Till förordning (EU) 2015/848 hör
Kommissionens genomförandeförordningar:
(EU) 2019/917 fastställande av tekniska specifikationer, åtgärder och övriga krav som krävs för systemet för sammankoppling av insolvensregister i enlighet med artikel 25
(EU) 2017/1105 upprättande av de standardformulär som avses i insolvensförfarandeförordningen
Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har antagit denna förordning
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 81,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och
av följande skäl:
Den 12 december 2012 antog kommissionen en rapport om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1346/2000. I rapporten konstaterades att förordningen generellt fungerar väl men att det vore önskvärt att förbättra tillämpningen av vissa bestämmelser för att effektivisera handläggningen av gränsöverskridande insolvensförfaranden. Eftersom den förordningen redan har ändrats flera gånger och ytterligare ändringar ska göras, bör den av tydlighetsskäl omarbetas.
Unionen har som mål att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
För att den inre marknaden ska fungera väl krävs det att gränsöverskridande insolvensförfaranden fungerar effektivt och smidigt. Denna förordning behöver antas för att uppnå detta mål, som faller inom området för rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor i den mening som avses i artikel 81 i fördraget.
Företagens verksamhet har i allt högre grad gränsöverskridande verkningar och regleras därför i allt större utsträckning av unionsrätten. Sådana företags insolvens påverkar även den inre marknadens goda funktion och det behövs en unionsakt som ställer krav på samordning av de åtgärder som ska vidtas beträffande en insolvent gäldenärs tillgångar.
För att den inre marknaden ska fungera väl är det nödvändigt att undvika att parterna motiveras att överföra tillgångar från en medlemsstat till en annan eller att välja jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning till skada för borgenärskollektivet (forum shopping).
Denna förordning bör inbegripa bestämmelser om behörighet att inleda insolvensförfaranden och pröva talan som är en direkt följd av insolvensförfaranden och har ett nära samband med dessa. Denna förordning bör också innehålla bestämmelser om erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden som meddelats i sådana förfaranden samt om vilken lag som ska tillämpas på insolvensförfaranden. Dessutom bör denna förordning fastställa bestämmelser om samordning av insolvensförfaranden som avser samma gäldenär eller flera medlemmar i samma koncern.
Konkurs, ackord och liknande förfaranden är undantagna från tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012. Dessa förfaranden bör omfattas av den här förordningen. Vid tolkningen av denna förordning är det viktigt att i största möjliga utsträckning undvika kryphål mellan de båda instrumenten. Att ett nationellt förfarande inte ingår i förteckningen i bilaga A till den här förordningen bör emellertid inte i sig innebära att det omfattas av förordning (EU) nr 1215/2012.
För att uppnå syftet att förbättra effektivitet och ändamålsenlighet hos insolvensförfaranden med gränsöverskridande verkningar är det nödvändigt och lämpligt att bestämmelserna om behörighet, erkännande och tillämplig lag på detta område blir föremål för en unionsåtgärd som är bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna.
Denna förordning bör tillämpas på insolvensförfaranden som uppfyller villkoren i förordningen, oavsett om gäldenären är en fysisk eller juridisk person, näringsidkare eller privatperson. En uttömmande förteckning över dessa insolvensförfaranden återfinns i bilaga A. Vad gäller de nationella förfaranden som ingår i bilaga A, bör denna förordning vara tillämplig utan att domstolarna i en annan medlemsstat behöver undersöka huruvida villkoren i denna förordning är uppfyllda. Nationella insolvensförfaranden som inte förtecknas i bilaga A bör inte omfattas av denna förordning.
Tillämpningsområdet för denna förordning bör utvidgas till att även omfatta förfaranden som stärker förutsättningarna för att rädda ekonomiskt bärkraftiga företag som befinner sig i svårigheter och ge entreprenörer en andra chans. Tillämpningsområdet bör särskilt omfatta förfaranden som gör det möjligt att rekonstruera en gäldenär i ett skede där det endast föreligger en risk för insolvens eller som innebär att gäldenären helt eller delvis behåller kontrollen över sina tillgångar och sin verksamhet. Det bör även omfatta förfaranden för skuldnedsättning eller skuldsanering för konsumenter och egenföretagare, till exempel genom nedsättning av det belopp som gäldenären ska betala eller förlängning av den betalningstid som gäldenären beviljats. Eftersom dessa förfaranden inte nödvändigtvis behöver leda till att en förvaltare utses, bör de omfattas av denna förordning, om de äger rum under en domstols kontroll eller övervakning. I detta sammanhang bör termen kontroll inbegripa situationer där domstolen endast ingriper efter överklagande av en borgenär eller andra berörda parter.
Denna förordning bör även tillämpas på förfaranden som beviljar ett tillfälligt uppskjutande av verkställighetsåtgärder på begäran av enskilda borgenärer, om sådana åtgärder kunde påverka förhandlingarna negativt och hindra utsikterna till en omstrukturering av gäldenärens verksamhet. Sådana förfaranden bör inte vara till skada för borgenärskollektivet och bör föregå andra förfaranden som omfattas av denna förordning, om ingen överenskommelse kan nås om en rekonstruktionsplan.
Denna förordning bör tillämpas på förfaranden vilkas inledande ska offentliggöras i syfte att möjliggöra för borgenärer att få kännedom om förfarandet och anmäla sina fordringar och på så sätt säkerställa förfarandenas kollektiva art, och i syfte att ge borgenärerna en möjlighet att bestrida behörigheten hos den domstol som har inlett förfarandet.
Följaktligen bör insolvensförfaranden som är konfidentiella uteslutas från tillämpningsområdet för denna förordning. Även om dessa förfaranden kan vara viktiga i vissa medlemsstater, innebär deras konfidentiella art att det är omöjligt för en borgenär eller en domstol i en annan medlemsstat att veta att sådana förfaranden inletts, vilket gör det svårt att föreskriva att deras verkningar ska erkännas i hela unionen.
De kollektiva förfaranden som omfattas av denna förordning bör omfatta alla eller en betydande del av de borgenärer till vilka alla eller en avsevärd del av en gäldenärs skulder hänför sig, förutsatt att fordringar från de borgenärer som inte omfattas av sådana förfaranden inte berörs. Även förfaranden som endast rör gäldenärens finansiella borgenärer bör ingå. Förfaranden som inte omfattar gäldenärens samtliga borgenärer bör vara förfaranden i syfte att rädda gäldenären. Förfaranden som leder till att en gäldenärs verksamhet definitivt upphör eller dennes tillgångar realiseras bör inbegripa gäldenärens samtliga borgenärer. Dessutom bör det faktum att vissa insolvensförfaranden för fysiska personer undantar specifika fordringskategorier, såsom fordringar avseende underhåll, från möjligheten till skuldavveckling inte innebära att dessa förfaranden inte är kollektiva.
Denna förordning bör även tillämpas på förfaranden vilka enligt vissa medlemsstaters lagstiftning inleds och genomförs under en viss tidsperiod på interimistisk eller provisorisk grund, innan en domstol meddelar ett rättsligt avgörande där det bekräftas att förfarandena fortsätter på icke-interimistisk grund. Fastän dessa förfaranden betecknas som interimistiska bör de uppfylla alla övriga krav i denna förordning.
Denna förordning bör tillämpas på förfaranden som grundas på lagstiftning om insolvens. Förfaranden som grundas på allmän bolagsrätt som inte har utformats uteslutande för insolvenssituationer bör inte anses vara grundade på lagstiftning om insolvens. Skuldsanering bör inte heller omfatta specifika förfaranden i vilka skulder som innehas av fysiska personer med mycket låg inkomst och mycket begränsade tillgångar avskrivs, förutsatt att denna typ av förfaranden aldrig medför betalning till borgenärer.
Denna förordnings tillämpningsområde bör omfatta förfaranden som föranleds av situationer där gäldenären står inför icke-ekonomiska svårigheter, under förutsättning att dessa svårigheter ger upphov till ett allvarligt och verkligt hot mot gäldenärens nuvarande och framtida möjligheter att betala sina skulder då de förfaller. Tidsramen för att fastställa ett sådant hot kan uppgå till flera månader eller till och med mer, för att beakta de fall där gäldenären står inför icke-ekonomiska svårigheter som hotar verksamhetens fortlevnad och på medellång sikt även gäldenärens likviditet. Detta kan till exempel vara fallet om gäldenären har gått miste om ett kontrakt som är av avgörande betydelse.
Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av bestämmelserna om återvinning av statligt stöd från insolventa bolag, såsom dessa har tolkats i Europeiska unionens domstols rättspraxis.
Insolvensförfaranden som rör försäkringsföretag, kreditinstitut, värdepappersföretag, samt andra företag eller institut som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, och företag för kollektiva investeringar bör vara undantagna från tillämpningsområdet för denna förordning eftersom samtliga omfattas av särskild tillsyn och de nationella tillsynsmyndigheterna har långtgående befogenheter att ingripa.
Insolvensförfaranden innebär inte nödvändigtvis ingripande av ett dömande organ. Termen domstol i denna förordning bör därför i vissa bestämmelser ges en vid betydelse och inbegripa en person eller ett organ med bemyndigande enligt nationell rätt att inleda insolvensförfaranden. För att denna förordning ska vara tillämplig bör förfarandena (som består av åtgärder och formaliteter föreskrivna i lag) inte endast överensstämma med denna förordnings bestämmelser utan också vara officiellt erkända och ha rättsverkan i den medlemsstat där ett insolvensförfarande inleds.
Förvaltare definieras i denna förordning och förtecknas i bilaga B. Förvaltare som utses utan deltagande av ett dömande organ bör enligt nationell rätt på lämpligt sätt underställas tillsyn och vara bemyndigade att agera i insolvensförfaranden. Det nationella regelverket bör tillhandahålla adekvata regler för hantering av eventuella intressekonflikter.
Denna förordning utgår från det förhållandet att ett enda allmängiltigt insolvensförfarande inom hela unionen knappast kan genomföras eftersom det finns så stora skillnader i materiell rätt. Mot bakgrund av detta skulle det ofta leda till svårigheter om rättsordningen i den stat där förfarandet inleds tillämpades undantagslöst. Detta gäller till exempel för de mycket skiftande nationella lagar om säkerhetsrätter som finns i medlemsstaterna. Utformningen av de förmånsrätter som vissa borgenärer åtnjuter vid insolvensförfaranden skiljer sig ibland också fullständigt åt. Vid nästa översyn av denna förordning kommer det att bli nödvändigt att fastställa ytterligare åtgärder för att förbättra förmånsrätterna för anställda på europeisk nivå. Denna förordning bör ta hänsyn till dessa skiftande nationella lagstiftningar på två olika sätt. Det bör å ena sidan anges särskilda bestämmelser om tillämplig lag för vissa typer av rättsliga relationer (t.ex. sakrätter och anställningsavtal). Det föreskrivs å andra sidan att det förutom ett huvudinsolvensförfarande med allmän räckvidd även ska finnas nationella förfaranden som bara omfattar tillgångar i den stat där förfaranden inleds.
Denna förordning gör det möjligt att inleda huvudinsolvensförfaranden i den medlemsstat där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns. Dessa förfaranden har allmän räckvidd och de avser att omfatta gäldenärens samtliga tillgångar. För att skydda intressen av olika slag tillåter denna förordning att sekundära insolvensförfaranden inleds och löper parallellt med huvudinsolvensförfarandet. Ett sekundärt insolvensförfarande får inledas i den medlemsstat där gäldenären har ett driftställe. Verkan av sekundära insolvensförfaranden är begränsade till tillgångar som finns i den staten. Tvingande regler för samordning med huvudinsolvensförfarandena tillgodoser behovet av enhetlighet i unionen.
Om huvudinsolvensförfaranden har inletts med avseende på en juridisk person eller ett företag i en annan medlemsstat än den där den eller det har sitt säte, bör det vara möjligt att inleda sekundära insolvensförfaranden i den medlemsstat där denna eller detta har sitt säte, under förutsättning att gäldenären bedriver ekonomisk verksamhet med personella och materiella resurser i den staten i enlighet med Europeiska unionens domstols rättspraxis.
Denna förordning tillämpas endast på förfaranden för vilka platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen ligger i unionen.
Genom denna förordning fastställs endast internationell behörighet, det vill säga att den medlemsstat utses, vars domstolar får inleda ett insolvensförfarande. Territoriell behörighet inom den medlemsstaten bör fastställas i den berörda medlemsstatens nationella rätt.
Innan ett insolvensförfarande inleds, bör den behöriga domstolen på eget initiativ undersöka om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen eller gäldenärens driftställe faktiskt befinner sig inom dess jurisdiktion.
Vid bedömningen av huruvida platsen för gäldenärens huvudsakliga intressena är fastställbar för tredje man, bör man ta särskild hänsyn till borgenärerna och deras uppfattning om var en gäldenär förvaltar sina intressen. Detta kan, om platsen för de huvudsakliga intressena ändras, innebära att borgenärerna vid lämplig tidpunkt måste informeras om den nya plats där gäldenären bedriver sin verksamhet, till exempel genom att adressförändringen påpekas i affärskorrespondens eller genom att den nya platsen offentliggörs på andra lämpliga sätt.
Denna förordning bör innehålla ett antal garantier för att förhindra att forum shopping används i bedrägligt syfte eller missbrukas.
Det bör därför vara möjligt att bryta presumtionen att sätet, det huvudsakliga verksamhetsstället och hemvisten är platsen för de huvudsakliga intressena och den behöriga domstolen i en medlemsstat bör göra en noggrann bedömning av om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen faktiskt finns i den medlemsstaten. I fråga om företag bör det vara möjligt att bryta denna presumtion om företagets huvudkontor är beläget i en annan medlemsstat än den där det har sitt säte, och när en övergripande bedömning av alla relevanta faktorer på ett sätt som kan fastställas av tredje part visar att centrum för företagets ledning och övervakning samt för tillvaratagande av företagets intressen finns i denna andra medlemsstat. När det gäller en enskild person som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare, bör det till exempel vara möjligt att bryta denna presumtion, om huvuddelen av gäldenärens tillgångar finns utanför den medlemsstat i vilken denne har sin hemvist eller om det kan fastställas att den huvudsakliga anledningen till att denne flyttade var att ansöka om insolvensförfarande inom den nya jurisdiktionen och om en sådan ansökan påtagligt skulle vara till nackdel för de borgenärers intressen vilkas förehavanden med gäldenären ägde rum före förflyttningen.
Likaså i syfte att förhindra att forum shopping används i bedrägligt syfte eller missbrukas bör presumtionen att platsen för de huvudsakliga intressena finns där sätet, den enskilda personens huvudsakliga verksamhetsställe eller hemvist finns inte vara tillämplig, när det gäller bolag, andra juridiska personer eller enskilda personer som bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare, om gäldenären har flyttat sitt säte eller huvudsakliga verksamhetsställe till en annan medlemsstat inom en period av tre månader före ansökan om att inleda ett insolvensförfarande, eller, när det gäller en enskild person som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare, om gäldenären har flyttat sin hemvist till en annan medlemsstat inom en period av sex månader före ansökan om att inleda ett insolvensförfarande.
