Det förekommer att aktieägare sinsemellan överenskommer att annan än aktieägaren skall uppbära framtida på aktien belöpande utdelning. Liknande överenskommelser kan även slutas mellan säljare och köpare av aktien. I artikeln diskuteras, mot bakgrund av bl.a. bestämmelserna i 3 § 9 mom. 1 st. SIL och odelbarhetsprincipen i ABL, vem som i ett sådant fall är rätt skattesubjekt för utdelningen.

1 Inledning

Peter Melz har tidigare i Skattenytt publicerat en uppsats avseende frågan om vem som är rätt skattesubjekt för olika slag av förvärvsinkomster.1 Melz behandlar företrädesvis förvärvsinkomster och avslutar uppsatsen med en stilla förhoppning om att det framöver görs en samlad genomgång av ”subjektsanknytningsproblemen”. Min avsikt med förevarande uppsats är dock inte att göra en sådan samlad genomgång, men väl att ta upp den av Melz kastade handsken och föra en kortare diskussion om vem som är rätt skattesubjekt för inkomst av utdelning i vissa fall. Jag behandlar företrädesvis frågan om vem som är rätt skattesubjekt vad gäller utdelning i avstämningsbolag (och andra aktiebolag som har emitterat aktier utan därtill hörande utdelningskuponger) i de fall utdelningen utbetalas till annan än aktieägaren. Det är dock ofrånkomligt att jag i viss utsträckning behandlar motsvarande frågeställning när utdelning sker inte till aktieägare men väl till kuponginnehavare.

Det har under senare år förekommit att det vid aktieöverlåtelser överenskommes att köparen av aktierna skall på kommande bolagsstämma rösta för att utdelningen på de förvärvade aktierna skall tillfalla föregående ägare. Liknande överenskommelser kan naturligtvis slutas utan att någon aktieöverlåtelse är i fråga.2 I denna uppsats behandlar jag några viktiga skattemässiga konsekvenser av sådana avtal.

Ett aktieägaravtal – även benämnt konsortialavtal eller röstbindningsavtal – kan vara av olika slag och reglera olika förhållanden.3 Sådana avtal kan innebära att aktieägarna förbinder sig att på kommande bolagsstämma rösta på ett visst sätt, t.ex. att viss aktieägare skall få mer utdelning än vad aktieinnehavet i sig berättigar till. Denna typ av avtal kan även reglera en mångfald andra förhållanden aktieägarna emellan. En viktig funktion med sådana avtal kan vara att såväl koncentrera kontrollen över aktiebolaget som verksamt stabilisera denna kontroll. Andra viktiga förhållanden som kan regleras i denna typ av avtal är frågor om styrelsesammansättning, förvaltning och anställningsförhållanden i bolaget.4

För att förstå beskattningskonsekvenserna av avtal rörande rätt till framtida utdelning till annan än aktieägare (eller innehavare av aktiekupong) måste först en civilrättslig bakgrundsbeskrivning göras. Jag vill emellertid redan nu betona att det förfarande som jag behandlar inte varit föremål för prövning av Regeringsrätten.

Melz, SN 1992 s 463 ff. Melz har även fortsatt denna diskussion vad gäller skattskyldighet för bortskänkt rätt till framtida obligationsränta, se SN 1992 s 613 ff.

Allt beroende på konstruktionen på avtalet kan olika skattemässiga fördelar uppnås. Som exempel kan nämnas att den som säljer aktierna (antingen ”för billigt” eller önskar att göra en ”tilläggsköpeskilling” ekonomiskt fördelaktigare än eljest) och samtidigt behåller en minoritetspost – som får anses utgöra ett näringsbetingat innehav och uppfylla kraven för att mottaga utdelning skattefritt – härigenom reducerar sin skattepliktiga realisationsvinst och i stället erhåller en motsvarande skattefri utdelning. Det finns flera andra situationer när skattefördelar uppkommer, t.ex. om mottagaren av utdelningen är ett helt eller delvis skattebefriat objekt eller icke skattskyldig för utdelning i Sverige samtidigt som ifrågavarande skatteavtal medger nedsättning eller undanröjande av kupongskatt. Av utrymmesskäl berör jag emellertid inte närmare de olika skattefördelar som kan ligga till grund för ingående av sådana avtal som behandlas i uppsatsen.

Det är måhända något oegentligt att likställa dessa olika slag av avtal eftersom de kan reglera olika förhållanden. Trots detta har jag valt att fortsättningsvis benämna dessa avtal under en gemensam beteckning: aktieägaravtal.

Se vidare, Roos s 87 ff och Gavatin s 266 ff.

2 Civilrättsliga regler och principer

2.1 Inledning

Den civilrättsliga reglering, som nu är av intresse, omfattar dels vissa regler av aktiebolagsrättslig natur, såsom odelbarhetsprincipen eller splittringsförbudet respektive likhetsprincipen, dels vissa regler av rent obligations- och sakrättslig natur. Den nedan gjorda redogörelsen för dessa bestämmelser och principer är på intet sätt uttömmande och är gjord enbart utifrån målsättningen att läsaren skall förstå bakgrunden till den skatterättsliga regleringen.

2.2 Odelbarhetsprincipen/splittringsförbudet

En grundläggande princip inom bolagsrätten är att en aktie är ”odelbar” gentemot utgivande bolag. Detta brukar benämnas odelbarhetsprincipen. Denna princip infördes redan i 1895 års ABL5 och överfördes senare till 3 § 3 st i 1910 års ABL,6 vari uttalades att ”Aktie vare mot bolaget odelbar”. Samma lydelse återfanns i 3 § 3 st av 1944 års ABL.7 I 1975 års ABL återfinns emellertid inte stadgandet om akties odelbarhet, men av förarbetena framgår att principen alltjämt skall gälla.8

Den ursprungliga innebörden av odelbarhetsprincipen var och är i första hand att man inte med verkan gentemot aktiebolaget kan dela upp en aktie i andelar. En aktie kan dock vara föremål för samägande. Med tiden har det ur denna princip växt fram ett ”förbud” mot splittring av aktier, dvs. ett förbud mot att någon eller några av de rättigheter som följer av aktieinnehavet skiljs från övriga sådana rättigheter.9 Denna princip brukar benämnas ”splittringsförbudet”.10

Vad gäller avstämningsbolag11 eller aktiebolag som utfärdat aktiebrev utan därtill hörande kupong, eller när fråga är om aktiebolag som inte utfärdat aktiebrev utan att för den skull vara ett avstämningsbolag, innebär odelbarhetsprincipen med däri ingående förbud mot att splittra de befogenheter som följer av aktieinnehavet bl.a. att man inte med verkan gentemot bolaget kan överlåta rätt till framtida vinstutdelning.12

Varken odelbarhetsprincipen eller splittringsförbudet i sig hindrar emellertid att en aktiekupong överlåts eller att man överlåter rätten (dvs. en fordran) till en av bolagsstämman redan beslutad, men ännu ej utbetalad utdelning. Överlåts en kupong innebär detta att den som är innehavare av kupongen har rätt att uppbära ett visst belopp som redan är bestämt på bolagsstämman eller kommer att bestämmas av stämman, se vidare 3 kap. 14 § ABL. På så vis får en överlåtelse av aktiekupong rättsverkan gentemot bolaget.

I avstämningsbolag finns emellertid inte någon möjlighet att splittra aktien från rätten till framtida utdelning. Aktiebolaget kan i sådana fall med befriande verkan betala utdelningen endast till på avstämningsdagen registrerad aktieägare.13 Är det å andra sidan fråga om sådant bolag som utfärdat aktier utan därtill hörande kupong utan att för den skull uppfylla förutsättningarna för att vara ett avstämningsbolag, vilket kan gälla såväl mindre fåmansföretag som stora bolag med begränsat antal ägare, är det den som innehar aktiebrevet som är berättigad att uppbära utdelningen. I ett sådant fall är själva aktien ett innehavarpapper (löpande skuldebrev).14

Av den ovan gjorda redogörelsen framgår bl.a. att även om rättsläget fram till införandet av 1944 års ABL möjligen kunde sägas vara osäkert vad beträffar hur långt splittringsförbudet sträckte sig, synes det numera i huvudsak råda enighet om att förbudet även omfattar rätten till framtida vinst, i vart fall när fråga inte är om överlåtelse av aktiekupong.15 Vidare framgår av redogörelsen ovan att man inte med sakrättslig verkan kan överlåta en framtida rätt till utdelning i ett aktiebolag som inte utgör ett ”kupongbolag”. En sådan ”överenskommelse”, som strider mot splittringsförbudet i ABL, saknar all rättsverkan gentemot det utdelande bolaget.

