Rekommendation angående god förvaltarsed

1.2.1 1979 års reform

Före 1979 års reform utsågs konkursförvaltare av borgenärerna i en konkurs och såväl en borgenär som dennes ombud kunde utses till förvaltare.6 Endast omyndighetsförklaring, näringsförbudsliknande straff, personlig vandel m.m. utgjorde hinder för att förordnas som konkursförvaltare.7 Genom reformen 1979 begränsades borgenärernas inflytande till en rätt att framföra sina synpunkter på valet av förvaltare till konkursdomaren. En borgenär som inte var nöjd med valet av förvaltare kunde, förutom att överklaga beslutet, även påkalla byte av förvaltare. Konkursförvaltaren gjordes således i hög grad självständig från borgenärerna genom reformen.

Genom reformen infördes även ett krav att en konkursförvaltare ska ”åtnjuta borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget”.8 Enligt dåvarande departementschefen ansågs det följa härav att det i allmänhet var olämpligt att en borgenär eller dennes ombud utsågs till förvaltare i en konkurs, men att så kunde ske i undantagsfall om det endast fanns en borgenär i konkursen eller om samtliga borgenärer godtog den föreslagna förvaltaren.9 Det följer vidare av förarbetarna att den som stod gäldenären nära eller var beroende av honom dvs. den som omfattades av konkurslagens närståendebegrepp10, inte borde utses till förvaltare.11 Detta ansågs så självklart att någon uttrycklig reglering därav inte var nödvändig.

Vidare ansågs det direkt olämpligt att den som varit bokförare deklarationsmedhjälpare eller revisor till gäldenären utsågs till förvaltare.12

Vad gäller gäldenärens tidigare rådgivare ansågs dessa allmänt sett olämpliga som förvaltare, bl.a. med hänsyn till att de eventuellt skulle behöva ta ställning till tidigare affärstransaktioner som de själva deltagit i. Det ansågs dock inte uteslutet att den som före konkursen anlitats av gäldenären för att klara upp dennes insolvenssituation skulle kunna utses till förvaltare.13

Lämpligheten av de personer som tidigare haft ställning som rådgivare till gäldenären fick således bedömas från fall till fall. Av det allmänna lämplighetskravet ansågs även följa att den som var omyndig eller i konkurs inte kunde komma ifråga som förvaltare, varför den tidigare uttryckliga regleringen härom togs bort.

1.2.2 1987 års reform

Genom 1987 års reform av konkurslagen14 skedde en genomgripande ändring och modernisering av konkurslagen i dess helhet. Den nya regleringen innebar inga materiella ändringar vad avser frågor om jäv och reglerna rörande tillsättande och entledigande av förvaltare kom att infogas i lagens sjunde kapitel med vissa mindre ändringar.15 Det kan t.ex. nämnas att det i den nya lagen uttryckligen reglerades att förvaltaren inte bara skulle ha borgenärernas utan även tillsynsmyndighetens förtroende för att vara lämplig. Vidare avskaffades borgenärarenas möjlighet att framför synpunkter på valet av förvaltare innan beslut fattades. Om konkursansökningen gjorts av en borgenär var denna givetvis oförhindrad att föreslå förvaltare. En borgenär kunde även överklaga förvaltarvalet och/eller begära byte av förvaltare.

1.2.3 1987 års lagändring

Genom de ovan beskrivna reformerna har konkursförvaltarens uppgifter blivit mer omfattande och komplexa. Konkursförvaltare är idag t.ex. skyldiga att undersöka möjligheten till återvinning, förekomsten av misstankar om brott mot borgenärerna samt om skäl för näringsförbud kan föreligga. Förvaltaren ska även beakta vad som långsiktigt kan främja sysselsättningen. Konkursförvaltaren har således att beakta andra intressen som inte alltid är helt förenliga med gäldenärens och/eller borgenärernas intressen. Jävsfrågan har därför ökat i betydelse, varför en uttrycklig jävsbestämmelse infördes i konkurslagen år 1989.16 Enligt den nya regeln ska en konkursförvaltare inte stå ”i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen”.17 Jäv ska även anses föreligga om det ”i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för förvaltarens opartiskhet kan rubbas”. Enligt dåvarande departementschefen innebar den nya jävsregeln endast en kodifiering av tillämplig rättspraxis. Några materiella ändringar från tidigare reglering avsågs således inte.

