Koloristen

Du lyckades etablera ett svenskt coolt märke i en bransch där det bara var utländskt som gällde. Hur gjorde du det?

– Jag höll ju på med mode och av en slump kom jag över ett parti varuprover med smink. Då var jag trött på jeans och öppnade en liten disk i PK-huset. Det är 32 år sedan! Det har varit en lång och otroligt rolig resa som styrts mycket av slumpen. Däremot är jag fascinerad av färg. Det var jag som var skyldig till att halva Stockholm hade kornblå mascara på 80-talet. Själv är jag mer förtjust i individualitet än att slaviskt följa samma trender som alla andra.

Det finns indikationer på att utseende är en framgångsfaktor i näringslivet. Vad är din erfarenhet?

– Jag tror att det handlar mer om hur man presenterar sig och att man gör det bästa av omständigheterna än om hur man ser ut. Men visst kan man se här i USA att det ger viss status att vara piffad till tänderna.

Hur då?

– Jag märkte att de tittade ner på mig när jag dundrade in med gympadojor när vi öppnade butik i New York – men det ändrades snabbt.

Har du något tips på hur man tänka kring sitt utseende, till exempel om man träffar en affärsbekant för första gången?

– För många år sedan grälade jag på en av mina anställda, som ville bli operasångerska, för att hon alltid kom till butiken med trasiga strumpor och såg slarvig ut. Jag sa åt henne att se till att se fräsch ut annars skulle hon aldrig få några roller. När jag mötte henne fem år senare förklarade hon att hon hade mig att tacka för sina framgångar. Rådet är alltså: Se till att se fräsch ut, tvätta håret och var propert klädd. Det är ett sätt att både visa och inge respekt.

Lisa Bergman