord kunde Tyskland inte visa att det fulla grundavdraget för personer med hemvist i Tyskland kompenserades av ett visst skatteuttag i form av gåvoskatt. Därmed var de tyska reglerna fördragsstridiga.

Mattner-målet rör i sak gåvoskatt, vilket gör att det utifrån denna aspekt för svenskt vidkommande är av mindre intresse, eftersom gåvobeskattningen sedan några år är avskaffad. Dock visar målet att EUD tillämpar det synsätt som den gett uttryck för i flera mål rörande källstatsbeskattning av utdelningar även i andra situationer. Nämligen att en medlemsstat inte kan åberopa förekomsten av en fördel som en annan medlemsstat ensidigt beviljat för att undandra sig sina unionsrättsliga skyldigheter. I utdelningsmålen har resonemang inneburit att källstatens negativa särbehandling av den utländska utdelningen inte har ansetts kunna undanröjas genom internrättsliga avräkningar i hemviststaten.5 I Mattner kunde Tyskland inte motivera det reducerade grundavdraget med hänvisning till att den skattskyldiga hade möjlighet till liknande avdrag i hemviststaten.

Maria Hilling är docent i affärsrätt vid Linköpings universitet.