”Verklig ledning” heter den offentliga utredning (SOU 1995:134) som med underrubriken ”Obegränsad skattskyldighet för juridiska personer” på beställning av den svenska regeringen har utarbetats av juristprofessorn Nils Mattsson med stöd av en expertgrupp bestående av offentligt verksamma jurister samt en skattejurist och med en regeringsrättssekreterare såsom sekreterare.
Av särskild betydelse för den läsare som själv önskar ytterligare bekanta sig med nämnda utredningsförslag, är att ta del av dess Sammanfattning (sid. 9–11) av utredningen, dess ”Utgångspunkter för ett ställningstagande” (sid. 61–67) och det kapitel som kallas ”Centrala frågor vid reglernas utformning” (sid. 69–75).
Denna artikel avser att rikta kritik emot utredningens förslag.1
I utredningen föreslås (sid. 9), att som svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar skall sådana utländska juridiska personer betraktas – och beskattas – i Sverige som i fråga om konstruktion och villkor för delägarskap motsvarar de nämnda svenska associationsformerna, om dessa utländska juridiska personer har sin ”verkliga ledning i Sverige”.
Enligt utredningsförslaget skall således sådana utländska juridiska personer direktbeskattas i Sverige enligt de inhemska svenska beskattningsreglerna, vilka utredningen i en del hänseenden också föreslår anpassade för detta beskattningssyfte. Detta skulle ske också genom svenskt taxeringsförfarande.
Reglerna ifråga föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.
Avgörande för sådan beskattning av utländska aktiebolag och ekonomiska föreningar skulle alltså kort och gott vara, huruvida den ”verkliga ledningen” av företagen utövas i Sverige. Läsaren – vare denne amatör eller skattejurist – ställer sig då den självklara frågan vad orden ”verklig ledning utövad i Sverige” egentligen betyder. Inte minst för sin internationella verksamhet måste naturligen företagsledare i det svenska näringslivet ställa sig denna fråga, innan de etablerar utländska företag för att deltaga i ett svenskt företags utlandsverksamhet.
Utredningen har icke kunnat besvara den frågan! Den sammanfattar frågeställningen sålunda:
På sidan 13:
”I uppdraget ingår som en särskilt viktig del att överväga – om en ändring av reglerna föreslås – vilka kriterier som lämpligen bör vara avgörande för frågan om en i utlandet bildad och registrerad juridisk person skall anses ha sin verkliga ledning i Sverige.”
På sidan 74 (efter det att utredningen under rubriken ”Begreppet verklig ledning” på ytterligare drygt 3 sidor ha framlagt ett mycket diffust resonemang därom efter modulen ”å ena, å andra sidan”) uttalas däremot:
”Några exempel på frågor som kan dyka upp när det gäller att avgöra vad som skall avses med verklig ledning har ovan diskuterats. Som vi redan nämnt är det emellertid inte möjligt att fastställa principer som skulle vara allmängiltiga. Det är omständigheterna i det enskilda fallet som måste vara avgörande för bedömningen. Detta har blivit regeln i alla andra länder och måste även vara utgångspunkten för en motsvarande svensk bestämmelse.
Att uppställa en generell regel som mer precist anger vad som skall förstås med verklig ledning är således inte möjligt.”
Punkt slut. Utan utropstecken faktiskt! Frågetecknet kvarstår dock, inte sant?
I detta sammanhang skulle jag gärna vilja citera den deltagande skattejuristens kloka betänkligheter, men detta är antagligen onödigt ambitiöst. Utredningen har på många sidor utformat författningsförslag och motiv därför, avseende de utländska associationernas inflyttning och utflyttning, tidpunkter härför, ingångs- och utgångsvärden vid ändrade ledningsförhållanden (!), utländska och inländska skattemässiga värden i anslutning till sådan ”flyttning”, uttagsbeskattningsspörsmål i anslutning därtill, förekomst av fast driftsställe eller icke, dubbelbeskattningsavtals betydelse, beskattning (var?) av utdelning till eller från utländska svenskbeskattade företag under svensk ”ledning”, koncernbidragsspörsmål, de svenska fåmansbolagsreglernas betydelse, kupongskattespörsmål, internationell skatteavräkning, SINK-spörsmål m.fl. mer eller mindre relevanta frågor, vilka förefaller att i och för sig ha fått legislativt sett eleganta och förtjänstfulla lösningar i de framlagda förslagen till ny författningstext.
Men nog känns det konstigt, att sådana utländska ”associationer” skulle ”anses” ha flyttat till och från den svenska beskattningssfären allt eftersom den svenska ”ledningen” av dem blir mer eller mindre ”verklig”, i all synnerhet som kommittén uttryckligen vitsordar sin oförmåga att framlägga några klara ”kriterier för innebörden av sådan verklig ledning” av utländska juridiska personer som skulle utlösa en sådan mängd beskattningskonsekvenser, se förenämnda citat ur sidorna 13 och 74.
Påståendet (på sidan 74) att ”alla andra länder” skulle ha en så diffus regel som efter ”omständigheterna i det enskilda fallet” lägger under skattedomstolarnas fria skön att avgöra innebörden av en legislativt odefinierad term ”verklig ledning”, är förvisso en överdrift. Vad lagstiftaren i Sverige icke ens har förmått att själv definiera, är dessutom i ett demokratiskt samhälle (dvs. i ett ”land som med lag skall byggas”) ett otänkbart och godtyckligt underlag för ett sådant påbud för dess näringsliv. Förmår således lagstiftaren icke ens att precisera vad ”verklig ledning” konkret innebär, på ett för svenska företagare rimligen begripligt språk, så bjuder den svenska regeringsformen och de rättsliga från de gamla Domarreglerna nedärvda svenska rättstraditionerna lagstiftaren att hålla an med en så uppenbart diffus och oklar lagstiftning som utredningsförslaget innebär. Det ger uppenbarligen icke företagare och andra medborgare ”verklig ledning” för sitt handlande.
Denna kommentar syftar till att komplettera de tidigare i och för sig mycket informativa och förtjänstfulla recensionerna av utredningsförslaget i Skattenytt (nr. 5/1996), i vilka dock enligt min mening rättssäkerhetsfrågor i anledning av bristande precisering av begreppet verklig ledning icke har beaktats.
Torbjörn Arve
Torbjörn Arve är svensk jurist vid Kron & Arve AG i Zürich.