Rättsfall

Avdrag för facklitteratur

Fråga om kostnaden för prenumeration på tidningen Dagens Medicin är avdragsgill för en sjuksköterska. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

A arbetade som sjuksköterska. Hon frågade i ansökan om förhandsbesked om hon skulle förmånsbeskattas om hennes arbetsgivare för hennes räkning bekostade prenumeration på tidningen Dagens Medicin (fråga 1). Tidningen skulle skickas till hennes bostad. Hon frågade också om hon skulle ha rätt till avdrag för kostnaden om hon bekostade prenumerationen själv (fråga 2).

Skatterättsnämnden (SRN) framhöll i sitt beslut bl.a. att Dagens Medicin fick anses vara en allmänt nyhetsorienterande tidning inom sjukvårdsområdet utan att därför ha en rent vetenskaplig inriktning. SRN fann att förmånen var skattefri för A med stöd av 32 § 3 c mom. KL. Däremot ansåg SRN, att A inte hade rätt till avdrag för prenumerationskostnaden om hon själv betalade den, med motivering att även om Dagens Medicin kunde vara av väsentlig betydelse för fullgörande av A:s arbetsuppgifter kunde den inte anses vara av sådan nödvändig natur att kostnaden för prenumerationen var avdragsgill.

A överklagade förhandsbeskedet såvitt gällde svaret på fråga 2 och yrkande att hon skulle medges avdrag för ifrågavarande prenumerationskostnad om hon själv betalade den.

RR gjorde samma bedömning som SRN beträffande den fråga som omfattades av överklagandet och fastställde SRN:s förhandsbesked i den del det överklagats.

(RR:s dom 980727, mål nr 6045-1997)

Rättsfallsredaktörens kommentar: Resultatet blev alltså att en olikformig behandling uppkom mellan det fall då arbetsgivaren svarade för kostnaden och det fall då arbetstagaren själv betalade för prenumerationen. Den olikformiga behandlingen är avsedd och har försvarats med att presumtionen för tjänsteanknytning är starkare när det är arbetsgivaren som svarar för kostnaden (prop. 1994/95:182 s. 40). Det bör dock påpekas att frågan om förmånsbeskattning av tidningsprenumerationen inte ställdes på sin spets i RR.

Tidpunkten för förlustavdrag vid likvidation

Fråga om rätt till avdrag för förlust vid likvidation av ett bolag föreligger först när likvidationen slutförts och bolaget upplösts eller om en definitiv förlust kan föreligga dessförinnan. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

I ansökan om förhandsbesked var förhållandena i korthet följande. A AB ägde samtliga aktier i B AB. A AB hade förvärvat dessa aktier av sitt moderbolag i samband med en nyemission i A AB. Vid ansökningstillfället bestod tillgångarna i B AB enbart av innehav av en fordran på ett bolag ingående i samma koncern. Enligt förutsättningarna skulle B AB träda i likvidation. Frågan var vid vilken tidpunkt A AB var berättigad till avdrag för den förlust som kunde uppkomma vid likvidationen.

SRN ansåg att avdragsrätten för förlusten inte kunde inträda tidigare än för det beskattningsår då B AB var att anse som upplöst genom likvidationen.

Bolaget överklagade beslutet och yrkade att RR skulle förklara att rätt till avdrag för förlust på aktierna skulle inträda redan i och med att beslut om likvidation fattades.

RR anförde följande som skäl för sitt avgörande: ”A AB äger samtliga aktier i B AB. Beslut om likvidation av B AB fattades den 30 december 1997. Som förutsättningar för förhandsbeskedet gäller att en realisationsförlust uppkommer på aktierna i B AB och att utskiftningen kommer att avse endast en fordran vars värde vid beräkningen av förlusten kunde bestämmas redan då beslutet fattades. Frågan i målet är när rätten till avdrag för förlusten inträder.

Genom 1990 års skattereform infördes nya regler om realisationsförlust på bl.a. aktier vid konkurs och likvidation (prop. 1989/90:110 och 1990/91:54). Dessa innebar att det skulle likställas med avyttring att aktier definitivt förlorade sitt värde genom att det bolag som givit ut dem upplöstes genom konkurs eller likvidation. Bakgrunden var att det tidigare varit möjligt att få avdrag endast när en faktiskt avyttring skett och att detta lett till en konstlad handel med värdelösa aktier (prop. 1989/90:110 s. 392). Vidare föreskrevs att utbetalningar till aktieägare vid likvidation av ett bolag skulle anses som utdelning. Dessutom innebar bestämmelserna vissa särskilda kvittningsmöjligheter i fråga om realisationsförlust på aktier och mottagen utdelning i samband med likvidation. Beträffande avdrag för realisationsförlust infördes en regel att avdrag medgavs endast om förlusten var definitiv. Syftet var att avdrag skulle medges endast om egendomen hade frångått den skattskyldige på ett sådant sätt att det inte fanns någon beaktansvärd möjlighet till ytterligare betalning eller att egendomen åter skulle få ett värde för honom (prop. 1989/90:110 s. 395).