SFS 1895:65.

SFS 1910:88.

SFS 1944:705.

Se prop 1975:103 s 117 f, 231 f och s 289.

Se t.ex. Sandström, J. s 4.

För en närmare beskrivning av bakgrunden till odelbarhetsprincipen och splittringsförbudet, se Roos s 189 ff. Vid införandet av 1944 års ABL synes lagberedningen närmast ha ansett odelbarhetsprincipen som även innefattande ett splittringsförbud, låt vara att det är oklart hur långt man ansåg att splittringsförbudet skulle sträcka sig, se SOU 1941:9 s 40. Vid införandet av 1975 års ABL uttalades bl.a. ”Principen om en akties odelbarhet innebär vidare att de i aktien ingående rättigheterna i bolaget inte kan skiljas från aktien. Detta hindrar inte att överlåtelse kan äga rum av vissa särskilda, ur aktien uppkomna anspråk, t.ex. anspråk på vinstutdelning eller på fondaktier. Lagen förutsätter ju att överlåtelse av utdelningskuponger och emissionsbevis kan ske. Däremot kan en totalavhändelse inte ske av den i aktien ingående rättighet som är grunden till sådant anspråk, t ex rätten till andel av bolagets vinst...”, prop 1975:103 s 290.

Ett avstämningsbolag är ett aktiebolag som i bolagsordningen har ett s.k. avstämningsförbehåll (3 kap. 8 § ABL). Ett sådant förbehåll skall ange att den som på en viss fastställd dag – avstämningsdagen – är införd i aktieboken eller i förteckning enligt 3 kap. 12 § ABL skall anses vara behörig att mottaga utdelning. Ett avstämningsregister skall, enligt 1 kap. 1 § aktiekontolagen, föras av Värdepapperscentralen och i detta register skall aktier registreras (1 kap. 2 §) och för sådana aktier får aktiebrev inte utfärdas (1 kap. 3 §).

Se t.ex. Nial s 243 ff, Kedner och Roos del I s 23, Sandström, J. s 4 f, Prytz och Tamm s 158 och i dessa arbeten gjorda hänvisningar. Se även prop 1970:99 s 15.

Jfr. 3 kap. 14 § ABL. Tidigare reglerades detta även i 22 § lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering. I aktiekontolagen finns det däremot ingen direkt motsvarighet till nämnda stadgande, jfr. dock 6 kap. 1 § aktiekontolagen.

14 Jfr 3 kap. 6 § ABL som hänvisar till bestämmelser i skuldebrevslagen.

Se t.ex. Nial s 243 ff, Rodhe s 159, Grosskopf och Rodhe, Balans nr 10/86 s 9, Sandström, J. s 4 ff, samt Lagrådets uttalande i prop 1993/94:50 bilaga 3 s 433 ff.

2.3 Likhetsprincipen

Formerna för vinstutdelning regleras i 12 kap ABL, vari dess tredje paragraf stadgar att beslut om vinstutdelning skall fattas av bolagsstämman. Härigenom förstås att denna är exklusivt bolagsorgan. Stämman kan således inte frånhända sig rätten att besluta om vinstutdelning ens genom föreskrift i bolagsordningen.16 Det går således inte att i förväg komma överens om att stämman skall fatta visst beslut. En annan sak är att aktieägare kan avtala med varandra om att på kommande stämma rösta på visst sätt.

För att bolagsstämman i enlighet med bestämmelserna i ABL skall kunna fatta beslut om vinstutdelning fordras bl.a. att det föreligger en fastställd balansräkning vari bl.a. framgår storleken av de utdelningsbara vinstmedlen. I 12 kap 2 § ABL ges vissa begränsningar vad gäller storleken på det utdelningsbara belopp bolagsstämman äger fatta beslut om. Dessa regler syftar i första hand till att skydda borgenärsintresset. Därutöver finns det regler i 3, 8, 9 och 12 kap ABL som har till syfte att skydda minoritetsägare från att majoritetsägare missbrukar sin (starka) ställning på bolagsstämma etc.

En i detta sammanhang viktig bestämmelse är 3 kap 1 § 1 st ABL som anger att alla aktier har lika rätt i bolaget. Denna regel brukar benämnas ”likhetsprincipen” (eller ibland ”likställighetsprincipen”) och innebär att alla aktier (inom respektive slag av aktier) har lika rätt i bolaget, om annat inte följer av lag, bolagsordning eller samtliga aktieägares samtycke.17 Detta innebär bl.a. att om bolagsstämman fattar beslut om utdelning av bolagets vinst är varje aktie i förhållande till annan aktie berättigad till ett lika stort belopp som utbetalning i form av utdelning. Fattar stämman ett beslut som strider mot denna princip, är beslutet klanderbart med stöd av bestämmelserna i 9 kap 17 § 1 och 2 st ABL. Om däremot samtliga aktieägare – eller i vart fall dem vars rätt träds för när – samtycker till den mot likhetsprincipen stridande åtgärden, är ett sådant stämmobeslut fullt ut giltigt mot dem som lämnat samtycke.

Se vidare Kedner och Roos del II s 238.

Se vidare t.ex. Andersson s 256, Gavatin s 108 f, Nial s 141 ff och Rodhe s 266 f.

2.4 Vissa obligations- och sakrättsliga utgångspunkter

Ovan har visats att överlåtelse av framtida rätt till utdelning inte kan göras gällande gentemot utdelande bolag utan kan endast ha obligationsrättslig verkan. Vad gäller den sakrättsliga verkan i övrigt räcker det med att här konstatera att rätt till framtida utdelning i princip inte heller kan pantsättas eller utmätas.18

När det gäller aktiekuponger har lagstiftaren angett att innehavaren av en sådan skall anses jämställd med innehavaren av ett innehavarskuldebrev, se 24 § skuldebrevslagen vartill 3 kap. 6 § ABL hänvisar. Detta är en logisk utgångspunkt, eftersom uppvisande av kupong i ett s.k. kupongbolag berättigar innehavaren att uppbära beslutad utdelning.19 Vad gäller 24 § skuldebrevslagen är det vidare av intresse att notera att lagrummet enligt sin ordalydelse endast gäller för kuponger som överlåts i sådana fall där utdelning redan har beslutats. För tid innan utdelning beslutats utgör inte en aktiekupong ett löpande skuldebrev. Sådana överlåtelser ansågs vid införandet av skuldebrevslagen vara av sådan ”spekulativ karaktär” att de inte borde underlättas.20

Någon reglering motsvarande den i 24 § skuldebrevslagen finns inte avseende ”rätt till framtida utdelning i icke-kupongbolag”. Detta är också logiskt med hänsyn till att det är själva innehavet av aktien som berättigar till utdelning. Ett avstämningsbolag har – i huvudsak – att till den som på avstämningsdagen är förtecknad som aktieägare utbetala den utdelning som belöper på aktien och om fråga inte är om ett avstämningsbolag skall utdelningen utbetalas till den som är innehavare av aktiebrevet när utdelningen förfaller till betalning.21

Således kan konstateras att rättsordningen inte godtar att en ”överlåtelse” av framtida – ännu ej beslutad – utdelning ges sakrättslig verkan. Detta gäller såvitt jag kan förstå otvetydigt när fråga är om icke-kupongbolag och antagligen även när fråga är om utdelning i ett kupongbolag. Från en rent obligationsrättslig utgångspunkt finns det naturligtvis inget som hindrar att en aktieägare överenskommer med annan om att denne skall få uppbära en framtida utdelning.22

Sammanfattningsvis gäller att en överenskommelse mellan aktieägare om viss disponering av framtida vinstmedel genom reglering av rösträtten i ett aktieägaravtal inte utgör någonting annat än ett avtal som kan ligga till grund för ett ordinärt fordringsförhållande aktieägarna emellan. Den som genom en överenskommelse tillförsäkrats sådan rätt kan bara göra denna gällande mot överlåtaren, men inte mot bolaget.23

Nial s 244. Däremot kan aktiebrev såväl pantsättas som utmätas, med följd att utdelning inte skall utbetalas till den registrerade aktieägaren, se 3 kap. 12 § ABL samt t.ex. Prytz och Tamm s 165 f och där gjorda hänvisningar.

