Innehav av hyresfastighet har i visst fall inte ansetts innebära att en svensk medborgare som utrest härifrån fortfarande har sådan väsentlig anknytning till Sverige att han skall anses i beskattningshänseende vara bosatt här.
Besvär av Berndt E angående förhandsbesked.
Berndt E var tidigare direktör i ett svenskt aktiebolag i Malmö. Anställningen upphörde under år 1985 då ett avtal träffades om reglering av de ekonomiska förhållandena mellan honom och bolaget. I juni 1985 utflyttade han till Cypern, där han vid tiden för ansökningen hade bostad, uppehållstillstånd, arbetstillstånd och fast anställning och där han var skattskyldig. Han hade inte någon bostad i Sverige och han bedrev inte heller någon näringsverksamhet i Sverige. Han fick äktenskapsskillnad år 1982 och hade inga minderåriga barn. Hans enda anknytning till Sverige var två hyresfastigheter, Utanverket 5 och Maria 12 i Malmö. Han stod i begrepp att sälja dessa fastigheter under förutsättning att hans skatterättsliga hemvist inte var Sverige. Berndt E begärde att riksskatteverket skulle förklara att hans skatterättsliga hemvist var Cypern, att en försäljning av fastigheterna skulle beskattas enligt reglerna om inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet och att inkomsten med stöd av artikel XII i dubbelbeskattningsavtalet (1949:523) med Storbritannien – som var tillämpligt för Cypern – skulle beskattas på Cypern.
I en skrivelse, som kom in till riksskatteverket den 23 januari 1988, upplyste Berndt E att han före den 31 december 1987 sålt fastigheterna Utanverket 5 och Maria 12 genom en försäljning som var villkorad av ett positivt besked i beskattningsfrågan.
Rättsnämnden fann att Berndt E genom innehavet av fastigheterna fick anses ha väsentlig anknytning till Sverige och att han därför skulle anses bosatt här vid tidpunkten för avyttringen.
RR ansåg inte att fastighetsinnehavet medförde väsentlig anknytning och yttrade:
”Ur handlingarna inhämtas bl.a. att Berndt E, som är svensk medborgare, i juni 1985 flyttade till Cypern. Han var då frånskild och hade inga minderåriga barn. I samband med utflyttningen överlät han sin permanenta bostad och sin fritidsbostad i Sverige ävensom sitt övriga fastighetsinnehav utom nu ifrågavarande två hyresfastigheter. Han uppbär från sin förutvarande arbetsgivare i Sverige ett månatligt belopp, som utgår till dess han uppnått pensionsåldern men som ej är förenat med arbetsplikt. Han har erhållit bosättnings- och arbetstillstånd på Cypern och han har där såväl bostad som fast anställning. Efter utflyttningen till Cypern har han vistats i Sverige i sammanlagt ca tre veckor.
Av utredningen framgår således att Berndt E numera har varaktigt bo och hemvist på Cypern och att hans huvudsakliga anknytning till Sverige – förutom den periodiska ersättningen från hans förutvarande arbetsgivare – är de två hyresfastigheter i Malmö om vilkas avyttring nu är i fråga. Om dessa fastigheter är upplyst att de har ett sammanlagt taxeringsvärde om 3 245 000 kr och ger hyresintäkter om sammanlagt 1 250 000 kr. Annat har emellertid inte framkommit än att förvaltningen av fastigheterna sker genom ett företag, utan att Berndt E tar aktiv del häri. Även om Berndt E genom fastighetsinnehavet har kvar ett visst ekonomiskt engagemang i Sverige, kan vad som framkommit därom inte tillmätas den vikt att han vid en samlad bedömning av alla upplysta omständigheter skall anses fortfarande ha en sådan väsentlig anknytning här som avses i punkten 1 andra stycket anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen. Berndt E skall därför inte anses i beskattningshänseende vara bosatt i Sverige.
