Antal rättsfall 1991

Som läsaren märker har antalet referatmål 1991 kraftigt gått ner jämfört med 1990. Detta har framförallt tre orsaker.

En är att regeringsrätten i höstas ansträngde sig för att ”tömma lagret” av överklagade förhandsbesked. Detta för att de primärt gällde äldre rätt.

En annan är att regeringsrätten blivit mer återhållsam med att meddela prövningstillstånd. Motivet till detta är att den inneliggande balansen till icke oväsentlig del rör rättsfrågor som inte har någon betydelse efter 1990 års skattereform (annat än just för denna balans).

En tredje är att en hel avdelning (av tre), sedan flera månader är sysselsatt med ett enda mål (Shellmålet).

Av tradition föredras i regeringsrätten under perioden midsommar till september till största delen endast mål för avgörande om prövningstillstånd skall meddelas eller ej, varför det kommer att dröja till hösten innan ett större antal referatmål avgörs.

Gunnar Rabe

Avdrag för bidrag till cancerforskning för bilförsäljarbolag?

Ett fåmansbolag som bedrev bil- och drivmedelsförsäljning avsåg att donera medel till en stiftelse för främjande av cancerforskning. Avdrag har ansetts inte kunna medges såsom för kostnad i rörelsen. Aktieägarna har ansetts inte böra beskaffas såsom för utdelning.

Besvär av X AB och dödsboet efter X angående förhandsbesked.

Rättsnämnden:

”Fråga 1

Bolaget har inte rätt till avdrag för den tilltänkta donationen till Stiftelsen A:s Cancerfond.

Fråga 2b

Dödsboet efter A skall anses ha erhållit skattepliktig utdelning från A Förvaltnings AB med ett belopp som motsvarar donationen.

Motivering

Fråga 1

Enligt punkt 18 första stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen får avdrag ske för kostnad för sådan forskning och sådant utvecklingsarbete som har eller kan antas få betydelse för den skattskyldiges rörelse. A:s Bil AB bedriver verksamhet avseende försäljning av motorfordon, reservdelar och drivmedel samt utför service. Enligt nämndens bedömning kan en forskning inom tumörsjukdomarnas område vid eller i anslutning till onkologiska institutionen inte antas få sådan betydelse för bolagets rörelse som avses i lagrummet (jfr prop. 1970:135 s. 33 f). Lagrummet är således inte tillämpligt. Inte heller på annan grund kan donationen anses som en driftskostnad i bolagets rörelse. Donationen utgör därför inte en avdragsgill kostnad för bolaget.

Fråga 2a förfaller.

Fråga 2b

Dödsboet efter A äger A:s Förvaltnings AB. Detta bolag äger A Leasing AB som i sin tur äger A Bil AB. Dödsboet har således ett bestämmande inflytande över bolagen. Enligt nämndens bedömning måste det antas att den tilltänkta donationen i första hand utgår för att tillgodose en önskan hos dödsbodelägarna om att hedra A:s minne. Med hänsyn härtill får donationen anses utgöra utdelning från A:s Förvaltnings AB till dödsboet.”

I besvären yrkar bolaget och dödsboet att svaret på fråga 1 ändras så att bolaget förklaras ha rätt till avdrag för donation till Stiftelsen A:s cancerfond samt att svaren på frågorna 2a och b ges den innebörd att ingen beskattning såsom för utdelning kommer att ske av aktieägarna i A koncernen.

Länsskattemyndigheten avstyrker ändring i det överklagade förhandsbeskedet såvitt gäller fråga 1. Däremot bör enligt länsskattemyndigheten såvitt avser frågan 2b dödsboet efter A inte anses ha erhållit skattepliktig utdelning med belopp som motsvarar donationen.

