En buffel i svenska skolan

Från NO-lärare via städskrubb till drottning över ett utbildningsimperium. Internationella Engelska Skolans grundare Barbara Bergström förklarar hur man bygger ett företag med empati och envishet.

I arbetsrummet i huset i Boca Raton, Florida, står ett löpband där Barbara Bergström springer fem kilometer varje morgon.

– Catch me if you can! Jag är ändå 68 år gammal, men jag gör alltid mina fem kilometer på under halvtimmen så du ska inte vara så säker på att du kan få fatt i mig, säger hon med ett skratt.

Hon skrattar ofta, Barbara Bergström.

– När jag först kom till Sverige 1968, anmärkte folk ofta på det. Att jag ler mycket. Och det var samma kommentarer när jag bestämde mig för att starta företag 1992 i skolbranschen. Så där glad kan man inte vara och vinna den respekt som krävs för att starta en skola och nå framgång. ”Vad har du att flina åt?”

Dryga tjugo år senare har kritikerna fått svälja förtreten. I dag driver hennes företag Internationella Engelska Skolan (IES) ett 20-tal skolor (varav en i Storbritannien). Och ytterligare tre slår upp portarna i höst. Men uppstarten var ingenting för den arbetsskygge. Allt förarbete gjordes på egen hand. Barbaras son, som är IT-konsult, mixtrade så att datorerna fungerade medan Barbara iklädde sig rollen som städtant.

– Ja, vem skulle annars göra det? Det fanns ju inga pengar till sådant. Till denna dag har företaget inte tagit ett enda lån. Är man skyldig pengar är man ju per definition inte fri.

Och fri var ledordet i början av 90-talet. Den svenska friskolemarknaden hade börjat knoppa och NO-läraren Barbara Bergström hade för egen del länge brottats med sin frustration.

– Ända sedan jag började som lärare 1976, har ingen brytt sig om vad jag faktiskt gjorde i klassrummet. Ingen feedback, inga goda förslag. Och det är väldigt märkligt när lärande är en process som i så mångt och mycket bygger på mänsklig interaktion. Datorer och teknik i all ära, men det finns ingen dator som slår en uppmuntrande klapp på axeln. Jag var trött på att arbeta ensam och ville skapa en skola där lärare fick den support som krävs för att utveckla undervisningen.

Barbara Bergströms metodik och företagande har varit framgånsrikt. 2012 sålde företaget 75 procent av aktieinnehavet till amerikanska riskkapitalbolaget TA Associates. Det året taxerade Barbara Bergström en inkomst på 691 miljoner kronor och slog därmed de ständiga vinnarna i H&M-familjen Persson i inkomstligan.

– Ändå sålde jag inte till den som erbjöd mest pengar, långt därifrån. Jag valde den köpare som hade den bästa planen för att utveckla verksamheten. De här ägarna har lång erfarenhet inom forsknings- och utbildningsområdet och koppling till flera toppuniversitet.

Hon förklarar att hon och hennes man, DN-kolumnisten Hans Bergström, dessutom har behållit 25 procent av aktierna och återinvesterar en del av vinsten i det holdingbolag som äger majoriteten.

Men hur tjänar man egentligen pengar på en skola?

– Genom långsiktighet och kvalitet, lyder Barbara Bergströms svar.

Skolorna inom koncernen har i dagsläget sammantaget drygt 20.000 elever. I Stockholms stad inbringar varje låg- och mellanstadieelev in omkring 7.000 kronor per månad från statens håll i skolpeng, och en högstadieelev cirka 9.000 kronor. Det blir givetvis stora summor om man slår samman det hela, men långt ifrån tillräckligt för att starta en skola – och än mindre göra vinst. Barbara Bergström drar sig till minnes när den första Internationella Engelska Skolan i Enskede skulle starta sin verksamhet.

– Jag betalade inte för en enda pryl i hela skolan. Jag ringde runt till olika företag och frågade om de inte var i färd med att skaffa ny inredning. Och så frågade jag helt enkelt om jag kunde få möblerna i stället för att de skulle kastas.

