IAS 2 är antagen av EU-kommissionen och är ändrad genom följande förordningar:
(EU) 2023/1803 – EU-rättslig konsolidering av tidigare ändringar; ändringen innehåller mindre översättningsändringar men ändrar inte standarden i sak (konsolideringen tar bort referenser till tidigare EU-förordningar)
(EU) 2017/1986 – följdändringar vid antagande av IFRS 16 Leases
(EU) 2016/2067 – följdändringar vid antagande av IFRS 9 Financial Instruments
(EU) 2016/1905 – följdändringar vid antagande av IFRS 15 Revenue from Contracts with Customers
(1255/2012/EU) – följdändringar vid antagande av IFRS 13 Fair Value Measurement
(70/2009/EG) – följdändringar vid antagande av Improvements to IFRSs
(1274/2008/EG) – följdändringar vid antagande av IAS 1
Syfte
1.Syftet med denna standard är att ange hur varulager ska redovisas. En viktig fråga vid redovisning av varulager gäller vilket anskaffningsvärde som ska redovisas som tillgång till dess en motsvarande intäkt redovisas. Standarden ger vägledning om hur anskaffningsvärdet fastställs och hur det senare ska redovisas som kostnad, samt eventuell nedskrivning till nettoförsäljningsvärdet. Den ger även vägledning om de olika beräkningsmetoder som används vid fördelning av kostnader på skilda varuslag.
Tillämpningsområde
2.Standarden är tillämplig för alla varulager, utom
[utgått]
finansiella instrument (se IAS 32 Finansiella instrument: Klassificering och IFRS 9 Finansiella instrument), och
biologiska tillgångar hänförliga till jord- och skogsbruksverksamhet samt jord- och skogsbruksprodukter vid skördetidpunkten (se IAS 41 Jord- och skogsbruk).
3.Denna standard är inte tillämplig vid värdering av varulager tillhörande
producenter av jord- och skogsbruksprodukter, jord- och skogsbruksprodukter efter skörd samt mineraler och mineralprodukter i den mån de värderas till nettoförsäljningsvärde i enlighet med väl etablerad praxis i dessa branscher. När sådana varulager värderas till nettoförsäljningsvärde, redovisas förändringar av det värdet i resultatet för den period förändringen sker,
råvarumäklare som värderar sina varulager till verkligt värde efter avdrag för försäljningskostnader. När sådana varulager värderas till verkligt värde efter avdrag för försäljningskostnader, redovisas förändringar av det verkliga värdet efter avdrag för försäljningskostnader i resultatet för den period förändringen sker.
4.De varulager som nämns i punkt 3 a värderas till nettoförsäljningsvärdet vid vissa tillverkningsskeden. Detta inträffar exempelvis vid skörd av jordbruksgrödor eller utvinning av mineraler och där försäljningen är garanterad via ett terminskontrakt eller en statlig garanti, eller när det finns en aktiv marknad och risken för att försäljning inte ska ske är försumbar. Dessa varulager undantas endast från värderingskraven i denna standard.
5.Som råvarumäklare räknas den som köper eller säljer råvaror för andras eller egen räkning. De varor som nämns i punkt 3 b är huvudsakligen förvärvade i syfte att säljas vidare inom en snar framtid och generera vinst till följd av ändringar i priset eller mäklarens försäljningsmarginal. När dessa varulager värderas till verkligt värde efter avdrag för försäljningskostnader, undantas de endast från värderingskraven i denna standard.
Definitioner
6.I denna standard används följande begrepp med de innebörder som anges nedan:
Varor i lager utgörs av tillgångar
som innehas för försäljning i den ordinarie verksamheten,
som är under tillverkning för sådan försäljning, eller
i form av material eller förnödenheter som ska förbrukas i tillverkningsprocessen eller vid tillhandahållandet av tjänster.
Nettoförsäljningsvärde är det uppskattade försäljningspriset i den ordinarie verksamheten efter avdrag för uppskattade kostnader för färdigställande och uppskattade kostnader som är nödvändiga för att uppnå en försäljning.
Verkligt värde är det pris som vid värderingstidpunkten skulle erhållas vid försäljning av en tillgång eller betalas vid överlåtelse av en skuld genom en ordnad transaktion mellan marknadsaktörer. (Se IFRS 13 Värdering till verkligt värde.)