RR: ”A:s Bil Aktiebolag avser enligt ansökningen om förhandsbesked att donera Y miljoner kronor till en stiftelse benämnd Stiftelsen A:s Cancerfond. Stiftelsen skall enligt stadgarna ha till huvudsakligt ändamål att främja forskning vid eller i anslutning till onkologiska institutionen i X inom tumörsjukdomarnas område. Stiftelsen skall en gång varje år dela ut medel i form av stipendium eller andra bidrag till cancerforskningen. De medel som delas ut skall utgöras av nettoavkastningen av stiftelsens kapital. Stiftelsen skall förvaltas och företrädas av en styrelse bestående av tre personer. Av dessa utses en, jämte suppleant av A och en jämte suppleant av A:s Bil Aktiebolag. De två sålunda utsedda utser ytterligare en ledamot jämte suppleant vilka skall ha medicinsk sakkunskap. Stiftelsens förvaltning och räkenskaper skall granskas av en auktoriserad revisor som skall vara densamme som bolagets revisor. Stiftelsen skall inte stå under statlig eller offentlig tillsyn.

Enligt punkt 18 första stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen får avdrag ske för sådan forskning och sådant utvecklingsarbete som har eller kan antas få betydelse för den skattskyldiges rörelse.

Genom införandet av nyssnämnda anvisningspunkt år 1970 liberaliserades avdragsrätten för bidrag till forskningsverksamhet. Tidigare hade praxis varit restriktiv och avdrag hade medgetts i huvudsak för forskning som haft karaktär av målforskning eller haft en mer direkt eller påtaglig betydelse för bidragsgivarens förvärvsverksamhet. Genom den nya bestämmelsen medges avdragsrätt även för kostnader för grundforskning. Departementschefen anförde (prop. 1970:135 s. 33) att de nya reglerna ändå förutsätter ett visst samband mellan företagets verksamhet och det utförda forsknings- eller utvecklingsarbetet om kostnaden skall få dras av. Det skall vara sådan forskning som har eller kan antas få betydelse för den skattskyldiges rörelse. Man bör dock enligt departementschefen inte kräva mer än att den skattskyldige har ett rimligt intresse av det forsknings- eller utvecklingsarbete som bekostats genom näringsverksamheten. Därigenom utesluts från avdragsrätten kostnader för sådan forskning som normalt faller helt utanför området för näringsverksamheten.

A:s Bil Aktiebolag bedriver bl.a. fordons- och drivmedelsförsäljning. Den forskning till vilket Stiftelsen A:s Cancerfond skall lämna bidrag kan inte anses ha sådant samband med bolagets verksamhet att bolaget är berättigat till avdrag för donerade medel såsom för driftskostnad.

Vad härefter gäller fråga 2b gör regeringsrätten följande bedömning. Av de förutsättningar för donationen som angivits i ansökningen framgår inte att donationen vare sig direkt eller indirekt skulle komma aktieägarna eller dem närstående tillgodo. Vid sådant förhållande bör aktieägarna inte beskattas såsom för utdelning.

Regeringsrätten besvarar, med ändring av förhandsbeskedet, fråga 2b nekande.”

En ledamot var skiljaktig och ansåg att utdelningsbeskattning skulle ske.

(Dom 901220, målnr 2809-1990)

Nedsatt restavgift vid 1 dags försening

Besvär av BH HB angående restavgift.

En skattskyldig betalade in en produktionsavgift på jordbruksnämndens postgirokonto den dag avgiften förföll till betalning. Avgiften bokfördes på konto dagen därpå.

Jordbruksnämnden beslöt om restavgift på 1 519 kr. KRJ ej ändring. RR beslöt nedsätta restavgiften till 200 kr med följande motivering.

”Enligt lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter (LPP) skall restavgift tas ut på avgift som inte har bokförts på beskattningsmyndighetens postgirokonto senast förfallodagen. Restavgift uppgår till sex procent av den obetalda eller för sent inbetalda avgiften.

Produktionsavgiften förföll till betalning den 5 april 1989 och bokfördes på jordbruksnämndens postgirokonto den 6 april 1989. Grund för uttag av restavgift föreligger således. Enligt 5 kap. 11 § första stycket LPP får emellertid beskattningsmyndigheten (jordbruksnämnden) meddela befrielse från skyldighet att betala restavgift, om särskilda omständigheter föreligger.

Skäl att medge full befrielse från restavgiften föreligger inte. Med hänsyn främst till den ringa förseningen, en dag, bör dock nedsättning ske till ett belopp som står i rimligt förhållande till försummelsen (se RÅ 1987 ref. 21 och RÅ 1990 ref. 28). I förevarande fall finner regeringsrätten skäligt att sätta ned restavgiften till 200 kr.

