Kanslichefen vid bokföringsnämnden samt docenten i finansrätt vid Uppsala Universitet Per Thorell har i Skattenytt, nr 11 1989, redovisat några intresseväckande synpunkter rörande tillämpningen av bokföringslagens och kommunalskattelagens periodiseringsregler. Ämnet för artikeln är av central betydelse på företagsbeskattningens område och förtjänar mycken uppmärksamhet av flera skäl.
Thorells artikel behandlar periodiseringsfrågan från flera delvis olika utgångspunkter. Författarens kompetens inom området ifrågasätts inte. Jag vill ändå ifrågasätta hans uppfattning när det gäller behovet av nya eller ändrade regler och inriktningen på de åtgärder i fråga om ny lagstiftning han föreslår.
Min första och starkaste invändning gäller Thorells uppfattning att vi behöver skatteregler som är mer självständiga i förhållande till redovisningen. Stöd för den uppfattningen hämtar Thorell bl.a. ur sina egna erfarenheter av bokföringsnämndens normskapande verksamhet när det gäller utvecklandet av god redovisningssed. Bl.a. avsaknaden av sanktionsregler nämns därvid som en brist.
Jag har av naturliga skäl inte samma ingående kunskaper och erfarenheter av bokföringsnämndens arbetsförhållanden som Thorell, men dristar mig trots detta ha den uppfattningen att om något i nuvarande förhållanden skall ändras så bör detta ske inom ramen för bokföringsnämndens kompetensområde. Ingen ny befogenhet av den karaktär Thorell skissar bör ges skattedomstolar och fiskala myndigheter.
Enligt min mening är det angeläget att nuvarande ordning består när det gäller tolkningen av vad som skall förstås med god redovisningssed. Behörigheten på detta område bör förbli hos ett självständigt sakkunnigsammansatt organ befriat från trycket att behandla skatt på annat sätt än som en företagsekonomisk kostnad.
Jag tror att Thorell och jag är överens om det riktiga i att normgivande för vad som är god redovisningssed skall vara renodlat civilrättsliga överväganden. Vi torde också vara överens om att denna normgivning måste vara den grund på vilken allt måste vila, när man i olika praktiska sammanhang använder begreppet. Däremot delar jag inte Thorells uppfattning att mer fristående skatteregler måste till för att den civilrättsliga utgångspunkten för bokföringsnämndens arbete skall bevaras och komma till klarare uttryck i tillämpningen.
Anledningen till att jag anser det civilrättsliga inflytandet så viktigt är att jag, sedan bokföringsnämnden tillkom, tycker mig ha iakttagit en välbehövlig förbättring av kvalitén på skattedomstolarnas domar när det gäller frågor som gäller tolkningen av vad som skall förstås med bokföringsmässiga grunder. Allt som kan göras för att ge skatteförvaltning och skattedomstolar hjälp vid tolkningen av begreppet bokföringsmässighet måste göras. Denna hjälp får de inte om man vidtar åtgärder som kan få till effekt att man begränsar bokföringsnämndens inflytande på skatterätten.
Företagsekonomi och skatterätt betraktar jag som olösligt förenade. Mot den bakgrunden kan det inte vara riktigt att, när man stöter på problem i den praktiska tillämpningen, vilket måhända gäller om man accepterar Thorells beskrivning av förhållandena, man vidtar åtgärder som innebär att man försämrar bokföringsnämndens möjligheter att vara vägledande för skatterätten.
Jag har uppfattat Thorells budskap på det sättet att bokföringsnämnden idag är en för tandlös institution som inte har tillräckligt starkt inflytande för att kunna styra utvecklingen på rätt sätt. Företag och revisorer följer inte givna tolkningar i tillräckligt hög grad och kan självsvåldigt och utan sanktion underlåta att följa givna anvisningar. Mot bakgrund av bokföringsnämndens utomordentligt stora betydelse är det viktigt att dess inflytande i alla sammanhang – även skatterättsligt – klargörs och om möjligt förstärks. Vilken garanti finns för att följsamheten till bokföringsnämnden och bokföringslagen ökar hos de olydiga om skatterättens koppling till bokföringsnämndens uttalanden lagstiftningsvägen minskar eller upphör?
Av lättförstådda skäl skall och kan inte bokföringsnämnden ta på sig uppgiften att styra och leda utvecklingen på skatteområdet. Nämnden som institution skall enbart syssla med frågor som ligger inom ramen för dess instruktion och bokföringslagen. Om man konstaterar att endast en part har visat tillräcklig följsamhet till bokföringsnämndens hittills utgivna råd och anvisningar, då bör den naturliga åtgärden vara att försöka förbättra lojaliteten hos de parter som inte visat acceptabel följsamhet. Bristerna finns, som jag förstått Thorells artikel, i första hand hos företagen och revisorerna. Där underlåtenhetssynderna finns skall åtgärderna sättas in!
Bo Söderlind
Skattekonsult Bo Söderlind, Järfälla