I artikeln ges några synpunkter samt en kort genomgång av alternativa metoder för värdering av aktier till grund för beräkningen av normal avkastning enligt 3 § 12 mom. lag om statlig inkomstskatt t.o.m. 1994 års taxering. Alternativregeln har medfört en hel del tillämpningsproblem. Detta gäller framförallt när aktiernas värde har beräknats utifrån ett företags marknadsvärde per den 31 december 1990. Vid 1995 års taxering har en ny alternativregel införts där man utgår från aktiernas kapitalunderlag. Den gamla alternativregeln lever dock kvar i och med att sparad utdelning fastställs först när denna utnyttjas. Problematiken kring värdering av ett företag har även blivit aktuell vid s.k. skatteinriktade interna aktieöverlåtelser.
Inledning
Frågan om det alternativa anskaffningsvärdet vid beräkning av normal avkastning i fåmansföretag, grundat på förmögenhetsvärdet 31 december 1990 (värderingstidpunkten), har åter aktualiserats. Det är framför allt vid 1995 års taxering, vid beräkning av skattefri/skattepliktig utdelning samt av realisationsvinst vid försäljning av aktier, som dessa aktievärden har fått stor genomslagskraft.
Inkomståret 1994 var ett mycket speciellt år för fåmansföretagsdelägare. Erhållen utdelning var skattefri efter beaktande av de särskilda begränsningsreglerna [lag (1994:774) om beskattning av vinstutdelning vid 1995 års taxering], och endast fem sjättedelar av hälften av framtagna realisationsvinster skattepliktiga. Året var således ett bra tillfälle för delägare att mottaga fritt eget kapital i form av utdelning samt lyfta fram realisationsvinster.
Ett sätt att ”i handen” få ut så mycket som möjligt av ett fåmansföretags kapital var att taxeringsåret 1995 inkomma med ett ej tidigare yrkat högre anskaffningsvärde för aktier beräknat på förmögenhetsvärdet 1990 (marknadsvärdet den 31 december 1990), som man lade till grund för beräkning av sparad utdelning fram t.o.m. taxeringsåret 1994. Med den nya större sparade utdelningen erhöll man sedan lägre skatt vid beräkning av skattefri/skattepliktig utdelning (detta förutsatte dock att de generella begränsningsreglerna i 4 §, 7 § 2 stycket och 8 §, lag om beskattning av vinstutdelning vid 1995 års taxering, ej begränsade skattefriheten för lämnad utdelning) samt vid realisationsvinstberäkningen vid 1995 års taxering.
Nedanstående skrift avser inte att i detalj gå igenom regelverket för ”det alternativa anskaffningsvärdet”, utan har som syfte att svara på frågan om vem som har bevisbördan för sakfrågan samt hur en värdering av olika bevis kan tänkas göras. Skriften skall således ej ses som en fullständig rättsutredning i sakfrågan. Vidare kommer några av de olika metoder man kan använda sig av för att beräkna det alternativa anskaffningsvärdet att gås igenom.
Allmänt om olika metoder för att beräkna det alternativa anskaffningsvärdet
Indexregeln [3 § 12 mom. 4 stycket punkt 2, lag (1990:1422) om ändring i lag (1947:576) om statlig inkomstskatt], vållar inga problem. Enligt RR dom 1995-05-12, målnr. 4460-1994, (domen avsåg ett av både RSV och sökanden överklagat förhandsbesked) finns idag ytterligare en variant av indexregeln för den som den 1 april 1976 innehaft aktierna i sitt fåmansföretag i mer än fem år. Anskaffningsvärdet för beräkning av normal avkastning för dessa aktier bör i enlighet med ovan nämnda dom kunna beräknas till tre fjärdedelar av det värde till vilket aktierna skulle tas upp som förmögenhet per den 31 december 1975. Detta värde bör dessutom (se RSV S 1995:16 sidan 29) kunna räknas upp med indextal för 1975 (3,43). Denna s.k. variant av indexregeln kommer dock ej att behandlas i artikeln. Vid användandet av substansvärdemetoden [3 § 12 mom. 4 stycket punkt 1, lag (1991:1833) om ändring i lag om statlig inkomstskatt t.o.m. 1994 års taxering] kan det uppstå problem med värderingen av rörelsefrämmande tillgångar (se prop. 1991/92:60 s. 81). Detta kommenteras emellertid ej mera utförligt då nya substansvärdeberäkningar gjorda enligt RSVs anvisning 1987:8 från värderingstidpunkten 31 december 1990 torde vara sällsynta. Däremot är det mycket möjligt att det kommer att upprättas substansvärdeberäkningar där man utgått från företagets reella ställning vid värderingstidpunkten 31 december 1990.
