Beskattning av utdelning till annan än aktieägare (eller kuponginnehavare)

3.4.1 Inledning

Som framgår ovan är huvudprincipen att den som disponerat över en inkomstskattepliktig intäkt också är rätt skattesubjekt för densamma. En fråga som aktualiseras är om denna huvudregel kan frångås i de fall man har ”överlåtit rätten” till en kommande utdelning.

Som anges ovan stadgas i 3 § 9 mom 1 st SIL bl.a. att den som ”var ägare av kupongen eller av annan anledning hade rätt till utdelningen, när denna blev tillgänglig för lyftning” är skattskyldig för densamma. Tidigare fanns motsvarande bestämmelse i punkt 3 av anv. till 38 § KL.

K.G.A. Sandström har vid genomgång av bestämmelserna bl.a. uttalat följande angående vederlag erhållet vid överlåtelse av rätt till utdelning.

Sandström, K.G.A. s 424.

”Aktieägare och andelsägare äga rätt uppbära den utdelning, som må komma belöpa å aktien eller andelen. Denna svävande rätt förvandlas i ett fixerat fordringsanspråk i det ögonblick bolags- eller föreningsstämman beslutar sådan utdelning. Detta fordringsanspråk å beslutad utdelning (här gjord kursivering) tillkommer i princip ägaren till aktien eller andelen men kan av denne överlåtas å annan person.”31

Bestämmelsen kan vid en hastig och ytlig betraktelse möjligen uppfattas som att det är den som förvärvat en rätt till utdelning som är rätt skattesubjekt, oavsett om denne äger den bakomliggande aktien eller ej. Vid en närmare granskning framgår det dock att innebörden av lagrummet inte klart framgår enbart genom en semantisk betraktelse av lagtexten. K.G.A. Sandström har uttalat att bestämmelsen ”tyvärr i klarhet lämnar åtskilligt att önska”.32 I detta kan jag inte annat än instämma. Lagrummet måste sättas in i sitt riktiga – och därigenom även sitt historiska – sammanhang för att fullt ut förstås.

Bestämmelsen fick i huvudsak sin nuvarande lydelse år 1943 i samband med införandet av kupongskattelagen. Emellertid fanns det en liknande bestämmelse redan i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.33 För förståelsen av lagrummet är det nödvändigt att börja med att granska innebörden av 1910 års lydelse för att därefter studera de förändringar stadgandet senare har fått genomgå.

3.4.2 Innebörden av anvp 3 till 38 § KL

I 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt fanns det en bestämmelse i p 4:o) av anvisningarna med följande lydelse.

”Har aktie eller banklott under nästföregående år bytt ägare, upptages utdelningen såsom inkomst för den, som varit ägare af den till aktien eller banklotten hörande kupongen vid den tidpunkt, då utdelningen blef tillgänglig för lyftning.”

Detta synes ha inneburit att skattskyldighet förelåg för den som var ägare till aktien, lotten eller andelen respektive utdelningskupongen, i de fall en sådan hörde till det underliggande värdepappret, vid den tidpunkt då utdelningen blev tillgänglig för lyftning. Detta gällde även om den skattskyldige omedelbart dessförinnan hade förvärvat aktien, lotten eller andelen respektive utdelningskupongen. Så också i det fallet att den skattskyldige själv ej lyft utdelningen utan, efter det att utdelningen blivit tillgänglig, överlåtit aktien, lotten eller andelen respektive utdelningskupongen till annan person, som uppburit beloppet.

Regeringsrätten har tillämpat bestämmelsen i RÅ 1913 Fi 328 och i RÅ 1925 ref 52. I det senare fallet beskattades ägaren av en aktiekupong för utdelning trots att han överlåtit aktierna innan utdelning beslutats.

Genom lagstiftning 192034 gjordes följande tillägg till anvisningspunkten

”...eller eljest berättigad att lyfta utdelningen...”.

