B Direktiv
B4 Övriga indirekta skatter
Direktiv 92/12/EG reglerar skatter på mineraloljor, alkohol och tobak. Andra skatter på dessa varor än de som följer av direktivet får bara tas ut för särskilda ändamål. Med detta avses andra ändamål än budgetmässiga. Dessutom får de inte strida mot andra gemenskapsregler, exempelvis mervärdesskattedirektiven. Enligt direktiv 92/12 får medlemsstaterna även behålla rätten att ta ut skatt på tjänster avseende sådana varor, givet att skatten inte förorsakade gränsformaliteter i handeln mellan medlemsstaterna. Här finns inte något krav på att skatten skall tas ut för särskilda ändamål.
Staden Frankfurt i Tyskland hade en lokal skatt på alkohol och frågan var om den skatten stred mot direktiv 92/12. Målet C-491/03 Ottmar Hermann, drevs av en konkursförvaltare för en restaurang. Skatten hade upphört att gälla år 2000.
Domstolen fann först att försäljningen i restaurangen av drycker skulle anses som en tjänst enligt artikel 3.3 andra stycket i 92/12/EG. Vidare kunde skatten enligt domstolen inte betecknas som en omsättningsskatt, eftersom den togs ut endast på en bestämd varukategori.
Eftersom försäljningen alltså inte bedömdes som en varuförsäljning, fick skatten behållas. Det enda villkor den behövde uppfylla var att den inte förorsakade gränsformaliteter i handeln mellan medlemsstaterna och så var inte fallet.
I målet C-197/04 Kommissionen mot Tyskland fann domstolen att ett fördragsbrott förelåg. Tyskland tillämpade den skattesats som gäller för finskuren tobak på en produkt som enligt kommissionen borde ha den högre skattesatsen för cigaretter. Den gemenskapsrättsliga regleringen finns i direktiv 95/59/EG om andra skatter än omsättningsskatter som påverkar förbrukningen av tobaksvaror.
Domstolen erinrade först om att det vid en jämförelse mellan de olika delarna i direktiv 95/59/EG, speciellt artiklarna 4–6 samt skäl 14 i direktivet, framgår att gemenskapslagstiftaren avsett att göra en tydlig skillnad mellan å ena sidan tillverkade tobaksrullar vilka anses som cigaretter och å andra sidan röktobak avsedd att formas till cigaretter. Det görs sålunda en tydlig materiell skillnad mellan tobak som redan av tillverkaren gjorts till en enhet i samma form och storlek som en cigarett och lös tobak som rökaren själv måste forma.
I målet var det ostridigt att produkten i fråga var att betrakta som tobaksrulle i den mening som avses artikel 4.1 b i direktivet.
Den tyska regeringen hävdade emellertid att de kriterier som kommissionen använt för att tolka artikel 4.1 b i direktiv 95/59 i de avgörande delarna inte uppfyllde kraven på objektivitet och enhetlig tolkning.
I den bestämmelsen uppställs emellertid ett ytterligare kriterium, genom användande av adjektivet enkel, vilket, i likhet med adjektivet icke-industriell, skulle anses ha en egen betydelse.
Den tyska regeringen ansåg att det för att uppnå målsättningen för direktiv 95/ 59, vilken är att säkert avgränsa två typer av produkter, är nödvändigt att tillämpa de två kriterierna att hanteringen skall vara enkel och att den skall vara av icke-industriell karaktär. Om endast icke-industriell karaktär beaktas är en skillnad i beskattningen i förhållande till finskuren röktobak inte längre motiverad. Detta kriterium tillåter nämligen konsumenten att själv tillverka en cigarett med en icke-industriell hantering, och slutprodukten skulle i det fallet också vara en cigarett.
Det skulle alltså vara själva tillverkningsprocessen som skulle göra skillnad, enligt den tyska regeringen.
Den tyska regeringen hänvisade också till att personer som deltagit i tester ansett att användningen av produkten är komplicerad, föga praktisk och kräver mycket övning, vilket inte uppmuntrar till att karaktärisera den som enkel.
Domstolen konstaterade dock att tillverkningen av en cigarett av produkten genom en enkel icke-industriell hantering som helt enkelt består i att föra in en komponent, inslagen i sin aluminiumförpackning, i ett rör av cigarettpapper och sedan dra bort aluminiumomslaget medan tobaken blir kvar i röret.
Enligt domstolen följer det av detta att de aktuella tobaksrullarna skjuts in i cigarettrör genom en enkel icke-industriell hantering. Således är alla kriterier i artikel 4.1 b i direktiv 95/59 uppfyllda.
Alltså ansågs Tyskland ha underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.1 b i rådets direktiv 95/59 och artikel 2 första stycket i rådets direktiv 92/79 genom att tillämpa skattesatsen för finskuren röktobak för rullning av cigaretter på produkten ifråga.
Man kan möjligen fundera över varför EG-domstolen skall behöva ta upp sådana här mål, men liknande mål har förekommit ett antal gånger i Skatterättsnämnden. Skillnader i skattesatser skapar alltid problem.
Gunnar Rabe