Det värde som nedan kommenteras är alltså inte substansvärdemetoden enligt RSVs anvisningar utan istället det alternativa anskaffningsvärdet för aktier, beräknat utifrån marknadsvärdet. Huvudprincipen vid värderingen av aktier då man använder sig av det alternativa anskaffningsvärdet är enligt RSV sedan 1992 (RSVs skrivelser Dnr 12817-92/900, 21459-92/900) att dessa skall åsättas ett marknadsvärde den 31 december 1990.
Lagstiftarens ursprungliga intention med regeln då den infördes synes ha varit att aktieägaren vid värderingen skulle ha utgått från de värden som åsatts vid förmögenhetstaxeringen, dvs. substansvärdet enligt RSVs anvisning 1987:8. Hänvisningen från 3 § 12 mom. 4 stycket punkt 1, lag om statlig inkomstskatt till punkt 5 av anvisningarna till 3 och 4 §§ lagen (1986:1197) om ändring i lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt har emellertid gjorts generell. Den gällande värderingsprincipen (huvudregeln) enligt nämnda lagrum är att aktier skall tas upp till det pris som kan påräknas vid en försäljning under normala förhållanden. Regeln ger således en möjlighet att värdera aktier till marknadsvärdet. Marknadsvärdet definieras vidare enligt RSV, som det värde som aktier skulle kunna inbringa vid en försäljning till utomstående under normala förhållanden.
När det gäller de olika metoder som tidigare år har använts för att beräkna marknadsvärdet är det svårt att överblicka vilka varianter som förekommit mest frekvent. Metoder som dock använts är avkastningsvärdemetoden och substansvärdemetoden. Det har även förekommit att man vid beräkningen utgått från verkligt avyttringspris.
Substansvärdemetoden
Denna metod går ut på att värdera ett bolag utifrån dess ställning vid en viss tidpunkt. Vid beräkning av det alternativa anskaffningsvärdet enligt 3 § 12 mom. 4 stycket punkt 1, lag om statlig inkomstskatt t.o.m. 1994 års taxering, är värderingstidpunkten den 31 december 1990. Man utgår från bolagets balansräkning och gör sedan värderingen post för post (tillgångar-skulder). Det handlar om att beräkna fram ett bolags justerade egna kapital. Vissa posters värdering i balansräkningen skall alltså korrigeras. Det kan t.ex. dölja sig kundförluster under posten kundfordringar.
Vidare bör man iaktta försiktighet vad gäller goodwillvärden. I vissa fall skall goodwill ej alls medräknas. Det kan t.ex. vara frågan om goodwill som kan hänföras till en konsults eller ägares anseende och kunnande. Däremot kan man ej kategoriskt säga att goodwillposter aldrig har ett marknadsvärde. Det finns både förvärvad och upparbetad goodwill som har ett reellt marknadsvärde. Prövningen av om en goodwillpost har ett marknadsvärde får således göras från fall till fall.
Ytterligare en post som kan vålla bekymmer när det gäller värderingar gjorda innan den 31 december 1990 är utskiftningsskatteskulden. Denna skall normalt nuvärdeberäknas och sedan avräknas från substansen. Substansvärdeberäkningar som är gjorda utan att utskiftningsskatteskulden avräknats torde dock godtas. Anledningen till att ett bolags justerade egna kapital överhuvudtaget minskas med en nuvärdeberäknad utskiftningsskatteskuld är för att korrigera substansvärdet med den skatt som kommer att belasta bolaget när detta likvideras. En substansvärdering är emellertid gjord utifrån antagandet att bolaget kommer att leva vidare. Det föreligger således stora problem med att beräkna ett nuvärde av en skatt som utgår vid en framtida likvidation p.g.a. osäkerheten av tidshorisonten. Dessutom kan det vara så ställt att någon utskiftningsskatt aldrig blir aktuell t.ex. om bolaget likvideras efter stora förluster och några medel att utskifta ej finns. Lagen (1927:321) om utskiftningsskatt upphörde dessutom att gälla vid utgången av 1990 [Lag (1990:1452) om upphävande av lagen om utskiftningsskatt]. Sammantaget torde detta innebära att det ej kan krävas att utskiftningsskatteskulden skall avräknas vid en substansvärdeberäkning.
