1 Inledning

Det hör inte till vanligheterna att frågeställningar inom inkomstslaget tjänst penetreras och diskuteras i de skatterättsliga tidskrifterna. En tävlingsannons som nyligen kunde läsas på frukostflingpaketen bör dock ha väckt ett visst intresse även hos den mest morgontrötte skatterättare. Tävlingsuppgiften bestod i att skriva en slogan på högst sju ord som skulle handla om ett speciellt bilmärke, säkerhet och miljö. Förstapris utgjorde en bil tillverkad av bilföretaget, värde ca 162 000 kronor. Vinsten var inte utbytbar mot kontanter. Enligt annonsen skulle bilföretaget ansvara för skatten. Vinnarna skulle utses av en jury bestående av bland annat representanter från bilföretaget.

Denna typ av reklamtävlingar är ingalunda någon ny företeelse och förekommer relativt ofta. Den nya mångfalden av avgifts- och reklamfinansierade TV-kanaler har bl.a. inneburit att utbudet av olika slags frågetävlingar, med ibland mycket frikostiga priser, har ökat dramatiskt. Guldtackor står på spel i ”24 karat”, kärleksresor hägrar i ”Tur i kärlek”, i ”Bongo” kan man vinna en egen ö, fina priser lockar i ”Lyckohjulet” och nyligen, den 5 september i år, vann en kvinna en resa till Västindien för två personer efter att i TV-programmet ”Sju till nio” ha vunnit en enklare tävling. Vinster i sådana tävlingar har ibland medfört märkliga effekter på temat ”paret vann en bil, fick sälja den för att ha råd till skatten”. Massmedia har ibland uppmärksammat liknande fall, men det är tveksamt om de skatte- och avgiftskonsekvenser som kan uppkomma är kända av den stora allmänheten. Obehagliga överraskningar kan därför drabba en glad pristagare. I skatterättslig litteratur har bl.a. Mutén, i Svensk Skattetidning 1956 s. 109 och 189 samt 1958 s. 196, behandlat frågor om tävlingsvinnares beskattning och om beskattning av priser och belöningar.

Med anknytning till annonsen kan först följande frågor med även ett visst allmänt intresse ställas:

  1. I vilka fall inkomstbeskattas tävlingsvinster?

  2. Hur bör tävlingsvinster värderas?

  3. Vad får det för konsekvens att arrangören av en tävling utfäster sig att betala eventuell skatt?

  4. Vad gäller ifråga om sociala avgifter?

Jag behandlar framför allt de konsekvenser som uppkommer i samband med pris-, slogantävlingar och liknande. Problem i samband med idrottstävlingar berörs knappast alls.

I det avslutande avsnittet redogör jag för de konkreta följder som en vinst i den inledningsvis beskrivna tävlingen för med sig.

2 Beskattning av tävlingsvinster

2.1 Inkomstskatteplikten

Sedan inkomståret 1991 fungerar inkomstslaget tjänst i högre grad än tidigare som en allmän uppsamlingsplats för vissa inkomster. I princip all inkomstgivande verksamhet som inte är att hänföra till näringsverksamhet eller kapital skall enligt 31 § KL beskattas som inkomst av tjänst. Utvidgningen innebär främst att verksamheter som bedrivs varaktigt och självständigt men utan vinstsyfte (dvs. hobby) och därför tidigare föll utanför inkomstslagen, numera beskattas i inkomstslaget tjänst. Redan tidigare kunde tillfälliga inkomster utan något bakomliggande uppdragsförhållande (t.ex. hittelön, tävlingsvinster m.m.) beskattas i inkomstslaget. En beskattning förutsätter vidare att inkomsten inte är befriad från inkomstskatt enligt 19 § KL. Av det lagrummet framgår bl.a. att vinst i svenskt lotteri inte är inkomstskattepliktig. Enligt lotterilagen (1982:1011) kan i vissa fall då i stället lotterivinstskatt uttas. Enligt samma lag utses vid lotteri vinnaren genom ett förfarande som helt eller delvis är beroende av slumpen, medan vid en pristävling i stället bedömningen av individuella prestationer är avgörande. Den avgörande frågan är således hur högt detta prestationskrav skall ställas för att inkomstbeskattning skall ske. I de fall ”tävlingar” innehåller både prestations- och slumpmoment är enligt praxis det slutligen avgörande momentet styrande. Ett exempel på tävlingar som innehåller prestationsmoment men där slumpen ändå avgör är tidningarnas korsordstävlingar. Vanligen belönas de först öppnade rätta svaren vilket innebär att lotteri föreligger, se RÅ 1961 fi 1280. Exempel på det omvända förfarandet kan vara telefontävlingar i radio och TV där slumpen ofta avgör vem som ”kommer fram” men där någon form av prestation krävs för att vinna.

