Det har blivit tradition, att Skattenytt avslutar året med en artikel om bokslutsfrågor inför det kommande bokslutet. Omläggningen av företagsbeskattningen gör det väl motiverat att även i år följa traditionerna. Inriktningen på årets artikel blir däremot något annorlunda än tidigare års artiklar. Tidigare har framförallt behandlats materiella regler och tolkningen av olika materiella regler. Eftersom de regler, som berör bokslutsarbetet är desamma vid årets bokslut som vid föregående års bokslut i materiellt avseende och därför behandlats redan i förra årets artikel, saknas anledning att nu ytterligare utveckla dessa frågeställningar. De kommande nya företagsskattereglerna har belysts i tidigare artikel i Skattenytts temanummer (nr 7/8 1990) och inte heller i detta avseende finns anledning att nu utveckla problemställningarna ytterligare. Däremot finns anledning att ta upp en del frågeställningar, som har betydelse för kopplingen mellan det gamla och det nya skattesystemet och som kan påverka bokslutsdispositionerna och planeringen av årets bokslut.
Omläggningen av skattesystemet innebär att skattesatsen sänks och skattebasen breddas. Breddningen av skattebasen skall kompensera den sänkta skattesatsen, men breddningen innebär samtidigt att upplösning av tidigare obeskattade reserver kommer att ske i en lägre skattesats än den skattesats som gör sig gällande och som är av intresse. När man studerar skattesatserna kan man konstatera, att skatten för aktiebolag med kalenderår sänks från 40 % statlig inkomstskatt till 30 % statlig inkomstskatt. Om dessutom effekten av avsättning till K-surv läggs in blir sänkningen från 40 % statlig inkomstskatt till 23,7 % statlig inkomstskatt. Motsvarande procentsatser gäller även företag med brutna räkenskapsår.
För aktiebolag med vinstdelningsskatt och kalenderåret som räkenskapsår gäller att skattesatsen sänks från ca 48 % till 30 % respektive 23,7 % effektivt. De 48 % har beaktat att inkomstskatten är avdragsgill vid beräkning av vinstdelningsskatt och att vinstdelningsskatten är avdragsgill vid 1992 års taxering. Det rör sig således om en skattekostnad där den framtida avdragsrätten redan är beaktad. För aktiebolag med brutna räkenskapsår och som erlägger såväl vinstdelningsskatt som särskild vinstskatt blir motsvarande skattenivå ca 57 % mot 30 % respektive 23,7 %.
När man studerar ovanstående procentsatser framgår klart, att avdragen är mera värda vid 1990 års bokslut än vid kommande bokslut. Den enkla slutsatsen kan då dras, att bolag bör sträva efter att ta så höga kostnader som möjligt i 1990 års bokslut. I den mån företagen kan påverka periodiseringsfrågorna bör man således söka få kostnaderna förlagda till räkenskapsåret 1990 alternativt 1989/90. Det bör dock särskilt understrykas, att periodiseringsfrågorna genom den definitiva skattevinst som uppkommer i anslutning till övergången till det nya skattesystemet kommer att bli betydligt mer ingående granskade vid kommande taxering, och att periodiseringen i avsaknad av uttrycklig skatteregel skall avgöras efter vad som är god redovisningssed. Endast inom ramen för vad som är god redovisningssed kan därför kostnader hänföras till 1990. Självfallet gäller också att uttryckliga skatteregler i förekommande fall skall beaktas.
I sammanhanget kan även påpekas, att kontantmetoden för inkomstslaget kapital sannolikt lever kvar för hela kalenderåret 1990. Detta innebär, att avdrag kan medges för ränta enligt kontantmetoden för 1990 och med beaktande av avdragsförbudet för förskottsränta. En förutsättning för avdrag enligt kontantmetoden är dock, att inkomstslaget kapital har etablerats och att lånet är hänförligt till det inkomstslaget.
När det i övrigt gäller periodiseringsfrågorna måste man skilja mellan åtgärder som får effekt både vid vinstdelningsskatten och vid den statliga inkomstbeskattningen respektive åtgärder som får effekt endast vid den statliga inkomstbeskattningen. Åtgärder som endast får effekt vid den statliga inkomstbeskattningen, t.ex. lagernedskrivning, innefattar en lägre skattebesparing än åtgärder som får effekt både vid vinstdelningsskatten och vid den statliga inkomstbeskattningen, t.ex. avskrivningar på byggnader och avskrivningar på inventarier (observera dock att värdeminskningsavdrag på inventarier begränsats till endast halva värdeminskningsavdraget). Prioriteringen mellan bokslutsdispositioner är därför ganska naturlig. I första hand skall åtgärder genomföras som slår igenom både vid vinstdelningsbeskattningen och vid den statliga inkomstbeskattningen och i andra hand åtgärder som slår igenom endast på inkomstskatten.
När man bedömer valet av s.k. tillskapade resultatregleringsåtgärder i 1990 års bokslut kan inte enbart skatterättsliga faktorer beaktas. Skattevinsten genom resultatreglering i 1990 års bokslut skall vägas mot kostnaderna för genomförandet av transaktionen. Dessa kostnader inkluderar transaktionskostnader, räntekostnader m.m. Endast om skattevinsten är större än samtliga de med transaktionen förenade kostnaderna är ett genomförande av resultatdispositionen lönsam.
Av särskilt intresse i sammanhanget är frågan om lönsamheten i ytterligare förvärv av varulager. Det bör därvid särskilt påtalas reglerna om bokslutslager. Dessa innebär, att lagernedskrivning inte medges på varulager, där det p.g.a. återköpsklausul eller annan omständighet är uppenbart att lagret anskaffats för nedskrivningsändamål. Omständigheter av betydelse är, att inköp eller försäljning skett utanför normala rutiner, att partiet innehafts kort tid eller att förlust uppkommer med bortseende av skatteeffekten och liknande. En absolut förutsättning för att det skall vara idé att köpa på sig varulager och öka lagernedskrivningen vid 1990 års bokslut är, att reglerna om bokslutslager inte är tillämpliga.
