Revisorsnämnden har funnit att en revisor i ett revisionsuppdrag handlat i strid med god revisorssed genom att betinga sig fast arvode utan reservation för ändrade förutsättningar för revisionen, ta betalt genom aktietips och kräva betalning av konsultfaktura för att fullgöra revisionsuppdraget. (Erinran.)
Bakgrund
En ställföreträdare för ett fåmansägt aktiebolag har till Revisorsnämnden (RN) lämnat en anmälan beträffande godkände revisorn T. Anmälan rör Ts arvodesdebitering för uppdraget som vald revisor i bolaget.
RN har ansett att följande synes ostridigt. Bolaget sysslar med aktiehandel via fondkommissionär. Anmälaren träffade, efter anbudsförfarande, ett avtal med T om att denne skulle vara revisor i bolaget under åren 1994 och 1995. T erbjöd sig att utföra revision m.m. i två år för ett arvode om 4 000 kr per år, inklusive mervärdesskatt, under förutsättning att anmälaren till honom fortlöpande förmedlade de aktietips som bolaget köpte från en fondkommissionär. T utförde revision i bolaget 1994 och fick betalt i enlighet med denna överenskommelse. Under 1995 uppstod oenighet mellan bolaget och T beträffande arvodet.
Enligt anmälaren var T inte nöjd med de aktietips han fick och krävde att få mer betalt. Då bolaget vägrade att gå med på Ts krav, sade denne upp uppdraget med omedelbar verkan. Kort därefter erbjöd sig T fortsätta uppdraget på villkor att bolaget betalade honom 1 200 kr, exklusive mervärdesskatt, och har i oktober 1995 fakturerat bolaget detta belopp. Han har emellertid, trots flera påstötningar, vägrat att specificera vad fakturan avsåg och hotat att avgå med omedelbar verkan vid utebliven betalning. T har därefter krävt betalning av hela arvodet i förskott för att utföra revisionen för år 1995 och också hotat med att lämna in en konkursansökan mot bolaget.
T har bl.a. anfört att fakturan avsåg arvode för två timmars konsultationer i ett skatteärende, något som inte omfattades av revisionsuppdraget. Anmälaren vägrade att godta fakturan och slutade i samband därmed också att förmedla aktietips i enlighet med överenskommelsen. T hotade då att avgå som revisor om inte fakturan betalades. Anledningen till att han därefter krävde förskottsbetalning av hela arvodet var att han utgick från att uppdraget skulle upphöra och att det enligt hans erfarenhet är svårare att få betalt för ett uppdrag efter det att revisorsbyte skett.
RNs bedömning (plenum)
”Det är ostridigt att T genom anbudsförfarandet betingade sig ett fast arvode för revisionen samt att uppdragsgivaren, förutom att betala pengar, skulle förmedla aktietips till T. RN finner det också utrett att T hotade med att avgå som revisor med omedelbar verkan om bolaget inte betalade den ovan omtalade fakturan.
Enligt uttalanden av Kommerskollegium som fram till den 1 juli 1995 ansvarade för tillsynen över revisorer, får ett anbud att utföra revision inte innehålla fasta takpriser utan reservation för att priset kan stiga om förutsättningarna för revisionen ändras. RN konstaterar att Ts anbud inte innehöll någon sådan reservation.
En revisor får inte försätta sig i situationer där hans oberoende gentemot uppdragsgivaren kan komma att ifrågasättas. Att ta emot varor, tjänster eller andra förmåner som ersättning för utfört arbete kan av en utomstående betraktare uppfattas som tecken på något otillbörligt och skapar en situation som allmänt sett kan ge upphov till tvivel om revisorns oberoende ställning. Att ha erhållit aktietips från sin uppdragsgivare som denne i sin tur köpt från en fondkommissionär kan möjligen framstå som en obetydlig förmån. Här har emellertid aktietipsen utgjort en förutsättning för avtalet, vilket tyder på att avtalsparterna tillmätt tipsen ett i vart fall inte obetydligt värde. För att så varit fallet talar även det förhållandet att T efter att anmälaren slutat förmedla aktietipsen i en skrivelse till bolaget angett att han uppfattat detta som ’ett klart kontraktsbrott’. RN anser att Ts handlande att kräva och ta emot aktietips från bolaget inneburit ett principiellt allvarligt avsteg från god revisorssed.