Om omständigheterna i ärendet ger upphov till tvivel om domstolens behörighet, bör domstolen i alla händelser kräva att gäldenären lämnar ytterligare bevisning till stöd för sina påståenden och, om tillämplig rätt för insolvensförfarandet så tillåter, ge gäldenärens borgenärer möjlighet att lägga fram sina synpunkter beträffande behörighet.
Om den domstol till vilken en ansökan om att inleda ett insolvensförfarande lämnats anser att platsen för de huvudsakliga intressena inte finns på dess territorium, bör den inte inleda något huvudinsolvensförfarande.
Dessutom bör gäldenärens borgenärer ha tillgång till ett effektivt rättsmedel mot beslutet om att inleda ett insolvensförfarande. Följderna av ett överklagande av ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande bör regleras i nationell rätt.
Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium ett insolvensförfarande har inletts bör också vara behöriga att pröva en talan som är en direkt följd av insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta. Sådan talan bör inbegripa talan om återvinning (avoidance actions) riktade mot svarande i andra medlemsstater samt talan som avser skyldigheter som uppkommer under insolvensförfarandet, såsom förskottsbetalning av förfarandekostnaderna. Talan för fullgörelse av skyldigheter enligt ett avtal som gäldenären ingick före inledandet av förfarandet utgör däremot inte en direkt följd av förfarandet. Om en sådan talan hänger samman med en annan talan som grundar sig på allmän civil- och handelsrätt, bör förvaltaren kunna väcka talan i båda fall vid domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist, om förvaltaren anser det mer effektivt. Detta kan till exempel vara fallet om förvaltaren avser att kombinera en talan om ställföreträdaransvar på grundval av insolvenslagstiftning med en talan grundad på bolagslagstiftning eller allmänna skadeståndsregler.
Den domstol som har behörighet att inleda huvudinsolvensförfaranden bör ha rätt att besluta om interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder från den tidpunkt då det begärdes att förfarandet skulle inledas. Säkerhetsåtgärder såväl före som efter det att ett insolvensförfarande har inletts är av vikt för att garantera insolvensförfarandets effektivitet. Enligt denna förordning bör olika möjligheter till sådana åtgärder tillhandahållas. Den domstol som är behörig när det gäller huvudinsolvensförfarandet bör också kunna besluta om interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder för egendom som finns inom andra medlemsstaters territorium. En förvaltare som utses interimistiskt bör dessutom, innan huvudinsolvensförfarandet inleds, i de medlemsstater där gäldenären har ett driftställe, kunna begära att de säkerhetsåtgärder vidtas som är möjliga enligt dessa medlemsstaters rättsordning.
Innan huvudinsolvensförfarandet inleds, bör rätten att begära att ett insolvensförfarande ska inledas i den medlemsstat där gäldenären har ett driftställe vara begränsad till lokala borgenärer och offentliga myndigheter eller till fall där ett huvudinsolvensförfarande inte kan inledas enligt rättsordningen i den medlemsstat där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns. Skälet till denna begränsning är att fall där ett territoriellt insolvensförfarande begärs före ett huvudinsolvensförfarande ska begränsas till vad som är absolut nödvändigt.
Sedan huvudinsolvensförfarandet har inletts begränsar denna förordning inte rätten att begära att ett insolvensförfarande ska inledas i den medlemsstat där gäldenären har ett driftställe. Förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet eller andra personer med bemyndigande enligt nationell rätt i den medlemsstaten får begära att ett sekundärt insolvensförfarande inleds.
Denna förordning bör fastställa bestämmelser om platsen där gäldenärens tillgångar ska anses finnas, vilka bör tillämpas vid fastställande av vilka tillgångar som hör till huvudinsolvensförfarandet eller sekundära insolvensförfaranden, eller till situationer som berör tredje mans sakrättsliga skydd. I denna förordning bör det särskilt föreskrivas att europeiska patent med enhetlig verkan, ett gemenskapsvarumärke eller likartade rättigheter, såsom gemenskapens växtförädlarrätt eller gemenskapsformgivning, endast bör ingå i huvudinsolvensförfaranden.
Sekundära insolvensförfaranden kan tjäna olika syften, förutom skydd av lokala intressen. Det kan uppkomma fall när den egendom som insolvensförfarandet avser är alltför komplex för att förvaltas som en enhet eller när skillnaderna i de berörda rättssystemen är så stora att svårigheter kan uppstå genom att verkningarna av rättsordningen i den stat där förfarandet inleds utsträcks till att omfatta övriga medlemsstater där tillgångarna finns. Av detta skäl får förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet begära att ett sekundärt insolvensförfarande inleds när detta krävs för en effektiv förvaltning av den egendom som insolvensförfarandet avser.
Sekundära insolvensförfaranden kan också hämma en effektiv förvaltning av den egendom som insolvensförfarandet avser. Denna förordning fastställer därför två specifika situationer, där den domstol som har mottagit en ansökan om att inleda ett sekundärt insolvensförfarande bör kunna skjuta upp eller vägra att inleda förfarandet på begäran av förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet.
För det första ger denna förordning förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet möjlighet att göra ett åtagande gentemot lokala borgenärer om att de kommer att behandlas som om ett sekundärt insolvensförfarande hade inletts. Detta åtagande måste uppfylla ett antal villkor som anges i denna förordning, i synnerhet måste det godkännas med kvalificerad majoritet av lokala borgenärer. Om ett sådant åtagande har gjorts, bör den domstol som har mottagit en ansökan om att inleda ett sekundärt insolvensförfarande kunna vägra att inleda ett sekundärt insolvensförfarande om den är förvissad om att åtagandet ger tillräckligt skydd för lokala borgenärers allmänna intressen. Vid sin bedömning av dessa intressen bör domstolen ta hänsyn till att åtagandet har godkänts av en kvalificerad majoritet av de lokala borgenärerna.
För att göra ett åtagande gentemot lokala borgenärer bör de tillgångar och rättigheter som finns i den medlemsstat där gäldenären har ett driftställe utgöra en underkategori till den egendom som insolvensförfarandet avser och förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet bör vid fördelningen av dessa eller av behållningen efter realisering av dessa respektera den förmånsrätt som borgenärer skulle ha haft, om det sekundära insolvensförfarandet hade inletts i den medlemsstaten.
Nationell rätt bör i förekommande fall tillämpas på godkännande av åtagandet. Särskilt om omröstningsreglerna för antagande av en rekonstruktionsplan enligt nationell rätt kräver ett förhandsgodkännande av borgenärernas fordringar, bör dessa fordringar anses vara godkända för omröstning om åtagandet. Om det finns olika förfaranden för antagande av rekonstruktionsplaner enligt nationell rätt, bör medlemsstaterna ange vilket förfarande som ska vara tillämpligt i sammanhanget.
Denna förordning bör för det andra fastställa möjligheten att domstolen tillfälligt skjuter upp prövningen av en ansökan om att inleda ett sekundärt insolvensförfarande, när det i huvudinsolvensförfarandet har beviljats ett tillfälligt uppskjutande av enskilda verkställighetsförfaranden, i syfte att bevara verkan av det uppskjutande som beviljats i huvudinsolvensförfarandena. Domstolen bör kunna bevilja tillfälligt uppskjutande, om den är förvissad om att lämpliga åtgärder har vidtagits för att skydda lokala borgenärers allmänna intressen. I detta fall bör alla borgenärer som kan påverkas av resultatet av förhandlingarna om en rekonstruktionsplan underrättas om förhandlingarna och tillåtas att delta i dem.
För att säkerställa effektivt skydd av lokala intressen bör förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet inte kunna realisera eller omlokalisera tillgångar, på ett oegentligt sätt, i den medlemsstat där ett driftställe är beläget, särskilt om det sker för att motverka möjligheterna att faktiskt kunna tillgodose sådana intressen om ett sekundärt insolvensförfarande inleds därefter.
Denna förordning bör inte hindra att domstolarna i en medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande har inletts beivrar åsidosättande av de skyldigheter som åligger en gäldenärs ställföreträdare, förutsatt att dessa domstolar är behöriga att handlägga sådana tvister enligt nationell rätt.
Huvudinsolvensförfaranden och sekundära insolvensförfaranden kan bidra till en effektiv förvaltning av den egendom som insolvensförfarandena avser eller till en effektiv avyttring av de samlade tillgångarna, om det finns ett välfungerande samarbete mellan de berörda aktörerna i alla parallella förfaranden. Ett välfungerande samarbete innebär att de olika förvaltarna och de berörda domstolarna samarbetar nära, särskilt genom utbyte av tillräcklig information. För att säkerställa huvudinsolvensförfarandenas dominerande roll bör förvaltaren i detta förfarande ges flera möjligheter att ingripa i sekundära insolvensförfaranden som pågår samtidigt. I sekundära insolvensförfaranden bör förvaltaren särskilt kunna föreslå en rekonstruktionsplan eller ackord eller ansöka om att realiseringen av tillgångarna skjuts upp. I sitt samarbete bör förvaltare och domstolar beakta bästa praxis för samarbete i gränsöverskridande insolvensfall i enlighet med de principer och riktlinjer för kommunikation och samarbete som har antagits av europeiska och internationella organisationer som är verksamma på insolvensrättens område, i synnerhet de relevanta riktlinjer som Förenta nationernas kommission för internationell handelsrätt (Uncitral) har tagit fram.
Mot bakgrund av ett sådant samarbete bör förvaltare och domstolar kunna ingå avtal och protokoll i syfte att underlätta gränsöverskridande samarbete vid multipla insolvensförfaranden i olika medlemsstater som avser samma gäldenär eller medlemmar av samma koncern, om detta är förenligt med de bestämmelser som är tillämpliga på respektive förfarande. Sådana avtal och protokoll kan variera med avseende på form, så till vida att de kan vara skriftliga eller muntliga, och räckvidd, så till vida att de kan vara allt från allmänna till specifika, och kan ingås av olika parter. I enkla, allmänna avtal kan behovet av nära samarbete mellan parterna framhållas utan att specifika frågor tas upp, medan mer detaljerade, specifika avtal kan fastställa en ram av principer för multipla insolvensförfaranden och kan godkännas av de berörda domstolarna, om det krävs enligt nationell rätt. De kan återspegla ett avtal mellan parterna om att vidta eller låta bli att vidta vissa steg eller åtgärder.
På motsvarande sätt får domstolar i olika medlemsstater samarbeta genom samordning vid utseende av förvaltare. I detta sammanhang får de utse en enda förvaltare för flera insolvensförfaranden som rör samma gäldenär eller olika medlemmar i en koncern, under förutsättning att detta är förenligt med de bestämmelser som är tillämpliga på respektive förfarande, framför allt med eventuella krav rörande förvaltarens kompetens och licensiering.
Denna förordning bör säkerställa en effektiv förvaltning av insolvensförfaranden som rör olika företag som ingår i en koncern.
När ett insolvensförfarande har inletts för flera företag inom samma koncern, bör det finnas ett välfungerande samarbete mellan de aktörer som medverkar i dessa förfaranden. De olika förvaltarna och de berörda domstolarna bör därför ha en liknande skyldighet att samarbeta och kommunicera med varandra som de som medverkar i huvudinsolvensförfaranden och sekundära insolvensförfaranden rörande samma gäldenär. Samarbete mellan förvaltare bör inte strida mot borgenärernas intressen i respektive förfarande och syftet med detta samarbete bör vara att finna en lösning som främjar synergieffekter i hela koncernen.
Införandet av bestämmelser om insolvensförfaranden i koncerner bör inte begränsa möjligheten för en domstol att inleda insolvensförfaranden för flera företag inom samma koncern i en enda jurisdiktion, om domstolen anser att platsen för dessa företags huvudsakliga intressen finns i en och samma medlemsstat. I sådana fall bör domstolen även om lämpligt kunna utse samma förvaltare i alla de berörda förfarandena, under förutsättning att detta inte är oförenligt med de bestämmelser som är tillämpliga på dem.
I syfte att ytterligare förbättra samordningen av insolvensförfaranden rörande medlemmar av en koncern och för att möjliggöra en samordnad rekonstruktion av koncernen, bör det i denna förordning införas processrättsliga regler för samordning av insolvensförfaranden rörande medlemmar av en koncern. Målet för denna samordning bör vara att säkerställa ändamålsenlighet i samordningen, med bibehållen respekt för varje koncernmedlems status som separat juridisk person.
En förvaltare som har utsetts i ett konkursförfarande som inletts rörande en medlem i en koncern bör ha möjlighet att begära att ett samordningsförfarande för koncerner inleds. Om den lagstiftning som tillämpas på insolvensförfarandet så kräver, bör denna förvaltare emellertid erhålla det tillstånd som krävs innan en sådan begäran görs. Begäran bör innehålla en specificering av de väsentliga inslagen i samordningsförfarandet, framför allt samordningsplanen i stora drag, ett förslag om vem som ska utses till samordnare och en översikt över de uppskattade kostnaderna för samordningsförfarandet.
För att säkerställa frivillighet i samordningsförfarandet för koncerner bör de medverkande förvaltarna ha möjlighet att motsätta sig deltagande i förfarandet inom en angiven tidsperiod. För att de medverkande förvaltarna ska ha möjlighet att fatta ett välgrundat beslut om deltagande i samordningsförfarandet för koncerner bör de i ett tidigt skede få information om de väsentliga inslagen i samordningsförfarandet. En förvaltare som inledningsvis invänder mot deltagande i samordningsförfarandet bör emellertid senare kunna begära att få delta i förfarandet. I så fall bör samordnaren fatta ett beslut om begärans tillåtlighet. Samtliga förvaltare, inbegripet den begärande förvaltaren, bör informeras om samordnarens beslut och bör ha möjlighet att bestrida beslutet inför den domstol som har inlett samordningsförfarandet för koncerner.
Ett samordningsförfarande för koncerner bör alltid syfta till att underlätta en ändamålsenlig förvaltning av insolvensförfarandena för koncernens medlemmar och ha en allmänt positiv verkan för borgenärerna. Det bör genom denna förordning därför säkerställas att den domstol till vilken en begäran om samordningsförfarande för koncerner har inlämnats gör en bedömning av dessa kriterier, innan ett samordningsförfarande för koncerner inleds.
Fördelarna med ett samordningsförfarande för koncerner bör inte omintetgöras av kostnaderna för detta förfarande. Det är därför nödvändigt att säkerställa att kostnaderna för samordningsförfarandet och den andel av dessa kostnader som varje koncernmedlem ska bära är lämpliga, proportionella och rimliga och fastställs i enlighet med nationell rätt i den medlemsstat där samordningsförfarandet för koncerner har inletts. De medverkande förvaltarna bör också ha möjlighet att kontrollera dessa kostnader från ett tidigt skede i förfarandet. Om det krävs enligt nationell rätt kan kontroll av kostnader från ett tidigt skede i förfarandet innebära att en förvaltare ansöker om godkännande från en domstol eller borgenärskommitté.
Om samordnaren anser att fullgörandet av uppgifterna kräver en avsevärd ökning av kostnaderna i förhållande till de ursprungligen uppskattade kostnaderna och i alla händelser om kostnaderna överstiger 10 % av de uppskattade kostnaderna, bör samordnaren bemyndigas att överskrida dessa kostnader av den domstol som har inlett samordningsförfarandet för koncerner. Den domstol som har inlett samordningsförfarandet för koncerner bör, innan den fattar beslut, ge de deltagande förvaltarna möjlighet att yttra sig inför domstolen för att ge dem tillfälle att framföra sina synpunkter om det lämpliga med samordnarens begäran.