Med hänsyn till det anförda regleras frågan om Berndt E:s skattskyldighet i 53 § 1 mom. a) näst sista ledet kommunalskattelagen (1928:370) och 6 § 1 mom. a) lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Enligt artikel I 1 a) och artikel XII i 1949 års dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Storbritannien (SFS 1949:523), vilket avtal är tillämpligt i målet, är Berndt E emellertid befriad från statlig inkomstskatt på grund av försäljningen av fastigheterna i fråga. Däremot föreligger ingen befrielse i fråga om kommunal inkomstskatt.” (RÅ 1989 ref. 18)
Moderbolaget i en koncern har erbjudit de anställda i koncernens svenska bolag att köpa aktier i moderbolaget. Aktierna ställdes till förfogande av ett bolag som inte ingick i koncernen. Viss intressegemenskap förelåg dock. Den förmån som det innebär att utnyttja erbjudandet har ansetts utgöra skattepliktig intäkt av tjänst.
Besvär av O angående inkomsttaxering 1987.
I ett prospekt rubricerat ”Erbjudande till våra anställda” inbjöd Nobel Industrier Sverige AB (Nobel) till teckning av 50 alternativt 25 aktier i bolaget under tiden den 8–19 september 1986 till en kurs om 680 kr per aktie. I prospektet lämnades bl.a. följande uppgifter. En förutsättning för att få utnyttja erbjudandet var fast anställning hos något av Nobel-koncernens svenska bolag. Investment AB Asken (Asken) skulle ställa erforderligt antal aktier till förfogande. Lån till köpet kunde erhållas i bank utan att aktierna skulle krävas som säkerhet. Lånet var amorteringsfritt under de första tre åren för att därefter betalas av under de följande fem. Om någon som erhållit sådant lån slutade inom Nobelkoncernen av annan anledning än pensionering skulle lånet lösas.
Det är upplyst att aktiernas medianvärde under teckningstiden den 8–19 september 1986 var 775 kr samt att Asken före försäljningen ägde 22,4 procent av aktierna i Nobel och efter försäljningen 17,8 procent.
TN beskattade O för ett förmånsvärde om 95 kr per inköpt aktie eller sammanlagt 4 750 kr.
O yrkar i besvär över TNs beslut ”att något förmånsvärde inte skall påföras henne. Till grund för sin besvärstalan anför hon i huvudsak följande. De aktier hon köpte i Nobel under 1986 erhölls av Investment AB Asken. I den mån det med hänsyn till kursutvecklingen under den utsatta acceptfristen skulle anses ha inneburit en ”förmån” har denna i vart fall inte tillhandahållits henne av arbetsgivaren. Investment AB Asken ägde 22,4 procent av aktierna i Nobel före utförsäljningen. Detta innehav konstituerar inte en koncern eller ens ett koncernliknande förhållande. Avslut mellan Investment AB Asken och de anställda i Nobel skedde den 25 augusti 1986. Det fastställda priset för aktierna har motsvarat gällande börskurs vid tiden då anbudet lämnades. Det har således inte legat någon rabatt i erbjudandet. Investmentbolaget torde vid en motsvarande utförsäljning av aktierna till andra på marknaden har utformat villkoren på samma sätt. Villkoren hade därvid utan tvivel bedömts såsom strikt marknadsmässiga. Ändamålet med erbjudandet var uteslutande att bredda de anställdas ägande i företaget. Någon avsikt att bereda de anställda en förtäckt löneförmån eller dylikt har inte förelegat. Definitionen i kommunalskattelagens § 32 av vad som hänförs till intäkt av tjänst måste väl avse en verklig förmån i pengar och inte en fiktiv, som varierar dag från dag alltefter upp- och nedgång i börskursen.”
LR beskattade O för en förmån på 4 750 kr.
KRJ lämnade O:s besvär utan bifall.
RR biföll inte O:s besvär och anförde:
”Vad gäller ägarsambandet mellan Nobel Industrier Sverige Aktiebolag (Nobel) och Investment Aktiebolaget Asken (Asken) är upplyst att Yggdrasil Aktiebolag år 1986 ägde 44 procent av aktierna i Nobel och 50 procent av aktierna i Asken.
Erbjudandet att teckna aktier i Nobel har lämnats av bolaget självt och riktats till de fast anställda i Nobelkoncernens svenska bolag. På grund härav och på de skäl kammarrätten i övrigt anfört är fråga om en för O skattepliktig förmån, vars värde skall beräknas på det sätt underinstanserna gjort. (Dom 890407, målnr 4441-1988)
Länsstyrelsen har ansetts inte vara behörig att föra talan mot kammarrätts dom, varigenom ett av länsstyrelsen enligt lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser meddelat beslut ändrats.