Regeringsrätten fastställer med ändring av kammarrättens dom den restavgift som handelsbolaget har att erlägga till 200 kronor.”

(Dom 910116, målnr 1516-1989)

Ej kvittning vid tilläggsbeloppsberäkningen i koncernförhållande

Besvär av SKM angående inkomsttaxering 1984.

Torbjörn M hade köpt aktier i ett fåmansföretag X varigenom han blev hälftenägare i företaget. Detta bolag ägde i sin tur till 100 % ett annat bolag Y, som i sin tur till 100 % ägde bolaget Z. Torbjörn M blev anställd i Z. Frågan i målet var nu om Torbjörn M skulle ha rätt att vid tilläggsbeloppsberäkningen kvitta räntekostnaderna för köpet av aktierna i X mot lönen i Z. Hade han varit anställd i X hade sådan kvittningsrätt förelegat.

LR fann, i likhet med TN att kvittningsrätt inte förelåg. KRG medgav kvittning och motiverade detta med syftet med bestämmelsen.

RR medgav inte kvittning och anförde:

”Enligt 10 § 3 mom. första stycket 1 lagen om statlig inkomstskatt gäller bl.a. att underlaget för tilläggsbelopp utgörs av den skattskyldiges beskattningsbara inkomst ökad med belopp varmed avdrag har medgetts enligt 4 § 1 mom. för eget underskott i förvärvskälla, om inte annat följer av 4 mom. Av 4 mom. framgår beträffande tillämpningen av 3 mom. första stycket 1 bl.a. att den skattskyldiges underskott av kapital skall – om den skattskyldige yrkar det – minskas med den vid taxeringen fastställda inkomsten av tjänst. Såvitt här är av intresse skall dock minskningen göras endast i den mån underskottet hänför sig till ränta på skuld avseende förvärv av den skattskyldige vid beskattningsårets utgång tillhöriga aktier i fåmansföretag. Vidare föreskrivs att underskottet inte får minskas med större belopp än vad den skattskyldige under beskattningsåret uppburit i kontant lön från företaget.

I likhet med länsrätten finner regeringsrätten att det av bestämmelsernas avfattning framgår att rätten att avräkna kapitalunderskott mot löneinkomst är begränsad till lön som uppburits från det företag i vilket aktier förvärvats och till vilket den aktuella räntekostnaden sålunda är hänförlig. Till följd av denna begränsning kan avräkning inte ske i förevarande fall. Besvären skall alltså bifallas.

Regeringsrätten fastställer, med upphävande av kammarrättens dom, länsrättens dom.”

(Dom 910316, målnr 2842-1988)

Avdrag för konst

Besvär av AB Trioplast angående inkomsttaxering 1981 och skattetillägg.

AB Trioplast hade köpt drygt 200 tavlor för 200 000 kr. Inköpet kostnadsfördes. Tavlorna bestod till största delen av litografier, men det fanns också ett antal verk av erkända konstnärer med. RR medgav varken direktavdrag eller värdeminskningsavdrag med motivering att köpet skulle ses som en helhet och att det inte förelåg risk för värdeminskning. Skattetillägg utgick.

Bolaget, som under räkenskapsåret den 1 september 1979–den 31 augusti 1980 hade 125 anställda och en omsättning överstigande 100 miljoner kronor, köpte under året drygt 200 tavlor (huvudsakligen litografier men också några träsnitt och gravyrer) för sammanlagt 200 698 kronor. Tavlorna anskaffades för att pryda ett större antal arbetsrum och vissa gemensamma utrymmen i bolagets nya lokaler. l regeringsrätten gäller målet i första hand frågan om utgiften för förvärvet är avdragsgill, helt eller delvis, vid 1981 års taxering.

LR och KRJ medgav inte avdrag.

I besvären till RR vidhöll bolaget i första hand sitt yrkande om omedelbart avdrag för hela utgiften för inköpet av litografier m.m. I andra hand yrkade bolaget avdrag ”för de litografier som ej kan anses som dyrbarare konstverk”. Bolaget yrkade också att skattetillägget skulle undanröjas.

