Skattskyldighets inträde (ogiltig gåvoutfästelse)
Fråga om skyldighet att erlägga skatt vid gåva som av ett eller annat skäl befinns ogiltig eller eljest går åter på civilrättslig grund har prövats i ett antal rättsfall; se NJA 1944 s. 10, 1978 s. 625 och 1982 s. 493 I–II samt RiG 3/1987, 3/1989 och 5/1990. Genomgående har utgången blivit att ogiltigheten eller återgångsbestämmelsen inte föranlett befrielse från skattskyldighet. Av betydelse för bedömningen är lagtexten i AGL 36 § första st, enligt vilken ”skattskyldighet inträder – – – då gåva blivit fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren.
I ett avgörande den 11 september 1990 – redovisat i RiG 12/1990 – har HD på nytt haft att pröva ett ärende av denna karaktär. Fallet påminner närmast om det ovan nämnda NJA 1982 s. 493 I, men skiljer sig på några avgörande punkter från detta.
Omständigheterna i RiG 12/1990 var följande. En person utfäste sig i gåvobrev, daterade den 4 januari 1984, att till två söner och en dotterson såsom gåva överlämna aktier i ett rörelsedrivande bolag. Gåvobreven innehöll villkor av det slag som skulle utesluta en tillämpning av den s.k. lättnadsregeln. Därjämte föreskrevs som en förutsättning för gåvorna att gåvoskatten skulle få beräknas på grundval av bolagets bokslut per den 31 december 1982 (d.v.s. per en balansdag som låg drygt ett år före gåvotillfället).
Mottagarna bestred att det förelåg en giltig gåvoutfästelse, eftersom den nyss angivna förutsättningen inte är förenlig med AGL:s bestämmelse i 42 § första st, enligt vilken värdering av gåvoegendom skall ske med utgångspunkt från förhållandena vid skattskyldighetens inträde. Mottagarna hävdade alltså att gåvorna redan från första början var behäftade med ogiltighet. De åberopade också det förhållandet att gåvotransaktionerna på grund av den bristande förutsättningen aldrig genomförts och att de inte heller skulle komma att genomföras, enär aktierna i fråga dels blivit föremål för bodelning mellan givaren och hans hustru, dels försålts till en utomstående person.
HD anmärkte i domskälen att en värdering av ”de bortgivna aktierna – – – under rådande omständigheter fått grundas på en substansvärdering som utgick från det i tiden närmast liggande bokslutet”, d.v.s. per balansdagen den 31 december 1983. HD konstaterade vidare att den åberopade ogiltigheten hänförde sig till en uttrycklig klausul i gåvobreven (detta i motsats till 1982 års fall) och att gåvoutfästelserna genom denna klausul gjorts beroende av ett villkor som inte kunnat uppfyllas.
Att skatterättsligt behandla en gåvoutfästelse som giltig, trots att utfästelsen med hänsyn till de däri uppställda – och av parterna upprätthållna – villkoren saknade verkan gentemot givaren, var enligt HD:s mening inte väl förenlig med den ovan citerade lagtexten i AGL 36 §. HD tillade visserligen att det i och för sig kunde diskuteras om inte ett strängare synsätt borde gälla beträffande villkor som – i likhet med det aktuella – tar sikte på hur själva gåvoskatten skall beräknas. I detta hänseende uttalade emellertid HD att det i AGL saknas stöd för ett sådant betraktelsesätt; HD påpekade också att det på gåvoskatteområdet inte finns någon möjlighet att erhålla förhandsbesked.
HD avslutade: ”Vid en samlad bedömning finner Högsta domstolen att det i det aktuella fallet inte har förelegat någon giltig gåvoutfästelse”. Någon skyldighet att betala gåvoskatt förelåg alltså inte för mottagarna av gåvohandlingarna.
HD hänvisade i målet, såvitt gäller uttalanden i den juridiska litteraturen, till Englund, Beskattning av arv och gåva, 8 uppl. sid 232, och Bergström, Ogiltighet ur civilrättslig och skatterättslig synvinkel, sid 230.
Erik Waller är jur kand och verksam som konsult vid Hagström och Olssons skatteavdelning i Stockholm. Han är också lärare i ämnet arv- och gåvobeskattning vid juridiska fakulteten i Uppsala.