Det infördes även en skyldighet för förvaltare att omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten (”TSM”) om omständigheterna som kan medföra jäv samt en möjlighet att dela förvaltarskapet vid jäv som uppdagas under förvaltningen.18 rapporteringsskyldigheten avseende jäv gäller såväl inför förordnande av en förvaltare som under konkursförvaltningens gång.19

Av förarbetena framgår att avsikten inte är att jävsregeln ska vara absolut, såsom t.ex. för domare, utan att regeln ska fånga förhållanden som innebär en beaktansvärd risk att förtroendet för förvaltarens opartiskhet påverkas.20

Av betydelse är således inte bara det faktum att ett förhållande föreligger, utan även om förhållandets karaktär är sådan att det kan befaras att förvaltaren inte förutsättningslöst kan göra de intressevägningar som lagen föreskriver.21 Ett förhållandes karaktär kan således medföra att jäv inte anses föreligga. Enligt förarbetena innebär dock detta inte att en jävig person kan utses till förvaltare med hänvisning till att jävet är av mindre, eller saknar, betydelse.22 Föreligger jäv dvs. finns det beaktansvärd risk att förtroendet för förvaltarens opartiskhet påverkas, ska den tilltänkte förvaltaren avböja uppdraget. Av förarbetena följer även att förtroendet för förvaltaren inte verkligen måste vara rubbat. Det räcker att det typiskt sett finns en beaktansvärd risk för att så kan vara fallet.23

1.3.1 Förhållandets typ

Vad gäller förhållandets typ bör enligt förarbetena, i förhållande till såväl gäldenären som borgenärer, ledning främst hämtas i konkurslagens regel om närstående.24

Som närstående anses sammanfattningsvis den vara som står gäldenären personligen nära bl.a. genom att vara gift med, syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till eller besvågrad med gäldenären.25 Som närstående till en juridisk person anses sammanfattningsvis den vara som ensamt eller tillsammans med någon honom närstående har en väsentlig gemenskap grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse med den juridiska personen samt den som genom ledande ställning har ett bestämmande inflytande över verksamhet som den juridiska personen bedriver.26

Vad gäller juridiska personer kan således ägarintressen, styrelserepresentation m.m. utgöra grund för jäv avseende såväl gäldenären som borgenärer. Avseende ett närståendeförhållande mellan en gäldenär och den tilltänkte förvaltaren torde detta i sig räcka för att jäv ska anses föreligga, då förhållandet mellan gäldenären och konkursförvaltaren är mer av ett motsatsförhållande. Förhållanden till gäldenären på annan grund, exempelvis uppdragsförhållande, torde kräva en närmare analys av förhållandets karaktär.

Vad gäller förhållandet till en borgenär torde det, med hänsyn till jävskravets kvalificering till förhållanden ”ägnade” att rubba förtroendet för förvaltarens opartiskhet, krävas att en analys även görs av förhållandets karaktär.

Närståendeförhållanden till en borgenär torde dock vara mer graverande än andra typer av förhållanden med en borgenär, då de skapar en direkt intressegemenskap mellan borgenären och förvaltaren. Det kan i samband härmed nämnas att det i förarbetena anses att frågan om förvaltare kan vara styrelseledamot i bank som är borgenär får lösas av praxis med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.27

Andra förhållanden till gäldenären och borgenärer av betydelse kan vara tidigare och pågående uppdragsförhållande, en beroendeställning t.ex. till en borgenär genom skuld, vänskapsband samt personliga motsättningar.

Om förvaltaren står i ett nära personligt förhållande till gäldenären eller borgenär kan det antas att jäv föreligger. En annan situation är att det finns eller har funnits en klientrelation mellan avsedd förvaltare och gäldenären eller borgenär. Som vid all jävsprövning ska det vid sådana förhållanden göras en helhetsbedömning av situationen i det enskilda fallet. Vid en sådan prövning ska till exempel karaktären på klientrelationen, den tid som uppdraget pågått, hur lång tid som gått sedan uppdraget avslutades och om det är en återkommande klientrelation ha betydelse.