För koncernmedlemmar som inte deltar i ett samordningsförfarande för koncerner bör det i denna förordning också fastställas en alternativ mekanism för att kunna uppnå en samordnad rekonstruktion av koncernen. En förvaltare som utses i ett förfarande rörande en koncernmedlem bör ha rätt att ansöka om att varje åtgärd skjuts upp i samband med realiseringen av tillgångar i det förfarande som har inletts med avseende på andra koncernmedlemmar som inte omfattas av samordningsförfarandet för koncerner. Det bör endast vara möjligt att begära ett sådant uppskjutande om en rekonstruktionsplan läggs fram för medlemmarna i den berörda koncernen, om planen gynnar borgenärerna i det förfarande för vilket uppskjutandet begärs och om uppskjutandet är nödvändigt för att se till att planen kan genomföras korrekt.
Denna förordning bör inte hindra medlemsstaterna från att fastställa nationella bestämmelser som kompletterar bestämmelserna om samarbete, kommunikation och samordning av insolvensförfaranden rörande medlemmar av en koncern i denna förordning, under förutsättning att tillämpningsområdet för dessa nationella bestämmelser är begränsat till den nationella jurisdiktionen och att tillämpningen av dem inte inverkar på ändamålsenligheten för de bestämmelser som fastställs i denna förordning.
Bestämmelserna om samarbete, kommunikation och samordning inom ramen för insolvens rörande medlemmar av en koncern i denna förordning bör endast gälla i den mån förfaranden avseende olika medlemmar av samma koncern har inletts i mer än en medlemsstat.
En borgenär som har sin hemvist eller sitt säte inom unionen bör ha rätt att anmäla sina fordringar i vart och ett av de insolvensförfaranden som pågår i unionen, avseende gäldenärens tillgångar. Detta bör även gälla skattemyndigheter och socialförsäkringsorgan. Denna förordning får inte hindra förvaltaren från att anmäla fordringar på vissa borgenärsgruppers vägnar, t.ex. arbetstagare, om detta medges i nationell rätt. För att säkerställa att borgenärerna behandlas lika bör dock utdelningarna samordnas. En borgenär bör få behålla det denne har fått i utdelning i ett insolvensförfarande, men bör endast få delta i utdelningen av de sammanlagda tillgångarna i ett annat förfarande om borgenärer med samma förmånsrättsliga ställning har fått samma andel av sina fordringar.
Det är viktigt att borgenärer som har sin hemvist eller sitt säte i unionen underrättas om att ett insolvensförfarande som rör deras gäldenärs tillgångar har inletts. För att säkerställa en snabb överföring av information till borgenärerna bör Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 inte vara tillämplig, när den här förordningen hänvisar till skyldigheten att informera borgenärer. Användningen av standardformulär, som finns på unionens institutioners alla officiella språk, bör göra det lättare för borgenärer att anmäla fordringar i förfaranden som inletts i en annan medlemsstat. Konsekvenserna av inlämnandet av ofullständigt ifyllda standardformulär bör hanteras enligt nationell rätt.
Enligt denna förordning bör beslut som rör inledande, genomförande och slutförande av ett insolvensförfarande inom förordningens tillämpningsområde erkännas omedelbart, liksom beslut som har direkt samband med detta insolvensförfarande. Det automatiska erkännandet bör således leda till att de verkningar som förfarandet får genom rättsordningen i den medlemsstat där det inleds utsträcks till alla övriga medlemsstater. Erkännandet av de beslut som fattas av medlemsstaternas domstolar bör vila på principen om ömsesidigt förtroende. Därför bör grunderna för icke-erkännande reduceras till ett nödvändigt minimum. Enligt denna princip bör även konflikten lösas om domstolarna i två medlemsstater anser sig behöriga att inleda ett huvudinsolvensförfarande. Beslutet i den domstol som först inleder ett förfarande bör erkännas i de andra medlemsstaterna utan att de ges befogenhet att pröva denna domstols beslut.
I denna förordning bör anges, för de områden som den omfattar, enhetliga lagvalsregler som inom sitt tillämpningsområde, ersätter nationella internationellt privaträttsliga regler. Om inte annat anges bör rättsordningen i den medlemsstat där förfarandet inleds vara tillämplig (lex concursus). Denna lagvalsregel bör gälla både för huvudinsolvensförfaranden och lokala förfaranden. Lex concursus bestämmer samtliga verkningar av insolvensförfarandet; såväl processuella som materiella, för berörda personer och rättsliga förhållanden. Lex concursus anger alla förutsättningar för att inleda, genomföra och slutföra ett insolvensförfarande.
Automatiskt erkännande av ett insolvensförfarande på vilket den inledande medlemsstatens lagstiftning vanligen tillämpas kan hämma tillämpningen av de regler enligt vilka transaktioner genomförs i andra medlemsstater. För att skydda berättigade förväntningar och säkerheten vid transaktioner i andra medlemsstater än den medlemsstat där förfaranden inleds bör det anges ett antal undantag från den allmänna regeln.
Det finns ett särskilt behov av en särreglering när det gäller sakrättsliga frågor eftersom dessa sakrätter är mycket viktiga för kreditgivningen. Grunderna, giltigheten och omfattningen av dessa sakrätter bör därför i allmänhet regleras enligt lex situs rättsordning och bör inte beröras av att ett insolvensförfarande inleds. En sakrättsligt skyddad rättsinnehavare bör därför kunna bibehålla sin rätt att separera egendom som omfattas av skyddet. Om tillgångarna är sakrättsligt skyddade enligt lex situs i en medlemsstat men huvudinsolvensförfarandet genomförs i en annan medlemsstat, kan förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet begära att ett sekundärt insolvensförfarande inleds vid den domstol som är behörig om en sakrätt görs gällande och om gäldenären har ett driftställe där. Om något sekundärt insolvensförfarande inte inleds, bör eventuellt överskott vid försäljning av en tillgång som omfattas av sakrätt tillföras förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet.
Denna förordning fastställer flera bestämmelser om en domstols möjligheter att skjuta upp inledandet av ett förfarande eller ett verkställighetsförfarande. Ett sådant uppskjutande får inte påverka borgenärers eller tredje mans sakrätt.
Om kvittning av fordringar inte är tillåten enligt rättsordningen i den stat där förfaranden inletts bör borgenären likväl ha rätt till kvittning om detta är möjligt enligt tillämplig lag avseende den insolvente gäldenärens fordran. På detta sätt skulle kvittningen få ett slags garantifunktion som grundas på rättsliga bestämmelser på vilka den berörde borgenären kan förlita sig vid den tidpunkt då fordran uppstår.
Det finns ett behov av särskilt skydd även för betalningssystem och finansiella marknader, till exempel vad gäller de avtal om stängning och nettning av positioner som förekommer i dessa system samt avyttring av värdepapper och det skydd som gäller för dessa transaktioner, vilket särskilt regleras genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG. För sådana transaktioner ska därför endast den lagstiftning gälla som är tillämplig på det berörda systemet eller på den berörda marknaden. Denna lagstiftning syftar till att förhindra att de mekanismer för betalning och avveckling av transaktioner, och som föreskrivs i betalnings- eller kvittningssystemen eller på medlemsstaternas reglerade finansiella marknader, ändras om en deltagare blir insolvent. I direktiv 98/26/EG finns särskilda bestämmelser som bör ha företräde framför de allmänna reglerna i denna förordning.
För att skydda arbetstagarna och sysselsättningen bör de verkningar som insolvensförfarandet har för anställningsförhållandena och för parternas rättigheter och skyldigheter regleras genom den rättsordning som är tillämplig på anställningsavtalet i fråga enligt allmänna regler om lagval. I fall där upphörande av anställningsavtal kräver en domstols eller en administrativ myndighets godkännande bör dessutom den medlemsstat där gäldenären har ett driftställe vara fortsatt behörig att bevilja ett sådant godkännande även om inget insolvensförfarande har inletts i den medlemsstaten. Alla andra frågor rörande insolvensrätt, till exempel huruvida arbetstagarnas fordringar ska skyddas genom förmånsrätt och vilken prioritet denna förmånsrätt i förekommande fall ska ha, bör regleras enligt den medlemsstats rättsordning där insolvensförfarandet (huvudinsolvensförfarande eller sekundärt insolvensförfarande) har inletts förutom i de fall där ett åtagande har gjorts för att undvika sekundära insolvensförfaranden i enlighet med denna förordning.
Lagstiftningen i den medlemsstat där en rättegång eller ett skiljeförfarande pågår bör vara tillämplig för att avgöra vilka verkningar ett insolvensförfarande ska ha på en pågående rättegång eller ett pågående skiljeförfarande avseende tillgångar eller rättigheter som ett insolvensförfarande avser. Denna regel bör inte påverka nationella regler för erkännande och verkställighet av skiljedomar.
För att ta hänsyn till särskilda processrättsliga regler i domstolssystemen i vissa medlemsstater bör vissa regler i denna förordning vara flexibla. Hänvisningar i denna förordning till en underrättelse från ett dömande organ i en medlemsstat bör därför inbegripa ett förordnande från detta dömande organ om att underrättelse ska ske, om detta krävs enligt en medlemsstats processrättsliga regler.
Av affärshänsyn bör det väsentliga innehållet i beslutet om att inleda ett insolvensförfarande offentliggöras, på förvaltarens begäran, i en annan medlemsstat än den där den domstol som meddelade det beslutet är belägen. Om det finns ett driftsställe i den berörda medlemsstaten, bör ett sådant offentliggörande vara obligatoriskt. I inget av fallen bör emellertid offentliggörandet vara ett villkor för att det utländska förfarandet ska erkännas.
För att förbättra informationen till berörda borgenärer och domstolar och för att förhindra att parallella insolvensförfaranden inleds, bör medlemsstaterna åläggas att offentliggöra relevant information i gränsöverskridande insolvensfall i ett offentligt elektroniskt register. För att underlätta tillgången till denna information för borgenärer och domstolar som har hemvist eller är belägna i en annan medlemsstat, bör denna förordning innehålla bestämmelser om sammankoppling av sådana insolvensregister via den europeiska e-juridikportalen. Medlemsstaterna bör ha rätt att offentliggöra relevant information i flera register och det bör vara möjligt att sammankoppla mer än ett register per medlemsstat.
I denna förordning bör det fastställas vilken minimimängd information som måste offentliggöras i insolvensregistren. Medlemsstaterna bör inte hindras från att lägga till ytterligare information. När gäldenären är en enskild person bör insolvensregistren endast behöva ange ett registreringsnummer om gäldenären är en person som bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare. Registreringsnumret bör uppfattas som det unika registreringsnummer för gäldenärens egenföretag eller yrkesverksamhet som offentliggjorts i handelsregistret, om ett sådant finns.
Information om vissa aspekter av insolvensförfarandet är väsentligt för borgenärer, så som tidsfrister för att anmäla fordringar eller för att överklaga beslut. Denna förordning bör dock inte ålägga medlemsstaterna att beräkna dessa tidsfrister i varje enskilt fall. Medlemsstaterna bör kunna fullgöra sina skyldigheter genom att lägga till länkar till den europeiska e-juridikportalen, där självförklarande information bör ges om kriterierna för beräkning av sådana tidsfrister.
För att i tillräckligt hög grad skydda uppgifter om enskilda som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare bör medlemsstaterna ha möjlighet att göra tillgång till denna information avhängig av kompletterande sökkriterier, så som gäldenärens personnummer, adress eller födelsedatum eller den behöriga domstolens domkrets, eller att göra tillgång beroende av en ansökan till en behörig myndighet eller ett styrkt legitimt intresse.
Medlemsstaterna bör också ha möjlighet att inte i sina insolvensregister föra in information om enskilda som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare. I så fall bör medlemsstaterna se till att relevant information sänds till var och en av borgenärerna och att anspråk från borgenärer som inte har mottagit sådan information inte berörs av förfarandet.
Det kan finnas fall då vissa av de berörda personerna inte känner till att ett förfarande har inletts och handlar i god tro i strid med de nya omständigheterna. För att skydda sådana personer som infriar en skuld hos gäldenären därför att de inte känner till att ett förfarande har inletts utomlands bör betalningen anses som befriande även om den skulle ha gjorts till den utländske förvaltaren.
För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011.
Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna förordning syftar särskilt till att främja tillämpningen av artiklarna 8, 17 och 47 om skydd av personuppgifter, om rätt till egendom och om rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol.
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 gäller för behandling av personuppgifter inom ramen för denna förordning.
Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71.
Eftersom målet för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, i syfte att inrätta en rättslig ram för en korrekt förvaltning av gränsöverskridande insolvensförfaranden, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
I enlighet med artikel 3 och artikel 4 a 1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.
I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark.
Europeiska datatillsynsmannen har hörts och avgav ett yttrande den 27 mars 2013.
Kapitel I Allmänna bestämmelser
Artikel 1 Tillämpningsområde
1.Denna förordning ska tillämpas på offentliga kollektiva förfaranden, inbegripet interimistiska förfaranden, vilka grundar sig på lagstiftning om insolvens och i vilka, för räddnings-, skuldsanerings-, omstrukturerings- eller likvidationsändamål,
en gäldenär helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och en förvaltare utses,
en gäldenärs tillgångar och verksamhet är föremål för kontroll eller övervakning av en domstol, eller
ett tillfälligt uppskjutande av enskilda verkställighetsförfaranden beviljas av en domstol eller på grund av lag i syfte att möjliggöra förhandling mellan gäldenären och dennes borgenärer, förutsatt att det förfarande där uppskjutande beviljas tillhandahåller lämpliga åtgärder för att skydda borgenärskollektivets intressen och, om ingen överenskommelse nåtts, efterföljs av ett av förfarandena i led a eller b.
Om de förfaranden som avses i denna punkt får inledas i situationer där det endast föreligger en risk för insolvens ska ändamålet med dem vara att undvika insolvens för gäldenären eller upphörande av dennes affärsverksamhet.
De förfaranden som avses i detta stycke förtecknas i bilaga A.
2.Denna förordning ska inte tillämpas på förfaranden som avses i punkt 1 som rör
försäkringsföretag,
kreditinstitut,
värdepappersföretag samt andra företag eller institut, i den utsträckning dessa omfattas av direktiv 2001/24/EG, eller
företag för kollektiva investeringar.
Artikel 2 Definitioner
I denna förordning gäller följande definitioner:
kollektiva förfaranden: förfaranden som inbegriper samtliga eller en betydande del av gäldenärens borgenärer, i det senare fallet under förutsättning att förfarandena inte påverkar fordringar från borgenärer som inte omfattas av dessa förfaranden.
företag för kollektiva investeringar: företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG och alternativa investeringsfonder enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU.
gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar: en gäldenär mot vilken ett insolvensförfarande har inletts som inte nödvändigtvis inbegriper utseende av en förvaltare eller en fullständig överföring av rättigheterna och skyldigheterna att förvalta gäldenärens tillgångar till en förvaltare, och där gäldenären därför åtminstone delvis har kvar kontrollen över sina tillgångar och sin verksamhet.
insolvensförfarande: de förfaranden som förtecknas i bilaga A.
förvaltare: varje person eller institution som, även tillfälligt, har till uppgift att
kontrollera och godkänna fordringar som lämnats in i insolvensförfarandet,
representera borgenärernas gemensamma intresse,
helt eller delvis förvalta tillgångar över vilka gäldenären berövats sin rådighet,
realisera de tillgångar som avses i led iii, eller
övervaka förvaltningen av gäldenärens verksamheter.