Vidare torde substansvärdeberäkningar där den latenta skatteskulden på obeskattade reserver beräknats uppgå till en lägre procentsats än 52 % kunna godtas eftersom reell skattebelastning på återföringen av dessa sannolikt ej kommer att uppgå till 52 %.
Det kan dessutom finnas tillgångsposter i gjorda substansvärderingar i vilka det ligger en latent skatteskuld som skall avräknas från beräknat marknadsvärde. När man vid en substansvärdeberäkning värderar t.ex. en fastighet till ett värde som överstiger dess skattemässiga omkostnadsbelopp skall man ta hänsyn till den latenta skatteskuld som uppkommer den dag då fastigheten avyttras. Frågan man vid beräkningen av den latenta skattens storlek egentligen ställs inför är ”vad en extern köpare av ett bolag hade minskat sin aktievärdering med p.g.a. den latenta skatt han i framtiden kommer att få betala”. Detta torde innebära att den latenta skatten skall nuvärdeberäknas då den infaller någon gång i framtiden. Skatten blir ju mindre betungande när den infaller längre fram i tiden. Det föreligger naturligtvis problem med att fastställa nuvärdet av en skatt som utgår vid en framtida avyttring. Här ankommer det på fåmansföretagsdelägaren att motivera den latenta skattens storlek då han har bevisbördan för sina påståenden. Vidare bör man vid värderingstidpunkten utgå från de då kända reglerna för realisationsvinstberäkning. Detta trots osäkerheten om deras utseende i framtiden.
Avkastningsvärdemetoden
Ett bolags värde beräknat enligt denna metod kan definieras som nuvärdet av förväntade framtida vinster som kommer att tillfalla ägaren. Det handlar alltså om att uppskatta bolagets framtida avkastning. Problemet med metoden är att det är svårt att uppskatta ett bolags framtida vinstutveckling (prognos) med ledning av utvecklingen på den ”marknad” där bolaget verkar, löneutveckling, prisutvecklingen på de varor och tjänster man producerar m.m. Inga garantier finns för att gjorda prognoser ej avviker från faktiska framtida resultat.
Ett sätt att undvika att försöka vara ”spågumma” är att utgå från att de kommande fem åren kommer att ge samma avkastning som de fem föregående åren. Detta sätt att gå tillväga kan diskuteras men är onekligen ett bra komplement till välgrundade prognoser.
Efter det att man anser sig ha gjort en tillförlitlig uppskattning av den framtida vinstutvecklingen i ett bolag måste man beräkna fram ”nuvärdet” av denna.
Formeln (en av de mer schablonmässiga enligt investeringsbedömningsteorin) för beräkning av nuvärdet av framtida avkastningar ser ut enligt följande:
–n | ||
Genomsnittlig avkastning per år x | [1– | (1+r)] |
r |
Uttrycket inom parentesen är kapitaliseringsfaktorn. Kalkylräntan (r) motsvarar bolagets avkastningskrav och skall ge uttryck för tidspreferensen, dvs. hur starkt man föredrar att få t.ex. en krona i dag jämfört med en krona om ett år. Benämningen -n står för antal år. Om man vid en värdering antar att n är oändligt (bolaget antas leva vidare i obestämd tid framöver) och utgår från en kalkylränta på 20 % så kapitaliseras avkastningen per år med fem gånger (1/0,2= 5). Skulle -n bestämts till ett visst antal år hade kapitaliseringsfaktorn således blivit lägre än när -n är oändligt.
Ett antagande om evig framtida vinst torde kunna godtas då relativt höga kalkylräntor medför att de nuvärdeberäknade vinsterna efter kort tid ger marginell betydelse på det totala nuvärdet. En relativt liten del av nuvärdet belöper på åren tio och framåt. Skillnaden att anta n=10 mot att anta att n är oändligt blir ofta marginell.