Enligt länsstyrelsens bedömning strider nämnda försäljningar mot stiftelsens stadgar eftersom dessa inte under några omständigheter medger att de fastigheter eller övriga tillgångar stiftelsen förvärvat får avyttras.
De försäljningar som styrelsen vidtagit i strid mot stiftelsens stadgar kan i en del fall svårligen rättas till i efterhand. De för stiftelsens egendom allvarligaste hoten utgör de av styrelsen i mars 1988 ingångna avtalen om försäljning av stiftelsens rörelse och av dotterbolaget Hotel o Restaurang Hammars backe i Lerum AB samt fastigheterna Aspenäs 2:22 och 2:455 i Lerum.
Med stöd av 16 § lagen (1929:116 om tillsyn av stiftelser förelägger länsstyrelsen stiftelsens styrelse att återföra sistnämnda egendom d.v.s. rörelse, bolag och fastigheter till stiftelsen. Stiftelsens styrelse äger inte utan permutationsbeslut rätt att i framtiden försälja stiftelsens egendom.
I besvär hos kammarrätten har stiftelsen bl.a. yrkat att länsstyrelsens beslut upphävs.
KRG avslog besvären.
I den mån verkställighet inte har ägt rum förbjöd kammarrätten verkställighet av försäljningarna.
Kammarrätten upphävde länsstyrelsens beslut att stiftelsen inte utan permutationsbeslut i framtiden får försälja stiftelsens egendom.
I besvär yrkar länsstyrelsen att regeringsrätten, med gillande av de skäl länsstyrelsen anfört i sitt beslut beträffande stiftelsens styrelses försäljningar i mars 1988, fastställer kammarrättens dom i denna del samt att regeringsrätten fastställer länsstyrelsens beslut att stiftelsens styrelse inte utan permutationsbeslut äger rätt att i framtiden försälja stiftelsens egendom.
RR beslöt följande:
”Länsstyrelsen saknar behörighet att föra talan mot kammarrättens dom. Regeringsrätten tar därför inte upp besvären till prövning.” (Dom 890531, målnr 5447-1988)
Skattekonsekvenser av s.k. dold äganderätt till fast egendom. En make var lagfaren ägare till en fastighet. Denna avyttrades 1981. Högsta domstolen fann i dom 1982 att den andra maken haft en s.k. dold äganderätt till del av fastigheten. Den förstnämnde maken har ansetts skattskyldig för endast den del av realisationsvinsten vid fastighetsavyttringen som belöpt på denne make.
Besvär av LSKM angående inkomsttaxering 1982.
Makarna Brita och Artur S köpte 1957 i hustruns namn en fastighet för vilken hon ensam blev lagfaren ägare. Makarna skildes 1975. Högsta domstolen slog genom dom den 7 oktober 1982 (NJA 1982 s. 589) fast att Artur S hade en dold äganderätt i halva fastigheten. Denna hade dessförinnan, den 27 mars 1981, sålts exekutivt.
LR delade upp realisationsvinsten mellan makarna.
KRS lämnade LSKMs besvär utan bifall.
Även RR lämnade besvären utan bifall och anförde bl.a.:
”I dom den 7 oktober 1982 (NJA 1982 s. 589) uttalade högsta domstolen i fråga om en tvist mellan Brita och Arthur Selander om äganderätten till fastigheten bl.a. att rättsläget borde bedömas med utgångspunkt i att fastighetsförvärvet skedde för att bereda makarna och familjen en gemensam bostad, att köpet finansierades åtminstone till betydande del med insatser av Arthur Selander och att makarna fick antas ha förutsatt att fastigheten skulle vara deras gemensamma. Detta betydde – i enlighet med de principer som ligger till grund för avgörandena NJA 1980 s. 705 och 1981 s. 693 – att makarna borde anses ha förvärvat fastigheten med samäganderätt. Anledning saknades att bestämma vardera makens andel på annat sätt än till hälften. Högsta domstolen fastställde att Arthur Selander framför Brita Selander hade varit ägare till hälften av fastigheten från den 29 april 1957 till den 25 februari 1981.