RR medgav inte heller avdrag, nedsatte skattetillägget något och anförde (utöver sammanfattningen ovan i stycket som börjar med bolaget):

”De inköpta tavlorna får med hänsyn till ändamålet med förvärvet och omständigheterna i övrigt anses utgöra inventarier i bolagets rörelse. Detta förhållande är emellertid inte tillräckligt för att medföra avdragsrätt. I regeringsrättens praxis har fastslagits att avdrag för värdeminskning – och därmed självfallet också direktavdrag vid förvärvet – skall vägras för konstföremål o.d., som utgör inventarier i rörelse, när föremålen kan bedömas vara värdebeständiga (RÅ 1951 not Fi 674 och 738 samt RÅ 1977 ref. 118; jfr beträffande inkomst av tjänst RÅ 1973 ref. 85). Det har hävdats att undantag från denna huvudprincip bör kunna medges i fråga om enklare konstföremål o.d. (se bl.a. prop. 1980/81:68 s. 112–114). Även om gällande rätt skulle anses ge utrymme för en sådan undantagsregel, bör denna emellertid inte tillämpas i ett fall som det förevarande. Bolaget har inom kort tid och för ett och samma ändamål köpt ett stort antal konstföremål, bland vilka ingår flera verk av erkända konstnärer. Förvärvet av varje enskilt föremål bör inte bedömas för sig utan ses som en del av en större investering som – betraktad som en helhet – får antas ha en sådan värdebeständighet att avdrag enligt praxis skall vägras.

På grund av det anförda finner regeringsrätten att bolaget inte har rätt till avdrag, vare sig på en gång eller i form av värdeminskningsavdrag, för utgiften för anskaffande av de i målet aktuella konstföremålen.

Genom att varken i deklarationen eller i de till den fogade bilagorna upplysa om att beloppet 200 698 kronor kostnadsförts har bolaget lämnat en sådan oriktig uppgift som utgör grund för skattetillägg. På grund av den oriktiga uppgiftens beskaffenhet och oklarheten i rättsläget bör dock det av länsrätten påförda skattetillägget efterges till den del det avser bolagets utgift för inköp av litografier m.m.

Regeringsrätten bifaller inte besvären i fråga om inkomsttaxeringen men nedsätter, med ändring av kammarrättens och länsrättens domar, underlaget för skattetillägg till 85 119 kronor.”

(Dom 910311, målnr 4640-1989)

Förmånsbeskattning av billig villa

Besvär av Sten-Åke A angående inkomsttaxering 1982.

Reglerna om beskattning av realisationsvinst vid icke yrkesmässig försäljning av fastigheter har inte angetts utgöra hinder mot att hos en arbetstagare som inkomst av tjänst beskatta den förmån han erhållit genom att arbetsgivaren köper den anställdes och hans hustrus villafastighet till ett pris som överstiger marknadsvärdet.

A och hans hustru förvärvade en fastighet i Kristinehamn 1979 för 460 000 kr, samtidigt som A tillträdde en tjänst som platschef vid SAAB-SCANIA i Kristinehamn. Fastigheten renoverades för 43 000 kr. 1981 skulle A tillträda en ny tjänst vid SAAB-SCANIA i Göteborg. Under våren 1981 hade SAAB-SCANIA åtagit sig att köpa fastigheten för 590 000 kr vilket skulle motsvara A:s och hans hustrus kostnader för fastigheten samt viss ersättning för inflationen, allt under förutsättning att fastigheten inte kunnat säljas för detta belopp genom mäklare. SAAB-SCANIA köpte fastigheten i augusti 1981 för 590 000 kr och sålde den direkt vidare för 450 000 kr. A åberopade ett intyg från en fastighetsmäklare om att priset 590 000 kr inte var oskäligt. Överlantmätarmyndigheten beräknade marknadsvärdet till 425 000–450 000 kr.

LR påförde inte A någon löneförmån.

KRG påförde Sten-Åke A en löneförmån på 70 000 kr, motsvarande det överpris KRG ansåg att SAAB-SCANIA betalat A och hans hustru.

