I senaste numret av Skattenytt radar Jan Södersten upp en rad argument för ett svenskt återinförande av dubbelbeskattningen av aktiebolagens vinster. Han använder sig därvid av den ekonomiska skattevetenskapens senaste rön – som ingen egentligen har bestritt – som stöd för sin ståndpunkt. Fråga är emellertid om inte Södersten överexploaterar det vetenskapliga stödet. Den logiska slutsatsen – om än inte riktigt klart utsagd – av hans resonemang är nämligen att det skulle vara samhällsekonomiskt lönsammare för ett land att beskatta avkastningen på hushållens riskkapitalsatsningar hårdare än avkastningen på riskfritt banksparande. Det må förlåtas en läsare om man tvivlar på riktigheten härav. Dessutom får man på slutet ändå intrycket av att Södersten inte är villig att dra den slutsatsen utan att den totala skattebördan på bolagsvinsterna bör minskas jämfört med vad som gällde före 1994.
Det är riktigt som Södersten hävdar att börsbolagens kapitalkostnader främst styrs av den internationella riskkapitalmarknadens anspråk. Men frågan är om detta är skäl nog för att återinföra en diskriminering av de svenska hushållen som aktieägare? Enligt Södersten borde borttagandet av dubbelbeskattningen från 1994 leda till att aktiekurserna på grund av de svenska hushållens förbättrade villkor relativt sett blir högre än utan denna reform. Följden skulle bli att de utländska aktieägarna säljer sina svenska aktier på grund av den lägre avkastning som detta medfört för dem utan att de fått någon nytta av reformeringen på utdelningssidan. Någon sådan tendens har emellertid inte kunnat skönjas under den tid som dubbelbeskattningen varit upphävd. Tvärtom har utländska investerare visat ett ökat intresse för den svenska börsen.
En orsak till att det utländska intresset för svenska aktier inte minskat enligt Söderstens förutsägelse kan vara att också de utländska investerarna sett avskaffandet av dubbelbeskattningen som ett allmänt tecken på ett förmånligare företagsklimat i Sverige och därför ökat sitt intresse trots de svenska aktieägarnas vilja att betala mer för aktierna. I så fall var operationen lyckosam – ökat både svenskt och utländskt tillflöde till de svenska företagens riskkapitalförsörjning.
En annan orsak till fortsatt ökat utländskt intresse för svenska aktier kan helt enkelt vara att de svenska hushållen numera äger en så liten del av det samlade börsvärdet att förändringar i deras beteende inte längre kan påverka kurssättningen. Också i det fallet får operationen anses lyckad – ökat svenskt intresse och ingen utländsk utförsäljning.
Sedan ett socialdemokratiskt regeringsövertagande blev allt troligare har de svenska hushållen dessvärre nettosålt aktier på grund av hotet om återinförandet av dubbelbeskattningen. Södersten medger också att återinförandet av dubbelbeskattningen kommer att medföra ett minskat aktieägande hos hushållen. Södersten tycks inte anse det vara av något särskilt värde att söka behålla ett någorlunda betydande svenskt icke-institutionellt ägande för att undvika en alltför stark dominans av lättrörliga utländska aktieplaceringar. Han synes heller inte finna det vara av något särskilt värde att främja de svenska hushållens deltagande i företagens riskkapitaluppbyggnad och att försöka få en del av det ökade svenska hushållssparandet kanaliserat till aktiesparande. Med hänsyn till industrins mycket stora behov av kapitaltillskott fram till sekelskiftet för att den nödvändiga tillväxten skall vara möjlig är detta en anmärkningsvärd ståndpunkt.
Också i ett annat avseende kan man ifrågasätta realismen i Söderstens bevisföring. Rent beräkningstekniskt kan man beträffande befintligt kapital i företagen hävda att utdelningsskattens höjd inte spelar någon roll för aktieägarens ställning. Ju högre skattesatsen är desto större är värdet av den skattekredit som aktieägaren erhåller genom att låta pengarna arbeta kvar i bolaget. Vid sänkt aktieägarskatt minskar skattekreditens värde i motsvarande grad. Därför blir relationen mellan att ha pengarna kvar i bolaget eller dela ut dem oförändrad oavsett skattesats. På samma sätt kan man rent beräkningstekniskt visa – även om Södersten inte försöker göra det här – att det bästa sättet för en regering att öka investeringarna med bolagens befintliga kapital är att höja bolagsskattesatsen, eftersom den höga skatten minskar risken och skattebördan dessutom blir väldigt hög om man inte plöjer ner vinsterna.
