Juridiska termer och begrepp kan vara mycket användbara, t.ex. när man vill förklara olika principer eller belysa systematiska frågor. Ofta är dock den bakomvarande indelningen alltför grov för att medge en säker vägledning när det gäller de konkreta rättsverkningarna i olika sammanhang. Indelningen i onerösa och benefika rättshandlingar är ett exempel på detta. Man tvingas många gånger att se på de sakliga sammanhangen mera än på den begreppsmässiga indelningen för att inte komma till orimliga resultat. Tidigare var det rätt vanligt att man först klassificerade en företeelse såsom tillhörande en viss rättsfigur – exempelvis benefika rättshandlingar – för att sedan till företeelsen med automatik koppla de rättsverkningar som man en gång hade bestämt att de skulle följa med rättsfiguren. Detta kallas begreppsjurisprudens, besparar sina utövare mycken tankemöda men representerar en numera i vart fall av jurister övergiven teknik.
Mina försök att föra fram en mer nyanserad bild av vissa benefika förvärv har hittills mött föga förståelse. Olsson tillgriper nu t.o.m. det beprövade knepet att lägga i min mun sådant jag ej sagt för att därpå med liv och lust och – det erkännandet vill jag kosta på mig – med fantasi angripa de uttalanden han lagt i min mun. Den uppmärksamme läsaren har emellertid sett att jag i den omtalade noten 13 betonat att en bodelning ”sakligt sett” kan ha onerös natur. Uttalandet har alltså gjorts helt i linje med min strävan att se bort från den formella indelningen och mer beakta sakfrågorna. Just bodelningsinstitutet rymmer så många olika situationer att det inte går att skära hela institutet över en kam.
Det bör gå att föra en seriös debatt om detta.
Av regeringsrådet Lars Tottie