Se vidare prop 1975:103 s 118.

Se NJA II 1936 s 100 f.

Se vidare 3 kap 7-22 §§ ABL och t.ex. Flodhammar, SvJT 1986 s 30 ff.

I 1904 års köplag stadgades i 19 § att om annat ej överenskommits skulle vid köp av aktie förvärvet även anses omfatta den utdelning som vid köpet ännu ej förfallit till betalning. Motsatsvis omfattade överlåtelsen inte redan förfallen utdelning, se Sandström, K.G.A. s 432.

Se vidare Kedner och Roos del I s 278 f och där gjorda hänvisningar.

3 Skatterättslig reglering och praxis

3.1 Inledning

Vad gäller den skatterättsliga behandlingen av vinstutdelning från aktiebolag styrs denna i huvudsak av den civilrättsliga lagstiftning som finns på området, främst då ABL, och vilken delvis redogjorts för ovan. Det är vidare en allmän princip vid inkomsttaxeringen att skatterätten i huvudsak bör följa civilrätten. Denna princip har bekräftats i åtskilliga rättsfall. Undantag kan dock ske om fråga är om s.k. skatterättslig genomsyn.

Det skatterättsliga begreppet ”verkställd utdelning” synes – i vart fall i och med införandet av 1928 års KL – i huvudsak ha samma innebörd som det civilrättsliga. Detta gäller i princip även för förtäckt utdelning. Vad gäller begreppet ”uppburen utdelning” torde även här överensstämmelse i stort sett råda mellan civil- och skatterätt,24 även om vissa – i detta sammanhang mindre betydelsefulla – skillnader kan utläsas.25

Vid 1993 års taxering fanns ett annat undantag i 3 § 1 mom 3 st SIL med innebörd att återbetalning till aktieägare vid nedsättning av aktiekapitalet eller reservfonden eller vid bolagets likvidation skulle anses utgöra utdelning i skatterättsligt hänseende trots att sådan återbetalning inte utgjorde utdelning bolagsrättsligt.

Det finns dock två betydande undantag från huvudregeln att vad som utgör utdelning bolagsrättsligt också är utdelning skatterättsligt och vice versa, nämligen dels bestämmelserna i 3 § 7 mom 6 st SIL, som innebär att utbetalning till aktieägare vid nedsättning av aktiekapitalet genom minskning av aktiernas nominella belopp utgör utdelning i skatterättsligt hänseende utan att motsvarande gäller bolagsrättsligt, dels att man i skatterättslig praxis har godtagit att återbetalning av villkorat aktieägartillskott utgör återbetalning av skuld, trots att sådan återbetalning bolagsrättsligt skall följa reglerna för vinstutdelning.26

Med hänsyn till vad som sagts i ovannämnda redogörelse och då vinstutdelning följer av det beslut som bolagsstämman fattat, föreligger i princip inte skattepliktig utdelning förrän sådant beslut har fattats (såvida fråga inte är om förtäckt utdelning).

Skattskyldig för utdelning är normalt sett den som äger aktien när utdelningen blir tillgänglig för lyftning. I 3 § 9 mom 1 st SIL stadgas följande.

”Beträffande skattepliktig utdelning på aktier och andelar är huvudregeln att densamma tas upp som intäkt för den som var ägare av kupongen eller av annan anledning hade rätt till utdelningen, när denna blev tillgänglig för lyftning.”

Den fråga som aktualiseras med anledning av att man – genom t.ex. ett aktieägaravtal med reglering av rösträttens utövande – beslutar att annan än aktieägaren skall erhålla den på aktien belöpande utdelningen är vem som i ett sådant fall är rätt skattesubjekt. Är det aktieägaren eller den till vilken han ”överlåtit” rätten till kommande utdelning som skall beskattas?

Se t.ex. Sandström, K.G.A. s 46 ff, särskilt s 49 st 2 och s 50 sista st.

Se Bergkvist, SvSkT 1994 s 144 ff.

3.2 Disposition av rätten till en inkomstskattepliktig intäkt

Som allmän princip i svensk skatterätt brukar gälla att den som kunnat disponera över ett inkomstskattepliktigt belopp också är att betrakta som skattskyldig härför.27 Detta gäller oavsett om den skattskyldige tillgodogjort sig beloppet eller låtit vidtaga sådana dispositioner att beloppet kommit annan tillgodo. Denna princip har i stort sett upprätthållits i praxis.28

Vad gäller inkomst av tjänst är det s.k. Fader Gunnar-målet, RÅ 1962 ref 46, ett typexempel på att den som är berättigad till en ersättning, men som avstår från att mottaga den och själv disponerar över vem som i stället skall vara mottagare av ersättningen, också är att anse som rätt skattesubjekt. Av avgörandet framgår bl.a. att en person inte till förmån för annan fysisk eller juridisk person kan disponera över intäkter med skatterättslig verkan.

Ett senare exempel på Regeringsrättens upprätthållande av denna princip utgör pleniavgörandet RÅ 1989 ref 57, där en arbetsgivare till en anställds hustru överlät en traktor till ett pris understigande marknadsvärdet. Förmånen beskattades hos mannen, eftersom förmånen ansågs ha utgått till hustrun till följd av mannens anställning. Mannen var alltså rätt skattesubjekt trots att hustrun erhöll traktorn. Man kan uttrycka det som att mannen erhöll förmånen (prisrabatten), men lät hustrun få del av denna.

Ett avgörande som i förstone synes avvika från denna princip är

Cancerfond-målet, RÅ 1990 ref 114 (fb).29 Här var det fråga om ägaren av ett aktiebolag (dödsbo) skulle beskattas såsom för utdelning avseende ett belopp som ett dotterdotterbolag avsåg att donera till en cancerstiftelse, som ägarna hade låtit bilda. Regeringsrättens majoritet fann bl.a.

”...inte att donationen vare sig direkt eller indirekt skulle komma aktieägarna eller dem närstående tillgodo. Vid sådant förhållande bör aktieägarna inte beskattas såsom för utdelning.”

Av betydelse för utgången var att beloppet skulle utbetalas till en stiftelse som hade ett från de bakomliggande aktieägarna skilt allmännyttigt ändamål. Regeringsrätten fann av förutsättningarna att det inte framgick att beloppet ens indirekt skulle komma ägarna eller dem närstående tillgodo. Av uttalandet ligger nära till hands att dra den slutsatsen att hade beloppet kunnat anses komma delägarna tillgodo på något sätt hade beskattning för utdelning skett. Med hänsyn härtill och med beaktande av att det formellt sett inte var de bakomliggande ägarna som fattade donationsbeslutet utan dotterbolaget, strider inte avgörandet mot de två tidigare refererade domarna.

I RÅ 1996 ref 16 har Regeringsrätten bekräftat de principer som följer av RÅ 1962 ref 46 och RÅ 1989 ref 57. Regeringsrätten beskattade en fåmansbolagsägare vars sambo till underpris fått köpa en av bolaget leasad personbil direkt från bilföretaget. Fåmansdelägaren ansågs ha ”disponerat” över förvärvet av bilen.

Allt dock under förutsättning att den som disponerat över beloppet inte är ett helt eller delvis skattebefriat objekt. Att mitt påstående angående denna ”allmänna princip” är en aning förenklat och innehåller vissa – i detta sammanhang mindre betydelsefulla – undantag framgår bl.a. av Melz, SN 1992 s 463 ff och s 619 f, se också RÅ 1992 ref 76 som kommenteras nedan.

