Värdepapperslån – blankningsaffärer

2.1 Äganderätten

När värdepapper, vanligen aktier, lånas ut för att låntagaren skall kunna göra en blankningsaffär är det egentligen inte fråga om ett lån i rättslig mening, utan om en försträckning.

En avgörande skillnad mellan lån och försträckning är att vid lån skall samma egendom som lånades ut lämnas tillbaka till långivaren, medan vid försträckning låntagaren bara behöver lämna tillbaka egendom av samma slag och mängd som den som lånades ut. I försträckningsfallet behöver det således inte råda identitet mellan den ”utlånade” och den återlämnade egendomen. Vid försträckning får låntagaren förfoga över egendomen t.ex. genom att sälja den (eller äta upp den!).

Det har förekommit olika meningar om vad som sker med äganderätten till en aktie i samband med aktielån. Ståndpunkten att låntagaren inte blir ägare till den lånade aktien härrör från Värdepappersmarknadskommitténs betänkande, SOU 1989:72. Där sägs bl.a. på s. 77 del 2. ”En blankningsaffär utmärks av att säljaren inte äger (min kursivering) utan har lånat de fondpapper han överlåter.”

Enligt min mening talar emellertid det mesta för att enligt svensk rätt hela äganderätten övergår på låntagaren vid aktielån. Ett av skälen till detta är de praktiska konsekvenserna: Det finns en bestämd mängd aktier i ett bolag. Långivaren kan inte vid en viss tidpunkt vara ägare till en aktie samtidigt som blankaren har sålt den vidare till tredje man som också äger aktien. Äganderätten måste rimligen övergå på låntagaren för att tredje man skall kunna köpa aktien med oinskränkt äganderätt. Tredje man vet oftast inte ens att det är en ”lånad” aktie han köper.

Följande uttalanden i doktrinen talar också för ståndpunkten att äganderätten övergår.

Henrik Hessler skriver i Allmän sakrätt om det förmögenhetsrättsliga tredjemansskyddets principer, 1973 (s. 154 f och 306 f) att vid utlåning av individuellt bestämd egendom bevarar utlånaren sin äganderätt, medan vid generiskt bestämd egendom övergår äganderätten. Hessler anger som exempel på det sistnämnda att A överlämnar en summa pengar till B. Meningen är att A så småningom skall ha samma summa tillbaka igen, men naturligtvis inte exakt de sedlar och mynt som överlämnades. För generiskt bestämd egendom talar man om försträckning. A har då ingen separationsrätt i förhållande till B:s borgenärer utan endast en bevakningsrätt. Om A i stället lånar ut en bil som är en individuellt bestämd egendom, är A:s äganderätt bevarad.

Hessler skriver vidare att även beträffande fungibel (generiskt bestämd) egendom går det att åstadkomma separationsrätt genom att hålla egendomen avskild. I själva verket är det dock då fråga om individuellt bestämd egendom.

Birger Ekeberg och Karl Benckert skriver om försträckning i ett kompendium utgivet 1963 av Juridiska Föreningen vid Stockholms Universitet, Obligationsrättens speciella del II.

”Försträckning är ett avtal om överlåtelse (min kursivering) av myckenhetsting mot förbindelse att återställa lika mycket av samma slag och godhet.”

Östen Undén uttalar i Svensk sakrätt I Lös egendom, tionde upplagan, 1976, (s. 60) följande.

”Objekt för äganderätt kan endast bestämda, individualiserade föremål vara. Äganderätt kan icke gälla i avseende å en allenast till värde eller kvantitet bestämd varumängd. Den som köpt 100 säckar vetemjöl från en kvarn blir icke ägare till en viss kvantitet omedelbart genom köpet. Tidigast när det köpta partiet blivit avskilt såsom 100 konkreta säckar, reserverade för köparen, kan det uppstå äganderätt för denne. Dessförinnan har köparen en fordringsrätt till det köpta antalet säckar. Om någon köpt ett parti aktier i ett visst bolag av den som äger ett större parti, uppstår äganderätten tidigast när aktier till överenskommet antal avskilts för köparens räkning.”