7.Nettoförsäljningsvärde avser det nettobelopp ett företag räknar med att kunna realisera vid försäljning av varor i lager i den ordinarie verksamheten. Verkligt värde avser det pris som vid värderingstidpunkten skulle erhållas vid försäljning av dessa varor genom en ordnad transaktion mellan marknadsaktörer på huvudmarknaden (eller den mest fördelaktiga marknaden) för dessa varor. Det förra är ett företagsspecifikt värde; det senare är det inte. Nettoförsäljningsvärdet för varor i lager överensstämmer inte nödvändigtvis med det verkliga värdet efter avdrag för försäljningskostnader.
8.Varor i lager innefattar köpta varor som innehas för vidareförsäljning, inklusive exempelvis handelsvaror som köpts av en återförsäljare och innehas för vidareförsäljning samt mark och annan egendom som innehas för försäljning. Vidare innefattar varor i lager färdiga egentillverkade varor, eller produkter i arbete, samt material och förnödenheter som är avsedda att användas i tillverkningsprocessen. Utgifter för att fullgöra ett avtal med en kund som inte ger upphov till varulager (eller tillgångar som omfattas av en annan standards tillämpningsområde) redovisas i enlighet med IFRS 15 Intäkter från avtal med kunder.
Värdering av varulager
9.Varor i lager ska värderas till det lägsta av anskaffningsvärdet och nettoförsäljningsvärdet.
Anskaffningsvärde för varulager
10.Anskaffningsvärdet för varulager ska innefatta alla kostnader för inköp, kostnader för tillverkning samt andra kostnader för att bringa varorna till deras aktuella plats och skick.
Inköpskostnader
11.I inköpskostnaderna för varor i lager inräknas inköpspriset, tullavgifter vid import och andra skatter (utom sådana skatter som företaget senare kan återfå från skattemyndigheterna) samt transportkostnader, hanteringskostnader och andra kostnader som är direkt hänförliga till inköpet av färdiga varor, material och tjänster. Handelsrabatter, prisavdrag och liknande ska dras av när inköpskostnaderna bestäms.
Tillverkningskostnader
12.I tillverkningskostnaderna för varor i lager inräknas kostnader som är direkt hänförliga till tillverkade enheter, såsom direkt lön. Vidare inräknas systematiskt fördelade fasta och rörliga omkostnader som uppstår vid tillverkningen av färdiga varor. Fasta omkostnader som avser tillverkningen utgörs av sådana indirekta tillverkningsomkostnader som är relativt opåverkade av variationer i tillverkningsvolymen, såsom avskrivningar och underhåll av fabriksbyggnader, utrustning och nyttjanderättstillgångar som används i produktionsprocessen, liksom kostnader för fabriksledning och administration. Rörliga omkostnader är sådana indirekta kostnader för tillverkningen som varierar direkt, eller i det närmaste direkt, med tillverkningsvolymen, såsom indirekt material och indirekt lön.
13.Fördelningen av fasta omkostnader för tillverkningen bygger på anläggningarnas normala kapacitet. Med normal kapacitet avses den tillverkningsvolym som förväntas bli uppnådd i genomsnitt under ett antal perioder eller säsonger vid normala förhållanden, varvid hänsyn tas till förlorad kapacitet till följd av planerat underhåll. Faktisk produktionsnivå kan användas om den utgör en god approximation av normal kapacitet. Det totala belopp för fasta omkostnader som fördelas på varje tillverkad enhet blir inte högre till följd av låg produktion eller outnyttjade anläggningar. Ej fördelade omkostnader redovisas som kostnad under den period då de uppstår. I perioder med ovanligt hög tillverkning minskas det belopp av fasta omkostnader som fördelas på varje tillverkad enhet så att varorna i lager inte värderas högre än till anskaffningsvärdet. Rörliga omkostnader för tillverkningen fördelas på varje tillverkad enhet utifrån anläggningarnas faktiska utnyttjande.
14.En tillverkningsprocess kan resultera i att flera produkter tillverkas samtidigt. Detta är exempelvis fallet vid förenad produktion eller när det förekommer en biprodukt vid sidan av huvudprodukten. När kostnaderna för tillverkning av varje enskild vara inte är särskiljbara, fördelas kostnaderna på de olika varorna på ett logiskt och konsekvent sätt. Fördelningen kan exempelvis baseras på det relativa försäljningsvärdet för varje vara, antingen vid det skede i tillverkningsprocessen där produkterna blir särskiljbara, eller när tillverkningen är avslutad. De flesta biprodukter är oväsentliga till sin karaktär. När så är fallet värderas de ofta till nettoförsäljningsvärdet, som dras av när huvudproduktens anskaffningsvärde fastställs. Det innebär att huvudproduktens redovisade värde inte avviker väsentligt från dess anskaffningsvärde.
