Se SN 2000 s. 449 ff.
En annan sak är att det säkerligen finns gränser för tillåtligheten av strikt ansvar. Ytterligare en annan sak är att man kan tycka att strikt ansvar borde vara otillåtet (dock inte nödvändigtvis med stöd av artikel 6.2).
Min artikel har också tidigare (se SN 2000 s. 132 ff.) kommenterats av Hans Eklund och Anders Johansson. Denna replik kan, eftersom den är generellt hållen, i viss utsträckning ses som ett svar även på deras inlägg. Jag vill emellertid särskilt poängtera att de Schweiziska fall Eklund och Johansson anför som stöd för att strikt ansvar är konventionsstridigt (se s. 134 f.) rör en mycket speciell situation – där släktingar s.a.s. ärvde ansvar från den avlidne person som utfört den otillåtna gärningen – varför de knappast kan ligga till grund för några generella slutsatser om tillåtligheten av strikt ansvar.
Stig Alexandersson har i ett inlägg kommenterat och kritiserat min artikel Skattetilläggen och oskuldspresumtionen (Skattenytt nr 11, 1999).1 I artikeln argumenterade jag för att den s.k. oskuldspresumtionen inte innefattar ett generellt förbud mot strikt ansvar.2 Alexandersson intar i sin replik motsatt ståndpunkt. Så långt är allt gott och väl. Att jurister intar och argumenterar för skilda ståndpunkter är både ofrånkomligt och önskvärt. Dessvärre bygger Alexanderssons kritik närmast uteslutande på missförstånd (missförstånden gäller både vad jag menar och – enligt min uppfattning – vad Europadomstolen menar). När han dessutom argumenterar i ett förhållandevis högt tonläge ser jag mig tvungen att svara på hans inlägg.3 Min replik är inriktad på att förklara hur man enligt min uppfattning bör se på frågan. Det finns därför inte utrymme för att ta avstånd från vissa åsikter som oriktigt tillvitas mig.
En grundläggande utgångspunkt för de resonemang jag för i artikeln är att det är skillnad på (1) att laborera med presumtioner och (2) att inte göra det. Denna distinktion, som i grunden är ganska enkel, har i sammanhanget visat sig svår för många att förstå.
Europadomstolens dom i Salabiaku-fallet ger klart stöd för att nationella domstolar måste ha en verklig prövningsrätt när det gäller att bedöma huruvida man skall tillämpa en presumtion eller ej. Detta är emellertid långt ifrån detsamma som att Europadomstolen kräver att nationella domstolar alltid (dvs. också när det inte förekommer några presumtioner) måste ha en verklig prövningsrätt avseende den anklagades uppsåt eller oaktsamhet.
En presumtion i den mening som behandlas av Europadomstolen innebär att förekomsten av ett visst faktum (t.ex. att X utfört p) gör att man kan utgå ifrån att också ett annat faktum föreligger (t.ex. att X också utfört q). Exempelvis kan presumtionen gälla att den som (p) har narkotika i sin besittning också (q) skall presumeras ha smugglat narkotikan in i landet, eller att den som (p) har narkotika i sin besittning också (q) skall presumeras inneha narkotikan uppsåtligen. Tillämpning av dylika presumtioner innebär alltså att den tilltalade bestraffas för något som inte varit föremål för vederbörlig bevisning. I de ovan angivna exemplen blir resultatet att X bestraffas för smuggling trots att endast innehav är visat samt att X bestraffas för uppsåtligt innehav trots att endast innehav visats. Kännetecknande för en presumtion är alltså att den lättar upp åklagarens (skattemyndighetens etc.) bevisbörda på så vis att vissa relevanta omständigheter inte behöver bevisas (eftersom de presumeras föreligga).
Att Europadomstolen inte förhåller sig likgiltig till dylika presumtioner är självklart, eftersom de utgör en direkt motpol till oskuldspresumtionen (man presumeras inte vara oskyldig till motsatsen bevisats, utan man presumeras tvärtom ha gjort mer än vad som visats). I förhållande till presumtioner av ovan angivet slag krävs enligt Salabiaku-domen att de nationella domstolarna har en verklig prövningsrätt.