Undéns uttalande visar att långivaren – som endast har en rätt att få tillbaka en viss mängd aktier av ett visst slag – inte kan anses ha äganderätten till aktierna.

Frågan om äganderättsövergången vid blankningsaffärer avseende aktier prövades i RÅ 1965 ref. 19. Regeringsrätten uttalade följande.

”Därest X av en bankirfirma erhåller ett antal aktier av visst slag mot skyldighet att inom viss tid därefter till firman överlämna samma antal aktier av samma slag, är transaktionen en försträckning, som får anses innebära att X förvärvar aktierna till då gällande börskurs genom ett med köp eller byte jämförligt fång. – – –

Om X sedermera inköper och till bankirfirman överlämnar aktier enligt försträckningsavtalet, böra även dessa transaktioner skattemässigt sett likställas med köp och försäljning av aktierna.”

Regeringsrådet Sten Walberg tillade till utveckling av sin mening bl a.

– – – ”Även om syftet må vara att uppnå samma resultat som vid en renodlad terminsaffär av nyss angivet slag, innebär ”lånet” av aktier civilrättsligt en försträckning, alltså en överlåtelse av äganderätten till aktierna mot skyldighet att vid tremånadersfristens utgång återställa lika många aktier av samma slag. Skdn har sålunda redan vid avyttringen aktierna i sin ägo, och ett senare täckningsköp för att fullgöra skyldigheten att återställa lika många aktier av samma slag kan vid sådant förhållande icke vara realisationsvinstgrundande i förhållande till avyttringen.

Så blir däremot fallet med försträckningen under förutsättning att en sådan rättshandling kan anses innebära ett med köp och byte jämförligt fång. – – – Det genom försträckning skedda förvärvet av aktier är oneröst. Vederlaget utgöres av en förpliktelse att efter viss tid återställa aktier av samma slag. Värdet av detta vederlag får i princip anses motsvara aktiernas värde vid försträckningen. – – – På samma sätt blir det blivande täckningsköpet realisationsvinstgrundande i förhållande till den avhändelse som sker då försträckningstagaren återställer aktierna till försträckningsgivaren, och skillnaden mellan det pris som erlagts vid täckningsköpet och börskursen vid aktiernas återställande blir avgörande för om denna transaktion leder till realisationsvinst eller realisationsförlust.”

Det råder således ingen tvekan om att regeringsrätten har funnit att äganderätten övergår på låntagaren vid en försträckning av aktier.

I 1990 års skattereform (prop. 1989/90:110 s. 449 f) infördes i 24 § 2 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL, en bestämmelse som säger att med ”avyttring avses inte utlåning av egendom för blankning”. Bestämmelsen infördes bl.a. mot bakgrund av rättsfallet RÅ 1965 ref. 19. Man konstaterade således att en äganderättsövergång sker och införde en undantagsregel för att den inte skall utlösa reavinstbeskattning.

I här redovisad doktrin och praxis är man således enig om att försträckning medför en äganderättsövergång.

Vid aktielån av det nu aktuella slaget är det såvitt jag kan förstå ingen tvekan om att det är fråga om utlåning av generiskt bestämd (fungibel) egendom. Det står också klart att låntagaren har rätt att återlämna andra individuella aktier än dem han lånat. Mot denna bakgrund framstår det som anmärkningsvärt att lagstiftaren i den värdepappersrättsliga lagstiftningen hävdar att äganderätten inte övergår till låntagaren.