Denna ändring var föranledd av att man i 4 § respektive 7 § gjorde vissa ändringar angående beskattning av kommanditbolag och utdelning på kommanditlotter respektive insatser i ekonomiska föreningar. I övrigt avsågs inte någon ändring i sak.35 1918 års Inkomstskattesakkunniga föreslog att ovan nämnda bestämmelse i anvisningarna skulle inflyta i det som sedermera kom att bli 1928 års KL.36

1921 års Kommunalskattekommitté ansåg däremot att man borde ta bort bestämmelsen med motiveringen att det var ”uppenbart, att utdelningen under alla förhållanden är att anse som en delägarens intäkt”.37 Man ansåg att detta skulle gälla även för de fall en aktieägare såsom betalningsmedel använde en till aktien hörande kupong, mot vars avlämnande kupongägaren sedermera vid utdelningstillfället erhöll kontanta medel. Mot kommitténs förslag riktades viss kritik. Den gick i huvudsak ut på att ett slopande av bestämmelsen skulle kunna medföra praktiska tillämpningssvårigheter, särskilt i de fall kupong avyttrades i nära anslutning till att utdelningen blev tillgänglig för lyftning.38 Med hänsyn till att (aktie) kupong är innehavarskuldebrev kan utdelningen med befriande verkan betalas endast till den som innehar kupongen, oavsett om aktien i sig är registrerad på annan person. Kritikerna påtalade bl.a. att om en aktie byter ägare i samband med att utdelningen blir tillgänglig för lyftning och kupongen dessförinnan avyttrats skulle, med den föreslagna lösningen, den ursprunglige ägaren få ersättning dels för såld kupong, dels för såld aktie samtidigt som innehavaren av kupongen skulle få lyfta utdelningen och den nye aktieägaren beskattas för densamma. En sådan lösning skulle i praktiken medföra att det var aktien som kom att bli bärare av utdelningsrätten och inte kupongen, vilket i så fall skulle strida mot principen att kupong var innehavarskuldebrev.

Dep.ch. anslöt sig inte till kommitténs förslag. Han anförde bl.a.

Prop 1927:102 s 407.

”Jag har icke kunnat ansluta mig till den av kommittén uttalade åsikten, att utdelning under alla förhållanden är att anse såsom intäkt för den, som varit delägare i företaget just vid den tidpunkt, då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning. Synnerligast i det rätt ofta förekommande fall, att en person strax innan utdelningen faller säljer en aktie ’utan kupong’, (här gjord kursivering) förefaller det uppenbart, att utdelningen bör betraktas såsom intäkt för den gamle och icke den nye ägaren.”39

Vidare åberopades vissa svårigheter angående bolagens uppgiftsskyldighet om den av kommittén föreslagna lösningen skulle väljas. Således kom lydelsen från 1910 års förordning (med 1920 års tillägg) att oförändrad inflyta i 1928 års KL.

En viktig fråga var hur denna bestämmelse skulle tolkas. 1928 års Bolagsskatteberedning gjorde en redogörelse härför.40 Av denna framgår bl.a. att stadgandet

”som, ehuru, närmast innebärande ett till sin räckvidd begränsat undantag från huvudregeln att aktieutdelning utgör intäkt för den som ägt aktien å utdelningens förfallodag, ansetts giva uttryck för den uppfattningen, att det icke är ägaren till aktien utan ägaren till kupongen, när denna skilts från aktien, som är den för utdelningen skattskyldige.”

Beredningen konstaterade att stadgandet lämnade utrymme för åtminstone två olika tolkningar. Utredningen anförde följande.41

”Den ena, som strängt håller sig till ordalagen, innebär, att stadgandet avser allenast att förklara, vilken av de båda kontrahenterna, nämligen den gamle eller den nye ägaren (dvs. av aktien, min kommentar), som skall vara skattskyldig för inkomsten i fråga. Därvid har den av kontrahenterna, som vid den avgörande tidpunkten varit berättigad att lyfta utdelningen, angivits såsom den skattskyldige. Denna tolkning lämnar alltså det fall oreglerat, att rätten till utdelning vid den avgörande tidpunkten innehafts av någon, som alls icke varit innehavare av aktien, banklotten eller andelen.

Den andra tolkningen, som betraktar ifrågavarande regel som ett för ett speciellt fall givet uttryck för en allmän regel, går ut på att delägarskapet i det utdelande företaget saknar betydelse för frågan om vem som skall anses skattskyldig för utdelningen och att i stället under alla förhållanden den är skattskyldig, som vid den avgörande tidpunkten var innehavare av rätten till utdelning. Med denna tolkning skulle alltså en person, som kort före utdelningens förfallodag förvärvat rätten att lyfta utdelningen, vara för densamma skattskyldig, även om utdelningen icke för honom medfört någon inkomst, t.ex. om han inköpt rätten att lyfta utdelningen för utdelningens fulla belopp, eller om han bekommit rätten i fråga såsom gåva.”