Om reglerna om bokslutslager inte tillämpas medför lagernedskrivningen att den statliga inkomstskatten minskas med lagernedskrivningen, medan däremot lagernedskrivningen blir föremål för full vinstdelningsskatt. Lagerreserven skall sedan lösas upp vid 1992 års taxering och ingå i det uppskovsbelopp som då skall fastställas. I praktiken kommer därmed lagerreserven att återföras till beskattning över en fyraårsperiod med en fjärdedel per år. Detta innebär, att det i en ökad lagernedskrivning vid 1990 års bokslut finns två element, dels den definitiva skattelättnaden genom sänkningen av skattesatsen dels den skattekredit som fördelar sig över de kommande fyra åren med en fjärdedel per år. I sammanhanget bör också noteras övergångsreglerna avseende avsättning till K-surv, där 15 % av återförd obeskattad reserv räknas som skuld vid 1992 års taxering och 30 % av uppskovsbeloppet vid 1993 och följande års taxeringar. Vidare bör noteras, att schablonskatten beräknas på inkomsten före återföringen av obeskattade reserver. Praktiskt innebär detta, att avsättning till K-surv kan göras på 85 % av återförda obeskattade reserver vid 1992 års taxering. Skattefördelarna får sedan vägas mot lagringskostnader, hanteringskostnader m.m.
Vad beträffar investeringsfonder gäller, att det aldrig kan vara lönsamt att återföra dessa till beskattning i 1990 års bokslut, såvida de inte ställs emot en förlust. Däremot kan det vara lönsamt att återföra investeringsfonderna i 1991 års bokslut. Visserligen skall 20 % tillägg göras för fonder avsatta t.o.m. 1989 års taxering, men med 30 % i skattesats, eller kanske endast 23,7 %, blir skatten på tilläggsbeloppet endast 6 % (alternativt 4,74 %). Tidigareläggningen av skattekostnaden och den definitiva ökningen av skattekostnaden äts snabbt upp av räntevinsten på uttagna medel från spärrkontot. För fonder med 70 % i tillägg blir den definitiva ökningen i skattekostnad 21 % (alternativt 16,59 %) och det synes även för dessa fonder lönsamt att återföra dem till beskattning redan år 1991, eftersom ränteläget för närvarande är så högt. En oklar faktor är dock när återbetalning av spärrkontomedel kan komma att ske. Formellt erfordras, att taxeringen för återföringsåret vunnit laga kraft, men länsskattemyndigheten kan medge att utbetalning sker tidigare. I allmänhet torde dock sådant medgivande ges tidigast efter räkenskapsårets utgång. Några enhetliga direktiv synes dock ännu inte föreligga, men är erforderliga för likformighet över landet.
I övrigt gäller, att det vid 1990 års bokslut kan vara intressant att lägga fast rutiner för exempelvis lagervärdering som står sig även i det nya skattesystemet. Vidare kan det vara intressant att inför 1990 års bokslut göra en översyn över koncernstrukturen i företaget, eftersom en omstrukturering av koncerner kan bli svårare att genomföra i det nya skattesystemet, då alla tillgångar blir föremål för uttagsbeskattning. Vidare bör översynen även omfatta frågor om koncernbidragen. Visserligen ändras reglerna om koncernbidrag endast marginellt i det nya skattesystemet, men det kan bli svårare att ta hand om och hantera koncernbidragen i ett nytt skattesystem, där resultatregleringsmöjligheterna är färre och framförallt bygger på andra faktorer än i det gamla skattesystemet.
Några ord bör även sägas i frågan om framförhållning i bokslutsarbetet. Återföringen av de obeskattade reserverna måste planeras och förberedas. Återföringsbestämmelserna är så utformade, att återföringen av obeskattade reserver i varulager och pågående arbeten skall ske vid 1992 års taxering. Som obeskattad reserv skall då anses skillnaden mellan lagervärdet i 1990 års bokslut respektive värdet på pågående arbeten i samma bokslut och det värde på varulager respektive pågående arbeten som skulle ha uppkommit om de regler som gäller vid 1992 års taxering var tillämpliga redan på det bokslut som skall taxeras 1991. För att kunna bedöma effekterna av återföringen måste därför i princip två bokslut upprättas, ett med varulager och pågående arbeten värderat enligt nu gällande regler och ett med varulager och pågående arbeten värderade enligt de nya reglerna. Observera dock att pågående arbeten till fast pris vid 1992 års taxering värderas utan hänsyn till indirekta kostnader. Först härefter kan storleken på de obeskattade reserver, som skall återföras verkligen bedömas, och företaget får den information om framtida belastning av återföringen, som är erforderlig för en god planering. Det erfordras dock, att även SURV-avsättningen bedöms av företaget för att uppskovsbeloppet skall kunna uppskattas.
Sammanfattningsvis kan beträffande 1990 års bokslutsarbete sägas, att det blir än mera komplicerat än tidigare. Det är fler faktorer än tidigare, som måste beaktas och framförhållningen kräver att en två-årsbedömning görs. Detta är det pris företagen för betala för det nya företagsskattesystem, som alla väntat på och som på sikt kommer att underlätta för företagen och skapa förutsättningar för att skattekostnaderna ges en mindre framträdande roll i företagens planering, än som varit fallet under senare år.
Göran Grosskopf är profesor vid Handelshögskolan Göteborgs Universitet och verksam vid Vinge-Grosskopfs Skattekonsulters kontor i Malmö