I besvären gjorde Sten-Åke A gällande att inkomsten av en icke yrkesmässig försäljning av en fastighet inte kan beskattas i något annat inkomstslag än inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Han hävdade vidare att kammarrätten dubbelbeskattat honom genom att överföra 70 000 kronor från inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet till inkomst av tjänst utan att samtidigt i det förstnämnda inkomstslaget avräkna motsvarande belopp. En sådan avräkning skulle ha lett till att fastighetsförsäljningen förorsakat honom en realisationsförlust om 1 254 kronor. Han hade inte tillgodoförts något avdrag för denna förlust.

RR fann att överpriset uppgick till minst 70 000 kr och förmånsbeskattade A för detta belopp och anförde bl.a.:

”Eftersom transaktionen föranleder både intäkt av fastighetsförsäljning och intäkt av tjänst skall vid taxeringen tillämpas såväl föreskrifterna om inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet i 35 § 1 mom. 4 och 2–4 mom. kommunalskattelagen som föreskrifterna om intäkt av tjänst i 32 § 1 mom. samma lag.

Beloppet 70 000 kronor är att anse som en sådan förmån som utgått för Sten-Åke A:s tjänst hos Saab Scania Aktiebolag. Det skall alltså beskattas hos honom som inkomst av tjänst. Detta gäller även i den del (hälften) som tillförts Sten-Åke A:s hustru i hennes egenskap av hälftenägare av fastigheten (se RÅ 1989 ref. 57). Den omständigheten att Sten-Åke A tillgodoförts den aktuella förmånen om 70 000 kr i samband med en icke yrkesmässig försäljning av en fastighet föranleder inte annan bedömning.

I övrigt är försäljningen att beskatta enligt förut nämnda föreskrifter om intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Vid tillämpning av dessa föreskrifter skall man utgå ifrån att köpeskillingen är 70 000 kronor lägre än den avtalade. Om detta leder till – såsom Sten-Åke A påstår – att försäljningen innefattar en realisationsförlust kan avdrag för denna förlust enligt anvisningspunkterna 3 och 4 till 36 § kommunalskattelagen göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst som enligt punkt 5 av anvisningarna till 18 § samma lag är hänförlig till samma förvärvskälla. Av handlingarna framgår inte att Sten-Åke A under året haft sådan vinst som nu sagts. Avdrag för den av honom angivna realisationsförlusten kan alltså inte medges vid inkomsttaxeringen 1982.

På anförda skäl finner regeringsrätten att besvären inte skall bifallas.”

(Dom 910322, målnr 4702-1988)

Hyresinkomst från skattefri fastighet skattepliktig

Besvär av Edvin A angående inkomsttaxering 1984.

En enskild ägare till fastighet hyrde ut denna till en kommun för användning som skola. Fastigheten har vid fastighetstaxering på grund av sin användning indelats som specialbyggnad och därmed blivit skattefri med tillämpning av 2 kap. 2 § och 3 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen. Hyresinkomsten har inte ansetts sådan att ägaren är frikallad från skattskyldighet för den enligt 54 § första stycket d) kommunalskattelagen.

LR fann att fastighetsinkomsten var skattefri, KRSu beskattade.

RR beskattade Edvin A och anförde:

”Fastigheten Ormen i Luleå har vid fastighetstaxering indelats som specialbyggnad (skolbyggnad) och är därigenom undantagen från skatteplikt enligt 3 kap. 2 § första stycket fastighetstaxeringslagen.

Edvin A är frikallad från skattskyldighet för inkomst av fastigheten i den mån inkomsten härrör från sådan användning som gör att byggnad enligt 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen skall indelas som specialbyggnad (54 § första stycket d) kommunalskattelagen i dess lydelse vid 1984 års taxering). Enligt sistnämnda lagrum i fastighetstaxeringslagen indelas som specialbyggnad sådan byggnad som används för undervisning vid bl.a. kommunala skolor.

Edvin A:s inkomst av fastigheten utgörs av hyra som Luleå kommun erlagt för nyttjande av fastigheten för skoländamål. Frågan i målet är om denna inkomst skall anses härröra från sådan användning som medför skattefrihet vid fastighetstaxeringen, dvs. från undervisning vid kommunal skola.