Värdepappersmarknadskommittén föreslog i SOU 1989:72, Värdepappersmarknaden i framtiden, att blankningsförbudet skulle upphävas. Kommittén föreslog också (del 2 s. 353) särskilda regler för prövning av vilka värdepapper som skulle tillåtas för blankningsaffärer. Genom prop. 1990/91:142, NU37, rskr 349, slopades blankningsförbudet. I samma proposition föreslogs regler för blankningsaffärer. Här följdes dock inte kommitténs förslag. I stället infördes i 3 kap. lagen om handel med finansiella instrument (SFS 1991:980) regler som härrör från lagen (1979:750) om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper. Enligt propositionen (s. 171 f) krävs skriftlig form och en för ändamålet särskilt upprättad handling för avtal om rätt att för annans räkning än ägarens förfoga över fondpapper. Finansinspektionens godkännande av avtalen krävs också. Dessa regler avses enligt propositionen vara tillämpliga även på aktielån. Föredragande statsrådet uttalar därvid följande (s. 103). ”Detta kan lagtekniskt lämpligen ske genom att regeln i förfogandelagen utvidgas till att avse alla slag av förfoganden över annans finansiella instrument.”

De citerade förarbetena synes bygga på att äganderätten till värdepapper inte övergår på låntagaren vid aktielån. De förutsätts fortfarande tillhöra långivaren. Detta ställningstagande strider uppenbarligen mot de utgångspunkter som finns i den nya skattelagstiftningen och mot regeringsrättens uttalanden i RÅ 1965 ref. 19.

Det är enligt min mening nödvändigt att regeringen kommer med ett klarläggande på den här punkten. I den lagrådsremiss om ny börslagstiftning m.m. som enligt regeringsbeslut den 20 februari 1992 överlämnats till lagrådet (s. 108 f) sägs dock följande.

I avstämningsregistret hos värdepapperscentralen registreras ett aktielån på samma sätt som en överlåtelse av aktierna. Låntagaren registreras således som ny ägare av aktierna. Aktielånet innebär i realiteten att långivaren efter utlåningen inte kan göra gällande några ur ett aktieinnehav härflytande rättigheter, exempelvis rösträtt. – – – Eftersom låntagaren hos värdepapperscentralen kommer att registreras som ägare till aktierna och således enligt registret förfogar över rösträtten bör flaggningsskyldighet inträda även vid s.k. aktielån.”

Den läsare som tror att regeringen nu har slagit in på den linjen att äganderätten övergår på låntagaren vid aktielån blir emellertid besviken när han fortsätter att läsa (s. 111) i samma lagrådsremiss. Där talas det om att fondbolag (som förvaltar värdepappersfonder) enligt EG-direktiv inte får sälja värdepapper som fonden inte innehar. Vidare sägs där följande.

”I lagen om värdepappersfonder bör därför införas ett förbud för ett fondbolag att sälja fondpapper som en värdepappersfond inte innehar, dvs. förfogar över. Förbudet bör enligt min mening omfatta såväl – enligt de i Sverige vedertagna begreppen – äkta som oäkta blankning.”

I förslaget till ändring i 13 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder stadgas vidare att fondbolag inte får ”sälja fondpapper som fonden inte förfogar över”.

Här har man således gått ännu längre och hävdar att den som har lånat aktier (försträckningstagaren) inte ens förfogar över aktierna.1

Frågan är nu om följden av dessa lagstiftningsprodukter är att vi skall ha två olika synsätt på äganderätten vid aktielån – ett skatterättsligt och ett värdepappersmarknadsrättsligt.

Ett annat alternativ är att de i lagen om handel med finansiella instrument införda föreskrifterna beträffande avtal om förfogande över värdepapper som tillhör annan inte alls gäller för egendom som har försträckts för blankning. Lagstiftaren uppnår i så fall inte det i förarbetena angivna syftet och finansinspektionen saknar grund för att meddela föreskrifter angående ramavtalen för aktielån.

Inte heller skulle den föreslagna ändringen i lagen om värdepappersfonder göra det förbjudet att sälja aktier som en värdepappersfond har förvärvat genom försträckning. Däremot förbjuds med den föreslagna skrivningen de oäkta blankningsaffärerna, dvs försäljning av aktier som fonden inte har (och som heller inte har föregåtts av något aktielån).

2.2 Rätt till avkastningen

Aktielån sker normalt beträffande aktier som är registrerade i VP-systemet. Som nämnts sker en omregistrering av aktien på låntagaren sedan ett aktielån har ägt rum. När blankningsaffären sedan sker registreras aktien på köparen. Under den tid som låntagaren är registrerad för aktien betalas eventuell utdelning ut till honom. Han uppbär vanligen också emissionsrättigheter, som delrätter och teckningsrätter. Låntagaren har också under denna tid rätt att rösta för aktierna.