Prestationskravet har i praxis satts mycket lågt. Omständigheterna i RÅ 1958 ref. 3 påminner i mångt och mycket om den inledningsvis beskrivna tävlingen. Tävlingsdeltagarna skulle enligt reglerna bland annat skriva en slogan om tvättmedlet Surf. Första priset bestod av en fullt möblerad 5-rumsvilla med tomt på valfri ort eller 100 000 kronor kontant. Av de ca 1 321 000 insända bidragen kunde hela 73,2 % uteslutas på grund av felaktiga svar avseende ett annat tävlingsmoment. Bland resterande bidrag utsågs det vinnande bidraget av en jury bestående av 12 reklamexperter. Vinnaren valde att få ut priset i kontanter och gjorde gällande att tävlingen var att anse som lotteri eftersom sloganmomentet till väsentlig del varit beroende av slumpen. Kammarrätten ansåg att priset med hänsyn till de omständigheter varunder det utgått var att betrakta som vederlag för utfört intellektuellt arbete. Regeringsrätten gjorde ej ändring i kammarrättens utslag. Beskattningsfrågan avgjordes uppenbarligen utifrån ett mycket formellt synsätt, eftersom det är sannolikt att juryn knappast haft möjlighet att noggrant granska de ca 300 000 aktuella bidragen (jfr s. 56 i Lodin m.fl., Inkomstskatt, 2 uppl, del 1).

Ett speciellt synsätt har anlagts i ett antal rättsfall gällande frågetävlingar i TV, t.ex. ”Lagt kort ligger”; RÅ 1989 not 198 och ”24 karat”; RÅ 1991 not 163 (fallet rör egentligen frågan om lotterivinstbeskattning). Även om sådana tävlingar i många fall innebär ett lotteriliknande förfarande anses priser i tävlingen utgöra ersättning – utöver själva gaget – för deltagande i TV-programmet. Synsättet överensstämmer med praxis i liknande frågeställningar, t.ex. 1967 ref. 45, där det ansetts att vinster i ett lotteri som förutsätter anställning i ett företag utgör inkomstskattepliktig anställningsförmån. Detta gäller även om vinsten i sin helhet är ett utslag av slumpen.

Det bör i sammanhanget nämnas att tävlingsvinster i vissa fall är skattefria, enligt 19 § 1 st. 23 p KL. En vinst är skattefri om den utgår i annat än kontanter eller likställd ersättning, och den avser minnesföremål eller har ett värde som inte överstiger 0,03 basbelopp avrundat till närmaste hundratal (1 000 kr). Undantaget gäller dock inte om vinsten hänför sig till anställning eller uppdrag.

Sammanfattningsvis kan sägas att praxis, i de fall slumpen inte är helt avgörande, satt kraven på prestation mycket lågt. Vinster vid deltagande i bl.a. slogan- och radio- och TV-tävlingar leder normalt till att inkomstbeskattning aktualiseras.

2.2 Avstående från ersättning

I början av höstterminen fick jag besök av en student, X, som hade deltagit i en tävling anordnad i av en kabel-TV-kanal. I likhet med många andra studenter saknade X inkomster att betala den eventuella inkomstskatten på värdet av de olika vinsterna (resor, serviser m.m. för ca 20 000 kr). Eftersom vinsterna ej var utbytbara mot kontanter och en försäljning av föremålen (t.ex. serviserna) knappast skulle inbringa dess marknadsvärde, undrade X om han kunde undvika problemet genom att helt enkelt avstå från vinsterna.