Beredningen lämnade frågan öppen vilken av dessa tolkningar som var den mest riktiga och förde i stället fram vissa anmärkningar emot dem. Vad gäller den första tolkningen gav den, enligt beredningen, inte svar på frågan hur inkomsten skulle beräknas för den aktieägare som avyttrat kupongen. Det mesta talade, enligt beredningen, för att hela utdelningen skulle vara skattepliktig för aktieägaren även om ersättningen för kupongen understigit storleken på utdelningen. Den andra tolkningen medförde att utdelning skulle bli inkomst för den som behållit kupongen trots att fråga inte var om inkomst utan i stället kapitalomvandling. Denna senare tolkning, framhölls det, gav också utrymme för icke avsedd skattelindring för det fall att kupongen avyttrades till ett icke skattepliktigt subjekt före utdelningens förfallotid.

De problem som aktualiserades vid denna tid vid överlåtelse av aktiekupong var främst föranledda av den olikhet i beskattningen som betingades av att löpande avkastning (utdelning och ränta) beskattades annorlunda än realisationsvinster. De senare var skattefria om avyttring ägde rum efter det femte året från förvärvet.42

Beredningen föreslog att lagrummet skulle omformuleras med utgångspunkt i att utdelningen borde betraktas som avkastning av det kapital, som nedlagts i den aktie, banklott eller andel, för vilken utdelningen utgått. Beredningen föreslog vidare, i likhet med 1921 års Kommunalskattekommitté, att den som ägt aktien skulle beskattas för utdelningen och inte den som endast innehaft en kupong. Den senare skulle i stället beskattas inom ramen för reavinstsystemet. Beredningen framhöll bl.a.

SOU 1931:40 s 376 f.

”Härav följer ock, att för den ägare av aktie, lott eller andel, som före utdelningens förfallotid mot vederlag avhänt sig rätten till utdelning, med andra ord kupongen (här gjord kursivering), utan samband med avyttring av själva aktien, lotten eller andelen, bör som intäkt av kapital behandlas icke den blivande utdelningen utan det vederlag, han erhållit vid avyttringen.”43

Beredningen föreslog alltså att den som äger aktien – dvs. den som äger det nedlagda kapitalet – skulle vara rätt skattesubjekt för ”avkastningen”. Utdelning borde därför enligt utredningen aldrig bli kapitalinkomst för någon som endast förvärvat en kupong utan att ha ägt kapitalet. Den som förvärvat kupong och erhållit utdelningen skulle beskattas för den del av utdelningen som översteg förvärvspriset såsom utgörande vinst vid avyttring av lös egendom. Den som avyttrade kupongen skulle beskattas för ersättningen härför, men inte som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet utan som inkomst av kapital. Beredningens förslag – som tydligt visar på problematiken vid valet av inkomstslag – föranledde dock ingen lagstiftningsåtgärd i nu aktuellt hänseende. Förslaget var emellertid föremål för förnyade överväganden i samband med införandet av kupongskatt, se vidare nedan.

I RÅ 1940 ref 3 hade Regeringsrätten att ta ställning till ett förfarande som innebar att aktieägare i V AB, som var dotterbolag till T AB, till T AB överlät sin rätt till utdelning för tidigare år när V AB inte lämnat utdelning. Syftet med transaktionen var att ersättningen för utdelningsrätten skulle hanteras inom reavinstsystemet och med hänsyn till innehavstiden på aktierna (överstigande fem år) vara skattefri samtidigt som utdelningen kunde uppbäras skattefritt av T AB. Regeringsrätten fann, likt underinstanserna, att ersättningen för kupongerna skulle utgöra intäkt av kapital för ägaren av aktierna, dvs. avkastning på det i aktierna nedlagda kapitalet (jfr ovan).