I de ramavtal som har upprättats för aktielån anges regelmässigt att låntagaren skall ersätta långivaren för eventuell avkastning som uppkommer under låneperioden. Låntagaren skall betala en summa motsvarande utdelning som blir tillgänglig för lyftning och enligt vissa avtal även ge honom de del- och teckningsrätter som kan komma att utgå på grund av aktieinnehavet under låneperioden. Detta gäller även om sådan avkastning uppkommer under den period då låntagaren har sålt aktien och följaktligen inte uppbär avkastningen.

Låntagaren är enligt ramavtalen förpliktad att ställa säkerhet för att han skall kunna fullgöra återlämnandet av aktierna.

3.1 Beskattning av långivaren

Utlåning av aktier för blankning är som framgått ovan en onerös överlåtelse. I 24 § 2 mom. första stycket SIL, som gäller beskattningen av fysiska personer och dödsbon, sägs dock att med avyttring avses inte utlåning av egendom för blankning. Om denna regel inte införts skulle utlånaren vid aktielån anses ha sålt aktien till marknadsvärdet vid utlåningstillfället till blankaren. Det angivna undantaget gör dock att utlåningen inte utlöser reavinstbeskattning hos långivaren.

Utlåningen utgör därför ett sätt för en aktieägare att öka avkastningen på sitt aktieinnehav utan att behöva bli beskattad för den latenta reavinsten. Han får heller inte dra av någon latent reaförlust.

Till skillnad från de regler som gäller reavinstbeskattningen hos blankaren gäller dessa regler vid utlåning för blankning av all slags egendom och inte bara för aktier. I de följande behandlas dock bara aktiefallet.

Den som lånar ut en aktie får normalt en ersättning, utlåningspremie, för själva utlåningen. Den beskattas som inkomst av kapital, dvs. vid 1992 och 1993 års taxeringar med 30 % skattesats. För senare taxeringar än 1993 gäller 25 % skattesats. Ersättningen rubriceras skattemässigt som ”annan intäkt som härrör från egendom” enligt 3 § 1 mom. första stycket SIL (prop. 1989/90:110 s. 698). Premien räknas inte som en reavinst på aktien och ingår därför inte bland sådana intäkter mot vilka reaförluster på marknadsnoterade aktier och liknande finansiella instrument enligt 27 § 5 mom. SIL får dras av till 100 %. Reaförluster på aktier är avdragsgilla mot premien endast till 70 % enligt huvudregeln i 3 § 2 mom. femte stycket SIL.

Om en aktie har lånats ut för blankning och under utlåningstiden blir föremål för uppköp eller det av annan anledning inte finns aktier av samma slag att lämna tillbaka, kan inte de vanliga blankningsreglerna tillämpas. Det troliga är att om utlånaren får ersättning genom endast kontant betalning eller i form av värdepapper av annat slag än det som lånades ut anses han ha gjort en reavinstgrundande avyttring. Beskattning sker då som om utlånaren sålt aktien till värdet av mottagen ersättning.

Om ett aktielån kan visas ha skett för något annat syfte än för att låntagaren skall göra en blankningsaffär torde långivaren bli beskattad som om han hade sålt värdepapperet till marknadsvärdet på utlåningsdagen. Om däremot syftet har varit att låntagaren skulle blanka men det inte uppkommer något lämpligt affärstillfälle för detta, och aktierna lämnas tillbaka till långivaren, bör utlåningen ändå betraktas som en ”utlåning av egendom för blankning” och således inte utlösa reavinstbeskattning.

När långivaren får tillbaka de utlånade aktierna har de givetvis kvar samma anskaffningsvärde som när de lånades ut – med justering dock enligt genomsnittsmetoden för eventuella tillköp som långivaren kan ha gjort under utlåningstiden.