Som tidigare nämnts har i förarbetena angivits att den som varit bokförare, deklarationsmedhjälpare eller revisor för gäldenären inte bör utses till förvaltare.28 Även andra rådgivare till gäldenären kan vara olämpliga som förvaltare om det kan råda tvekan om deras objektivitet, exempelvis om de företrätt gäldenären under en lång tid före konkursutbrottet.29

Det faktum att förvaltaren konsulteras av gäldenären avseende dennes insolvenssituation före konkursen utgör dock, som tidigare nämnts, inte grund för jäv enligt praxis.30 På grund av dessa förhållandens varierande betydelse för uppkomsten av en intressegemenskap och risken för opartiskhet torde det krävas att en analys även görs av förhållandets karaktär.

Jävsproblematiken gör sig huvudsakligen gällande i förhållande till gäldenären och borgenärer. Jäv kan dock även uppkomma på grund av förhållande till annan, t.ex. vid intressekonflikt (pga. återvinningskrav, tvister m.m.) mellan konkursboet och någon förvaltaren regelmässigt biträder samt mellan konkursboet och någon som är intresserad av att köpa hela eller delar av konkursbolagets verksamhet. På grund av dessa förhållandens varierande betydelse för uppkomsten av en intressegemenskap och risken för opartiskhet krävs det en analys görs i det enskilda fallet av förhållandets karaktär.

Notera även särskilt att även indirekta förhållanden mellan förvaltaren och gäldenären, en borgenär och/eller annan intressent kan ge upphov till jäv.

Exempelvis kan det faktum att moderbolaget eller ett dotterbolag till gäldenären, en borgenär eller en annan intressent har ett uppdragsförhållande till förvaltaren innebära jäv beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Vidare kan det faktum att en av gäldenärens, en borgenärs eller annan intressents styrelsemedlemmar och/eller ledande befattningshavare har en motsvarande position i ett bolag till vilket förvaltaren har ett förhållande medföra jäv. En ”länk” av förhållanden kan således ge upphov till ett jäv. Ju längre och svagare länken är desto mindre är givetvis risken för att jäv kan anses föreligga.

I samband härmed kan nämnas Svea Hovrätts avgörande i RH 1998:21. Målet rörde frågan om entledigande på grund av jäv av en person som tillförordnats som förvaltare i tre bolag med liknande verksamheter och styrelser. Bolagen sattes i konkurs 1992, 1993 respektive 1997. Det bolag som försattes i konkurs 1997 förvärvade, ca fyra år innan det försattes i konkurs, inkråmet från det bolag som gick i konkurs 1992. Enligt Svea hovrätt utgjorde inte kopplingarna mellan bolagen en risk för att förvaltaren skulle komma att företräda motstridiga intressen och därmed inte stå obunden i förhållande till de olika intressen som kunde uppkomma i de olika konkurserna.

Det bör även nämnas att en tilltänkt förvaltare givetvis ”smittas” av eventuella jävsförhållanden som kan föreligga mellan dennes kollegor och parter med intressen i en konkurs, inklusive gäldenären och borgenärer.

1.3.2 Förhållandets karaktär

Borgenärskollektivet utgörs idag sällan av en homogen grupp med i huvudsak liknande intressen pga. förekomsten av att allt mer komplexa affärsförhållanden med företagsinteckningar, förmånsrätt, separationskrav m.m. Risken för potentiella konfliktsituationer mellan borgenärerna samt mellan gäldenären och/eller borgenär och andra intressenter i en konkurs har således ökat.

Hanteringen av följande förvaltningsfrågor anses bland andra kunna medföra en mer förmånlig behandling av en borgenär om förvaltaren inte är opartisk: Förmånsrätt, kvittning för icke-förmånsberättigad fordran, tvistiga fordringar (särskilt med hänsyn till förvaltarens relativa skön i frågan om tvisten ska drivas vidare), samt återvinning (t.ex. av ställd säkerhet eller kvittning före konkurs).