De personer och institutioner som avses i första stycket förtecknas i bilaga B.
domstol:
i artiklarna 1.1 b och c, 4.2, 5, 6, 21.3, 24.2 j, 36, 39 och 61–77, en medlemsstats dömande organ,
i alla övriga artiklar, en medlemsstats dömande organ eller andra behöriga organ som har behörighet att inleda ett insolvensförfarande, att bekräfta att ett sådant förfarande har inletts eller att fatta beslut under förfarandet.
beslut om att inleda ett insolvensförfarande:
ett beslut av en domstol att inleda ett insolvensförfarande eller bekräfta att ett sådant förfarande har inletts, och
ett beslut av en domstol att utse en förvaltare.
tidpunkten för inledande av förfarandet: den tidpunkt från vilken beslutet att inleda insolvensförfarandet gäller, oavsett om beslutet är slutligt eller inte.
den medlemsstat där tillgångar finns: avseende
andra registrerade aktier i företag än sådana som avses i led ii, den medlemsstat inom vars territorium det företag som har utfärdat aktierna har sitt säte,
finansiella instrument till vilka äganderätten framgår av uppgifter i ett register eller på ett konto som förs av, eller på uppdrag av, en mellanhand (book entry securities), den medlemsstat där registret eller kontot på vilka uppgifterna finns införda förs,
likvida medel på konton hos ett kreditinstitut, den medlemsstat som framgår av det internationella bankkontonumret (IBAN) för kontot, eller, när det gäller likvida medel på konton hos ett kreditinstitut som saknar IBAN, den medlemsstat där det kreditinstitut som för bankkontot har sitt huvudkontor eller om kontot förs av en filial, agentur eller annan etablering den medlemsstat där filialen, agenturen eller den andra etableringen är belägen,
egendom och rättigheter som har registrerats i ett annat offentligt register än de som avses i led i, den medlemsstat under vars överinseende registret förs,
europeiska patent, den medlemsstat för vilken det europeiska patentet har beviljats,
upphovsrätt och närstående rättigheter, den medlemsstat inom vars territorium innehavaren av sådana rättigheter har sin hemvist eller sitt säte,
annan materiell egendom än den som avses i leden i–iv, den medlemsstat inom vars territorium egendomen finns,
andra fordringar på tredje man än de som avses i led iii, den medlemsstat inom vars territorium tredje man som ska fullgöra prestationen har sina huvudsakliga intressen, i enlighet med artikel 3.1.
driftställe: varje verksamhetsplats där en gäldenär annat än tillfälligt bedriver eller under den tremånadersperiod som föregår begäran om inledande av huvudinsolvensförfarandet har bedrivit ekonomisk verksamhet med personella och materiella resurser.
lokal borgenär: en borgenär vars fordringar på gäldenären uppkommit till följd av eller i samband med verksamheten vid ett driftställe i en annan medlemsstat än den medlemsstat där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns.
utländsk borgenär: en borgenär, inklusive skattemyndighet och socialförsäkringsorgan i medlemsstaterna, som har hemvist eller säte i en annan medlemsstat än inledandestaten.
koncern: ett moderföretag med alla tillhörande dotterföretag.
moderföretag: ett företag som antingen direkt eller indirekt kontrollerar ett eller flera dotterföretag. Ett företag som utarbetar koncernredovisning i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU ska anses vara ett moderföretag.
Artikel 3 Internationell behörighet
1.Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande (nedan kallat huvudinsolvensförfarande). Platsen för de huvudsakliga intressena ska vara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen på ett sätt som kan fastställas av tredje man.
För bolag och andra juridiska personer ska sätet anses vara platsen för de huvudsakliga intressena, om inte annat visas. Den presumtionen gäller endast om sätet inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en tremånadersperiod före ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas.
När det gäller enskilda som bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare ska platsen för de huvudsakliga intressena anses vara den berörda personens huvudsakliga verksamhetsställe, om inte annat visas. Den presumtionen gäller endast om den berörda personens huvudsakliga verksamhetsställe inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en tremånadersperiod före ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas.
För varje annan person ska platsen för de huvudsakliga intressena anses vara dennes hemvist, om inte annat visas. Den presumtionen gäller endast om hemvisten inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en sexmånadersperiod före ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas.
2.När platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns inom en medlemsstats territorium, har domstolarna i en annan medlemsstat behörighet att inleda ett insolvensförfarande endast om gäldenären har ett driftställe i den andra medlemsstaten. Verkningarna av detta förfarande får enbart omfatta gäldenären tillhörig egendom som finns inom den senare medlemsstatens territorium.
3.När ett insolvensförfarande har inletts i enlighet med punkt 1, ska förfaranden som inleds därefter i enlighet med punkt 2 vara sekundära insolvensförfaranden.
4.Ett territoriellt insolvensförfarande enligt punkt 2 får inledas innan ett huvudinsolvensförfarande med tillämpning av punkt 1 inleds endast om
ett insolvensförfarande enligt punkt 1 inte kan inledas enligt de förutsättningar som gäller enligt rättsordningen i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns, eller
begäran att inleda ett territoriellt insolvensförfarande har gjorts av
en borgenär vars fordran uppkommit till följd av eller i samband med verksamheten vid ett driftställe som finns inom territoriet till den medlemsstat där begäran att inleda ett territoriellt förfarande har gjorts, eller
en offentlig myndighet som, enligt lagen i den medlemsstat inom vars territorium driftstället är beläget, har rätt att begära att ett insolvensförfarande inleds.
När ett huvudinsolvensförfarande inleds blir det territoriella insolvensförfarandet ett sekundärt insolvensförfarande.
Artikel 4 Prövning av behörighetsfrågan
1.Den domstol till vilken en ansökan om att inleda ett insolvensförfarande lämnas in ska på eget initiativ pröva om den är behörig enligt artikel 3. Beslutet att inleda insolvensförfarandet ska ange vilka bestämmelser domstolens behörighet grundar sig på och särskilt om behörigheten grundar sig på artikel 3.1 eller 3.2.
2.Utan hinder av punkt 1 får medlemsstaterna, när ett insolvensförfarande inleds i enlighet med nationell rätt utan beslut av domstol, överlåta åt den förvaltare som utsetts i förfarandet att pröva om den medlemsstat som mottagit en ansökan om att inleda insolvensförfarandet är behörig enligt artikel 3. Om så är fallet ska förvaltaren i beslutet om inledande av förfarandet ange grunderna för behörigheten, och särskilt om behörigheten grundar sig på artikel 3.1 eller 3.2.
Artikel 5 Rättslig prövning av beslutet att inleda ett huvudinsolvensförfarande
1.Gäldenären eller en borgenär får väcka talan vid domstol mot ett beslut om att inleda ett huvudinsolvensförfarande på grundval av internationell behörighet.
2.Beslutet att inleda ett huvudinsolvensförfarande kan överklagas av andra parter än de som avses i punkt 1 eller på andra grunder än bristande internationell behörighet, om detta medges i nationell rätt.
Artikel 6 Behörighet att pröva en talan som är en direkt följd av insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta
1.Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts i enlighet med artikel 3 ska vara behöriga att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta, till exempel en talan om återvinning.
2.När en talan som avses i punkt 1 har samband med en talan på privaträttens område mot samma svarande kan förvaltaren väcka talan i båda målen inför domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium svaranden har hemvist eller, om talan väcks mot flera svarande, vid domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium någon av dem har hemvist, förutsatt att dessa domstolar är behöriga enligt förordning (EU) nr 1215/2012.
Första stycket ska vara tillämpligt på en gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar, förutsatt att gäldenären som fortfarande råder över sina tillgångar enligt nationell rätt har rätt att väcka talan som företrädare för den egendom som insolvensförfarandet avser.
3.Vid tillämpningen av punkt 2 ska en talan anses ha samband med en annan talan om de har ett sådant samband att en gemensam handläggning och ett gemensamt avgörande är påkallat för att undvika att oförenliga avgöranden meddelas i separata förfaranden.
Artikel 7 Tillämplig lag
1.Om inte annat föreskrivs i denna förordning ska lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet inleds (nedan kallad inledandestaten) vara tillämplig på insolvensförfarandet och dess verkningar.
2.Lagen i inledandestaten ska bestämma förutsättningarna för att inleda ett förfarande, samt för att genomföra och slutföra det. Den ska särskilt fastställa
mot vilka slags gäldenärer ett insolvensförfarande kan inledas,
vilka tillgångar som ingår i den egendom som insolvensförfarandet avser och hur de tillgångar ska behandlas som förvärvats av gäldenären efter det att insolvensförfarandet har inletts,
gäldenärens rådighet och förvaltarens behörighet,
förutsättningarna för kvittning,
insolvensförfarandets verkningar på gäldenärens gällande avtal,
insolvensförfarandets verkningar på förfaranden som inletts av enskilda borgenärer, med undantag för pågående rättegångar,
de fordringar som ska anmälas gentemot den egendom som insolvensförfarandet avser och hur de fordringar ska behandlas, som uppkommit efter det att insolvensförfarandet har inletts,
regler om hur fordringar ska anmälas, styrkas och godtas,
regler om hur influtna medel ska fördelas, företrädesordningen och vilka rättigheter de borgenärer har, vilka efter det att insolvensförfarandet har inletts delvis tillgodosetts till följd av sakrättsligt skydd eller genom kvittning,
förutsättningarna för och verkningarna av att insolvensförfarandet slutförs, varvid bl.a. avses avslutande genom ett ackord,
borgenärernas ställning efter slutfört insolvensförfarande,
vem som ska stå för kostnaderna för insolvensförfarandet,
regler om vilka återvinningsbestämmelser eller liknande bestämmelser som är tillämpliga.
Artikel 8 Tredje mans sakrättsliga skydd
1.Borgenärs eller tredje mans sakrättsliga skydd beträffande materiell eller immateriell, fast eller lös egendom, både särskilda tillgångar och en samling obestämda tillgångar som en helhet och som ändras vid olika tidpunkter, som tillhör gäldenären och som vid den tidpunkt när ett insolvensförfarande inleds finns i en annan medlemsstat, ska inte påverkas av att ett insolvensförfarande inleds i en annan medlemsstat.
2.De rättigheter som avses i punkt 1 avser särskilt
rätten att förfoga över tillgångar eller att ta ut sin fordran ur dessa eller dessas avkastning, särskilt vid retentionsrätt eller panträtt,
ensamrätt att driva in en fordran, särskilt på grund av pant eller säkerhetsöverlåtelse,
rätten att begära tillgångarna åter från den som utan rättighetsinnehavarens samtycke har dem i sin besittning eller använder dem,
en sakrättsligt skyddad nyttjanderätt till tillgångar.
3.En rättighet som upptagits i ett offentligt register och som har verkan mot tredje man, på grund av vilken ett sådant sakrättsligt skydd som avses i punkt 1 kan erhållas, ska anses ha sakrättsligt skydd.
4.Punkt 1 hindrar inte återvinningstalan enligt artikel 7.2 m.
Artikel 9 Kvittning
1.Att ett insolvensförfarande inleds påverkar inte en borgenärs rätt att kvitta en fordran mot en fordran som en gäldenär har mot honom, om sådan kvittning är tillåten enligt det lands lag som är tillämplig på den insolvente gäldenärens fordran.
2.Punkt 1 hindrar inte återvinningstalan enligt artikel 7.2 m.
Artikel 10 Återtagandeförbehåll
1.En säljares återtaganderätt påverkas inte av att ett insolvensförfarande inleds beträffande köparen, om varan då förfarandet inleds finns i en annan medlemsstat än inledandestaten.
2.Att ett insolvensförfarande inleds beträffande en säljare, efter det att han har levererat en vara, ska inte utgöra grund för att häva köpeavtalet och ska inte hindra köparen från att förvärva varan, om varan då förfarandet inleds finns i en annan medlemsstat än inledandestaten.
3.Punkterna 1 och 2 påverkar inte återvinningstalan enligt artikel 7.2 m.
Artikel 11 Avtal avseende fast egendom
1.Verkan av ett insolvensförfarande på avtal om förvärv av eller nyttjanderätt till fast egendom ska regleras uteslutande av lagen i den medlemsstat inom vars territorium den fasta egendomen är belägen.
2.Den domstol som inledde huvudinsolvensförfarandet ska vara behörig att godkänna uppsägningen eller ändringen av de avtal som avses i denna artikel när
den medlemsstats lagstiftning som är tillämplig på avtalen kräver att ett sådant avtal endast får sägas upp eller ändras efter godkännande av den domstol vid vilken insolvensförfarandet har inletts, och
inget insolvensförfarande har inletts i den medlemsstaten.
Artikel 12 Betalningssystem och finansiella marknader
1.Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 8 ska verkningarna av ett insolvensförfarande på de rättigheter och skyldigheter som åvilar parter i ett betalnings- eller avvecklingssystem eller på en finansiell marknad, uteslutande regleras av den medlemsstats lag, som är tillämplig på systemet eller marknaden.
2.Punkt 1 påverkar inte åtgärder som vidtas i samband med återvinning i enlighet med den lag som är tillämplig på betalningssystemet eller den finansiella marknaden i fråga.
Artikel 13 Anställningsavtal
1.Verkan av ett insolvensförfarande på anställningsavtal och anställningsförhållanden ska uteslutande regleras av den medlemsstats lag som är tillämplig på anställningsavtalet.
2.Domstolarna i den medlemsstat i vilken ett sekundärt insolvensförfarande får inledas ska vara fortsatt behöriga att godkänna uppsägningen eller ändringen av de avtal som avses i denna artikel, även om inget insolvensförfarande har inletts i den medlemsstaten.
Första stycket ska även gälla för en myndighet som enligt nationell rätt är behörig att godkänna uppsägningen eller ändringen av de avtal som avses i denna artikel.
Artikel 14 Verkan på registrerade rättigheter
Verkan av ett insolvensförfarande på en gäldenärs rätt till fast egendom, skepp eller luftfartyg vilka är föremål för offentlig registrering, bestäms av lagen i den medlemsstat under vars överinseende registret förs.
Artikel 15 Europeiska patent med enhetlig verkan och gemenskapsvarumärken
Vid tillämpningen av denna förordning får ett europeiskt patent med enhetlig verkan, ett gemenskapsvarumärke eller motsvarande rättighet som skapats genom unionsrätten, ingå i förfarandet endast om det utgör ett förfarande som avses i artikel 3.1.
Artikel 16 Handlingar som kan återvinnas
Artikel 7.2 m ska inte tillämpas om den som haft vinning av en återvinningsgrundande handling visar att
handlingen omfattas av lagen i en annan medlemsstat än inledandestaten, och
lagen i den medlemsstaten inte tillåter att handlingen angrips på något sätt.