Undantag härifrån har i princip endast gjorts vad gäller vissa av de s.k. stopp-reglerna rörande transaktioner mellan fåmansföretag och dess delägare/närstående (tidigare 35 § 1a mom KL, numera punkt 14 av anvisningarna till 32 § KL), vilka inte berörs i detta sammanhang.

Avgörandet är kommenterat av bl.a. Bergkvist, SvSkT 1994 s 146 f, Silfverberg s 284 f och Melz, SN 1992 s 475 f.

3.3 Likhetsprincipen och splittringsförbudet sett ur skatterättslig synvinkel

Med stöd av företrädesvis RÅ 1971 Fi 1909 har det i den skatterättsliga doktrinen gjorts gällande att skattedomstolarna upprätthåller likhetsprincipen i ABL vid beskattningen.30

I avgörandet, där fråga var om att aktieägare fått ”förtäckt” inkomst från ett fåmansföretag, fann Regeringsrätten att samtliga aktieägare fått lika stor förtäckt utdelning, trots att en av aktieägarna varit heltidsanställd i bolaget. Det som kommit honom till del på förtäckt vis ansågs alltså inte utgöra inkomst av tjänst utan ansågs – med stöd av likhetsprincipen – utgöra utdelning.

Praxis är dock mycket mager på området, varför man kan ifrågasätta om det finns någon egentlig praxis som entydigt innebär att likhetsprincipen upprätthålls av skattedomstolarna. Däremot har jag inte funnit något exempel på att principen inte skulle upprätthållas.

Vad gäller upprätthållandet av splittringsförbudet vid taxeringen har frågan prövats i ett förhandsbesked, RÅ 1991 not 375. Där ställdes bl.a. frågan om en rättighet avseende del i framtida vinst kan existera för sig och om den i så fall kan avyttras till den som också förvärvar aktierna. Rättsnämnden fann att sådan uppdelning i förvärv av aktier och förvärv av andel i framtida vinst som åsyftades inte kunde godtas skatterättsligt, med följd att någon uppdelning av vederlaget på aktier respektive framtida vinst/resultat inte kunde komma i fråga. Rättsnämnden anförde bl.a. följande.

”Doktrin och förarbeten ger alltså vid handen att det inte är förenligt med aktiebolagsrättsliga principer att behandla en sådan rätt till del i vinst (resultat) som det här är fråga om som en särskild överlåtbar rättighet... Enligt nämndens mening finns det inte anledning att vid beskattningen göra annan bedömning än den som görs i aktiebolagsrätten.”

Regeringsrätten gjorde ej ändring och slutsatsen härav är att odelbarhetsprincipen/splittringsförbudet upprätthålls inom beskattningen.

Se t.ex. Grosskopf s 35 f samt Posselius m.fl. s 34 f.

3.4 Överlåtelse av rätten till utdelning

3.4.1 Inledning

Som framgår ovan är huvudprincipen att den som disponerat över en inkomstskattepliktig intäkt också är rätt skattesubjekt för densamma. En fråga som aktualiseras är om denna huvudregel kan frångås i de fall man har ”överlåtit rätten” till en kommande utdelning.

Som anges ovan stadgas i 3 § 9 mom 1 st SIL bl.a. att den som ”var ägare av kupongen eller av annan anledning hade rätt till utdelningen, när denna blev tillgänglig för lyftning” är skattskyldig för densamma. Tidigare fanns motsvarande bestämmelse i punkt 3 av anv. till 38 § KL.

K.G.A. Sandström har vid genomgång av bestämmelserna bl.a. uttalat följande angående vederlag erhållet vid överlåtelse av rätt till utdelning.

Sandström, K.G.A. s 424.

”Aktieägare och andelsägare äga rätt uppbära den utdelning, som må komma belöpa å aktien eller andelen. Denna svävande rätt förvandlas i ett fixerat fordringsanspråk i det ögonblick bolags- eller föreningsstämman beslutar sådan utdelning. Detta fordringsanspråk å beslutad utdelning (här gjord kursivering) tillkommer i princip ägaren till aktien eller andelen men kan av denne överlåtas å annan person.”31

Bestämmelsen kan vid en hastig och ytlig betraktelse möjligen uppfattas som att det är den som förvärvat en rätt till utdelning som är rätt skattesubjekt, oavsett om denne äger den bakomliggande aktien eller ej. Vid en närmare granskning framgår det dock att innebörden av lagrummet inte klart framgår enbart genom en semantisk betraktelse av lagtexten. K.G.A. Sandström har uttalat att bestämmelsen ”tyvärr i klarhet lämnar åtskilligt att önska”.32 I detta kan jag inte annat än instämma. Lagrummet måste sättas in i sitt riktiga – och därigenom även sitt historiska – sammanhang för att fullt ut förstås.

Bestämmelsen fick i huvudsak sin nuvarande lydelse år 1943 i samband med införandet av kupongskattelagen. Emellertid fanns det en liknande bestämmelse redan i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.33 För förståelsen av lagrummet är det nödvändigt att börja med att granska innebörden av 1910 års lydelse för att därefter studera de förändringar stadgandet senare har fått genomgå.

Sandström, K.G.A. s 426.

SFS 1910:115

3.4.2 Innebörden av anvp 3 till 38 § KL

I 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt fanns det en bestämmelse i p 4:o) av anvisningarna med följande lydelse.

”Har aktie eller banklott under nästföregående år bytt ägare, upptages utdelningen såsom inkomst för den, som varit ägare af den till aktien eller banklotten hörande kupongen vid den tidpunkt, då utdelningen blef tillgänglig för lyftning.”

Detta synes ha inneburit att skattskyldighet förelåg för den som var ägare till aktien, lotten eller andelen respektive utdelningskupongen, i de fall en sådan hörde till det underliggande värdepappret, vid den tidpunkt då utdelningen blev tillgänglig för lyftning. Detta gällde även om den skattskyldige omedelbart dessförinnan hade förvärvat aktien, lotten eller andelen respektive utdelningskupongen. Så också i det fallet att den skattskyldige själv ej lyft utdelningen utan, efter det att utdelningen blivit tillgänglig, överlåtit aktien, lotten eller andelen respektive utdelningskupongen till annan person, som uppburit beloppet.

Regeringsrätten har tillämpat bestämmelsen i RÅ 1913 Fi 328 och i RÅ 1925 ref 52. I det senare fallet beskattades ägaren av en aktiekupong för utdelning trots att han överlåtit aktierna innan utdelning beslutats.

Genom lagstiftning 192034 gjordes följande tillägg till anvisningspunkten

”...eller eljest berättigad att lyfta utdelningen...”.

Denna ändring var föranledd av att man i 4 § respektive 7 § gjorde vissa ändringar angående beskattning av kommanditbolag och utdelning på kommanditlotter respektive insatser i ekonomiska föreningar. I övrigt avsågs inte någon ändring i sak.35 1918 års Inkomstskattesakkunniga föreslog att ovan nämnda bestämmelse i anvisningarna skulle inflyta i det som sedermera kom att bli 1928 års KL.36

1921 års Kommunalskattekommitté ansåg däremot att man borde ta bort bestämmelsen med motiveringen att det var ”uppenbart, att utdelningen under alla förhållanden är att anse som en delägarens intäkt”.37 Man ansåg att detta skulle gälla även för de fall en aktieägare såsom betalningsmedel använde en till aktien hörande kupong, mot vars avlämnande kupongägaren sedermera vid utdelningstillfället erhöll kontanta medel. Mot kommitténs förslag riktades viss kritik. Den gick i huvudsak ut på att ett slopande av bestämmelsen skulle kunna medföra praktiska tillämpningssvårigheter, särskilt i de fall kupong avyttrades i nära anslutning till att utdelningen blev tillgänglig för lyftning.38 Med hänsyn till att (aktie) kupong är innehavarskuldebrev kan utdelningen med befriande verkan betalas endast till den som innehar kupongen, oavsett om aktien i sig är registrerad på annan person. Kritikerna påtalade bl.a. att om en aktie byter ägare i samband med att utdelningen blir tillgänglig för lyftning och kupongen dessförinnan avyttrats skulle, med den föreslagna lösningen, den ursprunglige ägaren få ersättning dels för såld kupong, dels för såld aktie samtidigt som innehavaren av kupongen skulle få lyfta utdelningen och den nye aktieägaren beskattas för densamma. En sådan lösning skulle i praktiken medföra att det var aktien som kom att bli bärare av utdelningsrätten och inte kupongen, vilket i så fall skulle strida mot principen att kupong var innehavarskuldebrev.