Andra kostnader
15.Andra kostnader räknas in i anskaffningsvärdet för en vara endast i den mån de uppstår för att bringa varan till dess aktuella plats och skick. Det kan exempelvis vara lämpligt att i anskaffningsvärdet för varor i lager inkludera omkostnader som inte är hänförliga till tillverkningen eller kostnaderna för att utforma varor för enskilda kunder.
16.Följande är exempel på kostnader som inte inräknas i anskaffningsvärdet för varor i lager och som redovisas som kostnad under den period då de uppstår:
onormalt stort råvaruspill, onormalt höga arbetskostnader eller andra tillverkningskostnader,
lagringskostnader, såvida de inte är nödvändiga i tillverkningsprocessen före ett ytterligare tillverkningsskede,
administrativa omkostnader som inte bidrar till att bringa varan till dess aktuella plats och skick, och
försäljningskostnader.
17.I IAS 23 Låneutgifter behandlas de begränsade omständigheter under vilka låneutgifter räknas in i anskaffningsvärdet för varulagret.
18.Ett företag kan förvärva varulager på avbetalning. När uppgörelsen i sak innehåller en finansieringskomponent redovisas denna komponent, exempelvis skillnaden mellan inköpspriset med normala betalningsvillkor och det erlagda beloppet, som en räntekostnad under finansieringsperioden.
19.har upphävts.
Anskaffningsvärde för jord- och skogsbruksprodukter som skördats från biologiska tillgångar
20.Enligt IAS 41 Jord- och skogsbruk ska varulager som består av jord- och skogsbruksprodukter som ett företag har skördat från sina biologiska tillgångar vid första redovisningstillfället värderas till det verkliga värdet efter avdrag för försäljningskostnader vid skördetidpunkten. Detta värde utgör varornas anskaffningsvärde per detta datum, när denna standard börjar tillämpas.
Metoder för att fastställa anskaffningsvärdet
21.Olika schablonmetoder för att fastställa anskaffningsvärdet för varor i lager, såsom standardkostnadsmetoder eller metoder som baseras på försäljningspriset, kan av praktiska skäl användas om de resulterar i en god approximation av anskaffningsvärdet. Standardkostnader beräknas med hänsyn tagen till normalsituationer med avseende på material och förnödenheter, lön, produktivitet och kapacitetsutnyttjande. De granskas regelbundet och revideras när så är nödvändigt, mot bakgrund av aktuella förhållanden.
22.Metoder som baseras på försäljningspriset används ofta inom detaljhandeln för att värdera sådana enheter i varulagret som förekommer i stort antal med hög omsättningshastighet och har liknande marginaler och för vilka det är praktiskt ogenomförbart att använda andra metoder för att fastställa anskaffningsvärdet. Anskaffningsvärdet fastställs genom att ett avdrag görs från försäljningspriset motsvarande en beräknad bruttomarginal. Vid beräkningen av bruttomarginalen beaktas varor vars försäljningspris har sänkts i förhållande till ursprungligt pris. Som bruttomarginaler används ofta genomsnittliga värden för varje avdelning.
Beräkningsmetoder
23.Anskaffningsvärdet för sådana varor som vanligen inte är utbytbara, samt för varor och tjänster som produceras för och hålls åtskilda för särskilda projekt, ska fastställas med utgångspunkt i de specifika kostnader som är hänförliga till respektive produkt.
24.Att fastställa anskaffningsvärdet med utgångspunkt i de specifika kostnaderna innebär att specifika kostnader hänförs till identifierade artiklar i lagret. Detta är den mest lämpliga metoden för artiklar som är åtskilda för särskilda projekt, oavsett om de köpts in eller producerats internt. Ett sådant tillvägagångssätt är emellertid olämpligt när det rör sig om ett stort antal enheter som normalt är inbördes utbytbara, eftersom metoden att välja ut de enheter som kvarligger i lager då skulle kunna användas för att uppnå en förutbestämd effekt på resultatet.
25.Anskaffningsvärdet, för andra varor än dem som omfattas av punkt 23, ska beräknas genom tillämpning av först in, först ut-metoden (FIFU), eller av en metod som bygger på vägda genomsnittskostnader. Ett företag ska använda samma metod för alla varor med likartad beskaffenhet och användning för företaget. För varulager av olika beskaffenhet eller med olika användningsområden kan olika metoder motiveras.
26.Exempelvis kan varor som används i ett rörelsesegment vara till nytta för företaget på ett annat sätt än samma slags varor som används i ett annat rörelsesegment. Emellertid är en skillnad i varornas geografiska läge (eller i respektive läges skatteregler) i sig inte tillräcklig för att motivera användandet av olika beräkningsmetoder.