Artikel 17 Skydd för tredje mans förvärv
Giltigheten av en åtgärd varigenom en gäldenär, efter det att ett insolvensförfarande har inletts, mot vederlag disponerar över
fast egendom,
ett skepp eller ett luftfartyg som är föremål för offentlig registrering, eller
värdepapper vars existens kräver registrering i ett register som föreskrivs i lag
ska bestämmas av lagen i den stat inom vars territorium den fasta egendomen är belägen eller under vars överinseende registret förs.
Artikel 18 Verkan av ett insolvensförfarande på pågående rättegångar eller skiljeförfaranden
Verkningar av ett insolvensförfarande på pågående rättegångar eller pågående skiljeförfaranden beträffande egendom eller rättigheter som ingår i den egendom som insolvensförfarandet avser, regleras uteslutande av lagen i den medlemsstat där rättegången pågår eller där skiljedomstolen har sitt säte.
Kapitel II Erkännande av insolvensförfaranden
Artikel 19 Utgångspunkt
1.Beslut om att inleda ett insolvensförfarande fattat av en domstol i en medlemsstat, som har behörighet enligt artikel 3, ska från den tidpunkt det har verkan i inledandestaten erkännas i alla andra medlemsstater.
Den regel som fastställs i första stycket ska också gälla i de fall ett insolvensförfarande med hänsyn till en gäldenärs rättsliga status inte kan inledas mot denna i andra medlemsstater.
2.Erkännande av ett förfarande enligt artikel 3.1 hindrar inte att ett förfarande enligt artikel 3.2 inleds av en domstol i en annan medlemsstat. Det senare förfarandet är i så fall ett sekundärt insolvensförfarande i den mening som avses i kapitel III.
Artikel 20 Verkan av erkännande
1.Ett beslut varigenom ett insolvensförfarande enligt artikel 3.1 inleds, ska utan ytterligare formaliteter ha samma verkningar i alla andra medlemsstater som det har enligt lagen i inledandestaten, om inte annat föreskrivs i denna förordning och så länge inte något förfarande enligt artikel 3.2 har inletts i dessa andra medlemsstater.
2.Verkan av ett beslut varigenom ett förfarande enligt artikel 3.2 inleds, får inte angripas i andra medlemsstater. Begränsningar av borgenärers rättigheter, särskilt i form av betalningsanstånd eller nedsättning av fordringar som en följd av detta förfarande ska ha verkan på egendom som befinner sig inom en annan medlemsstats territorium endast gentemot de borgenärer som har medgett detta.
Artikel 21 Förvaltarens behörighet
1.En förvaltare som har utsetts av en domstol som är behörig enligt artikel 3.1 har samma behörighet inom andra medlemsstaters territorier som denne har enligt lagen i inledandestaten, så länge inget annat insolvensförfarande har inletts eller säkerhetsåtgärder av motsatt innebörd har vidtagits till följd av en begäran om att ett insolvensförfarande ska inledas i denna andra stat. Förvaltaren har under alla förhållanden rätt att överföra gäldenärens egendom från den medlemsstats territorium inom vilket den befinner sig, om inte annat följer av artiklarna 8 och 10.
2.En förvaltare som har utsetts av en domstol som är behörig enligt artikel 3.2, får i en annan medlemsstat, utom rätta eller vid domstol, göra gällande att lös egendom efter det att ett insolvensförfarande har inletts har överförts från inledandestaten till den andra medlemsstaten. Förvaltaren får också vidta åtgärder i borgenärernas intresse avseende återvinning.
3.När förvaltaren utövar sitt uppdrag ska han eller hon efterkomma rättsordningen i den medlemsstat inom vars territorium denne avser att vidta åtgärder, särskilt vad gäller förfarandet för att avyttra tillgångar. Denna behörighet innefattar inte rätten att använda tvångsåtgärder, såvida inte dessa har beslutats av domstol i denna medlemsstat, eller att avgöra tvister.
Artikel 22 Bevis om utseende av förvaltare
En bestyrkt kopia av det ursprungliga beslutet att utse förvaltaren eller annat intyg utfärdat av behörig domstol utgör bevis på att denne utsetts till förvaltare.
En översättning till det officiella språket eller till ett av de officiella språken i den medlemsstat inom vars territorium förvaltaren avser utöva sitt uppdrag får begäras. Ingen legalisering eller liknande formalitet krävs.
Artikel 23 Överlämnande och avräkning
1.En borgenär som, efter det att ett förfarande enligt artikel 3.1 har inletts, på något sätt, särskilt genom verkställighetsåtgärder, helt eller delvis har fått betalt ur egendom som tillhör en gäldenär som finns inom en annan medlemsstats territorium, ska till förvaltaren lämna vad borgenären har fått, om inte annat följer av artiklarna 8 och 10.
2.För att tillförsäkra borgenärer lika behandling ska en borgenär, som under ett pågående insolvensförfarande har fått delbetalning för sin fordran, delta i utdelning i andra förfaranden endast när borgenärer med samma förmånsrätt har fått motsvarande utdelning i ett sådant annat förfarande.
Artikel 24 Inrättande av insolvensregister
1.Medlemsstaterna ska inom sitt territorium upprätta och upprätthålla ett eller flera register där uppgifter om insolvensförfaranden offentliggörs (nedan kallade insolvensregister). Dessa uppgifter ska offentliggöras snarast möjligt efter det att ett insolvensförfarande har inletts.
2.De uppgifter som avses i punkt 1 ska göras tillgängliga för allmänheten, i enlighet med villkoren i artikel 27, och ska omfatta följande (nedan kallad föreskriven information):
Den dag ett insolvensförfarande inleddes.
Den domstol vid vilken ett insolvensförfarande har inletts och eventuellt målnummer.
Typ av insolvensförfarande som avses i bilaga A som har inletts och i förekommande fall eventuell relevant underkategori av sådana förfaranden som har inletts i enlighet med nationell rätt.
Uppgift om huruvida behörigheten att inleda förfarandet grundas på artikel 3.1, 3.2 eller 3.4.
Om gäldenären är ett företag eller en juridisk person, gäldenärens namn, registreringsnummer, säte, eller om detta avviker, postadress.
Om gäldenären är en enskild person, oberoende av om denne bedriver eller inte bedriver någon verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare, gäldenärens namn, registreringsnummer, i förekommande fall, och postadress eller om adressen är skyddad, gäldenärens födelseort och födelsedatum.
Namn på, postadress eller e-postadress till den förvaltare som, i förekommande fall, har utsetts i förfarandet.
I förekommande fall tidsfrist för att anmäla fordringar eller en hänvisning till kriterierna för beräkningen av denna tidsfrist.
I förekommande fall dagen för avslutande av huvudinsolvensförfarandet.
Domstol vid vilken och, i förekommande fall, tidsfrist inom vilken ett överklagande av beslutet om att inleda insolvensförfarande ska ges in i enlighet med artikel 5, eller en hänvisning till kriterierna för beräkningen av denna tidsfrist.
3.Punkt 2 får inte hindra medlemsstater från att inbegripa handlingar eller ytterligare information i sina nationella insolvensregister, t.ex. insolvensrelaterade näringsförbud för företagsledare.
4.Medlemsstaterna är inte skyldiga att i insolvensregistret inkludera den information som avses i punkt 1 i den här artikeln avseende enskilda personer som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare i insolvensregistret eller att göra denna information tillgänglig för allmänheten genom systemet för sammankoppling av dessa register, förutsatt att kända utländska borgenärer underrättas, i enlighet med artikel 54, om de uppgifter som avses i punkt 2 j i den här artikeln.
Om en medlemsstat utnyttjar den möjlighet som avses i första stycket, ska insolvensförfarandet inte påverka fordringar från utländska borgenärer som inte har mottagit den information som avses i första stycket.
5.Offentliggörandet av uppgifterna i registren enligt denna förordning ska inte ha någon annan rättslig verkan än den som anges i nationell rätt och i artikel 55.6.
Artikel 25 Sammankoppling av insolvensregister
1.Kommissionen ska inrätta ett decentraliserat system för sammankoppling av insolvensregister genom att anta genomförandeakter. Detta system ska bestå av insolvensregistren samt den europeiska e-juridikportalen, som ska fungera som en central, allmän åtkomstpunkt till information i systemet. Systemet ska tillhandahålla en söktjänst på alla unionens institutioners officiella språk i syfte att tillgängliggöra föreskriven information och eventuella andra dokument eller information som finns i insolvensregistren och som medlemsstaterna väljer att göra tillgängliga via den europeiska e-juridikportalen.
2.Kommissionen ska i enlighet med det förfarande som avses i artikel 87 senast den 26 juni 2019 anta följande genom genomförandeakter:
Tekniska specifikationer som definierar metoderna för kommunikation och informationsutbyte på elektronisk väg utifrån den fastställda gränssnittsspecifikationen för systemet för sammankoppling av insolvensregister.
De tekniska åtgärder som säkerställer att miniminormerna när det gäller it-säkerhet är uppfyllda vid förmedling och spridning av information inom systemet för sammankoppling av insolvensregister.
Minimikriterier för den söktjänst som tillhandahålls genom den europeiska e-juridikportalen på grundval av den information som anges i artikel 24.
Minimikriterier för redovisning av resultat från sådana sökningar på grundval av den information som anges i artikel 24.
Former och tekniska villkor för att få tillgång till de tjänster som tillhandahålls genom systemet för sammankoppling av register.
En ordlista som innehåller en grundläggande förklaring av de nationella insolvensförfaranden som förtecknas i bilaga A.
Artikel 26 Kostnader för att upprätta och koppla samman insolvensregister
1.Upprättandet, underhållet och den framtida utvecklingen av systemet för sammankoppling av insolvensregister ska finansieras genom unionens allmänna budget.
2.Varje medlemsstat ska bära kostnaderna för att upprätta och anpassa sina nationella insolvensregister så att de blir kompatibla med den europeiska e-juridikportalen samt kostnaderna för att förvalta, driva och underhålla dessa register. Detta ska inte påverka möjligheten att ansöka om bidrag för sådan verksamhet inom ramen för unionens finansiella program.
Artikel 27 Villkor för tillgång till information genom systemet för sammankoppling
1.Medlemsstaterna ska se till att den föreskrivna information som avses i artikel 24.2 a–j är tillgänglig kostnadsfritt via systemet för sammankoppling av insolvensregister.
2.Denna förordning får inte hindra medlemsstaterna från att ta ut en skälig avgift för tillgången till handlingar eller ytterligare information som avses i artikel 24.3 via systemet för sammankoppling av insolvensregister.
3.Medlemsstaterna får kräva att tillgång till föreskriven information avseende enskilda personer som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare, och enskilda personer som är egenföretagare eller fria yrkesutövare, förutsatt att insolvensförfarandet inte avser den verksamheten, görs avhängig av kompletterande sökkriterier avseende gäldenären, utöver de minimikriterier som avses i artikel 25.2 c.
4.Medlemsstaterna får kräva att tillgång till den information som avses i punkt 3 ska tillåtas endast efter begäran hos den behöriga myndigheten. Medlemsstaterna får kräva att tillgång ska tillåtas endast på villkor att ett legitimt intresse för tillgången till sådan information föreligger. Den person som begär information ska ges möjlighet att lägga fram sin begäran elektroniskt med hjälp av ett standardformulär via den europeiska e-juridikportalen. Om det krävs ett legitimt intresse ska den person som begär information ges möjlighet att motivera sin begäran genom elektroniska kopior av relevanta handlingar. Den person som begär information ska få ett svar från den behöriga myndigheten inom tre arbetsdagar.
Den person som begär information ska inte vara skyldig att tillhandahålla en översättning av de handlingar som motiverar hans eller hennes begäran och inte heller att bära kostnader för översättningar som den behöriga myndigheten kan ha.
Artikel 28 Offentliggörande i en annan medlemsstat
1.Förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar ska begära att innehållet i beslutet om att inleda insolvensförfarandet och, när så är lämpligt, även beslutet att utse förvaltaren, offentliggörs i varje annan medlemsstat där gäldenären har ett driftställe i enlighet med de förfaranden för offentliggörande som gäller i den medlemsstaten. Ett sådant offentliggörande ska, i förekommande fall, ange vem som har utsetts till förvaltare och huruvida domstolen grundar sin behörighet på artikel 3.1 eller 3.2.
2.Förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar får begära att den information som avses i punkt 1 offentliggörs i en annan medlemsstat där förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar anser det nödvändigt i enlighet med de förfaranden för offentliggörande som föreskrivs i den medlemsstaten.
Artikel 29 Registrering i en annan medlemsstats offentliga register
1.Om det i lagen i en medlemsstat där gäldenären har ett driftställe som har registrerats i ett offentligt register i denna medlemsstat, eller i lagen i en medlemsstat där fast egendom som tillhör gäldenären är belägen, uppställs ett krav på att inledandet av ett insolvensförfarande som avses i artikel 28 offentliggörs i fastighetsregister, företagsregister eller eventuella andra offentliga register, ska förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar vidta alla nödvändiga åtgärder så att registreringen sker.
2.Förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar får begära sådan registrering i varje annan medlemsstat, under förutsättning att registreringen är förenlig med lagstiftningen i den medlemsstat där registret förs.
Artikel 30 Kostnader
Kostnaderna för offentliggörande och registrering enligt artiklarna 28 och 29 ska anses som kostnader för förfarandet.
Artikel 31 Infriande av en skuld till gäldenären
1.Om en skuld till en gäldenär ska infrias hos förvaltaren i den medlemsstat där ett insolvensförfarande har inletts men i stället betalas till gäldenären i en annan medlemsstat, ska den betalningen anses befriande om betalaren inte kände till att förfarandet hade inletts.
2.När en sådan skuld har infriats före offentliggörandet enligt artikel 28 ska betalaren anses inte ha känt till att ett insolvensförfarande har inletts, om inte annat visas. När en skuld har infriats efter offentliggörandet, ska betalaren anses ha känt till att ett insolvensförfarande har inletts, om inte annat visas.
Artikel 32 Erkännande och verkställighet av andra beslut
1.Beslut som rör ett insolvensförfarandes genomförande och slutförande, samt ackord, och som fattats av en domstol, vars beslut om att inleda förfarandet erkänns i enlighet med artikel 19, ska erkännas utan krav på ytterligare formaliteter. Sådana beslut ska verkställas i enlighet med artiklarna 39–44 och 47–57 i förordning (EU) nr 1215/2012.
Första stycket ska även gälla beslut som är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har nära samband härmed, även om de fattats av en annan domstol.
Första stycket ska även gälla beslut som rör säkerhetsåtgärder som fattats efter det att en begäran om att ett insolvensförfarande ska inledas har framställts eller i samband med en sådan framställan.
2.Andra beslut än de som avses i punkt 1 i denna artikel ska erkännas och verkställas i enlighet med förordning (EU) nr 1215/2012 i den mån den är tillämplig.
Artikel 33 Ordre public
En medlemsstat får vägra att erkänna ett insolvensförfarande som har inletts i en annan medlemsstat eller vägra att verkställa beslut som fattats i samband med ett sådant förfarande, om verkningarna av ett sådant erkännande eller en sådan verkställighet skulle vara uppenbart oförenliga med grunderna för den statens rättsordning (ordre public), särskilt vad gäller statens grundläggande rättsprinciper och individens grundlagsenliga fri- och rättigheter.