I förevarande mål är fråga huruvida realisationsvinst som uppkommit vid försäljningen 1981 skall i sin helhet beskattas hos Brita Selander eller om den s.k. dolda äganderätt som Arthur Selander enligt högsta domstolens dom haft till fastigheten skall leda till att en del av realisationsvinsten skall beskattas hos honom. I likhet med underinstanserna finner regeringsrätten att det saknas anledning att vid inkomsttaxeringen utgå från annat än att Brita och Arthur Selander gemensamt förvärvat stadsägan 4172 i Lidingö och innehaft den med samäganderätt. Vid sådant förhållande är Brita Selander skattskyldig endast för den del av den vid försäljningen uppkomna realisationsvinsten som belöper på henne. Anledning har inte förekommit att beräkna den på henne belöpande realisationsvinsten till högre belopp än underinstanserna gjort.” (Dom 890608, målnr 2408-1987)
Den ideella föreningen Stockholms Gillet antar som medlemmar enbart i Stockholm födda män. Då begränsningen till män inte bedömts ha naturligt samband med föreningens målsättning och verksamhet, har föreningen inte ansetts uppfylla det s.k. öppenhetskriteriet för begränsad skattskyldighet.
Besvär av föreningen Stockholms-Gillet angående inkomst- och förmögenhetstaxering 1980.
TN åsatte föreningen taxeringar för inkomst av kapital och rörelse samt för förmögenhet.
Föreningen yrkade i besvär bli taxerad som begränsat skattskyldig.
LR ej ändring. Även KRS fann föreningen obegränsat skattskyldig.
I besvären yrkar föreningen att taxeringar till statlig och kommunal skatt inte åsätts.
Regeringsrätten beslutar följande.
Stockholms-Gillet bildades 1914. Enligt stadgarna har Gillet till mål att ”höja och bevara den infödde stockholmarens intresse för sin stad, att verka för stadens kulturella utveckling samt genom sällskaplig samvaro uppliva stockholmska minnen och hågkomster”.
RR biföll ej besvären och anförde bl.a.:
”Gillet har i flera olika hänseenden begränsningar i fråga om medlemsantagningen. Föreningen är sålunda endast öppen för män. I princip krävs också att den sökande skall vara född i Stockholm. Medlemsantagningen sker vidare enligt ett särskilt förfarande, som bl.a. innefattar att anmälan till medlemskap skall ”understödjas av tvenne andra Gille-bröder” och prövas av Gillets råd.”
”I målet uppkommer till en början frågan om Gillet – med de gällande begränsningarna i fråga om medlemsantagning – uppfyller de krav på öppenhet som uppställs i punkten 9 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen. Därvid krävs att föreningen inte vägrar någon inträde som medlem, såvida inte särskilda skäl är därtill med hänsyn till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller föreningens syfte eller annan orsak.”
”Den av Gillet vid medlemsantagning normalt tillämpade begränsningen till personer som är födda i Stockholm kan motiveras av föreningens karaktär. Denna begränsning får därför anses vara föranledd av sådana särskilda skäl som avses i bestämmelserna i anvisningspunkten 9. Den utgör därför inte heller hinder för skattefrihet.
Begränsningen till enbart män kan emellertid inte bedömas ha sådant naturligt samband med föreningens målsättning och verksamhet, som bestämmelserna får anses förutsätta för skattefrihet. Föreningen är därför – som kammarrätten funnit – obegränsat skattskyldig.” (Dom 890629, målnr 1408-1988)
En nyttjanderättshavare skall bekosta förbättringsarbeten på en fastighet som har beskattningsnaturen annan fastighet. Ekonomisk intressegemenskap föreligger inte mellan fastighetsägaren och nyttjanderättshavaren. Det har ansetts att fastighetsägaren – under förutsättning att han beräknar sin inkomst av fastigheten enligt bokföringsmässiga grunder – inte skall beskattas på grund av förbättringsarbetena förrän nyttjanderätten upphör.