Om långivaren lånar ut bara delar av sitt innehav i ett aktieslag och gör en försäljning av de kvarvarande aktierna under utlåningstiden, skall även anskaffningsvärdet på de utlånade aktierna ingå i genomsnittsberäkningen vid en försäljning.

Sådan ersättning motsvarande utdelning som låntagaren betalar till långivaren torde inte utgöra någon egentlig utdelning hos långivaren. I stället bör intäkten kunna ses som en avkastning på den fordran långivaren har på att få tillbaka aktier av samma slag. Intäkten utgör liksom utlåningspremien annan intäkt som härrör från egendom enligt 3 § 1 mom. första stycket första meningen SIL. Beloppet beskattas med 30 procents skattesats vid 1992 och 1993 års taxeringar. Några förvärvskostnader som är hänförliga till beloppet kan knappast förekomma hos långivaren.

Om långivaren erhåller delrätter och teckningsrätter under utlåningstiden torde de beskattas på samma sätt som ersättningen för utdelning, dvs. enligt 3 § 1 mom. SIL. Den skattepliktiga intäkten uppgår till marknadsvärdet på del- och teckningsrätterna när de erhålls. Detta värde ingår sedan som anskaffningsvärde om de säljs eller utnyttjas för förvärv av aktier etc.

3.2 Beskattning av låntagaren

4.1 Beskattning av långivaren

Inkomster hos juridiska personer (utom dödsbon) beskattas i ”det nya skattesystemet” endast i inkomstslaget näringsverksamhet. För inkomster av icke yrkesmässig avyttring tillämpas dock vissa av de reavinstregler som gäller för fysiska personer i inkomstslaget kapital.

Blankningsreglerna för fysiska personer används också enligt punkt 1 tionde stycket av anvisningarna till 24 § KL i tillämpliga delar också för juridiska personer om det rör sig om kapitalplaceringsaktier. Reglerna gäller däremot inte lageraktier.

Således gäller enligt 24 § 2 mom. första stycket SIL att utlåning av egendom för blankning inte utlöser reavinstbeskattning hos långivaren. Inte heller återlämnandet av sådan egendom utlöser beskattning.

Premien för utlåningen utgör intäkt av näringsverksamhet och behandlas som avkastning på aktien. Den ingår därför inte i den s.k. kvittningsfållan enligt 2 § 14 mom. SIL. Reaförluster på aktier och aktierelaterade finansiella instrument som avses i 27 § 1 mom. SIL får således inte dras av mot utlåningspremien. Detsamma gäller för sådan ersättning för utdelning som långivaren kan få från låntagaren under utlåningstiden. Det bör noteras att denna ersättning troligen inte kan betraktas såsom skattefri utdelning enligt 7 § 8 mom. tredje stycket SIL.

Undantaget från beskattning i 24 § 2 mom. SIL gäller som sagt inte för lageraktier. En sådan försträckning är således en i princip skattepliktig överlåtelse. Det har fastställts av regeringsrätten bl.a. i ovan refererade RÅ 1965 ref. 19.2

Vid sådant förhållande skall inkomsten beräknas enligt huvudregeln i 24 § KL, dvs. enligt bokföringsmässiga grunder.

Enligt ett nyligen meddelat förhandsbesked från skatterättsnämnden (dnr 210-91/D113), uppkommer inte någon skattepliktig intäkt vid utlåning för blankning av lageraktier hos en bank. Nämnden har också prövat denna fråga beträffande aktier hos ett försäkringsbolag.

Skatterättsnämnden uttalade bl.a. följande.

”Ansökningen har föranletts av att blankningsförbudet för fondkommissionärer har slopats genom lagstiftning 1991 (prop. 1990/91:142, NU37, SFS 1991:980). Det uttryckssätt som använts i det sammanhanget ger närmast vid handen att en utlåning av aktier – trots att den ger blankaren rätt att förfoga över aktierna genom försäljning m.m. – inte innefattar i vart fall någon fullständig äganderättsövergång. Oavsett hur det förhåller sig med äganderätten gäller enligt det yttrande som bokföringsnämnden avgett i ärendet – och som finansinspektionen anslutit sig till – att aktierna bokföringsmässigt skall redovisas hos blankaren och inte hos banken. Banken skall i stället redovisa en fordran på de utlånade aktierna. Fordringen skall värderas till det lägsta av bankens anskaffningsvärde för aktierna och aktiernas verkliga värde. Det innebär bl.a. att en eventuell värdestegring på aktierna fram till utlåningstillfället inte skall intäktsföras hos banken.