Dep.ch. anslöt sig inte till kommitténs förslag. Han anförde bl.a.

Prop 1927:102 s 407.

”Jag har icke kunnat ansluta mig till den av kommittén uttalade åsikten, att utdelning under alla förhållanden är att anse såsom intäkt för den, som varit delägare i företaget just vid den tidpunkt, då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning. Synnerligast i det rätt ofta förekommande fall, att en person strax innan utdelningen faller säljer en aktie ’utan kupong’, (här gjord kursivering) förefaller det uppenbart, att utdelningen bör betraktas såsom intäkt för den gamle och icke den nye ägaren.”39

Vidare åberopades vissa svårigheter angående bolagens uppgiftsskyldighet om den av kommittén föreslagna lösningen skulle väljas. Således kom lydelsen från 1910 års förordning (med 1920 års tillägg) att oförändrad inflyta i 1928 års KL.

En viktig fråga var hur denna bestämmelse skulle tolkas. 1928 års Bolagsskatteberedning gjorde en redogörelse härför.40 Av denna framgår bl.a. att stadgandet

”som, ehuru, närmast innebärande ett till sin räckvidd begränsat undantag från huvudregeln att aktieutdelning utgör intäkt för den som ägt aktien å utdelningens förfallodag, ansetts giva uttryck för den uppfattningen, att det icke är ägaren till aktien utan ägaren till kupongen, när denna skilts från aktien, som är den för utdelningen skattskyldige.”

Beredningen konstaterade att stadgandet lämnade utrymme för åtminstone två olika tolkningar. Utredningen anförde följande.41

”Den ena, som strängt håller sig till ordalagen, innebär, att stadgandet avser allenast att förklara, vilken av de båda kontrahenterna, nämligen den gamle eller den nye ägaren (dvs. av aktien, min kommentar), som skall vara skattskyldig för inkomsten i fråga. Därvid har den av kontrahenterna, som vid den avgörande tidpunkten varit berättigad att lyfta utdelningen, angivits såsom den skattskyldige. Denna tolkning lämnar alltså det fall oreglerat, att rätten till utdelning vid den avgörande tidpunkten innehafts av någon, som alls icke varit innehavare av aktien, banklotten eller andelen.

Den andra tolkningen, som betraktar ifrågavarande regel som ett för ett speciellt fall givet uttryck för en allmän regel, går ut på att delägarskapet i det utdelande företaget saknar betydelse för frågan om vem som skall anses skattskyldig för utdelningen och att i stället under alla förhållanden den är skattskyldig, som vid den avgörande tidpunkten var innehavare av rätten till utdelning. Med denna tolkning skulle alltså en person, som kort före utdelningens förfallodag förvärvat rätten att lyfta utdelningen, vara för densamma skattskyldig, även om utdelningen icke för honom medfört någon inkomst, t.ex. om han inköpt rätten att lyfta utdelningen för utdelningens fulla belopp, eller om han bekommit rätten i fråga såsom gåva.”

Beredningen lämnade frågan öppen vilken av dessa tolkningar som var den mest riktiga och förde i stället fram vissa anmärkningar emot dem. Vad gäller den första tolkningen gav den, enligt beredningen, inte svar på frågan hur inkomsten skulle beräknas för den aktieägare som avyttrat kupongen. Det mesta talade, enligt beredningen, för att hela utdelningen skulle vara skattepliktig för aktieägaren även om ersättningen för kupongen understigit storleken på utdelningen. Den andra tolkningen medförde att utdelning skulle bli inkomst för den som behållit kupongen trots att fråga inte var om inkomst utan i stället kapitalomvandling. Denna senare tolkning, framhölls det, gav också utrymme för icke avsedd skattelindring för det fall att kupongen avyttrades till ett icke skattepliktigt subjekt före utdelningens förfallotid.

De problem som aktualiserades vid denna tid vid överlåtelse av aktiekupong var främst föranledda av den olikhet i beskattningen som betingades av att löpande avkastning (utdelning och ränta) beskattades annorlunda än realisationsvinster. De senare var skattefria om avyttring ägde rum efter det femte året från förvärvet.42

Beredningen föreslog att lagrummet skulle omformuleras med utgångspunkt i att utdelningen borde betraktas som avkastning av det kapital, som nedlagts i den aktie, banklott eller andel, för vilken utdelningen utgått. Beredningen föreslog vidare, i likhet med 1921 års Kommunalskattekommitté, att den som ägt aktien skulle beskattas för utdelningen och inte den som endast innehaft en kupong. Den senare skulle i stället beskattas inom ramen för reavinstsystemet. Beredningen framhöll bl.a.

SOU 1931:40 s 376 f.

”Härav följer ock, att för den ägare av aktie, lott eller andel, som före utdelningens förfallotid mot vederlag avhänt sig rätten till utdelning, med andra ord kupongen (här gjord kursivering), utan samband med avyttring av själva aktien, lotten eller andelen, bör som intäkt av kapital behandlas icke den blivande utdelningen utan det vederlag, han erhållit vid avyttringen.”43

Beredningen föreslog alltså att den som äger aktien – dvs. den som äger det nedlagda kapitalet – skulle vara rätt skattesubjekt för ”avkastningen”. Utdelning borde därför enligt utredningen aldrig bli kapitalinkomst för någon som endast förvärvat en kupong utan att ha ägt kapitalet. Den som förvärvat kupong och erhållit utdelningen skulle beskattas för den del av utdelningen som översteg förvärvspriset såsom utgörande vinst vid avyttring av lös egendom. Den som avyttrade kupongen skulle beskattas för ersättningen härför, men inte som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet utan som inkomst av kapital. Beredningens förslag – som tydligt visar på problematiken vid valet av inkomstslag – föranledde dock ingen lagstiftningsåtgärd i nu aktuellt hänseende. Förslaget var emellertid föremål för förnyade överväganden i samband med införandet av kupongskatt, se vidare nedan.

I RÅ 1940 ref 3 hade Regeringsrätten att ta ställning till ett förfarande som innebar att aktieägare i V AB, som var dotterbolag till T AB, till T AB överlät sin rätt till utdelning för tidigare år när V AB inte lämnat utdelning. Syftet med transaktionen var att ersättningen för utdelningsrätten skulle hanteras inom reavinstsystemet och med hänsyn till innehavstiden på aktierna (överstigande fem år) vara skattefri samtidigt som utdelningen kunde uppbäras skattefritt av T AB. Regeringsrätten fann, likt underinstanserna, att ersättningen för kupongerna skulle utgöra intäkt av kapital för ägaren av aktierna, dvs. avkastning på det i aktierna nedlagda kapitalet (jfr ovan).