Av bl.a. RÅ 1962 ref. 46 framgår att om en person med rätt till lön, arvode e.dyl. frivilligt avstår denna till annan är förmånen ändå skattepliktig. Ett förfogande på något sätt av ersättningen utlöser således beskattning. I de fall en person disponerar en inkomst genom att avstå den till en närstående eller utomstående mottagare får det anses vara klart att beskattning aktualiseras (jfr P Melz artikel om subjektiv skattskyldighet i Skattenytt 1992 nr 9, s. 463). Principiellt sett kan man möjligen tycka att det inte bör utgöra någon skillnad om en person (i det här fallet X) i stället avstår arvodet i efterhand till uppdragsgivaren själv. X har ju i bägge fallen själv haft möjlighet att bestämma över arvodet. Som kommer att framgå nedan är en sådan lösning dock ej särskilt tilltalande.

En ytterligare variant på temat är att uppdragsgivaren och uppdragstagaren på förhand avtalar om att någon ersättning ej skall utgå. Så torde ofta vara fallet när artister och andra medverkar utan gage i s.k. välgörenhetsgalor till förmån för ideella ändamål. I sådana fall bör det vara klart att beskattning ej blir aktuell redan av det skälet att någon ersättning ej är avtalad. Uppdragstagaren kan inte bestämma över en eventuell disposition. Det torde dessutom vara givet att uttagsbeskattning inte kan komma i fråga i inkomstslaget tjänst, såvida det inte är fråga om byte av tjänster.

Är det då rimligt att det som avgör beskattningsfrågan, i de fall avståendet inte sker till en tredje person, är huruvida avståendet görs redan i själva avtalet eller först i efterhand? En konsekvent tillämpning av en sådan princip leder knappast till något tillfredsställande resultat. Antag att jag mot 500 kronor åtar mig att upprätta en deklaration åt en god vän (vi antar att det är fråga om ett högst tillfälligt uppdrag). Under arbetets gång bestämmer jag mig för att av rent vänskapliga skäl avstå från de 500 kronorna. Det vore helt orimligt att detta skulle leda till en beskattning. Som nämndes ovan kan uttagsbeskattning i förvärvsverksamhet endast bli aktuell i inkomstslaget näringsverksamhet. Antag å andra sidan att en person (Y) i en tävling genom en prestation vinner 100 000 kronor. Y är skuldsatt upp över öronen och avstår hellre från vinsten än att ta ut den för att låta den tillfalla sina borgenärer. Här gör sig förutom de obligationsrättsliga principerna även sakrättsliga aspekter gällande. Vid en eventuell konkurs torde inte arrangören ha något annat val än att vid anmodan betala ut fordran till Y:s konkursbo. I ett sådant fall inträder skattskyldighet för Y enligt praxis, t.ex. RÅ 1970 Fi 248. Inom skatterätten tillmäts normalt dock sakrättsliga aspekter ej någon betydelse. I de flesta fall ligger det obligationsrättsliga förhållandet till grund för den skattemässiga behandlingen. Det är tveksamt om man skatterättsligt kan sätta sig över vad två parter inbördes avtalar om eventuell ersättning så länge det inte uppstår några obehöriga skatteförmåner. Huruvida det ursprungliga avtalet följs eller justeringar sker efter hand bör sakna betydelse. Så snart det föreligger remuneratoriska moment eller när en tredje person är inblandad som mottagare av ersättningen (som i RÅ 1962 ref. 46) blir dock bedömningen en annan.

En enligt min mening acceptabel principiell lösning på problematiken kan vara följande. En uppdragstagare bör bli beskattad så snart han faktiskt disponerat/förfogat över ersättningen/förmånen, antingen genom att ta emot den eller genom att på eget initiativ avhända sig den till en annan mottagare. Endast möjligheten att utkräva ersättningen eller på annat sätt förfoga över den bör inte utlösa beskattning om personen helt avstår från någon disposition. Detta bör inte förväxlas med kontantprincipen som ju avgör när en konstaterad skattepliktig inkomst skall beskattas.