I en skrivelse till bolaget har T uppgett att om inte ’faktura 1995.10.10 betalas senast 1995.12.05 avgår jag omedelbart som revisor’. Denna formulering kan ur bolagets synvinkel knappast ha tolkats annorlunda än att bolaget, om man inte betalade, skulle stå utan revisor inför 1995 års revision, som – såvitt framgår av handlingarna i övrigt – då ännu inte hade påbörjats. RN vill inte utesluta att en revisor i vissa fall har rätt att avsäga sig ett revisionsuppdrag i förtid för att undvika arvodesförluster. T har emellertid i nära anslutning till räkenskapsårets utgång hotat med att inte slutföra sitt uppdrag som ett påtryckningsmedel för att få betalt för en tvistig fordran som dessutom, enligt honom själv, avsett rådgivning vid sidan av det ursprungliga uppdraget. Detta kan inte anses acceptabelt. I synnerhet inte som bolaget ostridigt erlagt full betalning för revisionen föregående räkenskapsår. RN finner att T även i nu behandlat avseende brutit mot god revisorssed.
RN finner att T i flera avseenden åsidosatt sina skyldigheter som revisor. De disciplinära påföljder RN förfogar över regleras i 22 § lagen (1995:528) om revisorer. I vissa särskilt uppräknade fall skall godkännandet eller auktorisationen som huvudregel upphävas. En revisor som på annat sätt åsidosätter sina skyldigheter som revisor får meddelas varning eller, om det är tillräckligt, en erinran.
RN ser särskilt allvarligt på att T tagit emot tjänster av bolaget i utbyte mot sina tjänster som revisor. Med beaktande av bolagets mycket blygsamma verksamhet, och att de tjänster T mottagit endast bestått i att bolaget låtit honom ta del av råd som bolaget i sin tur köpt från en fondkommissionär, gör RN dock bedömningen att påföljden i detta fall kan stanna vid en erinran.”
Kommentar
RN har i sin bedömning först konstaterat att revisorn lämnat ett fast takpris utan reservation för att priset kan stiga om förutsättningarna för revisionen ändras. I detta sammanhang har RN hänvisat till uttalanden från Kommerskollegium (KK). Vad KK närmare uttalat i denna fråga är att revisorns prisangivelse måste ske med reservation för att ytterligare arvode för revisionen ska kunna debiteras för det fall oförutsedda omständigheter gör att granskningen måste utökas. KKs mening har varit att revisorn inte ska ställas inför valet att själv bekosta de ytterligare granskningsåtgärder som krävs för att leva upp till god revisionssed eller frestas att inte utföra dem alls. KK har också uttalat att revisorn alltid ska ha tolkningsföreträde vid bestämmandet av vad som ska anses vara god revisionssed.
Enligt KKs tidigare praxis i revisorstillsynen har det ansetts olämpligt att revisorn tar emot betalning med osedvanliga betalningsmedel. I det fallet kunde klienten misstänkas vara på obestånd. RN har i detta fall uttalat att betalning av revisionsarvode i form av varor, tjänster eller andra förmåner kan uppfattas som tecken på något otillbörligt. RN har emellertid inte utvecklat på vilken grund en sådan betalning skulle kunna uppfattas på det sättet. Det har inte framkommit att en eventuell obeståndssituation skulle ha förelegat i detta fall. Av flera skäl, inte minst skattemässiga, är det självfallet viktigt att hela arvodet faktureras och att parterna klargör värdet av de medel med vilka betalning sker.
Vad slutligen gäller revisorns förtida avgång, kan konstateras att det i revisorstillsynen ett otal gånger uttalats att en revisor måste ha skäl för att avgå från ett revisionsuppdrag i förtid. Ju närmare tiden för revisionsberättelsens avgivande avgången sker, desto starkare skäl måste revisorn kunna anföra. Kraven på revisorns skäl har kommit att ställas betydligt högre om balansdagen för det reviderade företaget passerats vid den förtida avgången. I det fall avgången skett före balansdagen och innan den huvudsakliga revisionsinsatsen bort inledas, såsom i det nu aktuella ärendet, har således kraven ställts lägre. Vidare har klientens dröjsmål med betalning av arvoden i praxis godtagits som ett tänkbart skäl för revisorns avgång. Därvid har inte heller ställts krav på att arvodena avsett revision och än mindre att de av revisorn fakturerade beloppen skulle vara otvistiga. I själva verket torde en arvodestvist många gånger vara skälet till att revisorn finner relationen med klienten så störd, att han inte bör kvarstå som vald revisor. Däremot har det tvistiga beloppets storlek tillmätts betydelse. Mot denna bakgrund bör RNs avgörande i denna del uppfattas som en betydande skärpning beträffande tiden för revisorns förtida avgång och de skäl revisorn därvid måste kunna anföra.
Henry Åkerlund