Enligt nämndens mening finns det skäl att vid beskattningen av banken anlägga motsvarande synsätt. Lånar banken på de i ansökningen angivna villkoren ut aktier som stigit i värde kan banken inte därigenom anses i skattehänseende ha realiserat en inkomst. Ett sätt att komma till detta resultat är att se bankens överenskommelse med blankaren som ett kombinerat sälj- och köpeavtal. Enligt ”säljavtalet” skall leverans ske omgående. Enligt ”köpavtalet” uppskjuts leveransen till banken till en viss senare tidpunkt. I och med att de avtalsslutande parterna är desamma och avtalen sluts samtidigt och omfattar egendom av samma slag och mängd finns anledning att vid beskattningen av banken bortse från avtalen.

Nämndens slutsats är att utlåningen och återlämnandet av aktierna inte ger upphov till några inkomstskatteeffekter för banken (nämnden bortser från vad som kan följa av överenskommelsen med blankaren angående ersättning för utlåningen, rätt att uppbära utdelning under lånetiden etc.). Det innebär bl.a. att fordringen avseende utlånade aktier vid tillämpning av regeln i punkt 2 andra stycket av anvisningarna till 24 § KL skall anses ha anskaffats vid samma tidpunkt och till samma pris som de utlånade aktierna.”

Eftersom riksskatteverket i sitt yttrande i ärendet inte ansåg att det skulle uppkomma någon skattepliktig intäkt, har verket inte heller överklagat förhandsbeskedet. Beskedet har vunnit laga kraft.

Förhandsbeskedet är intressant inte bara för att det ger vägledning beträffande utlåning av lageraktier, utan också genom att det ger ytterligare belysning i frågan om kopplingen mellan bokföringsmässiga grunder och skattereglerna.

Skatterättsnämnden tog inte upp frågan om beskattning av utdelningsbelopp.

4.2 Beskattning av låntagaren

Låntagaren beskattas för den vinst han gör vid försäljning av den lånade aktien.

Även för låntagaren gäller enligt punkt 1 tionde stycket av anvisningarna till 24 § KL att blankningsreglerna i 24 § 2 mom. SIL är tillämpliga om det rör sig om kapitalplaceringsaktier. Vinsten pga blankningsaffären beskattas för sådana aktier således vid samma tidpunkt som den som gäller för fysiska personer – beskattningen får således skjutas upp högst ett år.

Om aktien innehas av en juridisk person (utom dödsbo) tas vinsten upp i inkomstslaget näringsverksamhet. Om förlust uppkommer och det är fråga om en kapitalplaceringsaktie är den (enligt 2 § 14 mom. SIL) fullt avdragsgill dock endast mot vinster på aktier och andra finansiella instrument som avses i 27 § 1 mom. SIL. Om sådana vinster saknas får förlusten ”rullas” framåt ett år i taget utan begränsning i tiden.

Om utdelning blir tillgänglig för lyftning under den period då låntagaren är registrerad för aktien skall utdelningen beskattas hos denne. Här föreligger ingen skillnad i förhållande till vad som gäller en fysisk person.