I angivet hänseende kan ledning hämtas i lagmotiven. 1976 års fastighetstaxeringskommitté anförde – mot bakgrund av sitt förslag att i stor utsträckning slopa kravet på viss ägare för att fastighet skall frikallas från skatteplikt vid fastighetstaxeringen – bl.a. följande. Även ägarkravets slopande bör föranleda en omprövning av inkomstskattereglerna. Det kan nämligen inte anses rimligt att den som äger en fastighet, som på grund av sin användning blir skattefri, enbart på den grunden blir frikallad från skattskyldighet för fastighetsinkomsten. – Skattefriheten bör enligt kommittén endast gälla inkomst från en av ägaren själv bedriven allmännyttig verksamhet. I den mån det är annan som bedriver denna verksamhet bör alltså hela fastighetsinkomsten för ägaren vara skattepliktig. I en sådan situation är ägarens användning kommersiellt betonad och anledning saknas då att ge denne någon ytterligare skattefavör utöver garantiskatteeffekten (Ds B 1980:8 s. 208). Departementschefen anslöt sig till kommitténs förslag (prop. 1980/81:61 s. 29).

Av det anförda framgår att ägarens inkomst av en fastighet, som används för undervisning vid skola, anses härröra från denna användning endast om ägaren själv bedrivit verksamheten. Eftersom Edvin A inte själv bedrivit skolverksamheten i Ormen 1 är han inte enligt 54 § första stycket d) kommunalskattelagen frikallad från skattskyldighet för inkomsten av fastigheten.

Regeringsrätten bifaller inte besvären.”

(Dom 910322, målnr 2806-1989)

Vinst i TV-programmet ”24 karat” ej lotterivinst

Besvär av Sveriges Television angående förhandsbesked 1990 om lotterivinstskatt.

Sveriges Television frågade i en förhandsbeskedsansökan om lotterivinstskatt skulle erläggas för vinster i TV-programmet 24 karat. Av frågorna framkom att deltagarna i tävlingen valts ut för att motsvara ett representativt urval av befolkningen. Deltagarnas uppgift i tävlingen var att gissa hur ett visst filminslag skulle sluta och svaret skulle lämnas i form av ja eller nej. Deltagare kunde inte förlora något, endast vinna eller inte. Vinsten i första omgången utgick i pengar som vinnarna fick behålla. Vinnare i den första omgången gick sedan vidare till det s.k. Guldhjulet. I detta moment skulle deltagarna gissa om hjulet stannade på en lägre eller högre siffra än den senaste. 5 drag skedde. Maximal vinst i detta moment var ett kilo guld.

Rättsnämnden fann att lotterivinstskatt inte skulle utgå.

RR:s majoritet (3-1) biföll inte besvären och anförde:

”I lagen (1928:376) om skatt på lotterivinster finns det inte någon definition av begreppet lotteri. Vägledning för tolkning av begreppet får därför sökas i lotterilagen (1982:1011) och i motivuttalanden till den lagen. Enligt 1 § första stycket lotterilagen avses där med lotteri en verksamhet, i vilken en eller flera deltagare kan erhålla en vinst till högre värde än vad var och en av de övriga deltagarna kan få och i vilken vinstmöjligheterna helt eller delvis beror på slumpen till följd av lottning, gissning, vadhållning eller liknande förfarande. Av uttalanden i lagmotiven framgår bl.a. att frågan huruvida ett företag skall bedömas som lotteri i största möjliga utsträckning bör avgöras inte med hänsyn till den större eller mindre graden av slump i det speciella fallet utan med hänsyn till den allmänna karaktären hos den anordning, på vilken företaget bygger (prop. 1939:76 s. 11, prop. 1981/ 82:170 s. 29).

Mot denna bakgrund och med hänsyn till vad som upplysts om det i målet aktuella TV-programmet kan pengar som i programmet utges till deltagarna inte anses som vinster i ett lotteri i den mening som avses i lagen om skatt på lotterivinster. Skattskyldighet enligt nämnda lag föreligger därför inte för bolaget.

Regeringsrätten bifaller inte besvären.”

Ett regeringsråd var skiljaktigt och lotterivinstbeskattade de vinster som utgick i pengar.

(Dom 910326, målnr 4112-1990)