I ett inlägg i denna tidskrift nr 4/1990 har Claes Sandels tagit upp ett ämne som jag engagerade mig i för ett antal år sedan i en uppsats i tidskriften. Claes Sandels har apostroferat mig och tyckt det var beklagligt att mitt inlägg förklingat lika ohört som om synpunkterna framförts i aftonbönen till Vår Herre.
I inlägget kritiserar Sandels hårt regeringsrättens dom i det omdiskuterade fallet. Med detta korta inlägg vill jag dels framföra att jag i sak delar Sandels kritik av domen, dels med ett ytterligare enkelt exempel illustrera de – åtminstone enligt Sandels och mig – elementära felbedömningar som möjliggjort utgången i regeringsrätten och – bör tilläggas – i riksskatteverkets rättsnämnd (dess majoritet).
Vi antar att det börsnoterade AB S vill premiera sin personal med en bonus värd 1.000 kr per anställd utöver ordinarie lön. Man ser gärna att de anställda använder denna bonus till att teckna nya aktier i AB S. För det administrativa genomförandet kan man välja två i sak jämförbara förfaranden. För att grundligt illustrera jämförbarheten i sak förflyttar vi oss tillbaka till den tiden då lönen betalades ut kontant över disk från företagets lönekontor.
Alternativ 1
Kassörskan betalar ut i svenska sedlar den ordinarie lönen till ”Svensson” – säg 8.000 kronor – jämte två nyemitterade aktier i AB S värda tillhopa 1.000 kronor.
Alternativ 2
Här finns två kassörskor vid disken. Den ena betalar ut 9.000 kronor i svenska sedlar till Svensson, dvs. den ordinarie lönen jämte Svenssons bonus. Vid samma disk använder Svensson 1.000 kronor av sedlarna till att betala för två nyemitterade aktier i AB S hos den andra kassörskan.
När de bägge kassörskorna i alternativ 2 summerar bolagets utfall av dagens löneutbetalningar finner de att det är precis detsamma som den ensamma kassörskans i alternativ 1.
Skulle någon vilja påstå att AB S i alternativ 2 skall ha ett lägre avdrag för lön till Svensson än 9.000 kronor? Naturligtvis inte. Vad regeringsrättens dom innebär är att AB S vid valet av alternativ 1 – som kan sägas innebära en genväg, ett enklare administrativt tillvägagångssätt – inte skall medges avdrag för den delen av lönekostnaden som motsvarar värdet av naturaförmånen.
Någon läsare kanske menar att det föreligger den skillnaden mellan alternativ 1 och 2 ovan att Svensson i alternativ 1 inte kan välja 9.000 kronor i sedlar, resp. att Svensson i alternativ 2 kanske aldrig bryr sig om att besöka kassörskan som ”säljer” aktier. Men med en sådan invändning som grund för att begränsa AB S:s avdrag till 8.000 kronor skulle man underkänna avdrag för alla löneförmåner som utges in natura. Utan att saken alls bör ha med avdragsrätten att göra kan för övrigt konstateras att Svensson omgående kan sälja sina två aktier för 1.000 kronor. Vi kan t.o.m. utöka alternativ 1 med en ytterligare kassörska utsänd från ett fondkommissionsföretag försedd med sedlar och beredd att omgående köpa in Svenssons nyförvärvade aktier.
Stig Olsson
Stig Olsson är civilekonom och verksam vid Industribyrån, skatte- och bolagsrättsliga avdelningen.