En borgenärs eller annan intressents roll och intressen i konkursen är således av betydelse för om en konfliktsituation föreligger och om konkursförvaltarens opartiskhet kan ifrågasättas. Förutsättningar såsom storleken av en borgenärs fordran, om fordran är förenad med förmånsrätt och borgenärens utsikter att få utdelning i konkursen är därför av betydelse vid bedömningen om jäv föreligger.31

Enligt förarbetena torde t.ex. en förvaltare inte vara förhindrad att fortsätta sitt förvaltaruppdrag om det under förvaltningen framkommer ett nära förhållande till en borgenär och någon utdelning inte kan förväntas dvs. i avskrivningsfall (borgenären kan i sådana fall inte särbehandlas ifråga om utdelning).32 I utdelningskonkurser utan bevakning, dvs. där bara borgenärer med förmånsrätt får utdelning är enligt förarbetena en relation mellan förvaltaren och en borgenär utan förmånsrätt av mindre betydelse.33 Hänsyn kan dock inte endast tas till möjligheten till utdelning. Som nämnts ovan kan konfliktsituationer även uppkomma pga. exempelvis frågor om återvinning, separationsrätt, kvittning, tvister m.m.

Det har även diskuterats om en advokat bör anses jävig därför att han har samma revisor som gäldenären. Argumentet har varit att konkursförvaltaren bland annat har att granska åtgärder vilka involverar gäldenärens revisor, och att detta förhållande kan ge upphov till jäv. Det är dock mycket tveksamt om ett dylikt förhållande som sådant ger upphov till jäv. Istället måste förhållandets karaktär, dvs. frågan om det föreligger ett nära (personligt/förtroligt) förhållande mellan förvaltaren och revisorn, bedömas. Endast då ett sådant förhållande föreligger torde det kunna anses föreligga en beaktansvärd risk för att förtroendet för förvaltarens opartiskhet påverkas.34

Ett tydligt exempel på den typ av konfliktsituation som kan uppkomma behandlas i högsta domstolens avgörande i NJA 1982. 900. Målet rörde fördelning av upparbetade intäkter av företagstecknad egendom mellan borgenärer med olika förmånsrätt.35 Av domslutet följer att fördelningen bör ske enligt proportioneringsmetod enligt vilken konkursförvaltaren i stor utsträckning använder sig av skönsmässiga uppskattningar och schabloner. Förvaltaren gavs således ett inte obetydligt inflytande över hur intäkterna skulle fördelas vid utdelningen. Domen används flitigt i förarbeten som exempel på situationer med motstridiga intressen mellan borgenärer, vilka ökar betydelsen av att förvaltaren står fri i möjligaste mån från borgenärerna och andra motstridiga intressen.36

Betydelsen av ett uppdragsförhållande till gäldenären belyses väl i Svea hovrätts avgörande i RH 1998:83. En advokat hade biträtt ett aktiebolag som ombud i en tvist. Tvisten avslutades med en förlikning, med resultat att aktiebolaget betalade 200.000 kronor till en tidigare aktieägare och att aktieägarens rätt till viss lös egendom övergick till bolaget. Nästan fyra år efter förlikningen försattes bolaget i konkurs och advokaten utsågs till konkursförvaltare på förslag av konkursbolagets största borgenär.

Svea hovrätt ansåg advokaten jävig med hänsyn huvudsakligen till att: (i) tvistens värde var betydande i förhållande till konkursboets tillgångar och skulder (drygt hälften av tillgångarna respektive nästan en tredjedel av skulderna), (ii) preskriptionsreglerna i konkurslagen avseende vilka åtgärder som kan ligga till grund för brottsmisstanke samt återvinning innebar att advokaten i sin roll som förvaltare var skyldig att granska förhållandena i konkursbolaget under den tid han företrädde detta i den aktuella tvisten37, samt (iii) att det förekommit förhållanden som förvaltaren borde påpeka (otillbörligt uttagande av lön) som rörde de personer som var bolagets ställföreträdare när advokaten företrädde detta. Det faktum att advokaten faktiskt påtalat dessa förhållanden inom ramen för konkursförvaltningen påverkade inte hovrättens inställning. Advokaten entledigades och en ny förvaltare utsågs.