2.3 Näringsverksamhet, vanlig tjänst eller hobby?

Teoretiskt sett bör man tycka att inkomster av pris-, slogantävlingar m.m. skulle kunna utgöra inkomst av näringsverksamhet. Rekvisiten självständighet och varaktighet bör kunna uppfyllas av en flitig tävlingsdeltagare. En stor tveksamhet råder dock med tanke på RÅ 1986 ref. 87. En i Sverige bosatt person hade för egen räkning i betydande omfattning bedrivit totalisatorspel i utlandet. Spelvinsterna beskattades som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet (numera kapital) såsom vinster i utländskt lotteri. Avdrag får då inte göras för utgifter för lottsedlar eller insatser. Regeringsrätten konstaterade att verksamheten bedrivits endast för den skattskyldiges egen räkning. Det faktum att verksamheten varit av betydande omfattning medförde, enligt regeringsrätten, inte att den var att betrakta som rörelse (numera näringsverksamhet) i skatterättslig mening.

För att rekvisitet vinstsyfte skall anses vara uppfyllt krävs normalt att typen av verksamhet allmänt och objektivt sett brukar bedrivas med vinstsyfte. Trots att sannolikheten för en vinst ofta inte är särskilt stor, är det ändå hoppet om fina vinster som normalt motiverar deltagande i framför allt reklam- och slogantävlingar. En förutsättning för att tävlingsvinster enligt praxis kunde beskattas redan i det gamla systemet bör dessutom ha varit att man ansett att vinstsyfte förelegat.

I de fall något av rekvisiten varaktighet eller självständighet inte är uppfyllda beskattas inkomsten istället i inkomstslaget tjänst. Eftersom speciella regler gäller för avdrag i bl.a. hobbyverksamhet, dvs. möjlighet att i viss utsträckning beakta utgifter från föregående år samt kvittningsförbud mot inkomster från annan verksamhet, kan det vara intressant att avgöra när tävlingsvinster är att hänföra till hobby eller ej. Någon definition av hobbyverksamhet finns ej i lagtexten. I stället följer eventuell beskattning av det allmänna stadgandet i 31 § KL (se 2.1 ovan). Inte heller framgår det av de särskilda avdragsreglerna i 33 § 1 mom. 3 st. KL att dessa enbart skulle gälla hobbyverksamhet. I lagrummet anges bl.a: ”I fråga om en inkomstgivande självständigt bedriven verksamhet som ej skall hänföras till näringsverksamhet gäller följande.” Särreglerna är alltså tillämpliga även på inkomster av tillfällig karaktär som t.ex. vinster i slogantävlingar. Inkomster som grundar sig på uppdragsförhållanden, såsom t.ex. vinster i vissa TV-tävlingar, omfattas dock inte av reglerna.

Någon praktisk betydelse har knappast avgränsningen, dels p.g.a. att de avdragsgilla kostnaderna för deltagande i pris- och slogantävlingar är mycket ringa (oftast består de endast av porto-, brev- och kopieringskostnader), dels eftersom skattebelastningen blir lika i de olika fallen (inkomst av förvärvsverksamhet).

3 Värdering

Enligt 42 § 2 st. KL skall värdet av produkter, varor eller andra förmåner beräknas till marknadsvärdet. Regeln är svårtillämpad i praktiken, eftersom ett objektivt marknadsvärde i många fall är besvärligt att fastställa. Priser i pengar eller säljbara föremål är inte svåra att värdera. I de fall priserna inte går att byta ut mot kontanter och inte heller är säljbara kan däremot värderingsproblem uppkomma. l propositionen till skattereformen (prop. 1989/90:110 s. 320 och 655) uttalas att det i den praktiska tillämpningen ofta skett undervärderingar i dessa fall. För att särskilt markera att värdering till marknadsvärde är huvudregeln och att någon typ av ”försiktighetsprincip” inte skall tillämpas, byttes ”efter ortens pris” ut mot ”marknadsvärdet” i lagtexten.