Besvär av hushållningssällskap angående förhandsbesked.
Hallands läns Hushållningssällskap ställde följande frågor till rättsnämnden:
Hallands läns Hushållningssällskap i det följande sällskapet, har inlett förhandlingar med det under bildande varande Rossareds Förvaltnings AB, i det följande arrendatorn, rörande upplåtelse av dels ett markområde om cirka 52 har åker och betesmark av fastigheten Rossared 5:1 i Kungsbacka kommun, dels den på fastigheten belägna slottsbyggnaden, dels del av ekonomibyggnaden ”Vita Hästen” och dels slutligen ekonomibyggnaden ”Suggstall”. Avtalsvillkoren ävensom områdets och byggnadernas tilltänkta användning framgår av bifogad kopia av avtalet.
Den tilltänkta verksamheten kommer att kräva omfattande såväl markarbeten som byggnadsarbeten. Som framgår av avtalsförslaget skall dessa arbeten utföras av arrendatorn.
”1.
Om arrendatorn utför ny-, till- eller ombyggnadsarbeten samt markarbeten under år, då de upplåtna objekten fortfarande har beskattningsnaturen jordbruksfastighet, skall i så fall värdet av arrendatorns investeringar i form av byggnadsinventarier och markinventarier upptagas till beskattning hos sällskapet
omedelbart
det år beskattningsnaturen ändrats till annan fastighet
det år arrendatorns rätt till fastigheten upphört eller
aldrig?
2.
Om arrendatorn utför ny-, till och ombyggnadsarbeten samt markarbeten under år, då de upplåtna objekten fortfarande har beskattningsnaturen jordbruksfastighet, skall i så fall värdet av sådana investeringar som, om de utförts av jordägaren, skulle ha tillförts avskrivningsunderlagen för byggnader och markanläggningar upptagas till beskattning hos sällskapet
omedelbart
det år beskattningsnaturen ändras till annan fastighet
det år arrendatorns rätt till fastigheten upphört eller
aldrig?
3.
a)–d)
Lika med frågorna 1 a)–d) med den ändrade förutsättningen att arbetena utförs under år, då de upplåtna objekten har beskattningsnaturen annan fastighet.
4.
a)–d)
Lika med frågorna 2 a)–d) med den ändrade förutsättningen att arbetena utförs under år, då de upplåtna objekten har beskattningsnaturen annan fastighet.”
Rättsnämnden:
”Fråga 1
Värdet av investeringarna skall inte tas upp till beskattning hos Hallands läns Hushållningssällskap (sällskapet).
Fråga 2
Värdet av investeringarna skall tas upp till beskattning hos sällskapet som intäkt av jordbruksfastighet för det beskattningsår då Rossareds Förvaltnings AB:s rätt till fastigheten upphör. Intäkten beräknas på grundval av investeringarnas värde vid denna tidpunkt.
Frågorna 3 och 4
I den mån investeringarna medfört en bestående ökning av fastighetens värde, skall ett belopp motsvarande värdeökningen tas upp till beskattning hos sällskapet för det beskattningsår då investeringarna har gjorts.
MOTIVERING
Frågorna 1 och 2
Enligt punt 4 andra stycket av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen gäller följande. Värdet av sådan ny-, till- eller ombyggnad eller annan därmed jämförlig förbättring, som avses i punkt 6 andra stycket av anvisningarna till 22 § den nämnda lagen och som bekostats av arrendator eller annan nyttjanderättshavare, utgör intäkt av jordbruksfastighet för jordägaren för det beskattningsår då nyttjanderättshavarens rätt till fastigheten upphört om förbättringen utförts under tid varunder jordägarn innehaft fastigheten. Intäkten beräknas på grundval av tillgångens värde vid tidpunkten för nyttjanderättens upphörande till den del tillgången bekostats av nyttjanderättshavaren. Beskedet på fråga 1 följer motsatsvis av de nämnda bestämmelserna.
Enligt förutsättningarna för de nu behandlade frågorna ändrar fastigheten under nyttjanderättstiden beskattningsnatur från jordbruksfastighet till annan fastighet efter det att investeringarna har gjorts. Den tidigare förvärvskällan får i ett sådant fall anses leva vidare latent och manifesteras när vid utgången av nyttjanderättstiden fråga uppkommer om att beskatta jordägaren för värdet av investeringarna. Med utgångspunkt i denna bedömning följer beskedet på fråga 2 av de av de inledningsvis nämnda bestämmelserna.