1.3.3 Jäv uppdagade under förvaltningen

Sällan föreligger tillräcklig information för att bedöma risken för jäv i alla hänseenden vid tillsättandet av en förvaltare. Som nämnts tidigare är en förvaltare därför skyldig att omedelbart underrätta TSM om omständigheter som kan medföra jäv. En sådan underrättelse ska inte göras först om ett jäv konstaterats, utan så snart det framkommer omständigheter som får förvaltaren själv att känna tveksamhet om jäv kan föreligga.38

Denna typ av jäv torde sällan röra förhållanden till gäldenären, utan främst förhållanden till borgenärer och/eller tredje man med intressen i konkursen eller gentemot konkursbolaget.

Som nämnts ovan kan det under handläggningen framkomma krav på kvittning, tvist om fordran och frågor om förmånsrätters företräde från olika borgenärer. Därutöver kan ”nya” borgenärer framträda allteftersom konkursen fortskrider.

Vidare kan annan än borgenär framträda som intressent i konkursen t.ex. om det visar sig att konkursbolaget är föremål för en tvist med ett annat bolag, någon gör anspråk på separationsrätt till en tillgång som finns i konkursbolagets besittning, om förvaltaren bedömer att viss åtgärd i konkursbolaget mot tredje man ska återvinnas eller om en tredje man visar intresse av att köpa hela eller delar av konkursbolagets verksamhet. Samma överväganden som diskuterats ovan, gör sig gällande vid bedömningen om det faktiskt är fråga om jäv i dessa fall.

Det viktiga är att komma ihåg att frågan om jäv löpande måste utvärderas under förvaltningens gång, särskilt om en ny intressent/motpart framträder.

Som huvudregel ska en jävig förvaltare entledigas från sitt uppdrag.39 Delat förvaltarskap bör endast komma i fråga i undantagsfall där jävet bara har betydelse för en mindre väl angränsad förvaltningsåtgärd, t.ex. att föra konkursboets talan mot tredje man vid en tvist eller en återvinningstalan, och då är det lämpligt med hänsyn till omständigheterna i övrigt, t.ex. med hänsyn till tillgångar, skulder och kostnader i konkursen.40 Det faller på domstolen att avgränsa förvaltarnas respektive uppdrag i sådant fall.41

Enligt förarbetena kan den omständigheten att en förvaltare inte meddelat TSM och ett uppkommit jäv vara förvaltaren till nackdel vid prövningen av dennes arvode.42 Dessa motivuttalanden ger dock inte längre uttryck för gällande rätt med hänsyn tagen till Högsta domstolens avgörande i mål NJA 2014 s. 788. I rättsfallet hade en konkursförvaltare inte fullgjort skyldigheten enligt 7 kap. 1 § fjärde stycket KL att underrätta TSM om omständigheter som kunde medföra jäv för honom. Enligt HD kunde inte denna underlåtenhet i sig inverka på arvodet. Förvaltaren kan även bli skadeståndsskyldig, t.ex. genom klander av slutredovisningen, om denne tillfogat konkursboet, konkursborgenär eller gäldenären skada vid sin förvaltning.43

1.3.4 Uppdrag som företagsrekonstruktör

Högsta domstolen har under 2014 meddelat två avgöranden som behandlar frågan om jäv när en tilltänkt förvaltare tidigare varit rekonstruktör för gäldenären (NJA 2014 s. 788 och 2014 s. 922).

Den generella slutsatsen av dessa avgöranden är att vid en individuell bedömning utgör i vissa fall ett tidigare rekonstruktionsuppdrag inget hinder för att åta sig en efterföljande konkurs i rekonstruktionsbolaget.

Högsta domstolens slutsatser sammanfattas enligt följande.

Om förvaltaren kan tvingas granska egna överväganden och beslut föreligger typiskt sett risk för rubbad opartiskhet och därmed jäv.

Endast undantagsvis föreligger det jävshinder på grund av att personliga förhållanden utvecklats mellan rekonstruktören och gäldenären.