– Det är lustigt, säger hon med ett skratt, när jag ringde runt och pratade svenska fick jag noll gensvar. Nada. Ingenting. Jag hade – och har fortfarande – en liten accent, men jag hade varit lärare i svensk skola sedan 1976 och min svenska var utmärkt.

Hon provade med en annan strategi.

– När jag ringde igen till samma företag – och pratade engelska i stället – fick jag allt jag ville ha och mer därtill. Jag vet inte om det är någon kollektiv brist på självkänsla eller att man genom att prata engelska någonstans signalerar att det är ”serious business” i svenskars ögon.

Att hälften av undervisningen sker på engelska är ett naturligt led mot framtiden i en globaliserad värld. Men frågar man kritikerna skulle de kunna hävda att Internationella Engelska Skolan innebär ett stort hopp bakåt i tiden. Här ställer eleverna upp på led innan de går in i lektionssalen – och lärarna tilltalas med Mr eller Miss följt av efternamn.

– Eleverna ska inte rusa in som bufflar. Vi ska skapa en lugn miljö där de under 45 minuter ska lära sig saker. Flumskolan tilltalar inte mig. Jag kanske är traditionalist, men jag tror på ordning och reda.

Som exempel lyfter hon fram betygsdebatten: Både föräldrar och elever behöver veta hur barnen ligger till för att man ska ha tillräckligt med tid för att förbättra. När Engelska Skolan ville börja ge betyg från sjätte klass fick den väldigt mycket kritik.

Skolinspektionen hotade till och med att stänga ner oss år 2000. Men i dag är det ju lagstadgat, så vi var nog inne på rätt spår.

Strategin har i alla fall fallit väl ut för Internationella Engelska Skolans del. 70.000 barn och unga står sammantaget i kö runtom i landet och ytterligare tre skolor drar igång till hösten. Man har flera gånger rott hem förstaplatsen i niondeklassarnas nationella allmänbildningstävling Nutidsorienteringen.

– Att stå fast vid sina principer är ett vinnande koncept. Jag är fast övertygad om att vi jobbar för ”the greater good” och jag uppmuntrar mina rektorer att stå på sig. Vissa säger: ”Barbara, du får bara så fina resultat för att du väljer dina elever...” Då blir jag arg. Det är kötid – och endast det – som avgör vem som kommer in på våra skolor. Vi har skolor i socialt utsatta områden och elever med förutsättningar som gjort att de fått kämpa sig blå för att klara sin skolgång, precis som på alla andra skolor.

Orsaken till skolans framgång, menar hon i stället är ett gediget ledarskap.

– Att bli kritiserad, tåla det och dessutom göra något bra av det, kräver gott ledarskap. Som rektor måste du ha den inre glöden och framför allt måste du backa upp dina anställda. Våga säga nej när omvärlden pressar på med tyckande och tänkande. Stå upp för dina åsikter och ideal!

Du delar din tid mellan Sverige och USA, hur pass involverad i verksamheten är du i dag?

– Jag är involverad i allra högsta grad. Jag är arbetande ordförande i styrelsen och äger fortfarande 25 procent av aktierna tillsammans med min man. Jag är själv en ledare som slåss för de mina, jag blir en lejoninna med sina ungar om någon av mina rektorer behöver mitt stöd.

Vad har du för rekryteringsstrategi?

– Att rekrytera duktiga ledare är det svåraste i mitt jobb. Där är jag väldigt bestämd: en god ledare måste brinna för sin sak. Den bedömningen kan man bara göra genom att träffa en person, känna den på pulsen och kunna krypa under skinnet. Jag kan vara envis, bara häromdagen pratade jag med vår vd om psykologiska tester kontra intervjuer i rekryteringsprocessen. Det blev en het diskussion, minst sagt. Nu när jag tänker efter så kanske jag inte är en lejoninna. Det är kanske inte bara är ungarna som rusar på som bufflar. Tänk om jag är en?

– Ha ha ha! En buffel från Buffalo.

Lina Hovling