Ofta utgår tävlingsvinster i form av resor till nära eller fjärran länder. I RÅ 1958 ref. 4 beskattades en person som vunnit en resa till Hawaii endast för inbesparade levnadskostnader i hemmet. Anledningen var att vinnaren (ett affärsbiträde) p.g.a. sin ekonomiska situation inte skulle ha kostat på sig en sådan resa om hon själv fått bekosta den. I RÅ 1967 ref. 45 fastslogs att beskattning skulle ske till marknadsvärdet om vinnaren kunde företagit resan med egna medel. Vilket värde har då rättsfallet från 1958 idag? Många har intagit ståndpunkten att samhällsutvecklingen och prissänkningen på utlandsresor har medfört att denna äldre praxis har fått mindre betydelse (se t.ex. Lodin m.fl., 2 uppl., del 1, s. 96 f och Grosskopf & Rabe; Det svenska skattesystemet, 4 uppl, del I s. 123). En sådan utveckling kan utläsas i RÅ 1984 1:40 I o II, där regeringsrätten uttalade att resorna som var föremål för bedömning (Holland och USA) låg inom ramen för vad arbetstagare numera i stor utsträckning är beredda att betala för turistresor. Regeringsrätten värderade därför reseförmånerna till ett belopp motsvarande arbetsgivarnas kostnad för resorna. Utgången av det senare rättsfallet bör dock inte utgöra något hinder för att jämka värdet i de fall det med dagens mått verkligen är en exklusiv resa, t.ex. Jorden runt, Västindiska öarna, Söderhavet och liknande. Värdet bör kunna jämkas i dessa fall om mottagarens ekonomiska förhållande påkallar detta, t.ex. då det är frågan om studerande och arbetslösa, möjligen dock lägst till värdet av en normal semesterresa (jfr Lodin m.fl., del 1, s. 97). Jämkning bör dock inte i något fall kunna bli aktuell vid icke exklusiva resor.

Riksskatteverket har i sina rekommendationer RSV Dt 1991:24 uttalat att ändringen av lagtexten till ”marknadsvärdet” har medfört att individuella förhållanden inte längre kan beaktas vid värderingen av förmåner. RSV påstår sig finna stöd för ståndpunkten i specialmotiveringens uttalande att marknadsvärdet skall gälla utan någon typ av försiktighetsprincip (prop. 1989/90:110 s. 655). Samma ståndpunkt intar RSV i sin handledning för beskattning vid 1992 års taxering del 1 s. 215. Enligt min mening har RSV inte stöd för denna slutsats. I den allmänna motiveringen (s. 319 f) sägs att värderingsprincipen skall kvarstå oförändrad och att justeringen i lagtexten föreslås i syfte att framhäva principen om marknadsvärdet som huvudregel. Jag ansluter mig i stället till vad som sägs i Lodin m.fl. s. 96, nämligen att principen att beskattning av tjänsteförmåner skall grundas på den anställdes inbesparade personliga levnadskostnader, bl.a. innebär att förmånsvärdet i vissa situationer kan bestämmas till ett lägre pris än marknadsvärdet. Enligt Lodin m.fl. kan denna princip inte anses åsidosatt genom den marknadsorienterade värdering som naturaförmånerna numera vilar på (jfr även GRS 1990 års skattereform 19:48, det är dock oklart huruvida problemet har uppmärksammats där).

4 Förmån av fri skatt

I de fall en arbetsgivare har åtagit sig att erlägga skatten på en anställds inkomst, dvs. avtal har skett om s.k. nettolön, är praxis entydig (RÅ 1987 ref. 61 och 1991 not 53). Beskattningen skall i sådana fall ske för bruttobeloppet, vilket innebär att man räknar ut hur stor bruttolönen skulle ha varit för att ge nettolönen efter skatteavdrag. Förmån av fri skatt skall hänföras till samma beskattningsår som nettolönen och värdet av förmånen skall bestämmas med denna utgångspunkt.