En svårbedömd fråga när det gäller juridiska personer är hur man skall behandla sådan ersättning för utdelningen som låntagaren erlägger till långivaren. När det gäller fysiska personer har jag stannat för att den bör vara avdragsgill som en del av anskaffningsvärdet för den lånade aktien. En fysisk person får enligt 3 § 9 mom. SIL inte dra av beloppet direkt mot den erhållna utdelningen. Reglerna i 3 § 9 mom. SIL om avdragsrätt för anskaffningskostnad för avskild rätt till utdelning gäller enligt punkt 1 tionde stycket av anvisningarna till 24 § KL även för juridiska personer – både för lager- och kapitalplaceringsaktier. Det är dock tänkbart att kostnaden för utdelningsersättning ändå skulle kunna vara omedelbart avdragsgill i inkomstslaget näringsverksamhet. Den avdragsrätten kan tänkas gälla både för den näringsidkare som har aktien som lagertillgång och för den som har den som en kapitalplaceringstillgång och omfattas av reavinstreglerna.

Innebär utlåningsavtalet i stället att låntagaren får behålla utdelningen har han vanligen fått betala en större utlåningspremie. Den del av premien som utgör kompensation för den kommande utdelningen torde i det fallet vara avdragsgill hos låntagaren först vid vinstberäkningen för den lånade aktien.

När det gäller beskattningen av låntagare hos vilka aktierna utgör lager, finns inga uttryckliga bestämmelser. Beskattningen skall dock troligen ske enligt de i RÅ 1965 ref. 19 uppdragna linjerna. I fall då låntagaren bedriver handel med värdepapper eller t.ex. är ett försäkringsbolag – och aktierna således utgör lager – bör därför skattekonsekvenserna av lånet och återlämnandet bli följande.

Låntagaren anses förvärva aktierna till marknadsvärdet vid lånetillfället och får samtidigt en skuld på motsvarande värde. När aktierna säljs vidare används detta marknadsvärde som anskaffningskostnad vid vinstberäkningen. Behålls aktierna över ett bokslut tas de upp till det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga värdet på balansdagen. Dessutom redovisas skulden med det högsta av värdet när den uppkom och aktiernas marknadsvärde på balansdagen.

När ersättningsaktien anskaffas uppkommer ett nytt anskaffningsvärde som får räknas av mot marknadsvärdet på aktierna vid tidpunkten för återlämningen. Samtidigt sker en reglering av skuldförhållandet där en skattepliktig intäkt eller avdragsgill förlust uppkommer genom att marknadsvärdet på aktierna vid tidpunkten för återlämnandet räknas av mot värdet på aktierna vid skuldens uppkomst.

Typiskt sett kommer det vid upplåningen och den därpå följande blankningsaffären inte att uppkomma någon vinst, inte heller vid ersättningsanskaffningen och återlämnandet – transaktionerna sker ju utan tidsfördröjning. Om det varit en lyckad blankningsaffär uppkommer däremot en vinst vid återbetalning av lånet av aktien – aktien är i sådana fall mindre värd när skulden betalas av än den var när lånet togs. (Denna vinstberäkning har stora likheter med den som sker vid skulder i utländsk valuta.)

4.3 Särskilt om investmentföretag

Med investmentföretag avses ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper eller likartad lös egendom och vars uppgift väsentligen är att genom ett välfördelat innehav erbjuda aktie- eller andelsägare riskfördelning och vari ett stort antal fysiska personer äger aktier eller andelar.

Investmentföretag kunde tidigare skattefritt fondera 20 % av uppburen utdelning. Om de delade ut 80 % av mottagen utdelning blev de inte beskattade. Nu gäller helt andra regler.

Investmentföretag beskattas i likhet med andra juridiska personer (utom dödsbon) enbart i inkomstslaget näringsverksamhet. Utmärkande för deras verksamhet är att de inte är rörelsedrivande. Deras värdepappersinnehav torde således kunna omfattas enbart av reavinstreglerna.

För investmentföretag gäller enligt 2 § 10 mom. SIL särskilda bestämmelser i inkomstskattehänseende. Den i detta sammanhang viktigaste avvikelsen från ”normala” bestämmelser är att de inte beskattas för vinst vid avyttring av aktier och andra värdepapper som avses i 27 § 1 mom. SIL. I stället beskattas investmentföretaget för en schablonintäkt som utgör 2 % av värdet vid beskattningsårets ingång av sådan egendom som avses i 27 § 1 mom. SIL.