Reglerna ändrades i samband med införandet av de regler om skattefrihet för utdelning som gällde vid 1995 års taxering (prop. 1993/94:50 och 1993/94:234). Regeln om att utbetalningar till aktieägare vid likvidation skulle anses som utdelning slopades varför beskattningen i sin helhet kom att ske inom realisationsvinstbeskattningssystemet och de särskilda kvittningsreglerna blev onödiga. Bakgrunden var att det tidigare systemet inte passade ihop med skattefriheten för utdelning. Vidare infördes bestämmelser som innebar att aktier i ett svenskt aktiebolag skulle anses avyttrade då bolaget försattes i konkurs samt att aktier skulle anses avyttrade då bolaget trädde i likvidation. Om ett konkursbeslut upphävdes eller en konkurs lades ned eller avslutades med överskott skulle ett medgivet avdrag återföras. Bakgrunden till ändringen i fråga om konkurs var att konkursutredningar i många fall pågick under lång tid och att det därför uppkommit en konstlad handel med aktier i bolag som försatts i konkurs. Syftet var att tidigarelägga rätten till avdrag och att avdrag skulle medges när förlusten i praktiken inträffade, dvs. vid konkursutbrottet (prop. 1993/94:50 s. 200). Bakgrunden till ändringen i fråga om likvidation var att utskiftning skedde innan bolaget var att anse som upplöst. Syftet var att säkerställa att de utskiftade beloppen kunde behandlas som vederlag vid avyttringen. Det ansågs inte möjligt att fastställa huruvida en förlust hade uppkommit förrän bolaget var upplöst, varför avdrag för eventuell realisationsförlust kunde medges först då (prop. 1993/94:234 s. 109 och 134).

När utdelningsskattefriheten slopades infördes ytterligare regler (prop. 1994/95:25). Bestämmelserna innebar i fråga om konkurs att om aktier ansetts avyttrade på grund av att bolaget försatts i konkurs och därefter faktiskt avyttrades anskaffningsvärdet skulle anses vara noll kronor. I fråga om aktier som ansetts avyttrade på grund av att bolaget trätt i likvidation och som därefter faktiskt avyttrades skulle anskaffningsvärdet anses uppgå till så stor del av det ursprungliga anskaffningsvärdet som kvarstod vid den faktiskt avyttringen. Om en likvidation upphörde skulle anskaffningsvärdet uppgå till det beräknade värdet vid den tidpunkt då likvidationen upphörde.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Aktier i ett svenskt bolag skall anses avyttrade när bolaget försätts i konkurs eller träder i likvidation. Rätten till avdrag för realisationsförlust inträder i båda fallen när förlusten är definitiv. De uttalanden som gjorts i förarbetena kan visserligen tyda på att avsikten varit att avdrag skulle kunna medges innan bolaget upplösts vid konkurs men inte vid likvidation. En sådan avsikt har dock inte kommit till uttryck i lagtexten. Någon principiell skillnad mellan konkurs- och likvidationsfallen kan därför inte göras. Det kan således inte undantagslöst krävas att likvidationen skall ha slutförts innan avdrag medges. Vad som uttalats i förarbetena bör i stället ses mot bakgrund av att en definitiv förlust ofta kan konstateras redan vid ett konkursutbrott, medan detta inte torde vara lika vanligt förekommande när ett bolag träder i likvidation.

Regeringsrätten finner därför att AB A är berättigat till avdrag för realisationsförlust som uppkommer på aktierna i AB B redan för det beskattningsår då detta bolag trätt i likvidation i den mån det då kan fastställas att en definitiv förlust uppkommit. Förutsättningarna för förhandsbeskedet innebär att så är fallet. AB A:s överklagande skall således bifallas.”

(RR:s dom 980727, mål nr 1010-1998)

Barnomsorg

Fråga om i målet tillhandahållen barntillsyn utgjorde social omsorg enligt mervärdesskattelagen. Förhandsbesked angående mervärdesskatt.

Omständigheterna i förhandsbeskedsärendet var följande. Sökandebolaget skulle ingå avtal med olika arbetsgivare, som innebar att bolaget skulle tillhandahålla arbetsgivarnas personal tillfällig tillsyn av barn i hemmet. Dessa barn skulle annars vara föremål för förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorg. Barnpassningstjänsterna skulle tillhandahållas, när föräldrarna på grund av förvärvsarbete inte själva kunde ta hand om barnen. Sökandebolagets personal skulle komma att ha en utbildning som motsvarade vad som förekom i den kommunala barnomsorgen eller motsvarande privat verksamhet.

Frågan var om de aktuella tjänsterna var undantagna från skatteplikt enligt 3 kap. 4 § mervärdesskattelagen (ML). Enligt 3 kap. 4 § första stycket undantas bl.a. omsättning av tjänster som utgör social omsorg från skatteplikt. Med social omsorg avses enligt 3 kap. 7 § offentlig eller privat verksamhet för barnomsorg, äldreomsorg, stöd och service till vissa funktionshindrade och annan jämförlig omsorg.

Skatterättsnämndens majoritet gjorde följande bedömning: ”Även om det enligt SoL (anm: socialtjänstlagen, 1980:620) inte föreligger en ovillkorlig skyldighet för en kommun att bedriva sådan verksamhet som avses med ansökningen, skiljer sig denna verksamhet enligt nämndens mening till sin natur inte från sådan barnomsorg som kan organiseras – och faktiskt undantagsvis tillhandahålls – i kommunal regi med stöd av bestämmelserna i SoL. Den omständigheten att fråga synes vara främst om tillsyn av mera tillfällig karaktär bör inte i sig medföra att tjänsten skall anses vara något annat än barnomsorg. Inte heller på annan grund finns det under de i ärendet angivna förutsättningarna skäl för annan bedömning. Sökandebolagets nu aktuella verksamhet utgör därför sådan privat verksamhet för barnomsorg som avses i 3 kap. 7 § ML och är sålunda att betrakta som social omsorg i ML:s mening.” Se Remstam, SN 1997 s 88, för en utförligare redogörelse för SRN:s beslut.

RSV överklagade förhandsbeskedet och yrkade att Regeringsrätten skulle förklara att omsättningen av de aktuella tjänsterna inte omfattades av undantaget för social omsorg i ML.

RR fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked.

(RR:s dom 980629, mål nr 5881-1996)

Redaktör Christer Silfverberg