I RÅ 1944 Fi 147 hade Regeringsrätten ånyo att ta ställning till de ovan redovisade två tolkningsmöjligheterna. Här var det fråga om en givare som överlät aktiekupongerna innan utdelningen var tillgänglig för lyftning. Regeringsrätten beskattade givaren, vilket även detta är ett utslag för att rätt skattesubjekt – enligt då gällande lydelse av lagrummet – var den som på utdelningens förfallodag ägt aktien.44

I samband med införandet av kupongskattelagen år 1943 gjordes vissa ändringar dels i punkt 3 av anv till 38 § KL, dels i 38 § 1 mom KL. Ändringarna hade sin grund bl.a. i en särskild år 1942 inom bolagsskatteberedningen upprättad promemoria.45 Orsaken till promemorian var att delar av det förslag som beredningen tidigare presenterat, och som redogjorts för ovan, medförde vissa komplikationer. T.ex. skulle den som benefikt förvärvat en kupong undgå att beskattas för utdelningen, eftersom beskattning skulle ske inom systemet för beskattning av realisationsvinster. I promemorian gjordes en redogörelse för bl.a. skattekonsekvenserna vid överlåtelse av rätt till obligationsränta. Det föreslogs att beskattningen vid överlåtelse av aktiekupong borde följa vad som gällde vid överlåtelse av obligationskupong i de fall där obligationen inte samtidigt överlåtits, trots de väsentliga skillnader som man ändock ansåg föreligga mellan dessa två olika slag av avkastning.46 För överlåtelse av obligationskupong gällde enligt promemorian att om en sådan avyttrades samtidigt som obligationen behölls, beskattades förvärvaren för vad han sedermera kom att erhålla för kupongen med avdrag för vad han erlagt för densamma och inkomstslaget var kapital. I promemorian föreslogs att en liknande behandling skulle ske när aktiekupong – eller rätt till utdelning – överlåtits, men aktien behållits. Vad som närmare avsågs med ”rätten till utdelning” utvecklades dock inte närmare i promemorian. I första hand synes man med bestämmelsen ha avsett onerösa överlåtelser av aktiekuponger. Som en viktig förändring föreslog vidare beredningen att skattekonsekvenserna för såväl ägaren av aktien som för ägaren av kupongen skulle hänföras till inkomstslaget kapital. Förslaget avsågs dock inte att ”göra anspråk på att innebära en genomgående riktig utveckling av skattelagstiftningens grundläggande begreppsbestämningar.”47

Lagförslaget – som enligt dep.ch. ansågs ”riktigt återgiva lagstiftningens syfte”48 – kom att innebära bl.a. att i de fall någon avyttrat aktie, men behållit en eller flera av kupongerna eller eljest för längre eller kortare tid förbehållit sig rätten att lyfta utdelningen, var denne rätt skattesubjekt för utdelningen, dock under förutsättning att denna rätt alltjämt tillhörde denne när utdelningen blev tillgänglig för lyftning. Vidare kom 1943 års lagstiftning alltså att bl.a. innebära att uppburen ersättning vid avyttring av aktiekupong, där aktien behållits, skulle beskattas i inkomstslaget kapital. Skattskyldig för avkastningen kom den att vara som var ägare av kupongen då utdelningen blev tillgänglig för lyftning, oavsett när kupongen hade förvärvats. Vidare bestämdes att den som oneröst förvärvat rätt till aktieutdelning skulle endast beskattas med det belopp varmed utdelningen överstigit det vid förvärvet utgivna vederlaget för rätten till utdelningen. För benefika förvärv av rätt till utdelning/aktiekupong bestämdes att utdelningen i sin helhet skulle tas upp till beskattning.49 På detta sätt undvek man de problem som skatteberedningens tidigare förslag förde med sig.

Av 1943 års lagändring är det svårt att dra några säkra slutsatser vad gäller överlåtelse av ”rätten till utdelning” i andra fall än när fråga är om kupongöverlåtelser. Det synes inte som om lagstiftaren vid införandet av kupongskattelagen övervägt den situationen som beskrivs här, dvs. att man överenskommer aktieägare emellan att rösta för att annan än den enligt ABL berättigade skall erhålla utdelningen. Det är inte heller troligt att man har åsyftat sådana situationer, eftersom man mest behandlade kupongöverlåtelser och i viss mån även testamentorisk rätt till avkastning och liknande. Oavsett vad 1943 års lagstiftare möjligen kan ha haft i åtanke är det värt att notera att 1943 års lagändring inte synes ha blivit föremål för Regeringsrättens prövning.