Frågan om vad som är att anse som en ”riktig” kalkylränta är en individuell bedömning som varierar från ett bolag till ett annat. Faktorer som styr bedömningen av vilken kalkylränta som skall väljas är t.ex. vad det kostar för bolaget att låna pengar, kapitalägarnas avkastningskrav, bolagets alternativa avkastningsmöjligheter, inflationstakten och skattebelastningen på bolagets resultat. I praktiken fastställs troligen kalkylräntan mer eller mindre schablonmässigt.
Avkastningsvärde – substansvärde
Det finns ett tydligt teoretiskt samband mellan avkastningsvärdet och substansvärdet. Om man gjort riktiga antaganden bör båda teoretiskt sett resultera i samma värde – avkastningsvärdet. Substansvärdet är förvisso skillnaden mellan tillgångar och skulder, dock skall tillgångarna var för sig vara värderade till avkastningsvärde (detta resonemang förutsätter dock att tillgångarna ger marknadsmässig avkastning).
Praktiskt sett synes det varken genom avkastningsvärdemetoden eller substansvärdemetoden kunna fastställas ett värde på ett bolag som är objektivt såtillvida att det är ”riktigt” för samtliga parter. Man kan dessutom generellt säga att substansvärdeberäkningar är praktiskt sett mera lämpade för värderingar av förvaltande bolag medan avkastningsvärdeberäkningar lämpar sig bättre för rörelsedrivande bolag. En kombination av de olika metoderna kan i vissa fall ge det mest ”riktiga” värdet. I ett bolag där det finns t.ex. kapitalplaceringsaktier kan det vara lämpligt att enskilt värdera dessa med hjälp av substansvärdemetoden. Rörelsetillgångarna i bolaget bör däremot värderas till avkastningsvärde. Kapitalplaceringsaktierna ger troligen en avkastning som är mindre än den som genereras av rörelsetillgångarna varför ett avkastningsvärde på dessa ger en missvisande bild av deras reella värde.
Verklig avyttring
När värderingen av det alternativa anskaffningsvärdet är gjord utifrån verklig avyttring som skett i nära anslutning till årsskiftet 1990/1991 kan avyttringspriset vara detsamma som marknadspriset. Det finns dock omständigheter som kan ha påverkat att avyttringspriset satts högre än det under normala förhållanden gällande marknadspriset:
Endast en del av aktierna i ett bolag har avyttrats till köpare som erhållit röstmajoriteten alternativt köpt ut en annan delägare (majoritetsförvärv). Priset på aktierna torde ha satts väsentligt högre än vad marknadsvärdet skulle ha varit vid försäljning under normala förhållanden.
Om en del av aktierna i ett bolag har avyttrats t.ex. den 1 mars 1992 kan försäljningspriset ge en felaktig bild av vad marknadsvärdet var den 31 december 1990. Om bolaget gått med vinst under perioden 1991-01-01–1992-03-01 torde priset ej vara likvärdigt med marknadsvärdet 31 december 1990. Om bolaget däremot gått med förlust under perioden kan avyttringspriset eventuellt ligga till grund för värderingen 31 december 1990. Om samtliga aktier i bolaget (i stället för bara en del, enligt ovan) är avyttrade den 1 mars 1992, kan den nya ägaren ej använda försäljningspriset som grund för värdering av aktierna den 31 december 1990, då han ej ägde aktierna vid detta tillfälle.
Avslutande synpunkter
När en delägare i fåmansföretag använder sig av andra metoder än substansvärdemetoden enligt RSVs anvisning 1987:8 (exempelvis någon av ovan nämnda metoder) kan denna godtas endast om det finns ett tillförlitligt underlag för bestämmande av värdet med någon av dessa metoder. Höga krav ställs således på en delägare om företagen utredning då han använder sig av marknadsvärdet den 31 december 1990. Delägaren har bevisbördan för sina påståenden.