Johan Munck har, i en osedvanligt nyanserad framställning rörande skattetilläggen (i Tidskrift för Sveriges domareförbund nr 1/2000), diskuterat huruvida man skulle kunna se det hela så att den skattskyldige presumeras ha lämnat den oriktiga uppgiften under omständigheter som inte är ursäktliga (men att denna presumtion kan motbevisas av den skattskyldige). Munck menar att skattetilläggsregleringen, även om man anlägger ett sådant synsätt, förmodligen skulle klara sig eftersom den enskilde har viss möjlighet att exculpera sig. Själv tror jag inte att man kan betrakta eftergiftsgrunderna på detta sätt (dvs. man kan inte se det så att eftergiftsgrunderna indikerar att det föreligger en presumtion för oursäktlighet) eftersom motsvarande synsätt är applicerbart på alla typer av undantagsregler inom straffrätten (t.ex. reglerna om nöd, nödvärn osv.). Men om man ändå skulle välja att se det på detta sätt, så är det uppenbart att en dylik ”presumtion” skulle godtas av Europadomstolen. Det ligger i sakens natur att undantagsregler ”presumeras” vara icke tillämpliga och att åklagarens (skattemyndighetens etc.) bevisbörda avseende att en undantagssituation inte föreligger måste vara modifierad (såtillvida att det i viss utsträckning ligger på den tilltalade, skattskyldige etc. att förklara varför en undantagssituation föreligger). Det sagda gäller under förutsättning av att bevisbördan, avseende frånvaron av en sådan undantagssituation, i princip, men i modifierad form, ligger på åklagaren (skattemyndigheten).
Poängen är nu att detta ställningstagande inte har någon bäring på tillåtligheten av strikt ansvar eftersom ett strikt ansvar – i sig – inte alls innefattar någon presumtion vare sig i den ena eller den andra riktningen. För att skattetillägg skall kunna påföras fordras att den enskilde lämnat en oriktig uppgift, men (och det är viktigt) detta måste också visas av staten (läs skattemyndigheten). Vidare gäller att den enskilde vid påförande av skattetillägg inte heller lastas för mer eller annat än vad som visats, dvs. denne ”bestraffas” endast för att objektivt sett ha lämnat en oriktig uppgift (och inte för att uppsåtligen ha lämnat en oriktig uppgift). Några presumtioner används följaktligen inte vid påförande av skattetillägg.4
Detta explicita ställningstagande av domstolen förbigås av naturliga skäl med tystnad av såväl Alexandersson som Eklund & Johansson.
Läser man innantill i Salabiaku-domen kan man också se att Europadomstolen utgår ifrån den ovan angivna distinktionen. Först uttalar domstolen att det i princip är tillåtet att kriminalisera ”a simple or objective fact as such, irrespective of whether it results from criminal intent or from negligence”.5 Därefter förklarar domstolen varför den – trots att strikt ansvar i princip är tillåtet – i detta fall måste gå vidare i sin bedömning: ”However, the applicant was not convicted for mere possession of unlawfully imported goods” (p. 27, min kurs.). Dvs. Europadomstolen måste gå vidare därför att klaganden i enlighet med en presumtion hade dömts för mer och annat än vad som blivit bevisat i vederbörlig ordning.
Alexandersson hänför sig i sitt inlägg till den uppfattning Frowein, tidigare vice ordförande för kommissionen, ger uttryck för i sin kommentar till Europakonventionen. Med anledning härav kan jag kanske tillåta mig att påpeka att kommissionen i ett beslut (Källander, Appl. No. 12693/87.) som i tiden ligger efter avgörande i Salabiakufallet uttryckligen har sagt att det förhållandet att skattetilläggen påförs utan hänsyn till den skattskyldiges uppsåt eller oaktsamhet inte strider mot (eller ens är en fråga som skall bedömas enligt) artikel 6.2: ”The fact that a special charge (tax supplement) ... can be imposed irrespective of criminal intent or negligence does not raise an issue under Article 6 para. 2 (Art. 6-2) of the Convention.”
Den verkliga prövningsrätt som Europadomstolen talar om gäller alltså i förhållande till hållbarheten av förekommande presumtioner, inte i förhållande till förekomsten av uppsåt eller oaktsamhet. Eftersom några presumtioner inte förekommer enligt skattetilläggsregleringen ger Salabiaku-fallet på intet sätt stöd för att underkänna skattetilläggen (på grund av förekomsten av strikt ansvar).6
När detta läses torde Regeringsrättens avgöranden avseende skattetilläggen ha kommit. Debatten kring skattetilläggens förhållande till Europakonventionen lär emellertid fortsätta oberoende av i vilken riktning dessa avgöranden pekar...
Petter Asp
Petter Asp, docent i straffrätt vid Uppsala universitet.