Frågorna 3 och 4
I fråga om skattekonsekvenserna av en investering, som en nyttjanderättshavare har gjort på en fastighet med beskattningsnaturen annan fastighet, saknas särskild lagreglering. Av allmänna beskattningsprinciper följer enligt nämndens uppfattning att fastighetsägaren vid taxeringen för det beskattningsår då investeringen har gjorts skall beskattas för den bestående ökning av fastighetens värde som investeringen kan ha medfört. Beskedet har utformats i enlighet härmed.”
I besvären yrkar sällskapet att regeringsrätten, med ändring av förhandsbeskedet, förklarar att fråga 3 skall besvaras på samma sätt som fråga 1 och fråga 4 på samma sätt som fråga 2.
RR beskattade inte hyresvärden direkt vid annan fastighet och anförde bl.a.:
”Vid bedömningen av den aktuella beskattningsfrågan finns det anledning att skilja mellan de fall där fastighetsägaren och nyttjanderättshavaren har ekonomisk intressegemenskap och de fall där sådan intressegemenskap inte föreligger. Vid intressegemenskap talar flera skäl – inte minst det förhållandet att nyttjanderättshavaren anses ha rätt till omedelbart avdrag för investeringsutgiften och att uppskov med beskattningen av fastighetsägaren av denna anledning skulle kunna leda till missbruk – för att fastighetsägaren skall beskattas för värdet av investeringen redan det beskattningsår då denna gjorts. Praxis erbjuder också flera exempel på att omedelbar beskattning skett i dessa fall. När ekonomisk intressegemenskap saknas – vilket uppgivits vara fallet i förevarande mål – talar däremot starka principiella och praktiska skäl för att låta skattskyldigheten inträda först det är då nyttjanderätten upphör (se särskilt SOU 1959:62 s. 271–274, SOU 1984:70 s. 65–66, Norell, Inkomst av hyresfastighet, 1984, s. 49–51, Melz, Skattenytt 1985 s. 346–348 och Lodin m.fl., Beskattning av inkomst och förmögenhet, 5 uppl, s. 222), d.v.s. för att välja den lösning som lagstiftaren 1972 uttryckligen anvisade för jordbruksfastigheternas del. I praxis synes visserligen omedelbar beskattning ha skett även i vissa fall där intressegemenskap inte förelegat (se t.ex. RÅ 1974 A 1538–1539 och 1991–1992) men det är att märka att denna praxis härrör från den tid då det inte fanns någon lagstadgad rätt att beräkna inkomst av annan fastighet enligt bokföringsmässiga grunder. Skälen för en uppskjuten beskattning förstärks när inkomstberäkningen sker enligt sådana grunder (se Melz, a a s. 347). Det kan inte anses oförenligt med nämnda äldre, till kontantprincipen anpassade praxis att skjuta upp beskattningen när inkomstberäkningen sker enligt bokföringsmässiga grunder.
När fastighetsägaren och nyttjanderättshavaren inte har ekonomisk intressegemenskap och fastighetsägaren tillämpar bokföringsmässiga grunder vid inkomstberäkningen bör därför gälla att det belopp som svarar mot eventuellt bestående värdeökning på grund av nyttjanderättshavarens investeringar tas till beskattning först vid den tidpunkt då nyttjanderätten upphör.
Under förutsättning att sällskapet även efter omtaxeringen av den aktuella fastigheten till annan fastighet beräknar sin inkomst av denna enligt bokföringsmässiga grunder skall följaktligen nyttjanderättshavarens investeringar i byggnads- och markinventarier (fråga 3) respektive byggnader och markanläggningar (fråga 4) inte föranleda beskattning hos sällskapet före den tidpunkt då nyttjanderättshavarens rätt till fastigheten upphör. Regeringsrätten ändrar förhandsbeskedet beträffande frågorna 3 och 4 enligt det anförda.” (Dom 890622, målnr 5483-1988)