I RÅ 1944 Fi 147 hade Regeringsrätten ånyo att ta ställning till de ovan redovisade två tolkningsmöjligheterna. Här var det fråga om en givare som överlät aktiekupongerna innan utdelningen var tillgänglig för lyftning. Regeringsrätten beskattade givaren, vilket även detta är ett utslag för att rätt skattesubjekt – enligt då gällande lydelse av lagrummet – var den som på utdelningens förfallodag ägt aktien.44

I samband med införandet av kupongskattelagen år 1943 gjordes vissa ändringar dels i punkt 3 av anv till 38 § KL, dels i 38 § 1 mom KL. Ändringarna hade sin grund bl.a. i en särskild år 1942 inom bolagsskatteberedningen upprättad promemoria.45 Orsaken till promemorian var att delar av det förslag som beredningen tidigare presenterat, och som redogjorts för ovan, medförde vissa komplikationer. T.ex. skulle den som benefikt förvärvat en kupong undgå att beskattas för utdelningen, eftersom beskattning skulle ske inom systemet för beskattning av realisationsvinster. I promemorian gjordes en redogörelse för bl.a. skattekonsekvenserna vid överlåtelse av rätt till obligationsränta. Det föreslogs att beskattningen vid överlåtelse av aktiekupong borde följa vad som gällde vid överlåtelse av obligationskupong i de fall där obligationen inte samtidigt överlåtits, trots de väsentliga skillnader som man ändock ansåg föreligga mellan dessa två olika slag av avkastning.46 För överlåtelse av obligationskupong gällde enligt promemorian att om en sådan avyttrades samtidigt som obligationen behölls, beskattades förvärvaren för vad han sedermera kom att erhålla för kupongen med avdrag för vad han erlagt för densamma och inkomstslaget var kapital. I promemorian föreslogs att en liknande behandling skulle ske när aktiekupong – eller rätt till utdelning – överlåtits, men aktien behållits. Vad som närmare avsågs med ”rätten till utdelning” utvecklades dock inte närmare i promemorian. I första hand synes man med bestämmelsen ha avsett onerösa överlåtelser av aktiekuponger. Som en viktig förändring föreslog vidare beredningen att skattekonsekvenserna för såväl ägaren av aktien som för ägaren av kupongen skulle hänföras till inkomstslaget kapital. Förslaget avsågs dock inte att ”göra anspråk på att innebära en genomgående riktig utveckling av skattelagstiftningens grundläggande begreppsbestämningar.”47

Lagförslaget – som enligt dep.ch. ansågs ”riktigt återgiva lagstiftningens syfte”48 – kom att innebära bl.a. att i de fall någon avyttrat aktie, men behållit en eller flera av kupongerna eller eljest för längre eller kortare tid förbehållit sig rätten att lyfta utdelningen, var denne rätt skattesubjekt för utdelningen, dock under förutsättning att denna rätt alltjämt tillhörde denne när utdelningen blev tillgänglig för lyftning. Vidare kom 1943 års lagstiftning alltså att bl.a. innebära att uppburen ersättning vid avyttring av aktiekupong, där aktien behållits, skulle beskattas i inkomstslaget kapital. Skattskyldig för avkastningen kom den att vara som var ägare av kupongen då utdelningen blev tillgänglig för lyftning, oavsett när kupongen hade förvärvats. Vidare bestämdes att den som oneröst förvärvat rätt till aktieutdelning skulle endast beskattas med det belopp varmed utdelningen överstigit det vid förvärvet utgivna vederlaget för rätten till utdelningen. För benefika förvärv av rätt till utdelning/aktiekupong bestämdes att utdelningen i sin helhet skulle tas upp till beskattning.49 På detta sätt undvek man de problem som skatteberedningens tidigare förslag förde med sig.

Av 1943 års lagändring är det svårt att dra några säkra slutsatser vad gäller överlåtelse av ”rätten till utdelning” i andra fall än när fråga är om kupongöverlåtelser. Det synes inte som om lagstiftaren vid införandet av kupongskattelagen övervägt den situationen som beskrivs här, dvs. att man överenskommer aktieägare emellan att rösta för att annan än den enligt ABL berättigade skall erhålla utdelningen. Det är inte heller troligt att man har åsyftat sådana situationer, eftersom man mest behandlade kupongöverlåtelser och i viss mån även testamentorisk rätt till avkastning och liknande. Oavsett vad 1943 års lagstiftare möjligen kan ha haft i åtanke är det värt att notera att 1943 års lagändring inte synes ha blivit föremål för Regeringsrättens prövning.

Däremot har Regeringsrätten i RÅ 1992 ref 76 haft att ta ställning till tolkningen av en näraliggande fråga, nämligen vem som var rätt skattesubjekt när föräldrar till sitt gemensamma minderåriga barn överlät enbart rätten till en obligationsränta (dvs. en obligationskupong), men inte de obligationer som kupongerna hörde till. Skatteförvaltningen ansåg, bl.a. med stöd av ovan nämnda RÅ 1944 Fi 147, att givarna var inkomstskatteskyldiga för den överlåtna rätten till obligationsräntan, medan givarna å sin sida ansåg att gåvomottagaren var rätt skattesubjekt. Regeringsrätten fann, efter genomgång av förarbetena till de bestämmelser som behandlas i denna uppsats, att det var gåvomottagaren som var skattskyldig för inkomsträntan.50 Regeringsrätten uttalade att de ifrågavarande bestämmelserna inte utgjorde en specialregel för aktieutdelningar utan även omfattade avkastning i form av separat rätt till obligationsränta. För att gåvomottagaren skall vara skattskyldig måste denne, enligt Regeringsrätten, dock ha erhållit rätten i fråga innan räntan blivit tillgänglig för lyftning.

För frågan om utdelningsbeskattning av annan än aktieägare eller innehavare av aktiekupong ger emellertid avgörandet inte någon närmare vägledning. Som framgår gällde avgörandet överlåtelse av en avskiljbar obligationskupong belöpande med ränta och inte en i framtiden obestämd ”rätt” till aktieutdelning utan tillgång till ett därtill hörande skuldebrev (aktiekupong) som kan göras gällande gentemot utdelande bolag. Detta är en väsentlig skillnad som gör att avgörandet enligt min mening inte är tillämpbart när fråga är om ”överlåtelse” av rätt till framtida utdelning i ”icke-kupongbolag”. Denna skillnad innebär också att man i princip kan se räntan som en successivt intjänad inkomst, även om den inte blir tillgänglig för lyftning förrän vid en viss i förväg bestämd tidpunkt, medan utdelningen däremot inte är ”intjänad” förrän beslut om utdelningens storlek fattats av bolagsstämman.51

Däremot bör avgörandet kunna överföras på överlåtelse av aktiekupong, bl.a. med hänsyn till att i båda dessa fall är kupongen bärare av rätten till avkastning (ränta respektive utdelning). Regeringsrätten uttalar vidare att bestämmelsen i fråga inte är en särregel för aktieutdelningar utan att den även omfattar överlåtelse av rätt till obligationsränta, dvs. överlåtelse av obligationskupong. Slutsatsen härav är att det är förvärvaren av aktiekupongen som är rätt skattesubjekt i de fall kupongen överlåtits efter det att stämman beslutat om aktieutdelningen, men innan denna blivit tillgänglig för lyftning. Denna slutsats överensstämmer också med lydelsen av bestämmelsen och är knappast kontroversiell. Har utdelningen redan blivit tillgänglig för lyftning när kupongen överlåts är naturligtvis överlåtaren skattskyldig för denna. Huruvida avgörandet även kan appliceras på den situationen att en aktiekupong överlåtits innan stämman beslutat om utdelning är dock diskutabelt.52 Mellan obligationsräntekupong och en aktiekupong föreligger nämligen ”en grundväsentlig skillnad”.53 Dessutom synes en överlåtelse av en ännu ej beslutad utdelning strida mot splittringsförbudet. Vidare kan konstateras att vad Regeringsrätten de facto prövat och uttalat sig om är frågan om hur en bortskänkt rätt till framtida ännu ej utbetalad, men väl känd, obligationsränta skall beskattas. Skillnaden gentemot en överlåtelse av en aktiekupong till en framtida ännu ej beslutad och således ännu inte känd aktieutdelning är enligt min mening för stor för att avgörandet skall kunna appliceras på denna situation.54

SFS 1920:758

Se prop 1920:400 s 64.

Se i SOU 1923:69 föreslagen andra p. av anv. till 7 §.

SOU 1924:53 s 471. Förslagets 71 § hade följande lydelse. ”Har aktie, lott i solidariskt bankbolag eller andel i ekonomisk förening under beskattningsåret övergått från en ägare till annan, skall utdelning, som utgått för aktien, banklotten eller andelen, räknas som intäkt för den, som varit ägare av samma aktie, banklott eller andel vid den tidpunkt, då utdelningen blev tillgänglig för lyftning. Under utdelning, varom här är sagt, hänföres jämväl utdelning till kommanditdelägare i solidariskt bankbolag eller kommanditbolag.”