5 Sociala avgifter

En av de grundläggande principerna i skattereformen är att alla förvärvsinkomster skall beläggas med någon form av sociala avgifter eller särskild löneskatt. Inkomster som är skattepliktiga i inkomstslaget tjänst beläggs (förutom med vissa undantag) med arbetsgivaravgifter om det finns något direkt eller indirekt arbetsgivar-/uppdragsgivarförhållande. Före skattereformen förelåg avgiftsskyldighet endast i de fall det fanns ett direkt arbetsgivar-/arbetstagarförhållande mellan parterna. Fr.o.m. 1991 uppkommer avgiftsskyldighet även i de fall ersättning har utbetalats utan att ett direkt anställningsförhållande föreligger, 1 kap. 2 § lag om sociala avgifter (SAL) – 3 kap. 2 § 2 st. lag om allmän försäkring (AFL) (se vidare Svenström Y: Arbetsgivaravgifterna och skattereformen, Skattenytt nr 5 1992). Kan inkomsten härledas ur ett uppdragsförhållande, som t.ex. vid vissa TV-tävlingar där deltagarna utses i förhand, skall uppdragsgivaren betala arbetsgivaravgifter, 11 kap. 2 § q AFL. Efter utvidgningen av arbetsgivarbegreppet bör avgiftsskyldighet uppkomma även i de fall t.ex. en leverantör arrangerar en försäljningstävling bland anställda i kundföretag. Detta även om arbetsgivar-/arbetstagarförhållandet egentligen föreligger mellan kundföretaget och den anställde. Är det frågan om ”tillfälliga förvärvsinkomster av verksamhet som bedrivs självständigt” (11 kap. 3 § b AFL), dvs. när uppdragsförhållande saknas som t.ex. vid slogantävlingar, får vinnaren själv erlägga egenavgifter. Huruvida en inkomst under tjänst skall beläggas med arbetsgivaravgifter eller egenavgifter bedöms alltså utifrån rekvisitet självständighet. Jag avstår ifrån att här göra en analys av begreppet, men konstaterar att tolkningen kan bli svår i många fall.

Även lönebegreppet är numera något vidare och i princip alla ersättningar för utfört arbete som beskattas i tjänst, skall oavsett i vilken form de utgått beläggas med någon form av avgift. Prestationskravet för eventuell avgiftsskyldighet är med andra ord lika lågt som för eventuell inkomstbeskattning. Vissa undantag från avgiftsskyldigheten gäller fortfarande, 2 kap. 4 § SAL, t.ex. gränsen på 1 000 kronor och ersättningar till personer som vid årets ingång fyllt 65 år (i det senare fallet utgår i stället särskild löneskatt). I sammanhanget bör man också notera undantaget i vissa fall för ersättning till idrottsutövare understigande ett halvt basbelopp per år och mottagare, 2 kap. 4 § p. 14 SAL.

P.g.a. de praktiska problem som kan uppkomma när en utländsk person utger ersättning utan att vara arbetsgivare, har lagstiftaren valt att belägga även en sådan typ av inkomst med fulla egenavgifter för mottagaren, 11 kap. 3 § e) och 3 kap. 2 a § 2 st. AFL. Ett fall där detta kan bli aktuellt är exempelvis när en utländsk generalagent anordnar en försäljningspristävling för försäljare anställda hos svenska återförsäljare (se Svenström s. 219).

6 Avslutande exempel

Vilka skatte- och avgiftskonsekvenser kan då uppkomma vid vinst i den inledningsvis beskrivna annonsen?

Utan avsikt att göra en fullständig avtalsrättslig analys vill jag först fästa uppmärksamhet på några mycket delikata tolkningsfrågor som kan uppkomma:

1) Omfattar exemplets klausul ”xxxxx (bilföretaget) ansvarar för skatten” även de sociala avgifterna? Om vinnaren genom andra inkomster redan maximalt har utnyttjat det förmånsgrundande utrymmet fungerar avgifterna ju i praktiken som en skatt. Förmodligen blir svaret ändå nej eftersom det finns en lagtextdefinierad skillnad mellan skatter och avgifter, men nog bör väl svaret bli annorlunda om vinnaren är fyllda 65 år och det i stället skall utgå särskild löneskatt?