Kapitel III Sekundära insolvensförfaranden
Artikel 34 Förutsättningar för att inleda ett förfarande
Om ett huvudinsolvensförfarande har inletts av en domstol i en medlemsstat och erkänts i en annan medlemsstat, får en domstol i den andra medlemsstaten som är behörig enligt artikel 3.2 inleda ett sekundärt insolvensförfarande i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel. Om huvudinsolvensförfarandet förutsätter att gäldenären är insolvent, ska gäldenärens insolvens inte prövas på nytt i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande får inledas. Verkningarna av ett sekundärt insolvensförfarande ska vara begränsade till egendom som tillhör gäldenären och som finns inom territoriet i den medlemsstat där förfarandet har inletts.
Artikel 35 Tillämplig lag
Om inte annat föreskrivs i denna förordning ska lagen i den medlemsstat inom vars territorium ett sekundärt insolvensförfarande inleds vara tillämplig på det sekundära insolvensförfarandet.
Artikel 36 Rätt att göra ett åtagande för att undvika ett sekundärt insolvensförfarande
1.För att undvika att ett sekundärt insolvensförfarande inleds får förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet göra ett ensidigt åtagande (nedan kallat åtagandet) avseende tillgångar som finns i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande kan inledas så att denne vid fördelningen av dessa tillgångar eller behållningen av realiseringen av dessa tillgångar kommer att följa de regler om utdelning och förmånsrätt enligt nationell rätt som borgenärer skulle ha haft om ett sekundärt insolvensförfarande hade inletts i den medlemsstaten. I åtagandet ska de faktiska omständigheter som det bygger på anges, i synnerhet beträffande värdet av de tillgångar som finns i den berörda medlemsstaten och de alternativ som står till buds för realisering av sådana tillgångar.
2.Om ett åtagande har gjorts i enlighet med denna artikel ska den lag som är tillämplig på fördelningen av behållningen av realiseringen av de tillgångar som avses i punkt 1, företrädesordningen och de rättigheter borgenärerna har i förhållande till de tillgångar som avses i punkt 1 vara lagen i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande skulle ha kunnat inledas. Relevant tidpunkt för att fastställa de tillgångar som avses i punkt 1 ska vara den tidpunkt då åtagandet görs.
3.Åtagandet ska göras på det officiella språket eller ett av de officiella språken i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande skulle ha kunnat inledas, eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, på det officiella språket eller ett av de officiella språken på den ort där ett sekundärt insolvensförfarande skulle ha kunnat inledas.
4.Åtagandet ska göras skriftligen. Det ska omfattas av eventuella övriga formkrav och krav för godkännande i fråga om eventuell fördelning i den stat där huvudinsolvensförfarandet inleddes.
5.Åtagandet ska godkännas av de kända lokala borgenärerna. De regler för kvalificerad majoritet och omröstning som är tillämpliga på antagande av rekonstruktionsplaner enligt lagen i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande kunde ha inletts ska även vara tillämpliga på godkännandet av åtagandet. Borgenärer ska kunna delta i omröstningen genom teknik för distanskommunikation, om det är tillåtet enligt nationell rätt. Förvaltaren ska informera de kända lokala borgenärerna om åtagandet, reglerna och förfarandena för dess godkännande och om omröstningen och om åtagandets godkännande eller avvisande.
6.Ett åtagande som ges och godkänns i enlighet med denna artikel ska vara bindande för boet. Om ett sekundärt insolvensförfarande inleds i enlighet med artikel 37 och 38 ska förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet överföra de eventuella tillgångar som denne hade överfört från denna medlemsstats territorium efter det att åtagandet gjordes, eller om dessa tillgångar redan har realiserats, behållningen av dessa, till förvaltaren i det sekundära insolvensförfarandet.
7.Om förvaltaren har gjort ett åtagande ska denne informera lokala borgenärer om den avsedda fördelningen innan de tillgångar och den behållning som avses i punkt 1 fördelas. Om informationen inte uppfyller villkoren för åtagandet eller är förenlig med tillämplig lag får lokala borgenärer bestrida denna fördelning inför domstol i den medlemsstat där ett huvudinsolvensförfarande har inletts för att åstadkomma en fördelning som överensstämmer med villkoren för åtagandet och tillämplig lag. I så fall ska ingen fördelning göras förrän domstolen beslutat med anledning av bestridandet.
8.Lokala borgenärer får vända sig till domstol i den medlemsstat där huvudinsolvensförfarandet har inletts för att kräva att förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet vidtar alla de lämpliga åtgärder som är tillgängliga enligt lagstiftningen i den stat där huvudinsolvensförfarandet har inletts och som är nödvändiga för att säkerställa efterlevnaden av villkoren för åtagandet.
9.Lokala borgenärer får även vända sig till domstolarna i de medlemsstater där ett sekundärt insolvensförfarande skulle ha inletts för att begära att domstolen vidtar tillfälliga åtgärder eller skyddsåtgärder för att säkerställa att förvaltaren efterlever villkoren för åtagandet.
10.Förvaltaren ska vara ansvarig för alla skador som denne kan ha vållat lokala borgenärer till följd av att denne inte har uppfyllt de skyldigheter och krav som fastställs i denna artikel.
11.Vid tillämpningen av denna artikel ska en myndighet som är etablerad i en medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande kunde ha inletts och som är skyldig att i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG garantera betalning för anställdas utestående fordringar från anställningskontrakt eller anställningsförhållanden anses vara en lokal borgenär, om detta följer av nationell rätt.
Artikel 37 Rätt att begära att ett sekundärt insolvensförfarande inleds
1.Inledande av ett sekundärt insolvensförfarande får begäras av
förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet,
alla andra personer eller myndigheter som enligt lagen i den medlemsstat inom vars territorium inledande av ett sekundärt insolvensförfarande begärs har rätt att begära att insolvensförfaranden inleds.
2.Om ett åtagande har blivit bindande enligt artikel 36 måste en begäran om att ett sekundärt insolvensförfarande ska inledas göras inom 30 dagar från det att godkännandet för åtagandet har meddelats.
Artikel 38 Beslut om att inleda ett sekundärt insolvensförfarande
1.En domstol som mottar en begäran om att ett sekundärt insolvensförfarande ska inledas ska omedelbart underrätta förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar i huvudinsolvensförfarandet och ge denne möjlighet att yttra sig om denna begäran.
2.Om förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet har gjort ett åtagande enligt artikel 36, ska den domstol som avses i punkt 1 i den här artikeln på begäran av förvaltaren inte inleda ett sekundärt insolvensförfarande om den är övertygad om att åtagandet ger tillräckligt skydd för lokala borgenärers allmänna intressen.
3.Om ett tillfälligt uppskjutande av enskilda verkställighetsförfaranden beviljats i syfte att möjliggöra förhandling mellan gäldenären och dennes borgenärer, får domstolen, på begäran av förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar, skjuta upp inledandet av ett sekundärt insolvensförfarande under en period av högst tre månader, förutsatt att lämpliga åtgärder vidtagits för att skydda lokala borgenärers intressen.
Den domstol som avses i punkt 1 får besluta om skyddsåtgärder för att skydda de lokala borgenärernas intresse genom att kräva att förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar inte för över eller förfogar över tillgångar som finns i den medlemsstat där denne har sitt driftställe, såvida inte detta görs i den ordinarie verksamheten. Domstolen får även besluta om andra åtgärder för skydd av lokala borgenärers intressen under ett uppskjutande, om detta inte är oförenligt med de nationella civilprocessrättsliga reglerna.
Ett uppskjutande av inledandet av ett sekundärt insolvensförfarande ska upphävas av domstolen på eget initiativ eller på begäran av en borgenär om en överenskommelse har ingåtts under uppskjutandet vid de förhandlingar som avses i första stycket.
Uppskjutandet får upphävas av domstolen på eget initiativ eller på begäran av en borgenär om ett fortsatt uppskjutande skadar borgenärens rättigheter, i synnerhet i det fall att förhandlingarna avbrutits eller att det har blivit uppenbart att det är osannolikt att de slutförs eller om förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar har brutit mot förbudet att förfoga över sina tillgångar eller att överföra dem från territoriet i den medlemsstat där driftstället finns.
4.På begäran av förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet får den domstol som avses i punkt 1 inleda en annan typ av insolvensförfarande som förtecknas i bilaga A än den typ man ursprungligen ansökt om förutsatt att villkoren för att inleda denna typ av förfarande enligt nationell rätt är uppfyllda och att detta förfarande är det lämpligaste när det gäller de lokala borgenärernas intressen och för att uppnå samstämmighet mellan huvudinsolvensförfarandet och det sekundära insolvensförfarandet. Artikel 34 andra meningen ska tillämpas.
Artikel 39 Rättslig prövning av beslutet att inleda ett sekundärt insolvensförfarande
Förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet får överklaga beslutet att inleda ett sekundärt insolvensförfarande vid en domstol i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande har inletts med motiveringen att domstolen inte har iakttagit villkoren och kraven i artikel 38.
Artikel 40 Förskottsbetalning av kostnader
När lagen i den medlemsstat där det begärts att ett sekundärt insolvensförfarande ska inledas föreskriver att gäldenärens tillgångar ska räcka till för att täcka hela eller delar av förfarandekostnaderna, får domstolen begära att sökanden i förskott betalar för kostnaderna eller ställer tillräcklig säkerhet för dessa.
Artikel 41 Samarbete och kommunikation mellan förvaltare
1.Förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet och förvaltaren eller förvaltarna i ett sekundärt insolvensförfarande som avser samma gäldenär ska samarbeta med varandra i den mån sådant samarbete inte är oförenligt med de bestämmelser som är tillämpliga på respektive förfarande. Detta samarbete kan ta olika former, inbegripet ingående av avtal och protokoll.
2.Vid genomförandet av det samarbete som anges i punkt 1 ska förvaltarna vidta följande åtgärder:
Så snart som möjligt delge varandra all information som kan vara av värde för det andra förfarandet, särskilt eventuella framsteg när det gäller anmälan och verifikation av fordringar och alla åtgärder som syftar till att rädda eller rekonstruera gäldenären eller till att avsluta förfarandet, förutsatt att lämpliga åtgärder vidtas för att skydda konfidentiell information.
Undersöka möjligheten att rekonstruera gäldenären och, om möjligt, samordna utarbetande och genomförande av en rekonstruktionsplan.
Samordna förvaltningen i fråga om realisering eller användning av gäldenärens tillgångar och verksamheter, förvaltaren i det sekundära insolvensförfarandet ska så snart som möjligt ge förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet möjlighet att lämna förslag om realisering eller användning av tillgångar som ingår i det sekundära insolvensförfarandet.
3.Punkterna 1 och 2 ska också tillämpas i situationer i huvudinsolvensförfarandet eller det sekundära insolvensförfarandet eller i något av de territoriella insolvensförfaranden som rör samma gäldenär och som inletts vid samma tidpunkt, där gäldenären fortfarande råder över sina tillgångar.
Artikel 42 Samarbete och kommunikation mellan domstolar
1.För att underlätta samordningen av huvudinsolvensförfaranden, territoriella insolvensförfaranden och sekundära insolvensförfaranden som rör samma gäldenär ska en domstol som mottagit en begäran om att inleda ett insolvensförfarande, eller som har inlett ett sådant förfarande, samarbeta med andra domstolar som har mottagit en begäran om att inleda ett insolvensförfarande eller som har inlett ett sådant förfarande, i den utsträckning ett sådant samarbete inte är oförenligt med de bestämmelser som är tillämpliga på respektive förfarande. För detta ändamål får domstolarna, när så är lämpligt, utse en oberoende person eller ett oberoende organ att handla på deras vägnar, förutsatt att detta inte är oförenligt med de bestämmelser som är tillämpliga på dem.
2.Vid genomförandet av samarbetet i punkt 1 får domstolarna eller en utsedd person eller ett utsett organ som handlar på deras vägnar enligt punkt 1 kommunicera direkt med eller begära information eller bistånd direkt från varandra, förutsatt att denna kommunikation respekterar parternas processuella rättigheter och informationens konfidentialitet.
3.Det samarbete som avses i punkt 1 får bedrivas på ett sätt som domstolen anser lämpligt. Det kan särskilt handla om att
genomföra samordning när förvaltare utses,
delge information på det sätt som domstolen anser lämpligt,
samordna förvaltningen och övervakningen av gäldenärens tillgångar och verksamheter,
samordna genomförandet av utfrågningar,
vid behov, samordna godkännandet av protokoll.
3.1Det samarbete som avses i punkt 1 i denna artikel ska genomföras i enlighet med artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2844. Det kan särskilt handla om att
genomföra samordning när förvaltare utses,
delge information på det sätt som domstolen anser lämpligt,
samordna förvaltningen och övervakningen av gäldenärens tillgångar och verksamheter,
samordna genomförandet av utfrågningar,
vid behov, samordna godkännandet av protokoll.
Tillämpas från och med den 1 maj 2025 enligt förordning (EU) 2023/2844 [red.anm.].
Förordning (EU) 2023/2844
Artikel 43 Samarbete och kommunikation mellan förvaltare och domstolar
1.För att underlätta samordningen av huvudinsolvensförfaranden, territoriella insolvensförfaranden och sekundära insolvensförfaranden som inleds avseende samma gäldenär gäller följande:
en förvaltare i ett huvudinsolvensförfarande ska samarbeta och kommunicera med varje domstol som har mottagit en ansökan om att inleda ett sekundärt insolvensförfarande eller som har inlett ett sådant förfarande,
en förvaltare i territoriella eller sekundära insolvensförfaranden ska samarbeta och kommunicera med den domstol som har mottagit en ansökan om att inleda ett huvudinsolvensförfarande eller som har inlett ett sådant förfarande, och
en förvaltare i territoriella eller sekundära insolvensförfaranden ska samarbeta och kommunicera med den domstol som har mottagit en ansökan om att inleda ett territoriellt eller sekundärt insolvensförfarande eller som har inlett ett sådant förfarande,
i den utsträckning ett sådant samarbete och sådan kommunikation inte är oförenligt med de bestämmelser som är tillämpliga på respektive förfarande och inte medför någon intressekonflikt.
2.Det samarbete som avses i punkt 1 får genomföras på lämpligt sätt, t.ex. de sätt som anges i artikel 42.3.
Artikel 44 Kostnader för samarbete och kommunikation
Kraven i artiklarna 42 och 43 får inte leda till att domstolar kräver ersättning av varandra för kostnader som avser samarbete och kommunikation.
Artikel 45 Utövandet av borgenärsrättigheter
1.Varje borgenär har rätt att anmäla sina fordringar i huvudinsolvensförfarandet och i vilket sekundärt insolvensförfarande som helst.
2.Förvaltarna i huvudinsolvensförfarandet och eventuella sekundära insolvensförfaranden ska i de övriga förfarandena anmäla de fordringar som anmälts i det förfarande i vilket de utsetts, under förutsättning att detta är till fördel för borgenärerna i det förfarande de själva handhar, med förbehåll för borgenärernas rätt att motsätta sig anmälan eller återkalla sin anmälan, när den tillämpliga rättsordningen tillåter det.