Se prop 1927:102 s 407.

SOU 1931:40 s 373 ff.

SOU 1931:40 s 375 f.

För fast egendom var motsvarande tidsgräns tio år.

Se vidare kommentar av Hellner i SvSkT 1960 s 477. Som Regeringsrätten anför i RÅ 1992 ref 76 finns det även avgöranden från början av 1930-talet som går i såväl samma som i motsatt riktning.

Promemorian var författad av Carl Kuylenstierna.

Prop 1943:12 s 28 ff.

Prop 1943:12 s 35.

Se prop 1943:12 s 36

I den skatterättsliga doktrinen har det förts en diskussion om 1943 års lagstiftning – som alltså innebar att den som t.ex. i form av gåva erhållit en aktiekupong var skattskyldig för utdelningen – var ett uttryck för en allmän princip beträffande kapitalinkomster (”den som äger uppbära beloppet är skattskyldig för det”) eller om lagändringen endast var ett undantag från den allmänna princip, som innebär att givaren (man talade om givare eftersom diskussionen i första hand rörde benefika överlåtelser) skall beskattas för avkastningen. Englund, t.ex., har gjort sig till tolk för den förra uppfattningen, se Englund s 235 och densamme, SvSkT 1961 s 201 ff, medan Hellner och Welinder uttalat stöd för den senare tolkningen, dvs. att lagstiftningen utgjorde ett särskilt undantag för just aktiekuponger och således inte var ett utslag av en generell princip, se Hellner, SvSkT 1960 s 478 f och Welinder, SvSkT 1961 s 212 f.

Regeringsrätten tolkade här en bestämmelse med utgångspunkt i en departementspromemoria som i den aktuella frågan inte föranledde någon ändrad lagstiftning. I promemorian gjordes i denna del endast en beskrivning av hur författaren uppfattade gällande rätt vid överlåtelse av obligationskupong. Avgörandet har kritiserats i doktrinen, se t.ex. Melz, SN 1992 s 613 ff, där såväl lagtolkningsmetoden som den materiella utgången har ifrågasatts.

Se även Melz, SN 1992 s 619.

Se Lagrådets uttalande i prop 1993/94:50 s 434, vilket delvis återges nedan.

Se t.ex. SOU 1931:40 s 373 och s 377 samt Eberstein s 248 f. Denna skillnad består främst i att obligationsränta är ett i förväg fastställt fordringsanspråk på ränta och detta finns redan från lånets upptagande, även om betalningsanspråk inte kan riktas mot utställaren av obligationen förrän räntan är förfallen till betalning. Med en aktiekupong förhåller det sig emellertid tvärtom. Något fordringsanspråk finns inte förrän bolagsstämman beslutat om utdelning. Beloppet är inte heller förutbestämt utan fastställs först vid stämman.

Är det däremot fråga om ännu ej beslutad utdelning som redan blivit föreslagen i styrelsens förslag till vinstutdelning är betänkligheterna att applicera avgörandet på situationen måhända något mindre.

3.4.3 Innebörden av 3 § 9 mom 1 st SIL

I samband med genomförandet av 1990 års skattereform flyttades bl.a. de regler som gällde inkomst av kapital från 38–39 §§ KL, och därtill hörande anvisningar, till 3 § SIL. Tidigare första stycket av punkt 3 av anvisningarna till 38 § KL kom härefter att återfinnas i 3 § 9 mom 1 st SIL, med en viss språklig justering som dock saknar betydelse i detta sammanhang. Någon ändring av gällande rätt avsågs inte i den del som är föremål för diskussion i denna uppsats.55

Som parentes kan nämnas att man även i den s.k. Lex ASEA (se 3 § 7 mom 4–5 st SIL) har liknande bestämmelser för den situationen att någon – vid uppdelning av aktiebolags verksamhet i mindre enheter – från moderbolag erhåller utdelade aktier i dotterbolag utan att samtidigt inneha aktierna i det utdelande bolaget. Denna bestämmelse (5 st) är uppbyggd med 3 § 9 mom 1 st SIL som förebild. Det finns emellertid inget som tyder på att lagstiftaren i samband med införandet av denna bestämmelse närmare reflekterat över den frågeställning som är under diskussion i denna uppsats, se vidare prop 1990/91:167 s 27. Vad man synes ha avsett med femte stycket är att säkerställa att den som – vid sådan fission som avses med Lex ASEA – erhållit aktie i utdelning inte skulle komma att träffas av utdelningsbeskattning, även för det fallet att mottagaren vid denna tidpunkt inte ägde någon aktie i det utdelande bolaget. Vid en granskning av den promemoria som upprättats inom Finansdepartementet den 13 februari 1991 och som legat till grund för propositionen och den remissammanställning som finns i ärendet (dnr 789/91), framkommer inte heller något som tyder på att man närmare reflekterat över nu aktuell frågeställning i samband med införandet av Lex ASEA. Det enda uttalandet som gjordes i promemorian (s 47) i denna del var följande. ”Eftersom det enligt första meningen i stycket skall vara fråga om utdelning som utgår i förhållande till innehavda aktier kommer en skattskyldig som förvärvat rätten till utdelning inte heller att kunna uppbära skattefri utdelning.”

I samband med den fortsatta reformeringen av företagsbeskattningen föreslogs viss ändring av lagrummet. Ändringsförslaget innebar att överlåtelse av rätt till utdelning på svensk aktie, andel i ekonomisk förening eller andel i svensk värdepappersfond skulle anses som avyttring.56

Lagrådet57 reagerade kraftigt mot det föreslagna tillägget till 3 § 9 mom SIL och anförde bl.a. följande.

Prop 1993/94:50 bilaga 3 s 434 f.

”De föreslagna bestämmelserna bygger uppenbarligen på uppfattningen att det är lagligen möjligt att överlåta en rätt till utdelning separat. – – – I själva verket är det en grundläggande aktiebolagsrättslig princip att den andelsrätt i bolaget som aktien representerar inte med verkan mot bolaget kan delas upp i andelar. Ett uttryck för denna odelbarhetsprincip är det s.k. splittringsförbudet som innebär bl a att det inte är tillåtet att avskilja de till aktien knutna ekonomiska befogenheterna. En totalavhändelse av rätten till andel i vinst är därför inte möjlig. I den aktiebolagsrättsliga litteraturen har det rått någon tvekan om det är möjligt att i kupongbolag med verkan mot bolaget överlåta rätten till framtida vinst i begränsad omfattning t ex utdelning för ett visst antal år framåt. Med hänsyn till splittringsförbudets betydelse synes det emellertid vara riktigast att besvara frågan härom nekande. – – – I sammanhanget skall påpekas att det inte är möjligt att göra några som helst avvikelser från splittringsförbudet i avstämningsbolag. Där får inga utdelningskuponger förekomma och avstämningsförbehållet innebär att bolaget alltid med befriande verkan kan betala utdelningen till den som står upptagen i aktieboken eller i den förteckning över förvaltare mfl som skall föras enligt 3 kap 12 § ABL. I såväl kupong- som avstämningsbolag kan emellertid aktieägare i stället för att överlåta framtida utdelning utfästa sig att till en avtalspart utbetala de utdelningsbelopp som han erhåller från bolaget under en viss period. Det blir en obligationsrättslig förpliktelse och inte en verklig splittring av aktierätten. – – –”58

Det till Lagrådet remitterade förslaget föranledde – med anledning av Lagrådets uttalande – inte någon lagstiftningsåtgärd i denna del.59

Prop 1989/90:110 s 702.

Se lagrådsremissen, prop 1993/94:50 bilaga 2 s 404.

Som en liten parentes kan nämnas att i Lagrådet ingick bl.a. regeringsrådet Baekkevold, som också ingick i Regeringsrätten när denna avgjorde RÅ 1992 ref 76.

Se vidare prop 1993/94:50 s 345 f.

4 Avslutande synpunkter

Av den ovan gjorda redovisningen framgår enligt min mening bl.a. följande.

