Vid ett nordiskt skatteseminarium i Finland i oktober granskades dels de nordiska ländernas skattereformer, dels det gällande skattesystemet i Sverige, Finland, Danmark och Norge. Själv gav jag en kort översikt över arvs- och gåvobeskattningen i de fyra länderna. De siffror jag fått fram överraskade både mig själv och de närvarande nordiska skatteexperterna. Siffrorna kan vara av intresse även för Skattenytts läsare.
I alla fyra länder är arvsbeskattningen i princip en likartad arvslottsskatt, med de skattskyldiga indelade i 2–3 arvsskatteklasser. Till den lindrigaste skatteklassen hör make, barn och andra nära släktingar till arvlåtaren. En helt övervägande del av arven beskattas i denna första skatteklass. Skatteskalan är progressiv, men den högsta marginalskatteprocenten i skatteklass I varierar kraftigt: i Sverige är den hela 60 %, i Danmark 30 %, i Norge 20 % och i Finland bara 14 %.
Det vore naturligt att antaga, att dessa väldiga skillnader i arvsskatteprocenterna skulle ge ett stort utslag i skattens avkastning. Om man därtill beaktar, att Sverige torde ha den största nettoförmögenheten per capita och att Sveriges folkmängd är klart större än de tre andra ländernas, borde arvs- och gåvoskattens avkastning i Sverige vara väsentligt högre än i de tre andra länderna. Men vad visar siffrorna från de fyra ländernas skattestatistik?
Allmänt taget kan man säga, att arvs- och gåvoskatten avkastar överraskande litet. Dess fiskala betydelse är därför ringa i alla nordiska länder. Men betydligt mer överraskande är proportionerna mellan arvs- och gåvoskattens avkastning i våra länder. Siffrorna gäller för 1988. Avkastningssiffran är klart högst i Danmark, 2.100 milj. kronor. I Sverige gav arvs- och gåvoskatten 1.110 milj. kronor och i Finland 690 milj. mark, vilket är nästan lika mycket omräknat i kronor som i Sverige. Minst var avkastningen i Norge, 570 milj. kronor.
Varför är skatteavkastningen nästan dubbelt högre i Danmark än i Sverige, trots betydligt större befolkning och högre skatteprocenter i Sverige? Allra mest förvånande är dock förhållandet mellan skattens avkastning i Sverige och i Finland. Redan det, att Sverige har 70 % större befolkning än Finland och större genomsnittlig förmögenhet, borde ge klart utslag i avkastningssiffrorna. Men framför allt borde den maximala svenska marginalskatten om hela 60 % (50 % redan från 800.000, från 1991 dock 1.120.000 kronor) mot maximalt 14 % i Finland lämna mycket klara spår i skatteavkastningen. Så är dock enligt statistiken inte fallet. Vad kan det bero på?
Någon har sagt, att avkastningen av en skatt är noll, om skattesatsen är 0 % eller om den är 100 %. Av detta följer även, att skatteavkastningen tenderar att avta, om skattesatserna sätts för högt. Mycket tyder på, att detta är fallet i Sverige. Strävan efter jämlikhet och förmögenhetsutjämning har drivit upp skattesatserna till sådan höjd, att ägarna av större förmögenheter helt enkelt har känt sig tvungna att vidta alla slags skatteplanerande och -besparande åtgärder, inklusive utflyttning från Sverige. Allt tyder på att dessa åtgärder varit så effektiva, att de väsentligt har sänkt skatteavkastningen. Även i Finland förekommer arvsskatteplanering, men utflyttning av arvsskatteskäl har jag inte hört talas om.
Någon kunde tänka sig, att diskrepansen mellan arvs- och gåvoskattens avkastning i Sverige och i Finland beror på större kringgåendemöjligheter i Sverige och effektivare beskattning i Finland. Med kännedom om den finska beskattningen och dess luckor vågar jag ifrågasätta detta. Inte heller tror jag att värderingen av den ärvda egendomen är överlag strängare i Finland. Min gissning är, att en väsentlig sänkning av arvsskatteprocenterna i Sverige mycket snart skulle öka skattens avkastning. Vad är för övrigt mer jämlikt: en överhög skatt som ger minimal avkastning och träffar de skattskyldiga godtyckligt eller en procentuellt rimlig skatt med väsentligt högre avkastning och jämnare incidens?
Edward Andersson
Edward Andersson är professor vid Helsingfors Universitet