27.FIFU-metoden utgår från antagandet att varor som köps in eller tillverkas först säljs först och att de enheter som ligger kvar i lagret i slutet av en period därmed är de som köpts in eller tillverkats senast. Metoden som bygger på vägda genomsnittskostnader innebär att anskaffningsvärdet för varje enhet fastställs utifrån ett vägt genomsnitt av anskaffningsvärdena för liknande enheter vid periodens början och av anskaffningsvärdena för liknande enheter som köpts in eller tillverkats under perioden. Genomsnittstalen kan beräknas periodiskt eller vid mottagandet av varje ytterligare leverans, beroende på förhållandena för det enskilda företaget.
Nettoförsäljningsvärde
28.Anskaffningsvärdet för varor i lager kanske inte kan återvinnas om varorna skadats, om de helt eller delvis blivit föråldrade eller om försäljningspriset har sjunkit. Anskaffningsvärdet för varor i lager kan kanske inte heller återvinnas om de uppskattade kostnaderna för färdigställande eller de uppskattade kostnaderna för att sälja enheterna har ökat. En nedskrivning under anskaffningsvärdet till nettoförsäljningsvärdet är i linje med synsättet att tillgångar inte ska tas upp till ett värde som är högre än vad som beräknas inflyta vid försäljningen eller värdet av framtida utnyttjande.
29.Värdet på varor i lager skrivs vanligen ned till nettoförsäljningsvärdet per vara. I vissa fall kan det emellertid vara lämpligt att slå samman likartade eller sammanhängande varor. Detta kan vara fallet när varorna hör till samma produktlinje och används för liknande ändamål eller har liknande slutanvändning, om de tillverkas och säljs i samma geografiska område och om det inte är praktiskt genomförbart att värdera en vara åtskild från en annan inom samma produktlinje. Det är inte korrekt att göra en nedskrivning av varor i lager med utgångspunkt i hur de har klassificerats, exempelvis som färdiga varor eller alla varor i ett visst rörelsesegment.
30.Uppskattningar av nettoförsäljningsvärdet sker med utgångspunkt i de mest tillförlitliga uppgifter som är tillgängliga vid de tidpunkter då uppskattningarna görs, avseende de belopp som förväntas inflyta. Uppskattningarna beaktar variationer i priser eller kostnader som har direkt koppling till händelser som inträffar efter slutet av perioden till den del dessa händelser bekräftar förhållanden som förelåg vid rapportperiodens slut.
31.Uppskattningar av nettoförsäljningsvärdet tar också hänsyn till syftet med lagerhållningen. Exempelvis baseras nettoförsäljningsvärdet för den del av varulagret som utgörs av enheter som lagerhålls för en kontrakterad varuförsäljning eller ett serviceavtal på överenskomna priser. Om de överenskomna försäljningarna avser en mindre kvantitet än den lagerhållna, beräknas nettoförsäljningsvärdet för den överskjutande delen med utgångspunkt i allmänna försäljningspriser. Försäljningskontrakt som avser en större kvantitet varor än den som lagerhålls eller inköpskontrakt kan ge upphov till avsättningar. Sådana avsättningar behandlas i IAS 37 Avsättningar, eventualförpliktelser och eventualtillgångar.
32.Material och andra förnödenheter som innehas för användning i tillverkningen av varor skrivs inte ned under anskaffningsvärdet, om den slutprodukt i vilken de ska ingå förväntas kunna säljas till ett pris som motsvarar eller överstiger anskaffningsvärdet. Om däremot en nedgång i priset på material indikerar att anskaffningsvärdet för slutprodukten överstiger nettoförsäljningsvärdet, skrivs materialet ned till nettoförsäljningsvärdet. I sådana fall kan återanskaffningsvärdet för material vara det bästa tillgängliga måttet på deras nettoförsäljningsvärde.
33.En ny bedömning av nettoförsäljningsvärdet görs i varje efterföljande period. När de förhållanden som tidigare var orsaken till att vissa varor skrevs ned under anskaffningsvärdet inte längre föreligger, eller om det tydligt framgår att nettoförsäljningsvärdet kommer att stiga till följd av förändrade ekonomiska förhållanden, återförs nedskrivningen (det vill säga återföringen begränsas till värdet på den ursprungliga nedskrivningen) så att det nya redovisade värdet är det lägsta av anskaffningsvärdet och det justerade nettoförsäljningsvärdet. Detta inträffar exempelvis när en vara, som redovisas till nettoförsäljningsvärdet på grund av att försäljningspriset har gått ned, fortfarande är osåld i en senare period samtidigt som försäljningspriset har ökat.