2) I de flesta reklamtävlingar framgår av villkoren att vinnaren får ansvara för eventuell skatt. Innebär det motsatsvis att arrangören svarar för de sociala avgifterna trots att något uppdragsförhållande inte föreligger? Svaret bör bli nej med samma motivering som redovisas under 3).

3) Vad gäller om ingenting har avtalats beträffande skatt och avgifter? Förmodligen att vinnaren själv får svara för skatter och avgifter, vilket är det normala och dessutom följer redan av reglernas utformning.

Vi antar att S. Svensson, 45 år, med en i övrigt beskattningsbar förvärvsinkomst överstigande den s.k. skiktgränsen på 186 600 kronor, utses till vinnare. Vi antar för enkelhetens skull också att kommunalskattesatsen i Svenssons kommun är 30 %. Dessutom kommer alltså statlig skatt med 20 % att uttas.

Det är helt klart att vinsten, värd 162 000 kronor, i enlighet med praxis är förenad med en sådan prestation att inkomstbeskattning i inkomstslaget tjänst (eller näringsverksamhet) skall ske. Det bör också vara ställt utom allt tvivel att ett uttryckligt uppdragsförhållande saknas. Enligt villkoren i tävlingen skall arrangören betala eventuell skatt, dvs. i detta fall inkomstskatten för vinnaren. Enligt praxis uppkommer därmed förmån av fri skatt. Beskattning skall då ske för bruttobeloppet. Eftersom något uppdragsförhållande inte föreligger bör Svensson, enligt vad som redogjorts för under avsnitt 5, bli skyldig att erlägga egenavgifter (förmodligen kan inte tävlingsvillkoren anses omfatta även sociala avgifter).

En viss oklarhet föreligger men bruttoinkomsten bör då enligt min mening beräknas enligt följande. För att ge nettoinkomsten 162 000 kronor vid 50 % skatt, och med beaktande av att Svensson själv skall erlägga egenavgifter, måste bruttoinkomsten uppgå till 259 200 kronor före schablonavdrag för egenavgifter. Efter 25 % schablonavdrag uppgår den skattepliktiga nettointäkten till 194 400 kronor. Bilföretaget erlägger skatten, 97 200 kronor, men egenavgifterna på 65 804 kronor (33,85 % × 194 400) får Svensson erlägga själv.

En obehaglig överraskning drabbar säkert vinnaren i detta fall. Svensson erhåller visserligen en bil värd 162 000 kronor ”skattad och klar” (259 200-97 200). Egenavgifterna på 65 804 kronor kommer dock förmodligen som en kalldusch. Svensson får kanske sälja bilen för att kunna erlägga avgifterna och av den ”skattefria” vinsten kvarstår netto 96 196 kronor, dvs. 59,4 %. Värre hade det blivit för Svensson om tävlingsvillkoren inte varit så generösa beträffande skatten. Svensson hade då fått en skattepliktig nettointäkt, efter 25 % schablonavdrag för egenavgifter med 40 500 kronor, uppgående till 121 500 kronor. Svensson hade fått erlägga skatt med 60 750 kronor (50 %) och egenavgifter med 41 128 kronor (33,85 %). Netto hade endast kvarstått 60 122 kronor, dvs. 37,11 %.

Vid beräkningen av företagets skattepliktiga inkomst bör uttagsbeskattning ske med 162 000 kronor avseende bilen, men samma belopp bör enligt reciprocitetsprincipen tillsammans med skattekostnaden kunna få dras av som lönekostnad. Alternativt kan man tänka sig att avdrag medges såsom en reklamkostnad.

Genomgången visar att de behandlade problemen, förutom att vissa av dem är svårlösta, leder till för många säkert oväntade resultat. Det vore därför på sin plats med dels en informationsåtgärd från RSV riktad till allmänheten, dels en klarare utformning av tävlingsvillkoren från arrangörernas sida. Kanske är det också nödvändigt att lagstiftaren gör en översyn.

Mats Tjernberg

Mats Tjernberg är tf högskolelektor vid rättsvetenskapliga institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.