Vidare gäller att företaget får göra avdrag för utdelning som har beslutats för beskattningsåret, dock inte med så stort belopp att det föranleder underskott.

Vissa särregler gäller enligt 2 § 10 mom. andra stycket SIL när förlust uppkommit genom att aktie förlorat sitt värde till följd av att bolaget upplösts genom likvidation eller fusion.

Liknande regler gäller även för värdepappersfonder. För fonderna är dock schablonintäkten 1,5 i stället för 2 %.

Jag går inte här in på frågan i vilken utsträckning ett investmentföretag skall anses kunna ägna sig åt aktielån utan att förlora sin skattestatus.

För investmentföretag torde i enlighet med vad som ovan beskrivits gälla att utlåning av egendom för blankning inte utgör någon avyttring.3 Undantaget i 24 § 2 mom. första stycket SIL gäller dem. Om utlåningen skulle ha ansetts utgöra avyttring så skulle reavinsten ha varit skattefri om det gällde aktier och annan egendom som avses i 27 § 1 mom. SIL. Om ett investmentföretag lånar ut obligationer för blankning ”behövs” däremot undantaget i 24 § 2 mom. SIL för att utlåningen inte skall anses utgöra en skattepliktig avyttring.

En viktig fråga beträffande investmentföretagen är hur en fordran på att återfå en aktie som har lånats ut skall betraktas. Skall den ingå i underlaget för schablonintäkten? Enligt min bedömning skall den inte ingå i detta underlag. Om ett investmentföretag lånar ut aktier för blankning till ett annat investmentföretag bör rimligen inte båda företagen betraktas som innehavare av underlaget för schablonintäkten vid årets ingång. Det som möjligen skulle tala för att fordringen på aktien skulle ingå i sådan egendom som avses i 27 § 1 mom. SIL, är att dess värde följer den ifrågavarande aktiens. Den har dock ingen avkastning och kan i vissa lägen förvandlas till en kontantfordran. Den förmögenhetsskattemässiga behandling av en sådan fordran som jag föreslår nedan talar också för att den inte skall ingå i schablonunderlaget. För att denna fråga skall kunna besvaras krävs nog ett förhandsbesked (eller överrättsdom).

Om ett investmentföretag lånar aktier och gör blankningsaffärer är dessa inte skattepliktiga.

Däremot är en blankningsaffär med lånade obligationer skattepliktig hos investmentföretaget. Detsamma gäller lån och med efterföljande försäljning av annan slags egendom som inte avses i 27 § 1 mom. SIL.

Vad så gäller de ersättningar som utbetalas och erhålls som ersättning för utdelning i samband med aktielån kan följande sägas.

Om ett investmentföretag lånar ut en aktie för blankning och erhåller ett belopp motsvarande aktiens utdelning kommer detta att utgöra skattepliktig intäkt på samma sätt som utdelningen. Dessa torde bägge kunna neutraliseras genom att utdelning av motsvarande belopp från investmentföretaget är avdragsgill. Det torde inte spela någon roll för investmentföretaget om utdelningsersättningen bakas in i premien eller inte. I bägge fallen utgör intäkten en skattepliktig intäkt som måste neutraliseras med utdelning från investmentföretaget eller andra avdragsgilla kostnader, t.ex. ränteutgifter, om den inte skall beskattas.

Om investmentföretaget i stället har lånat en aktie och betalar utlånaren en ersättning motsvarande den utdelning som investmentföretaget erhållit på aktien uppkommer eventuellt komplikationer. Som beskrivits ovan är det oklart om ersättningen för utdelning är avdragsgill omedelbart eller skall ingå som en del av reavinstberäkningen för den försålda aktien. Eftersom investmentföretaget inte är skattepliktigt för reavinst på aktieaffären är följaktligen inte heller någon del av anskaffningskostnaden för denna avdragsgill. Om ersättningen för utdelning inte anses som en omedelbart avdragsgill kostnad kommer således investmentföretaget att erhålla en skattepliktig utdelning som måste betalas vidare utan att den betalningen medför avdragsrätt.