Redovisning som kostnad
34.När varor i lager säljs, ska det redovisade värdet för dem redovisas som en kostnad i den period för vilken motsvarande intäkt redovisas. Nedskrivning av varor i lager till nettoförsäljningsvärde och förluster på varor i lager ska redovisas som en kostnad under den period till vilken nedskrivningen eller förlusten hänför sig. En återföring av en nedskrivning av varor i lager till följd av att nettoförsäljningsvärdet ökat ska redovisas som en minskning av det varulagerbelopp som redovisas som en kostnad under den period som återföringen sker.
35.Vissa varor kan komma att omföras till andra tillgångskonton, exempelvis en vara som används som komponent i materiella anläggningstillgångar som uppförs i egen regi. Varor som på detta sätt omförs till en annan tillgång redovisas som kostnader under tillgångens nyttjandeperiod.
Upplysningar
36.De finansiella rapporterna ska innehålla upplysning om
de redovisningsprinciper som tillämpas för värdering av varulagret, inklusive vilken beräkningsmetod eller vilka beräkningsmetoder som används,
varulagrets totala redovisade värde och det redovisade värdet uppdelat på ett för företaget lämpligt sätt,
redovisat värde för den del av varulagret som redovisas till verkligt värde efter avdrag för försäljningskostnader,
det belopp för varor i lager som redovisas som en kostnad under perioden,
beloppet avseende eventuell nedskrivning av varulager, som redovisas som en kostnad under perioden enligt punkt 34,
beloppet avseende återföring av eventuell nedskrivning som redovisas som en minskning av det varulagerbelopp som redovisas som en kostnad under perioden enligt punkt 34,
de omständigheter eller händelser som ledde till återföringen av en nedskrivning av varulager enligt punkt 34, och
redovisat värde för varor som ställs som säkerhet för lån eller andra skulder.
37.Upplysningar avseende redovisade värden för olika kategorier av varor i lager samt omfattningen av förändringar av dessa värden är till nytta för användare av finansiella rapporter. Vanliga indelningar av varor i lager är handelsvaror, nödvändiga produktionsvaror, material, produkter i arbete och färdiga varor.
38.Det belopp för varor i lager som redovisas som kostnad under perioden, och som ofta benämns kostnad för sålda varor, utgörs av de anskaffningsvärden som tidigare inkluderats i värderingen av varor som nu har sålts samt av ofördelade omkostnader för tillverkningen och ovanliga belopp av transaktionskostnader för varulagret. Det kan finnas omständigheter i företaget som motiverar att även andra belopp räknas in, såsom distributionskostnader.
39.Vissa företag använder en uppställningsform för resultatet som medför att andra belopp redovisas än det anskaffningsvärde för varor i lager som redovisas som kostnad under perioden. Med denna uppställningsform redovisar företaget en uppställning av kostnaderna enligt en klassificering som baseras på kostnadernas karaktär. I detta fall redovisar företaget periodens kostnader för råmaterial och förbrukningsmaterial, lönekostnader och andra kostnader tillsammans med periodens nettoförändring av varulagervärdet.
Ikraftträdande
40.Ett företag ska tillämpa denna standard för räkenskapsår som börjar den 1 januari 2005 eller senare. Tidigare tillämpning uppmuntras. Om ett företag tillämpar denna standard för räkenskapsår som börjar före den 1 januari 2005, ska företaget lämna upplysning om detta.
40A–40B.har upphävts.
40C.IFRS 13, som utfärdades i maj 2011, innebar att definitionen av verkligt värde i punkt 6 ändrades och att punkt 7 ändrades. Ett företag ska tillämpa dessa ändringar när det tillämpar IFRS 13.
40D.har upphävts.
40E.IFRS 15 Intäkter från avtal med kunder, som utfärdades i maj 2014, innebar att punkterna 2, 8, 29 och 37 ändrades och att punkt 19 ströks. Ett företag ska tillämpa dessa ändringar när det tillämpar IFRS 15.
40F.IFRS 9, som utfärdades i juli 2014, ändrade punkt 2 och strök punkterna 40A, 40B och 40D. Ett företag ska tillämpa dessa ändringar när det tillämpar IFRS 9.
40G.I IFRS 16 Leasingavtal, utfärdad i januari 2016, ändrades punkt 12. Ett företag ska tillämpa denna ändring när det tillämpar IFRS 16.
Upphävande av andra uttalanden
41.Denna standard ersätter IAS 2 Varulager (omarbetad 1993).
42.Denna standard ersätter SIC 1 Olika metoder för att fastställa ett varulagers anskaffningsvärde.