Vid rekonstruktion med åtgärder av sådan omfattning och sådant slag att det är svårt bedöma om granskning av åtgärder i en efterföljande konkurs kan aktualiseras bör – även om rekonstruktion pågått kort tid – rekonstruktör inte utses till förvaltare.

Men även om rekonstruktionen varit omfattande så kan det förhållandet att lång tid gått sedan den avslutades samt om obeståndet hävts innebära att hinder ändå inte föreligger att utse tidigare rekonstruktör till förvaltare.

Högsta domstolen pekar även på möjligheten att i något fall utse annan förvaltare jämte tidigare rekonstruktör, i syfte att tillvarata rekonstruktörens kunskap och låta den andra förvaltaren granska gjorda åtgärder i rekonstruktionen. Dock påtalas i avgörandena att effektivitetsskäl, till exempel att rekonstruktören skulle ha viktiga kunskaper om gäldenären, inte i sig får påverka bedömningen av om jäv föreligger.

1.3.5 Uppdrag som likvidator

Utgångspunkten är att en likvidator för gäldenärsbolaget inte bör förordnas till förvaltare i en efterföljande konkurs (se NJA 1970 s 193). I jämförelse med uppdraget som rekonstruktören är rollen som likvidator betydligt mer sammanknuten till gäldenären, eftersom likvidatorn är bolagets ställföreträdare.

1.3.6 Koncernförhållanden

Att en förvaltare utses för flera bolag i en koncern är inte i sig något som utlöser en jävsproblematik. För en samlad och ordnad avveckling av konkursen är det tvärtom i många fall mycket lämpligt och rationellt att samma förvaltare hanterar samtliga bolag i koncernen.

I det enskilda fallet kan det emellertid finnas situationer där det är mindre lämpligt att en förvaltare utses för samtliga koncernbolag. Det kan som exempel vara om det finns betydelsefullt motstridiga intressen bland borgenärna i de olika bolagen.

Om det under handläggningen av konkursen upptäcks en jävssituation i koncernen så bör detta i normalfallet kunna lösas genom förordnande av en medförvaltare.

1.3.7 Sammanfattning

Jävsförhållanden för konkursförvaltare kan delas in i olika grupper med hänsyn till antingen typen av förhållande eller den andra personen i förhållandet. I det första faller kan tre typer särskiljas: s.k. närståendeförhållanden, s.k. uppdragsförhållanden och s.k. delikatessförhållanden. Närståendeförhållanden torde vara mer graverade än andra förhållanden, och i vissa fall (exempelvis ifråga om ett förhållande med gäldenären) i sig tillräckliga för att jäv ska anses föreligga, då de skapar en direkt intressegemenskap med den andra personen.

Uppdragsförhållanden skapar oftast ”bara” en indirekt intressegemenskap med den andra personen. Styrkan av den intressegemenskap som skapas kan dessutom variera kraftigt med hänsyn till uppdragets innehåll och längd. Uppdragen kan bl.a. avse en sak som är direkt relevant för konkursbolagets eller avse helt andra frågor, de kan vara tillfälliga eller långvariga, och den tid som förflutit sedan uppdraget avslutades kan skilja sig åt betydligt. Vad gäller den sistnämnda skillnaden kan noteras att Svea hovrätt i ett avgörande från 1998 lagt vikt vid att ett uppdragsförhållande mellan en förvaltare och gäldenär låg inom konkurslagens preskriptionstid för bl.a. återvinning m.m., dvs. förvaltarens arbete för gäldenären kunde komma att klandras i konkursen. I målet lades även vikt vid att uppdraget rörde en fråga av stor (ekonomisk) betydelse för bolaget. Denna typ av förhållanden kräver typiskt sett en mer ingående analys av såväl förhållandets karaktär som den andra personens roll och intressen i konkursen.

Delikatessförhållanden innefattar en stor mängd förhållanden inklusive bl.a. vänskapsband, personliga motsättningar, beroendeställningar, t.ex. på grund av lån m.m. De kommenteras inte närmare i promemorian då de är mycket spridda till sin karaktär och inte utgör kärnan av de förhållanden som jävsregeln är avsedd att omfatta.