Däremot har Regeringsrätten i RÅ 1992 ref 76 haft att ta ställning till tolkningen av en näraliggande fråga, nämligen vem som var rätt skattesubjekt när föräldrar till sitt gemensamma minderåriga barn överlät enbart rätten till en obligationsränta (dvs. en obligationskupong), men inte de obligationer som kupongerna hörde till. Skatteförvaltningen ansåg, bl.a. med stöd av ovan nämnda RÅ 1944 Fi 147, att givarna var inkomstskatteskyldiga för den överlåtna rätten till obligationsräntan, medan givarna å sin sida ansåg att gåvomottagaren var rätt skattesubjekt. Regeringsrätten fann, efter genomgång av förarbetena till de bestämmelser som behandlas i denna uppsats, att det var gåvomottagaren som var skattskyldig för inkomsträntan.50 Regeringsrätten uttalade att de ifrågavarande bestämmelserna inte utgjorde en specialregel för aktieutdelningar utan även omfattade avkastning i form av separat rätt till obligationsränta. För att gåvomottagaren skall vara skattskyldig måste denne, enligt Regeringsrätten, dock ha erhållit rätten i fråga innan räntan blivit tillgänglig för lyftning.

För frågan om utdelningsbeskattning av annan än aktieägare eller innehavare av aktiekupong ger emellertid avgörandet inte någon närmare vägledning. Som framgår gällde avgörandet överlåtelse av en avskiljbar obligationskupong belöpande med ränta och inte en i framtiden obestämd ”rätt” till aktieutdelning utan tillgång till ett därtill hörande skuldebrev (aktiekupong) som kan göras gällande gentemot utdelande bolag. Detta är en väsentlig skillnad som gör att avgörandet enligt min mening inte är tillämpbart när fråga är om ”överlåtelse” av rätt till framtida utdelning i ”icke-kupongbolag”. Denna skillnad innebär också att man i princip kan se räntan som en successivt intjänad inkomst, även om den inte blir tillgänglig för lyftning förrän vid en viss i förväg bestämd tidpunkt, medan utdelningen däremot inte är ”intjänad” förrän beslut om utdelningens storlek fattats av bolagsstämman.51

Däremot bör avgörandet kunna överföras på överlåtelse av aktiekupong, bl.a. med hänsyn till att i båda dessa fall är kupongen bärare av rätten till avkastning (ränta respektive utdelning). Regeringsrätten uttalar vidare att bestämmelsen i fråga inte är en särregel för aktieutdelningar utan att den även omfattar överlåtelse av rätt till obligationsränta, dvs. överlåtelse av obligationskupong. Slutsatsen härav är att det är förvärvaren av aktiekupongen som är rätt skattesubjekt i de fall kupongen överlåtits efter det att stämman beslutat om aktieutdelningen, men innan denna blivit tillgänglig för lyftning. Denna slutsats överensstämmer också med lydelsen av bestämmelsen och är knappast kontroversiell. Har utdelningen redan blivit tillgänglig för lyftning när kupongen överlåts är naturligtvis överlåtaren skattskyldig för denna. Huruvida avgörandet även kan appliceras på den situationen att en aktiekupong överlåtits innan stämman beslutat om utdelning är dock diskutabelt.52 Mellan obligationsräntekupong och en aktiekupong föreligger nämligen ”en grundväsentlig skillnad”.53 Dessutom synes en överlåtelse av en ännu ej beslutad utdelning strida mot splittringsförbudet. Vidare kan konstateras att vad Regeringsrätten de facto prövat och uttalat sig om är frågan om hur en bortskänkt rätt till framtida ännu ej utbetalad, men väl känd, obligationsränta skall beskattas. Skillnaden gentemot en överlåtelse av en aktiekupong till en framtida ännu ej beslutad och således ännu inte känd aktieutdelning är enligt min mening för stor för att avgörandet skall kunna appliceras på denna situation.54

3.4.3 Innebörden av 3 § 9 mom 1 st SIL

I samband med genomförandet av 1990 års skattereform flyttades bl.a. de regler som gällde inkomst av kapital från 38–39 §§ KL, och därtill hörande anvisningar, till 3 § SIL. Tidigare första stycket av punkt 3 av anvisningarna till 38 § KL kom härefter att återfinnas i 3 § 9 mom 1 st SIL, med en viss språklig justering som dock saknar betydelse i detta sammanhang. Någon ändring av gällande rätt avsågs inte i den del som är föremål för diskussion i denna uppsats.55