Genomgången ovan av substansvärdemetoden och avkastningsvärdemetoden har visat att metoderna egentligen syftar till att beräkna ett s.k. avkastningsvärde. Om man har gjort riktiga antaganden bör substansvärdet och avkastningsvärdet alltså i stort sett överensstämma. Vidare behöver en beräkning av ett substansvärde ej alltid överensstämma med ett beräknat avkastningsvärde. En differens som uppkommer vid användandet av metoderna går dock att förklara. Om substansvärdeberäkningen ger ett högre värde än avkastningsvärdeberäkningen kan detta förklaras antingen med att substansen är övervärderad eller att avkastningen på denna ej når upp till ägarnas förväntningar. Då det motsatta förhållandet råder (avkastningsvärdet är högre än substansvärdet) kan detta bero på att substansen är undervärderad eller på att man vid beräkningen av avkastningsvärdet räknat med en alltför generös resultatprognos och en för låg kalkylränta. Mängden och variationen av anledningar till varför differenser kan uppkomma vid användandet av värderingsmetoderna är säkerligen stor. Dessa kommer emellertid ej att kommenteras mer.
Något som redan tidigare påpekats är att en fåmansföretagsdelägare som yrkar en viss rättsföljd har bevisbördan för sina påståenden vid den ordinarie taxeringen. De krav som torde kunna ställas på delägaren angående företagen utredning då han använder sig av marknadsvärdet den 31 december 1990, är att denna skall innehålla en avkastningsvärdeberäkning med dels en välgrundad resultatprognos med historisk jämförelse, dels en utförlig motivering av vald kalkylränta. Delägaren bör dessutom tillhandahålla en korrekt gjord substansvärdeberäkning. För att ett yrkat marknadsvärde skall godtas bör således krävas att delägaren till skattemyndigheten inkommer med både avkastningsvärdeberäkning och substansvärdeberäkning. Finns det en betydande differens mellan ett beräknat avkastningsvärde och substansvärde bör denna dessutom utförligt förklaras. Görs ej detta torde värderingen icke kunna godtas vilket innebär att skattemyndigheten vid fastställandet av sparad utdelning fram t.o.m. taxeringsåret 1994, bör använda sig av anskaffningsvärdet för aktier beräknat enligt huvudregeln (3 § 12 mom. 1 stycket lag om statlig inkomstskatt).
Vid fall då delägaren endast inkommer med en substansvärdeberäkning och hävdar att denna motsvarar marknadsvärdet bör denna ej godtas av skattemyndigheten. För att värderingen skall godtas bör det, enligt ovan, krävas en välgrundad avkastningsvärdeberäkning. Finns det därefter en betydande differens mellan substansvärdet och avkastningsvärdet bör denna utförligt förklaras. Ett ytterligare alternativ som bör kunna godtas är att delägaren kompletterar substansvärdeberäkningen med en likvidationsvärdeberäkning, ”slaktvärdet”. Därutöver bör en eventuell differens mellan substansvärdet och likvidationsvärdet utförligt förklaras. Görs ej detta bör man utgå från att – det vanligtvis lägre – likvidationsvärdet är det värde som skall ligga till grund för beräkning av sparad utdelning (detta förutsätter naturligtvis att likvidationsvärdet är korrekt beräknat).
Vidare synes det vara svårt för konsultbolag att vid avkastningsvärdeberäkningar utgå från historiska vinster som kan hänföras till en konsults och ägares anseende och kunnande. Det torde ej kunna anses normalt att ”konsulten” följer med bolaget.
Har en verklig avyttring skett i nära anslutning till årsskiftet 1990/1991 och finns det inga omständigheter som påverkat att priset satts högre än det under normala förhållanden gällande marknadspriset, (se avsnitt ovan) är detta pris detsamma som marknadspriset. En högre värdering av aktierna gjord enligt avkastningsvärdemetoden eller substansvärdemetoden, torde ej kunna godtas i detta fall eftersom den verkliga avyttringen får anses ge det mest tillförlitliga marknadsvärdet.
Huvudprincipen vid värderingen, enligt 3 § 12 mom. 4 stycket punkt 1, lag om statlig inkomstskatt t.o.m. 1994 års taxering, är alltså att aktierna skall åsättas ett marknadsvärde, dvs. ett värde som de skulle betinga vid en försäljning till utomstående under normala förhållanden. För att ett yrkat marknadsvärde sedan skall kunna ligga till grund för beräkning av normal avkastning är det grundläggande kravet att det finns ett tillförlitligt underlag för gjord värdering. Finns ej detta kan den gjorda värderingen ej godtas.
Jari Burmeister
Jari Burmeister är funktionsansvarig i fåmansföretagsbeskattning vid skattemyndigheten i Stockholms län.