3.Förvaltaren i ett huvudinsolvensförfarande eller ett sekundärt insolvensförfarande har rätt att delta i andra förfaranden på samma villkor som en borgenär, bland annat vad avser rätten att närvara vid borgenärssammanträden.
Artikel 46 Uppskjutande av realisering av tillgångar
1.Den domstol som har inlett ett sekundärt insolvensförfarande ska på begäran av förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet helt eller delvis besluta att realiseringen av tillgångarna skjuts upp. I det fallet får domstolen begära att förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet vidtar lämpliga åtgärder för att säkerställa borgenärernas eller grupper av borgenärers intressen i det sekundära insolvensförfarandet. En sådan begäran från förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet får avslås endast om den uppenbart saknar intresse för borgenärerna i huvudinsolvensförfarandet. Ett sådant beslut om att realiseringen av tillgångarna skjuts upp får fattas för en period på upp till tre månader. Den får förnyas för ytterligare perioder på upp till tre månader.
2.Den domstol som avses i punkt 1 ska häva beslutet om att realiseringen av tillgångarna skjuts upp
på begäran av förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet,
på eget initiativ, på begäran av en borgenär eller av förvaltaren i det sekundära insolvensförfarandet om denna åtgärd inte längre framstår som motiverad, varvid hänsyn särskilt ska tas till intresset hos borgenärerna i huvudinsolvensförfarandet eller det sekundära insolvensförfarandet.
Artikel 47 Förvaltarens behörighet att föreslå rekonstruktionsplaner
1.Om lagen i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande har inletts tillåter att förfarandet avslutas utan likvidation genom en rekonstruktionsplan, ett ackord eller en liknande åtgärd, har förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet rätt att föreslå en sådan åtgärd i enlighet med förfarandet i den medlemsstaten.
2.En sådan begränsning av borgenärernas rättigheter som härrör från en i punkt 1 avsedd åtgärd och som föreslås i ett sekundärt insolvensförfarande, såsom ett betalningsanstånd eller en skuldnedsättning, har inte, utan samtycke av alla berörda borgenärer, någon verkan beträffande sådana gäldenärens tillgångar som inte omfattas av det sekundära insolvensförfarandet.
Artikel 48 Verkningarna av att ett insolvensförfarande avslutas
1.Utan att det påverkar artikel 49 ska avslutandet av ett insolvensförfarande inte hindra en fortsättning av övriga insolvensförfaranden beträffande samma gäldenär som fortfarande pågår vid den tidpunkten.
2.Om ett insolvensförfarande rörande en juridisk person eller ett företag i den medlemsstat där denna person eller detta företag har sitt säte skulle innebära upplösning av den juridiska personen eller företaget, ska denna person eller detta företag inte upphöra att existera förrän övriga insolvensförfaranden beträffande samma gäldenär har avslutats eller förvaltaren eller förvaltarna i ett sådant förfarande har gett sitt samtycke till upplösningen.
Artikel 49 Överskott i ett sekundärt insolvensförfarande
Om, genom avyttring av tillgångar, samtliga fordringar i ett sekundärt insolvensförfarande kan betalas, ska förvaltaren i detta förfarande genast överföra överskottet till förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet.
Artikel 50 Efterföljande inledning av ett huvudinsolvensförfarande
Om ett förfarande enligt artikel 3.1 inleds efter det att ett förfarande enligt artikel 3.2 har inletts i en annan medlemsstat, ska artiklarna 41, 45, 46 och 47 samt 49 tillämpas på det först inledda förfarandet i den mån det förfarandets förlopp tillåter detta.
Artikel 51 Omvandling av ett sekundärt insolvensförfarande
1.På begäran av förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet får domstolen i medlemsstaten där det sekundära insolvensförfarandet har inletts besluta om omvandling av det sekundära insolvensförfarandet till en annan typ av insolvensförfarande enligt bilaga A, förutsatt att villkoren i nationell rätt för att inleda denna andra typ av förfarande är uppfyllda och att denna andra typ av förfarande är den mest lämpliga när det gäller de lokala borgenärernas intressen och för att uppnå samstämmighet mellan huvudinsolvensförfarandet och det sekundära insolvensförfarandet.
2.Domstolen får vid bedömningen av den begäran som avses i punkt 1 begära information från förvaltare som medverkar i båda dessa förfaranden.
Artikel 52 Säkerhetsåtgärder
Om en domstol i en medlemsstat som är behörig enligt artikel 3.1 interimistiskt utser en förvaltare i syfte att säkra en gäldenärs tillgångar, är den interimistiskt utsedde förvaltaren behörig att begära att åtgärder vidtas för att skydda eller säkra gäldenärens tillgångar vilka finns i en annan medlemsstat, enligt den medlemsstatens rättsordning, för tiden från det att begäran om att ett insolvensförfarande ska inledas har framställts fram till dess att beslut om att inleda ett förfarande har fattats.
Kapitel IV Upplysningar till borgenärer och anmälan av deras anspråk
Artikel 53 Rätt att anmäla fordringar
En utländsk borgenär får anmäla fordringar i ett insolvensförfarande på de sätt som godtas enligt lagstiftningen i inledandestaten. Det ska inte vara obligatoriskt att låta sig företrädas av en advokat eller annan jurist enbart i syfte att anmäla fordringar.
Artikel 53 Rätt att anmäla fordringar2
En utländsk borgenär får anmäla fordringar i ett insolvensförfarande på de sätt som godtas enligt lagstiftningen i inledandestaten eller genom elektronisk kommunikation som föreskrivs i artikel 4 i förordning (EU) 2023/2844.
Det ska inte vara obligatoriskt att låta sig företrädas av en advokat eller annan jurist enbart i syfte att anmäla fordringar.
Tillämpas från och med den 1 maj 2025 enligt förordning (EU) 2023/2844 [red.anm.].
Förordning (EU) 2023/2844
Artikel 54 Skyldighet att underrätta borgenärer
1.När ett insolvensförfarande har inletts i en medlemsstat ska den behöriga domstolen eller den förvaltare som domstolen utsett omedelbart underrätta kända utländska borgenärer om detta.
2.Den underrättelse som avses i punkt 1, som ska lämnas i form av ett individuellt meddelande, ska särskilt innehålla upplysningar om vilka tidsfrister som gäller och följden av att dessa tidsfrister inte iakttas, den myndighet eller det organ hos vilka fordringar ska anmälas och övriga föreskrivna åtgärder. Underrättelsen ska också ange om borgenärer som har fordringar förenade med förmåns- eller säkerhetsrätt behöver anmäla sina fordringar. Underrättelsen ska också inkludera en kopia av det standardformulär för anmälan av fordringar som avses i artikel 55 eller uppgifter om var formuläret finns tillgängligt.
3.Den underrättelse som avses i punkterna 1 och 2 i denna artikel ska tillhandahållas på det standardformulär som ska fastställas i enlighet med artikel 88. Formuläret ska offentliggöras på den europeiska e-juridikportalen och ska ha rubriken ”Underrättelse om insolvensförfaranden” på alla unionens institutioners officiella språk. Det ska översändas på det officiella språket i inledandestaten eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, på det officiella språket eller ett av de officiella språken på den ort där insolvensförfarandet har inletts, eller på ett annat språk som den staten har angett att den kan godta i enlighet med artikel 55.5, om det kan antas att det språket är lättare att förstå för de utländska borgenärerna.
4.I ett insolvensförfarande som rör en enskild person som inte bedriver någon företagsverksamhet eller yrkesverksamhet ska användningen av det standardformulär som avses i denna artikel inte vara obligatorisk, om det inte krävs att borgenärer anmäler sina fordringar för att deras fordringar ska beaktas i förfarandet.
Artikel 55 Förfarande för att anmäla fordringar
1.Varje utländsk borgenär får anmäla sina fordringar på det standardformulär som ska fastställas i enlighet med artikel 88. Formuläret ska ha rubriken ”Anmälan av fordringar” på alla unionens institutioners officiella språk.
2.Det standardformulär som avses i punkt 1 ska innehålla följande uppgifter:
Namn, postadress, eventuell e-postadress, eventuellt personnummer och bankuppgifter avseende den utländska borgenär som avses i punkt 1.
Fordringsbeloppet, med uppgift om kapital och, i förekommande fall, ränta och dag då fordran uppkom och förfallodagen om de skiljer sig åt.
Om ersättning för ränta krävs, oavsett om räntan är lagstadgad eller avtalad, den tidsperiod för vilken ersättning för ränta krävs och ränteersättningens belopp.
Om kostnader som uppkommit för talan om anspråk innan förfarandena inleddes krävs, beloppet och närmare uppgifter om dessa kostnader.
Fordringens natur.
Huruvida förmånsrätt görs gällande och grunden för denna.
Huruvida säkerhetsrätt eller återtagandeförbehåll görs gällande beträffande fordran, och i så fall vilka tillgångar den åberopade rätten gäller, den dag då säkerheten ställdes och, om säkerheten har registrerats, registreringsnumret.
Huruvida kvittning begärs och i så fall beloppen för de ömsesidiga fordringar som redan existerade när insolvensförfarandet inleddes, den dag då fordringarna uppstod och det anmälda belopp som återstår efter kvittning.
Standardformuläret ska åtföljas av kopior på eventuella verifikationer.
3.På standardformuläret ska det anges att bankuppgifter för borgenären och uppgift om dennes personnummer som avses i punkt 2 a inte är obligatoriska.
4.Om en borgenär anmäler sin fordran på något annat sätt än det standardformulär som avses i punkt 1 ska ansökan innehålla den information som avses i punkt 2.
5.Anmälningar får lämnas in på vilket som helst av unionens institutioners officiella språk. Domstolen, förvaltaren eller en gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar får kräva att borgenären tillhandahåller en översättning till det officiella språket i inledandestaten, eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, på det officiella språket eller ett av de officiella språken på den ort där ett insolvensförfarande har inletts eller på ett annat språk som den medlemsstaten har angett att den kan godta. Varje medlemsstat ska ange om den utöver sitt eget eller sina egna språk godtar ytterligare något av unionens institutioners officiella språk vid anmälan av fordringar.
6.Fordringar ska anmälas inom den tidsperiod som föreskrivs enligt lagstiftningen i inledandestaten. Om det är fråga om en utländsk borgenär får denna period inte understiga 30 dagar från det att beslutet om att inleda ett insolvensförfarande offentliggjordes i inledandestatens insolvensregister. Om en medlemsstat stöder sig på artikel 24.4 får denna period inte understiga 30 dagar från det att en borgenär har blivit underrättad i enlighet med artikel 54.
7.Om domstolen, förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar hyser tvivel när det gäller en fordran som har anmälts i enlighet med denna artikel, ska han eller hon ge borgenären möjlighet att lägga fram ytterligare bevis för att fordran föreligger och för dess storlek.
Kapitel V Insolvensförfaranden för medlemmar i en koncern
Avsnitt 1 Samarbete och kommunikation
Artikel 56 Samarbete och kommunikation mellan förvaltare
1.När ett insolvensförfarande rör två eller flera medlemmar i en koncern, ska en förvaltare som utses inom ramen för ett förfarande rörande en koncernmedlem samarbeta med varje förvaltare som har utsetts inom ramen för ett förfarande rörande en annan medlem i samma koncern, i den mån ett sådant samarbete är lämpligt för att främja en effektiv förvaltning av dessa förfaranden, är förenlig med de regler som gäller för dem och inte medför någon intressekonflikt. Detta samarbete kan ta olika former, inbegripet ingående av avtal och upprättande av protokoll.
2.Vid genomförandet av det samarbete som anges i punkt 1 ska förvaltare vidta följande åtgärder:
Snarast möjligt delge varandra all information som kan vara av värde för de andra förfarandena, under förutsättning att lämpliga åtgärder vidtas för att skydda konfidentiell information.
Överväga om det finns möjligheter att samordna förvaltningen och övervakningen av verksamheten hos de koncernmedlemmar som är föremål för insolvensförfaranden och i så fall samordna denna förvaltning och övervakning.
Överväga om det finns möjligheter till rekonstruktion av de koncernmedlemmar som är föremål för insolvensförfaranden och i så fall samordna förslag och förhandlingar om en samordnad rekonstruktionsplan.
Vid tillämpning av leden b och c får samtliga eller några av de förvaltare som avses i punkt 1 enas om att bevilja en förvaltare som utsetts i ett av förfarandena ytterligare befogenheter, om en sådan överenskommelse är tillåten enligt de regler som gäller för respektive förfarande. De får också enas om fördelningen av vissa uppgifter mellan sig, om en sådan fördelning av uppgifter är tillåten enligt de regler som gäller för respektive förfarande.
Artikel 57 Samarbete och kommunikation mellan domstolar
1.När ett insolvensförfarande rör två eller flera medlemmar i samma koncern ska en domstol som har inlett ett sådant förfarande samarbeta med varje annan domstol som har mottagit en ansökan om att inleda ett förfarande beträffande en annan medlem i samma koncern, eller som har inlett ett sådant förfarande, i den mån ett sådant samarbete är lämpligt för att underlätta en effektiv förvaltning av förfarandena, inte är oförenligt med de regler som gäller för dem och inte medför någon intressekonflikt. För detta ändamål får domstolarna, när så är lämpligt, utse en oberoende person eller ett oberoende organ att handla på deras vägnar, förutsatt att detta inte är oförenligt med de bestämmelser som är tillämpliga på dem.
2.Vid genomförandet av samarbetet i punkt 1 får domstolarna eller en utsedd person eller ett utsett organ som handlar på deras vägnar enligt punkt 1 kommunicera direkt med eller begära information eller bistånd direkt från varandra, förutsatt att denna kommunikation respekterar parternas processuella rättigheter och informationens konfidentialitet.
3.Det samarbete som avses i punkt 1 får bedrivas på ett sätt som domstolen anser lämpligt. Det kan i synnerhet gälla
genomförande av samordning när förvaltare utses,
delgivning av information på det sätt som domstolen anser lämpligt,
samordning av förvaltningen och övervakningen av koncernmedlemmarnas tillgångar och verksamhet,
samordning av genomförandet av utfrågningar,
vid behov, samordnning av godkännandet av protokoll.
3.3Det samarbete som avses i punkt 1 i denna artikel ska genomföras i enlighet med artikel 3 i förordning (EU) 2023/2844. Det kan i synnerhet gälla
genomförande av samordning när förvaltare utses,
delgivning av information på det sätt som domstolen anser lämpligt,
samordning av förvaltningen och övervakningen av koncernmedlemmarnas tillgångar och verksamhet,
samordning av genomförandet av utfrågningar,
vid behov, samordnning av godkännandet av protokoll.
Tillämpas från och med den 1 maj 2025 enligt förordning (EU) 2023/2844 [red.anm.].