Som parentes kan nämnas att man även i den s.k. Lex ASEA (se 3 § 7 mom 4–5 st SIL) har liknande bestämmelser för den situationen att någon – vid uppdelning av aktiebolags verksamhet i mindre enheter – från moderbolag erhåller utdelade aktier i dotterbolag utan att samtidigt inneha aktierna i det utdelande bolaget. Denna bestämmelse (5 st) är uppbyggd med 3 § 9 mom 1 st SIL som förebild. Det finns emellertid inget som tyder på att lagstiftaren i samband med införandet av denna bestämmelse närmare reflekterat över den frågeställning som är under diskussion i denna uppsats, se vidare prop 1990/91:167 s 27. Vad man synes ha avsett med femte stycket är att säkerställa att den som – vid sådan fission som avses med Lex ASEA – erhållit aktie i utdelning inte skulle komma att träffas av utdelningsbeskattning, även för det fallet att mottagaren vid denna tidpunkt inte ägde någon aktie i det utdelande bolaget. Vid en granskning av den promemoria som upprättats inom Finansdepartementet den 13 februari 1991 och som legat till grund för propositionen och den remissammanställning som finns i ärendet (dnr 789/91), framkommer inte heller något som tyder på att man närmare reflekterat över nu aktuell frågeställning i samband med införandet av Lex ASEA. Det enda uttalandet som gjordes i promemorian (s 47) i denna del var följande. ”Eftersom det enligt första meningen i stycket skall vara fråga om utdelning som utgår i förhållande till innehavda aktier kommer en skattskyldig som förvärvat rätten till utdelning inte heller att kunna uppbära skattefri utdelning.”

I samband med den fortsatta reformeringen av företagsbeskattningen föreslogs viss ändring av lagrummet. Ändringsförslaget innebar att överlåtelse av rätt till utdelning på svensk aktie, andel i ekonomisk förening eller andel i svensk värdepappersfond skulle anses som avyttring.56

Lagrådet57 reagerade kraftigt mot det föreslagna tillägget till 3 § 9 mom SIL och anförde bl.a. följande.

Prop 1993/94:50 bilaga 3 s 434 f.

”De föreslagna bestämmelserna bygger uppenbarligen på uppfattningen att det är lagligen möjligt att överlåta en rätt till utdelning separat. – – – I själva verket är det en grundläggande aktiebolagsrättslig princip att den andelsrätt i bolaget som aktien representerar inte med verkan mot bolaget kan delas upp i andelar. Ett uttryck för denna odelbarhetsprincip är det s.k. splittringsförbudet som innebär bl a att det inte är tillåtet att avskilja de till aktien knutna ekonomiska befogenheterna. En totalavhändelse av rätten till andel i vinst är därför inte möjlig. I den aktiebolagsrättsliga litteraturen har det rått någon tvekan om det är möjligt att i kupongbolag med verkan mot bolaget överlåta rätten till framtida vinst i begränsad omfattning t ex utdelning för ett visst antal år framåt. Med hänsyn till splittringsförbudets betydelse synes det emellertid vara riktigast att besvara frågan härom nekande. – – – I sammanhanget skall påpekas att det inte är möjligt att göra några som helst avvikelser från splittringsförbudet i avstämningsbolag. Där får inga utdelningskuponger förekomma och avstämningsförbehållet innebär att bolaget alltid med befriande verkan kan betala utdelningen till den som står upptagen i aktieboken eller i den förteckning över förvaltare mfl som skall föras enligt 3 kap 12 § ABL. I såväl kupong- som avstämningsbolag kan emellertid aktieägare i stället för att överlåta framtida utdelning utfästa sig att till en avtalspart utbetala de utdelningsbelopp som han erhåller från bolaget under en viss period. Det blir en obligationsrättslig förpliktelse och inte en verklig splittring av aktierätten. – – –”58

Det till Lagrådet remitterade förslaget föranledde – med anledning av Lagrådets uttalande – inte någon lagstiftningsåtgärd i denna del.59