I den praktiska tillämpningen fungerar ingen av principerna särskilt väl. I båda fallen stryps tillförseln av nytt kapital på grund av den ökning av avkastningskraven som skattehöjningarna medför. Vidare kommer företagen att föredra lånefinansiering med de olägenheter och risker detta medför. För det tredje tenderar alltid höga skatter att förstärka inlåsningseffekterna och minska kapitalets rörlighet och industriförnyelsen. Allt detta demonstreras väl av den svenska utvecklingen de senaste 30 åren. Slutligen har olika skattesatser olika psykologiska effekter. Vid hög skattesats blir skatteminimering ett huvudmål. Vid låga skattesatser blir vinstmaximering huvudmålet. Den samhällsekonomiska effekten av de båda alternativen skiljer sig väsentligt.
Särskilt tydligt blir detta när det gäller beteendet i mindre och medelstora företag – företagstyper som Södersten – i motsats till Erik Norrman i sin analys i samma nummer av Skattenytt – endast ägnar ett förstrött intresse trots dessa företags avgörande betydelse de närmaste åren för tillväxten och för skapandet av nya jobb. Här kan man inte diskutera företagsbeskattningen skilt från företagarens situation. En företagare vill ha en rimlig riskersättning efter skatt inte bara på nytt kapital utan också på det kapital han redan investerat eller sparat ihop i företaget. Får han inte det upphör han att riskera sina vinster genom fortsatt expansion. Det finns många framgångsrika företagare som upphör att växa och att ta risker och anställa fler människor. I stället övergår de till att investera sina vinster i finansiella placeringar. Företagaren övergår från att vara entreprenör till att bli förvaltare.
Det är inte svårt att hitta sådana företag med både 30 och 50 % av sina tillgångar i finansiella placeringar, därför att företagaren, när den personliga förmögenhetssituationen nått en viss nivå, inte tycker att riskbelöningen i dubbelbeskattningssituationen varit tillräcklig för att riskera det man lyckats samla ihop för att växa vidare, förnya, investera och därmed anställa nytt folk. I själva verket har det typiska för svenska företag med 10–20 anställda varit att de upphör att växa. I dessa välskötta företag med goda affärsidéer finns en mycket stor tillväxtpotential, lätt att snabbuppbåda, om företagarens personliga riskbelöning, omedelbar eller framtida, är tillräckligt stor. Borttagandet av dubbelbeskattningen innebar också början till en ny expansionslust i dessa företag. Ett återinförande av dubbelbeskattningen hotar att strypa denna utveckling.
Med den insikten är det svårt att hålla med Söderstens påstående om att förändringar i aktieägarnas beskattning kan påverka sparandet, ”men det har ingen betydelse för investeringarna. I den lilla öppna ekonomin kan investeringarna finansieras också med importerat sparande...” Detta kan gälla endast om man rör sig i storföretagens värld, men med de mindre företagens realiteter har det inget att göra.
Södersten hävdar så med hänvisning till utländska studier att skattenivån på utdelad inkomst ”inte spelar någon som helst roll” för skattekilen, utan att det är skattenivån för aktievinster som är avgörande. Utdelningsskatten skulle därmed inte ha någon betydelse för investeringskostnaderna. Jag betvivlar den slutsatsen.