När de ifrågavarande bestämmelserna ursprungligen infördes i 1910 års förordning avsåg man endast den situationen att kupong avskiljts från den aktie som kupongen eller kupongerna hörde till. 1920 justerades lagrummet med anledning av vissa ändringar avseende kommanditbolagslotter och insatser i ekonomiska föreningar. I övrigt avsågs inga förändringar. Även om det förelåg viss oklarhet beträffande vem som var rätt skattesubjekt vid vissa fall av överlåtelse av utdelningskupong, var dock rättsläget klart när fråga var om överlåtelse av aktie vartill icke hörde utdelningskupong. I sådant fall var innehavaren av aktien rätt skattesubjekt för utdelningen.

1943 fick 38 § KL och punkt 3 av anv. till 38 § KL den lydelse bestämmelserna hade fram till 1990 års skattereform, varefter bestämmelserna – med vissa smärre språkliga justeringar – kom att återfinnas i 3 § 9 mom 1 st SIL.60 Innebörden av 1943 års lagändring var bl.a. den att det klarlades att innehavaren av kupongen alltid är att anse som rätt skattesubjekt för den utdelning denne uppbär, oavsett om han äger den bakomliggande aktien eller ej. Såvitt jag kan se är detta ett undantag från huvudregeln att aktieägaren är rätt skattesubjekt för den på aktien belöpande utdelningen.61 Från detta belopp har kuponginnehavaren rätt att dra av vad denne erlagt vid förvärvet av kupongen. Inkomstslaget är kapital. Någon skillnad i beskattningshänseende torde knappast föreligga om kupongen överlåts innan respektive efter det att det föreligger en beslutad utdelning.62 När utdelningen blir tillgänglig för lyftning är det den som då innehar utdelningskupongen som har rätt att uppbära utdelningen, oavsett när kupongen förvärvats.

Att lagrummet däremot, vad gäller avstämningsbolag och andra fall av ” icke-kupongbolag”, även skulle omfatta rätt till framtida ännu ej beslutad utdelning har jag dock inte kunnat finna något riktigt stöd för. Såvitt jag kan förstå har lagstiftaren vid införandet av 1943 års regler inte närmare reflekterat över några andra typer av överlåtelser av vinst i aktiebolag än överlåtelse av utdelningskuponger och t.ex. vissa testamentoriska förfoganden över framtida avkastning.

Det finns såvitt jag kan se inget direkt stöd för att lagstiftaren i skattehänseende har beslutat införa bestämmelser rörande förfaranden som lagstiftaren inte godtagit i aktiebolagsrätten och inte heller velat understödja i sakrättsligt hänseende. Snarare bör lagrummet tolkas så, att bestämmelserna inte omfattar sådan utdelning. Jag anser att den ovan gjorda redogörelsen ger mer stöd för denna slutsats än för en motsatt ståndpunkt.

Med hänsyn till vad som ovan anförts är således min uppfattning sammanfattningsvis den att 3 § 9 mom 1 st SIL inte kan anses omfatta även det fallet att aktieägare genom överenskommelser sinsemellan beslutar att framtida utdelning i icke-kupongbolag skall tillfalla annan än aktieägaren. I ett sådant fall är aktieägaren rätt skattesubjekt för utdelningen. Förhållandet bör vara detsamma vid överlåtelse av redan beslutad utdelning i aktiebolag som inte gett ut aktier med därtill hörande kupong.63

Leif Gäverth

Leif Gäverth är kammarrättsassessor och verksam som skattedirektör vid Skattemyndigheten i Västmanlands län.

Justeringarna innebar bl.a. att ett par stycken av den tidigare anvisningstexten i punkt 3 av anv. till 38 § KL togs bort.

Denna uppfattning synes även Melz ha, se SN 1992 s 619 f.

Att ett sakrättsligt skydd inte föreligger för en kupongförvärvare vid tidpunkt innan utdelningen beslutats är emellertid en annan sak, jfr. Lagrådets ovan redovisade uttalande, samt förarbetena till 24 § skuldebrevslagen.

En fråga som med viss automatik inställer sig är vad den ”avhända” utdelningen utgör. När fråga är om överlåtelse av aktier kan det många gånger vara rimligt att betrakta beloppet som en tilläggsköpeskillning för dessa.

Källor och litteratur

SOU 1923:69. Betänkande om inkomst- och förmögenhetsskatt.

SOU 1924:53. 1921 års Kommunalskattekommittés betänkande angående den kommunala beskattningen.

SOU 1931:40. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående beskattning av aktiebolag och andra näringsföretag m.m.

SOU 1941:9. Lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m.m.

PM om Inkomstskattefrågor vid omstruktureringar av aktiebolag i vissa fall upprättad den 13 februari 1991 inom Finansdepartementet.

Prop 1920:400 med förslag till förordning om ändring i vissa delar dels av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels...

Prop 1927:102 med förslag till kommunalskattelag.

NJA II 1936.

Prop 1943:12 med förslag till förordning om kupongskatt, m.m.

Prop 1970:99 om förenklad aktiehantering.

Prop 1975:103 om aktiebolagslag m.m.

Prop 1989/90110 om reformerad inkomst- och förmögenhetsbeskattning, del 1.

Prop 1990/91:167 om skattefrihet vid utdelning av aktier i vissa fall.

Prop 1993/94:50 om fortsatt reformering av företagsbeskattningen.

Andersson, Jan: Om vinstutdelning från aktiebolag. 1995.

Bergkvist, Sven-Åke: Något om utdelning. SvSkT 1994 s 144 ff.

Eberstein, Gösta: Om skatt till stat och kommun enligt svensk rätt, förra delen. 1929.

Englund, Göran: Om inkomstskattefaktorn vid benefika förvärv. 1960.

Flodhammar, Gunnar: Aktieöverlåtelser och aktieägarens rättigheter. SvJT 1986 s 29 ff.

Gavatin, Charles: Aktiebolagsrätt i teori och praktik. 1992.

Grosskopf, Göran: Aktiebolagens finansieringsformer. 1989.

Grosskopf, Göran och Rodhe, Knut: Mer om aktieägartillskott. Balans nr 10/1986 s 6 ff.

Hellner, Åke: Skattskyldighet vid överlåtelse av kapitalinkomst. SvSkT 1960 s 473 ff.

Kedner, Gösta och Roos, Carl Martin: Aktiebolagslagen, del I, femte uppl. 1995.

Kedner, Gösta och Roos, Carl Martin: Aktiebolagslagen, del II, fjärde uppl. 1991.

Melz, Peter: Något om subjektiv skattskyldighet för förvärvsinkomster. SN 1992 s 463 ff.

Melz, Peter: Lagtolkningsmetoder – synpunkter i anledning av ett rättsfall om subjektiv skattskyldighet för ränteintäkter. SN 1992 s 613 ff.

Nial, Håkan: Svensk associationsrätt i huvuddrag, femte uppl. 1991.

Posselius, Elisabet, Grosskopf, Göran, Gometz, Ulf och Huldén, Lennart: Skyddet för aktiebolagets egna kapital. Tredje uppl. 1993.

Prytz, Jesper och Tamm, Mart: Tillskott utan aktieteckning. 1995.

Rodhe, Knut: Aktiebolagsrätt. 17:e uppl. 1995.

Roos, Carl Martin: Avtal och rösträtt. 1969.

Sandström, Jan: Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie. 1976.

Sandström, K.G.A.: Beskattning vid aktieutdelning samt utdelning från ekonomisk förening. 1962.

Silfverberg, Christer: Gåvobeskattningen i ett nordiskt perspektiv. 1992.

Welinder, Carsten: Replik till Göran Englund. SvSkT 1961 s 209 ff.

Rättsfall

RÅ 1913 Fi 328.

RÅ 1925 ref 52.

RÅ 1940 ref 3.

RÅ 1944 Fi 147.

RÅ 1962 ref 46.

RÅ 1971 Fi 1909.

RÅ 1989 ref 57.

RÅ 1990 ref 114.

RÅ 1991 not 375.

RÅ 1992 ref 76.

RÅ 1996 ref 16.