Till skillnad från Skattenytts läsare torde de flesta deklaranter få sin huvudsakliga skatteinformation enbart från RSV:s deklarationsbroschyrer. Man bör därför kunna ställa som krav att informationen, trots ämnets komplexitet, är något sånär begriplig. Syftet med artikeln är att visa på en oklar formulering, som smugit sig med ända från regeringens proposition till deklarationsbroschyren, och som riskerar att förvilla den icke uppmärksamme läsaren.
Bilen måste däremot användas inom näringsverksamhet för att vara avdragsgill och därför kan det i alla fall inte vara aktuellt med beskattning av bilförmån för innehavaren av en enskild firma om denne inte använt bilen i näringsverksamheten.
Se prop. 1993/94:90 s. 93 och RSV S 1994:24 s. 11–15.
Bilförmån för den som har inkomst av tjänst regleras i 2 o. 4 p. anvisningarna till 42 § KL. RSV har kompletterat med rekommendationer i RSV S 1994:24. Med bilförmån avses värdet av den förmån en löntagare har som kan utnyttja en av arbetsgivaren ägd eller bekostad bil för privat bruk. Värdet av förmånen skall läggas till löntagarens inkomst vid skatteberäkningen. Om bilen ingår i egen näringsverksamhet räknas i stället bilförmånen som ett eget uttag. 5 st. 1 p. anv. till 22 § KL hänvisar ifråga om beräkning av bilförmånen till ovannämnda lagrum som rör bilförmån vid inkomst av tjänst. Bilförmånen beräknas schablonmässigt, dvs. det görs ingen skillnad beroende på hur mycket man använder bilen privat eller i tjänsten/näringsverksamheten. (Det finns överhuvudtaget inget krav på att bilen används i tjänsten.)1 Dock finns i 4 p. anv. till 42 § KL en jämkningsregel som ger möjlighet till jämkning uppåt eller nedåt av förmånsvärdet vid synnerliga skäl. Sådana skäl för jämkning nedåt av förmånsvärdet kan vara att bilen används som arbetsredskap, att tjänstekörningen är omfattande eller att andra sådana omständigheter föreligger.2
Formuleringen är densamma i 1995 och 1996 års utgåvor.
Men utöver dessa möjligheter till jämkning kan det privata användandet i vissa fall vara så begränsat att bilförmån inte skall tas upp till beskattning, 2 p. sista stycket i anvisningarna till 42 § KL. Detta uttrycks i deklarationsupplysningar för löntagare3 på följande sätt.
”För den som i inkomstslaget tjänst och näringsverksamhet använt förmånsbil i endast ringa omfattning uppkommer ingen skattepliktig förmån. Med ringa omfattning avses ett fåtal tillfällen per år (högst 10 enligt RSV:s rekommendationer) och en sammanlagd körsträcka på högst 100 mil.”
I RSV:s rekommendationer 1994:24 s. 4 uttrycks detta på följande sätt:
”Skatteplikt för bilförmån uppkommer inte för den som i inkomstslagen tjänst och näringsverksamhet använt förmånsbil i endast ringa omfattning (punkt 2 sjätte stycket av anvisningarna till 42 § resp. punkt 1 sista stycket av anvisningarna till 22 § JKL).”
Själv uppfattar jag ovanstående stycken så att skatteplikt för bilförmån inte har uppkommit om bilen används i ringa omfattning i tjänsten eller i näringsverksamheten. I själva verket är det ju motsatsen som avses. Det spelar ingen roll hur mycket bilen har använts i tjänsten eller i näringsverksamheten, det är hur mycket den har använts privat som avgör om en skattepliktig bilförmån uppkommit eller ej. I prop. 1993/94:90 hittar vi orsaken till oklarheten. På s. 94 står det:
”Regeringen finner att det av förenklingsskäl lämpligaste sättet är att genomföra förslaget i promemorian vilket innebär att skattefrihet införs för den som i inkomstslaget tjänst använt förmånsbilen endast i ringa omfattning.”
Däremot har man i 1996 års broschyr för näringsverksamhet angett att ”En förutsättning för att bilförmån skall komma i fråga är att bilen använts privat i mer än ringa omfattning”.
Tydligen har oklarheten i propositionen ”smittat” av sig i rekommendationerna även till inkomstslaget näringsverksamhet.4
Stefan Olsson
Stefan Olsson är jur. kand. och verksam med bl.a. skattefrågor vid sin egen byrå, F.T.L. Consulting.