Med beaktande av den andre personen i förhållandet kan skillnad göras mellan jävsituationer pga. förhållanden till gäldenären, borgenär och andra intressenter i konkursen (exempelvis en person som kan bli föremål för en återvinningstalan). Det torde oftare vara fråga om att förhållandet i sig ger upphov till jäv vid förhållanden med gäldenären jämfört med förhållanden med en borgenär eller annans intressent. I förhållande till en borgenär är det i första hand förhållandets karaktär, eller med andra ord borgenärens roll och intressen i konkursen, som har betydelse för jävsfrågan. Förhållanden till andra intressenter torde inte vara lika vanliga och ger typiskt sett endast upphov till jävsfrågor avseende särskilda begränsade förvaltningsåtgärder, såsom återvinning. Liksom för borgenärer krävs det regelmässigt en analys i det enskilda fallet av förhållandets karaktär, dvs. intressentens roll och intressen i konkursen, för att frågan om jäv ska kunna avgöras.

Det bör även nämnas att även indirekta förhållanden mellan förvaltaren och gäldenären, en borgenär och/eller annan intressent, t.ex. uppdragsförhållande till en borgenärs eller annan intressents moderbolag, kan ge upphov till jäv.

Vid bedömningen av ett förhållandes karaktär bör hänsyn tas till ”jävspartens” roll och intressen i konkursen (t.ex. gäldenär, borgenär och/eller annan intressent, fordran med förmånsrätt, kvittningsmöjlighet, risk för återvinning, föremål för en tvist) samt förutsättningarna i övrigt i konkursen (t.ex. avskrivningskonkurs, utdelning till fodringar med förmånsrätt, utdelning även till oprioriterade fordringar).

Avgörande för frågan om jäv föreligger är om dessa omständigheter skapar en möjlighet för förvaltaren att behandla ”jävsparten” mer förmånligt jämfört med övriga intressenter konkursen. Finns det en beaktansvärd risk för att så kan vara fallet ligger det nära till hands att anse att jäv sannolikt föreligger.

Det finns begränsad praxis avseende jäv för förvaltare. Av de avgöranden som finns, samt förarbetena, framgår dock tydligt att det faktum att en förvaltare kan komma att granska en sak som han bistått någon i som regel anses utgöra grund för jäv.

Möjligheten att förvaltarens opartiskhet påverkar fördelningen av utdelningsbara medel tycks utgöra den vanligaste grunden för att jäv anses föreligga. En omständighet som inte verkar ha tagits fasta på i de senare fallen är det faktum att konkursförvaltaren endast tar fram ett förslag till utdelning som offentliggörs, med möjlighet till invändningar av intresserade parter, och som ska godkännas av rätten. Det kan tyckas att denna mekanism borde utgöra ett hinder för en förmånlig behandling bl.a. av en borgenärs förmånsrätt eller kvitteringsmöjlighet. Mot detta kan dock anföras att det endast är förvaltaren som har all information. Den information som offentliggörs och godkänns är ofta aggregerad på sådan nivå att det är svårt att bedöma riktigheten i alla underliggande överväganden.

Ifråga om mer begränsade jävssituationer, t.ex. kvittning som ofta först kommer upp under förvaltningens gång, är frågan om det inte är mer ändamålsenligt att en opartisk förvaltning garanteras genom att förvaltaren, enligt 7:10 KL, får TSMs uttalande om åtgärdens lämplighet istället för att förvaltaren entledigas och/eller att en medförvaltare utses.

Frågan om jäv måste löpande utvärderas under förvaltningens gång. Detta gäller särskilt om en ny intressent/motpart framträder. En förvaltare är vid en sådan utvärdering skyldig att omedelbart underrätta TSM så snart det framkommer omständigheter som gör att förvaltaren känner tveksamhet om jäv kan föreligga.

Avslutningsvis bör det uppmärksammas att det alltid ska göras en individuell bedömning av situationen och att vad som typiskt sett utgör jäv därför inte behöver vara det i ett enskilt fall. Jävsbedömningar är i många fall komplicerade, både i förvaltarens relation till gäldenär och borgenär, och kräver därför noggranna överväganden. Dessa rekommendationer är avsedda att utgöra ett stöd vid en sådan individuell jävsbedömning.