Härom morgonen beklagade sig en äldre dam i Ring P1 över ordet ”pensionär”. Ordet lät slitet och trist – damen föreslog i stället ”senior” eller – kanske ännu bättre – ”jubilar”! Jag säger bara en sak: lyllo den som får kalla sig pensionär i framtiden. Det kommer bli allt mer sällsynt.
Pensionssystemet har på blott ett sekel hunnit skämma bort oss. När den svenska folkpensionen infördes 1913 var medellivslängden 57 år och pensionsåldern 67 år. Samma pensionsålder gällde 1960 när ATP infördes och medellivslängden hade stigit till 73 år, alltså åtta år efter pension. I dag är medellivslängden för svenskarna 82 år och den faktiska pensionsåldern är 63 år.
Låter det ohållbart? Då ligger Sverige ändå hyggligt till jämfört med övriga Europa. Mycket tack vare pensionsreformen 1995 som innebar att man skiftade från förmånsbaserat system (där man utlovar viss pension till varierad kostnad) till avgiftsbaserat (där avgiften är fast men pensionen beror på hur mycket pengar som finns när pensionen ska betalas ut). Men även tack vare både hyfsad nativitet – vi föder inte försvinnande få barn – och god sysselsättningsgrad – inte så många hemmafruar. I Europa som helhet växer dock försörjningsbördan: i dag går det fyra personer i arbetsför ålder på varje 65-plussare i EU, en siffra som kommer att halveras fram till år 2050 då det bara går två potentiella arbetare på varje pensionär.
Min gissning är att titulering blir det minsta problemet för framtidens pensionärer. För den som ändå satsar på att få ett par år med lugnare tempo dyker Resultat i detta nummer ner i pensionernas grumliga vatten för att klargöra ett och annat. jag vill även puffa för Susanne Liljenbergs och butikskedjan Granits osannolika resa samt vår nya krönikör Louise Scheele Elling. Trevlig läsning!
Lisa Bergman
Chefredaktör