Efter vad jag förstår gäller Söderstens slutsats endast när aktievinstskatten är lägre än utdelningsskatten – vilket oftast varit fallet. Det har vi också haft negativa erfarenheter av i Sverige. Före dubbelbeskattningens avskaffande och särskilt före 1991 har ägarna av mindre företag i mycket ringa utsträckning använt sig av utdelningsvägen för att tillgodogöra sig bolagets vinster utan i stället valt den skattebilligare vägen att sälja företaget. Härigenom har många framgångsrika mindre företag förlorat företagarens entreprenörskap och sin växtkraft och förnyelsen av näringslivet hämmats. Detta är en viktig orsak till att vi i Sverige nästan helt saknar den kader av medelstora industriföretag som exempelvis dominerar i Danmark och Tyskland. De svenska erfarenheterna här talar emot att konstruera skattesystemet så att företagarna väljer försäljning framför utdelning.
Genom borttagandet av dubbelbeskattningen och följdändringarna av aktievinstskatten ger försäljning av aktier inte en lägre skattebelastning än utdelningsvägen och då får utdelningsbehandlingen betydelse för skattekilen och för investeringarna. Med det s.k. JIK-systemet uppnås i själva verket fullständig neutralitet mellan de två handlingsalternativen.
Södersten håller med Erik Norrman och andra av dubbelbeskattningens kritiker om att dubbelbeskattningen fördyrar företagens anskaffning av nytt kapital, dvs att nyemissionerna fördyras. För att råda bot på detta föreslår han lättnader på bolagsskattesidan. Med rätta verkar nu Södersten tvivla på att den lösningen är framkomlig på grund av de internationella komplikationer som följer. Däremot tror han att Annell-avdraget kan återinföras utan problem. Men så är det inte. Inte heller där går det att behålla de begränsningar för utdelningar till utlandet som fanns i den gamla lagstiftningen. Så är det t.ex. på grund av EG:s moder-dotterbolagsdirektiv, som förbjuder käll(kupong)skatter på utdelning från dotter- till moderbolag, i praktiken omöjligt att ha som villkor för Annell-avdrag att svensk kupongskatt utgått. För det andra är det också numera omöjligt att förbjuda Annell-avdrag på grund av stort utländskt aktieägande. Våra skatteavtals förbud mot diskriminering sätter stopp för detta. Det betyder att utdelnings- eller Annell-avdrag endast är möjligt om Sverige är berett att helt eller delvis skänka bort den svenska bolagsskattebasen på utländska aktieinvesteringar i Sverige.
Den statsfinansiella kostnaden eller ”spillet”, för att använda Söderstens terminologi, blir förmodligen betydligt större vid utdelningsavdrag för bolagen än om skattelättnaden läggs på de svenska hushållens utdelningsinkomster – särskilt om man också beaktar svenska skattefria institutioners aktieinnehav. Internationella undersökningar, bl.a. US Treasury’s stora rapport i frågan om enkel- eller dubbelbeskattning av bolagsvinsterna, visar att den i Sverige nu använda metoden för enkelbeskattning är den statsfinansiellt billigaste. Det är över huvud taget märkligt att Södersten inte med ett ord nämner denna mycket ambitiösa rapport, som kommit fram till slutsatsen att enkelbeskattning av bolagsinkomsterna med skattelättnaden på aktieägarsidan i en öppen ekonomi är samhällsekonomiskt lönsammare än såväl dubbelbeskattning som enkelbeskattning med lättnaden lagd på bolagssidan.
Slutligen, också titeln på Söderstens artikel leder till invändningar. Södersten vet naturligtvis lika bra som Skattenytts upplysta läsekrets att utdelningsinkomsterna inte är helt skattefria. De har när de når aktieägarna redan burit bolagsskatt och är därmed lika hårt beskattade som ränteinkomster. Bolagsskatten kan i själva verket ses som en i förtid uttagen skatt på den vinst som sedermera utdelas till aktieägarna, av samma karaktär som den preliminärskatt som bankerna drar från spararnas ränteinkomster. Utdelningarna är således ingalunda skattefria. Frågan är i stället om utdelade bolagsinkomster skall bära en tyngre sammanlagd skattebörda än andra avkastningsinkomster. På den frågan synes Södersten ändå nå fram till slutsatsen att så inte bör ske. Här delar jag hans uppfattning.
Sven-Olof Lodin var professor i finansrätt vid Stockholms universitet 1974–89, är från 1986 Industriens skattesakkunnige och vice verkställande direktör vid Sveriges Industriförbund.
Sven-Olof Lodin