Fäbodkullans kamp mot Skatteverket

Tin Gumuns är fäbodbrukaren som ständigt kämpar för att bevara en utdöende kulturtradition. I en uppmärksammad och långdragen fejd har Skatteverket varit hennes motståndare – och till slut gick Tin Gumuns vinnande ur striden.

Under en lektion på mellanstadiet fick Tin Gumuns och hennes klasskamrater i uppgift att skriva en uppsats om hur de såg sig själva som vuxna. Tveklöst målade Tin upp sin dröm: hon ville ha tio kor, en liten gård, en fäbod, två långa flätor och jeans med lappar på knäna.

I dag, drygt 30 år senare, lever hon drömmen – minus lappar på knäna. Och plus en kamp mot myndigheterna som tioåriga Tin knappast hade kunnat föreställa sig.

– Fäbodbruket är en tusenårig tradition och en del av vårt kulturarv, men ofta känns det som att svenska myndigheter gör allt för att döda landsbygden och stoppa bevarandet av traditioner, säger Tin.

Första gången Tin kom till Karl-Tövåsens fäbod utanför Rättvik var 1992, för att göra praktik under sommarlovet i gymnasiet. Efter det återvände hon för att hjälpa den dåvarande ägaren varje sommar, under semestern från sitt ordinarie jobb hos större mjölkbönder. Ända fram till 2006 när hon tog över ansvaret för fäboden tillsammans med maken Roger.

– Den här fäboden är unik eftersom den har varit i oavbruten drift sedan år 1663. Varje sommar sedan dess har man vallat kor, ystat ost och kärnat smör här – precis som vi gör i dag.

Karl-Tövåsen är nu en av få kvarlevande fäbodar i Sverige. Här finns kor, hästar, får, getter, grisar, höns, hundar, katter och kaniner. På hösten vallas djuren hem till familjen Gumuns gård i Västbjörka, sex kilometer fågelvägen från Karl-Tövåsen, och under vintern är Tin en ”vanlig” mjölkbonde och gårdsmejerist. Men sommartid bor familjen på fäboden med de flesta djuren betandes fritt på vallen och i den omgivande skogen.

– Under högsäsong är vi sex–sju personer som arbetar här, både anställda och volontärer. Vi brukar ha uppemot 400 besökare om dagen som kommer hit för att titta på djuren och fäboden, handla våra produkter, dricka kaffe och äta hembakt fikabröd.

Livet på fäboden är i mångt och mycket en resa tillbaka i tiden. Rinnande vatten får man från en källa 200 meter ovanför fäboden. Kaffet kokas på en vedeldad spis, liksom vattnet som behövs för att handdiska de hundratals kopparna varje dag. Karl-Tövåsen har drivits på samma sätt i över 350 år och avsaknaden av el och mobiltäckning har därmed aldrig varit ett problem – förrän det nya kravet på kassaregister kom 2014. Eftersom Karl-Tövåsen har en årlig omsättning omkring 500.000 kronor gäller kravet även dem, men som bekant tillåter lagen att undantag görs.

– Jag ville naturligtvis fortsätta göra rätt för mig och ansökte om undantag från regeln. För mig kändes det självklart att jag skulle få dispens eftersom fäboden ligger mitt ute i skogen, utan el och mobiltäckning. Men om jag hade vetat att det skulle bli en sån här cirkus hade jag kanske struntat i att redovisa allt och sagt till mina anställda att det var svarta löner som gällde framöver.

”Cirkusen” som Tin syftar på är den över två år långa tvisten med Skatteverket som följde. När hon fick avslag på sin första dispensansökan ringde hon upp handläggaren i Göteborg. Hon frågade om han visste vad en fäbod är. ”Nej”, svarade handläggaren. ”Men hur kan du göra en bedömning i mitt fall om du inte vet det?”, frågade Tin. ”Det spelar ingen roll”, blev svaret.

– Jag har förståelse för att alla inte vet vad en fäbod är. Men att tjänstemän på en myndighet inte ens är intresserade av att skaffa sig den kunskapen när de ska göra en bedömning i en sån här fråga – det är för mig obegripligt. Jag har bjudit in dem att besöka fäboden, men de har vägrat.

Tin kontaktade LRF:s jurister som valde att driva frågan och sköta kontakten med Skatteverket. Under de här åren har myndigheten kommit med ett antal förslag på hur Tin skulle kunna lösa problemet. Ett var att hon skulle åka hem till sin gård varje natt och ladda kassaapparaten. Men med Tins hektiska schema finns det inte tid till det, och att lämna fäboden skulle bryta mot djurskyddslagen. En annan av Skatteverkets idéer var att sätta upp solceller på taket – men fäboden är k-märkt och länsstyrelsen sa därför nej. Och så vidare.

Parallellt med detta fick media och svenska folket upp ögonen för Tins situation.

– Stödet har varit enormt, det är så att jag blir tårögd. Människor har verkligen engagerat sig. Jag har fått otaliga kopior på upprörda mejl och brev som har skickats till Skatteverket. Därför kändes det som folkets seger när jag slutligen fick rätt.

Ja, fäbodkullan fick alltså ett positivt besked till slut. I juni i år kom kammarrättens dom: det är oskäligt att begära kassaregister i fäboden.

– När jag fick beskedet skrek jag rakt ut, började gråta av glädje och kutade runt, runt. Det känns skönt att även den lilla människan kan vinna mot stora staten. Samtidigt känns det jobbigt att ha gått igenom allt det här bara för att jag ville vara ärlig från början. Det har krävt enormt mycket av min energi – energi som kunde ha använts till något mycket bättre.

Nu kan Tin andas ut, men bara i två år. Sedan gäller inte undantaget längre. Och hennes kamp för landsbygden och bevarandet av kulturtraditioner fortsätter. Bland annat genom att hon håller föreläsningar runt om i landet och driver bloggen Fäbodkullan.se. Under mathantverks-SM i Umeå i början av oktober medverkade hon i en paneldebatt där Patent- och registreringsverket också deltog.

– PRV har gett bort ordet ”fäbod” till ett stort charkuteriföretag som bland annat säljer produkter gjorda av tyskt kött. I Sverige kan ingen annan sätta ordet fäbod på en produkt. Det är helt sjukt, säger Tin, och fortsätter:

– Svenska myndigheter trycker ner alla verksamheter i samma lilla låda, vilket gynnar de stora jättarna. De borde höja blicken och titta på länder som Norge, Österrike och Schweiz. Där har man tusentals levande fäbodar eftersom man har insett att de är en viktig del av kulturarvet, turismen och en levande landsbygd.

Det som får Tin att orka kämpa är precis det där hon drömde om som barn; att få använda gamla kunskaper och ta hand om djur så bra som möjligt.

– Det är fantastiskt att få bidra till att människor kommer närmare maten och får en relation till den, som många sällan har i dag. Vuxna människor kan få en nästintill religiös upplevelse när de köper en bit ost här och en halvtimme senare får se kossan, vars mjölk osten är gjord på, komma gåendes hem från skogen av fri vilja.

– Jag älskar att se när djuren får utlopp för sitt naturliga beteende, vilket de får här. Då har jag inga problem med att ta mjölk från dem eller slakta dem. Här lever vi i symbios med djur och natur, på något sätt.

Josefin Svenberg