Förordning (EU) 2023/2844
Artikel 58 Samarbete och kommunikation mellan förvaltare och domstolar
En förvaltare som utses i ett insolvensförfarande rörande en medlem av en koncern
ska samarbeta och kommunicera med varje domstol som har mottagit en ansökan om att inleda ett förfarande beträffande en annan medlem av samma koncern eller som har inlett ett sådant förfarande, och
får begära upplysningar från den domstolen om förfarandet rörande den andra koncernmedlemmen eller begära bistånd i fråga om de förfaranden för vilka han eller hon har blivit utsedd,
i den mån sådant samarbete och sådan kommunikation är lämpliga för att underlätta en effektiv förvaltning av förfarandena, inte medför någon intressekonflikt och inte är oförenliga med de bestämmelser som gäller för dem.
Artikel 59 Kostnader för samarbete och kommunikation i insolvensförfaranden rörande medlemmar av en koncern
En förvaltares eller en domstols kostnader för det samarbete och den kommunikation som anges i artiklarna 56–60 ska anses som kostnader och utgifter för respektive förfarande.
Artikel 60 Förvaltarens befogenheter i förfaranden rörande medlemmar av en koncern
1.En förvaltare som utses i ett insolvensförfarande som inleds med avseende på en koncernmedlem får i den utsträckning det är lämpligt för att främja en effektiv förvaltning av förfarandena
höras i eventuella förfaranden som inletts med avseende på andra medlemmar av samma koncern,
begära att varje åtgärd i samband med realiseringen av tillgångar i det förfarande som inletts med avseende på en annan medlem i samma koncern skjuts upp, förutsatt att
en rekonstruktionsplan för alla eller vissa koncernmedlemmar avseende vilka ett insolvensförfarande har inletts har föreslagits enligt artikel 56.2 c och förefaller ha rimliga chanser att lyckas,
ett sådant uppskjutande är nödvändigt för att säkerställa ett korrekt genomförande av rekonstruktionsplanen,
rekonstruktionsplanen skulle gynna borgenärerna i det förfarande för vilket uppskjutandet har begärts, och
varken det förfarande för vilket den förvaltare som avses i punkt 1 i denna artikel har utsetts eller det förfarande för vilket uppskjutandet har begärts omfattas av bestämmelser om samordning i enlighet med avsnitt 2 i detta kapitel, och
ansöka om inledande av ett samordningsförfarande för koncerner i enlighet med artikel 61.
2.Den domstol som har inlett ett sådant förfarande som avses i punkt 1 b ska skjuta upp varje åtgärd i samband med realisering av tillgångar i förfarandet som helhet eller delar av det om den är förvissad om att de villkor som anges i punkt 1 b är uppfyllda.
Innan domstolen beslutar om uppskjutande ska den höra den förvaltare som utsetts i det förfarande för vilket uppskjutandet har begärts. Ett sådant uppskjutande får beslutas för en tidsperiod som domstolen anser lämplig och som är förenlig med de bestämmelser som är tillämpliga på förfarandet, dock högst tre månader.
Den domstol som beslutar om uppskjutande kan anmoda den förvaltare som avses i punkt 1 att vidta lämpliga åtgärder som är tillåtna enligt nationell rätt för att garantera borgenärernas intressen i förfarandet.
Domstolen får förlänga uppskjutandet med en eller flera sådana tidsperioder som den anser lämpliga och som är förenliga med de bestämmelser som är tillämpliga på förfarandet, förutsatt att de villkor som avses i punkt 1 b ii–iv fortfarande är uppfyllda och uppskjutandets sammanlagda varaktighet (den ursprungliga tidsperioden samt eventuella förlängningar) inte överstiger sex månader.
Avsnitt 2 Samordning
Underavsnitt 1 Förfarande
Artikel 61 Begäran om inledande av samordningsförfaranden för koncerner
1.Inledande av ett samordningsförfarande för koncerner får begäras vid en domstol som har behörighet över insolvensförfarandet för en av medlemmarna i koncernen av en förvaltare som har utsetts för ett insolvensförfarande som har inletts med avseende på en koncernmedlem.
2.Den begäran som avses i punkt 1 ska göras i enlighet med villkoren i den lagstiftning som tillämpas på det förfarande för vilket förvaltaren har utsetts.
3.Den begäran som avses i punkt 1 ska åtföljas av
ett förslag på person som ska utses till koncernsamordnare (nedan kallad samordnaren), uppgifter om dennes behörighet enligt artikel 71, uppgifter om dennes kvalifikationer och dennes skriftliga samtycke till att fungera som samordnare,
en beskrivning av det föreslagna samordningsförfarandet för koncerner och framför allt av skälen till att villkoren i artikel 63.1 är uppfyllda,
en förteckning över de förvaltare som har utsetts med avseende på koncernmedlemmarna och, i förekommande fall, de domstolar och behöriga myndigheter som medverkar i insolvensförfarandet avseende koncernmedlemmarna,
en uppgift om de uppskattade kostnaderna för det föreslagna samordningsförfarandet för koncerner och en uppskattning av den andel av dessa kostnader som varje koncernmedlem ska stå för.
Artikel 62 Prioritetsregel
Om inledande av ett samordningsförfarande för koncerner begärs vid domstolar i olika medlemsstater ska varje domstol utom den där talan väcktes först, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 66, förklara att den inte är behörig, till förmån för den domstolen.
Artikel 63 Meddelande från den domstol där talan har väckts
1.Den domstol som har mottagit en begäran om inledande av ett samordningsförfarande för koncerner ska snarast möjligt meddela de förvaltare som har utsetts med avseende på koncernmedlemmarna i enlighet med den begäran som avses i artikel 61.3 c att begäran om inledande av ett samordningsförfarande för koncerner har mottagits samt ange den föreslagna samordnaren, om den är förvissad om att
inledande av sådant förfarande är lämpligt för att underlätta förvaltningen av de insolvensförfaranden som avser de olika koncernmedlemmarna,
det inte är sannolikt att någon borgenär till någon av de koncernmedlemmar som förväntas delta i förfarandet kommer att missgynnas ekonomiskt genom att medlemmen omfattas av förfarandet, och
den föreslagna samordnaren uppfyller kraven i artikel 71.
2.Det meddelande som avses i punkt 1 i den här artikeln ska innehålla en förteckning över de uppgifter som avses i artikel 61.3 a–d.
3.Det meddelande som avses i punkt 1 ska skickas per rekommenderat brev bestyrkt genom ett mottagningsbevis.
4.Den domstol där talan har väckts ska ge berörda förvaltare möjlighet att höras.
Artikel 64 Invändningar från förvaltare
1.En förvaltare som utsetts med avseende på en koncernmedlem får invända mot
att det insolvensförfarande för vilket han eller hon har utsetts ska omfattas av ett samordningsförfarande för koncerner, eller
den person som har föreslagits som samordnare.
2.Invändningar enligt punkt 1 i denna artikel ska lämnas in till den domstol som avses i artikel 63 inom 30 dagar från det att den förvaltare som avses i punkt 1 i den här artikeln har mottagit meddelandet om begäran om inledande av ett samordningsförfarande för koncerner.
Invändningen får göras med hjälp av det standardformulär som fastställs i enlighet med artikel 88.
3.Innan en förvaltare fattar beslut om deltagande eller icke-deltagande i samordningen i enlighet med punkt 1 a, ska denne ha erhållit alla eventuella godkännanden som kan krävas enligt lagstiftningen i den stat som har inlett det förfarande för vilket förvaltaren har utsetts.
Artikel 65 Följderna av en invändning mot att låta ett förfarande omfattas av ett samordningsförfarande för koncerner
1.Om en förvaltare har invänt mot att det förfarande för vilket denne har utsetts ska omfattas av ett samordningsförfarande för koncerner ska det förfarandet inte omfattas av samordningsförfarandet för koncerner.
2.Befogenheterna för den domstol som avses i artikel 68 eller för den samordnare som har utsetts för förfarandet ska inte ha någon verkan vad gäller den medlemmen och får inte medföra några kostnader för den medlemmen.
Artikel 66 Val av domstol för samordningsförfaranden för koncerner
1.Om minst två tredjedelar av alla de förvaltare som har utsetts för koncernmedlemmarnas insolvensförfaranden har enats om att en annan medlemsstats behöriga domstol är bäst lämpad för att inleda samordningsförfarandet för koncerner, ska den domstolen ha exklusiv behörighet.
2.Valet av domstol ska göras genom en gemensam skriftlig eller skriftligen bekräftad överenskommelse. Överenskommelsen kan träffas fram till dess att ett samordningsförfarande för koncerner har inletts i enlighet med artikel 68.
3.Varje domstol utom den där talan har väckts i enlighet med punkt 1 ska förklara att den inte är behörig, till förmån för den domstolen.
4.Begäran om inledande av ett samordningsförfarande för koncerner ska lämnas in till den valda domstolen i enlighet med artikel 61.
Artikel 67 Följderna av invändningar mot den föreslagna samordnaren
Om invändningar mot den person som föreslagits till samordnare har mottagits från en förvaltare som inte också invänder mot att låta samordningsförfarandet för koncerner omfatta den medlem med avseende på vilken förvaltaren har utsetts, kan domstolen avstå från att utse den personen och uppmana den invändande förvaltaren att lämna in en ny begäran i enlighet med artikel 61.3.
Artikel 68 Beslut om inledande av samordningsförfaranden för koncerner
1.Sedan den tidsperiod som avses i artikel 64.2 har löpt ut får domstolen inleda ett samordningsförfarande för koncerner, om den är förvissad om att villkoren i artikel 63.1 är uppfyllda. I ett sådant fall ska domstolen
utse en samordnare,
besluta om samordningens art, och
besluta om en kostnadsuppskattning och en uppskattning av den andel som koncernmedlemmarna ska stå för.
2.Beslutet om inledande av ett samordningsförfarande för koncerner ska delges de deltagande förvaltarna och samordnaren.
Artikel 69 Förvaltares senare beslut om deltagande
1.Varje förvaltare får, efter det domstolsbeslut som avses i artikel 68 och i enlighet med tillämplig nationell rätt, begära att man låter det förfarande för vilket han eller hon har utsetts omfattas, om
det har gjorts en invändning mot att låta samordningsförfarandet för koncerner omfatta insolvensförfarandet, eller
ett insolvensförfarande avseende en koncernmedlem har inletts efter det att domstolen har inlett ett samordningsförfarande för koncerner.
2.Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4 får samordnaren tillstyrka en sådan begäran efter att ha samrått med medverkande förvaltare om
denne är förvissad om att kriterierna i artikel 63.1 a och b är uppfyllda, med beaktande av hur långt man har kommit i samordningsförfarandet för koncerner när begäran görs, eller
alla medverkande förvaltare är eniga enligt de villkor som anges i respektive nationell rätt.
3.Samordnaren ska informera domstolen och de medverkande förvaltarna om sitt beslut enligt punkt 2 och om de skäl som ligger till grund för beslutet.
4.Varje deltagande förvaltare eller varje förvaltare vars begäran om att låta samordningsförfarandet för koncerner omfatta ett förfarande har avslagits får överklaga det beslut som avses i punkt 2 i enlighet med det förfarande som föreskrivs i lagstiftningen i den medlemsstat där samordningsförfarandet för koncerner har inletts.
Artikel 70 Rekommendationer och samordningsplan för koncernen
1.Vid genomförandet av sina insolvensförfaranden ska förvaltarna beakta samordnarens rekommendationer och innehållet i samordningsplanen för koncernen i artikel 72.1.
2.En förvaltare är inte tvungen att helt eller delvis följa samordnarens rekommendationer eller samordningsplanen för koncernen.
Om förvaltaren inte följer samordnarens rekommendationer eller samordningsplanen för koncernen ska denne ge en motivering för detta till de personer eller organ gentemot vilka han eller hon har en rapporteringsskyldighet enligt nationell rätt, och till samordnaren.
Underavsnitt 2 Allmänna bestämmelser
Artikel 71 Samordnaren
1.Samordnaren ska vara en person som enligt en medlemsstats lagstiftning är behörig att fungera som förvaltare.
2.Samordnaren får inte vara en av de förvaltare som har utsetts att agera med avseende på en av koncernmedlemmarna, och får inte ha någon intressekonflikt med koncernmedlemmarna, deras borgenärer eller de förvaltare som har utsetts med avseende på koncernmedlemmarna.
Artikel 72 Samordnarens uppgifter och rättigheter
1.Samordnaren ska
ta fram och lämna rekommendationer för ett samordnat genomförande av insolvensförfarandena,
föreslå en samordningsplan för koncernen i vilken man identifierar, beskriver och rekommenderar en bred uppsättning åtgärder som lämpar sig för en integrerad strategi för att lösa koncernmedlemmarnas insolvenser. Planen kan innehålla förslag särskilt till
vilka åtgärder som ska vidtas för att återupprätta det ekonomiska resultatet och den finansiella sundheten för koncernen eller någon del av denna,
lösningar av koncerninterna tvister när det gäller koncerninterna transaktioner och talan om återvinning,
avtal mellan de insolventa koncernmedlemmarnas förvaltare.
2.Samordnaren får också
höras och delta, särskilt genom att närvara vid borgenärssammanträden, i ett förfarande som inletts med avseende på en medlem av koncernen,
medla i tvister som uppkommer mellan två eller flera koncernmedlemmars förvaltare,
presentera och förklara sin samordningsplan för koncernen för de personer eller organ gentemot vilka samordnaren har en rapporteringsskyldighet enligt nationell rätt,
begära upplysningar från en förvaltare med avseende på en koncernmedlem, om dessa upplysningar är eller skulle kunna vara till nytta vid identifiering och framtagning av strategier och åtgärder för samordning av förfarandet, och
ansöka om vilandeförklaring för en period av högst sex månader för ett förfarande som inletts med avseende på en koncernmedlem, förutsatt att en sådan vilandeförklaring är nödvändig för att garantera ett korrekt genomförande av planen och skulle gynna borgenärerna i det förfarande för vilket vilandeförklaringen har begärts, eller begära att en sådan vilandeförklaring ska upphävas. Denna begäran ska ställas till den domstol som inledde det förfarande för vilket vilandeförklaring har begärts.
3.Den plan som avses i punkt 1 b får inte inbegripa rekommendationer om någon konsolidering av förfaranden eller egendom som insolvensförfarandena avser.
4.Samordnarens uppgifter och rättigheter enligt definitionen i denna artikel ska inte omfatta någon koncernmedlem som inte deltar i ett samordningsförfarande för en koncern.
5.Samordnaren ska uppfylla sina skyldigheter på ett oberoende sätt och med vederbörlig omsorg.
6.Om samordnaren bedömer att fullgörandet av uppgifterna kräver en avsevärd ökning av kostnaderna i förhållande till den kostnadsberäkning som avses i artikel 61.3 d, och i alla händelser om kostnaderna överstiger 10 % av de beräknade kostnaderna, ska samordnaren
utan dröjsmål informera de deltagande förvaltarna, och
ansöka om förhandsgodkännande från den domstol som inlett samordningsförfarandet för koncerner.
Artikel 73 Språk
1.Samordnaren ska kommunicera med en deltagande koncernmedlems förvaltare på det språk som denne enats om med förvaltaren eller, om det inte finns någon sådan överenskommelse, på det officiella språket eller ett av de officiella språken vid unionens institutioner och vid den domstol som inledde förfarandet avseende den koncernmedlemmen.
2.Samordnaren ska kommunicera med en domstol på det officiella språk som är tillämpligt på den domstolen.
Artikel 74 Samarbete mellan förvaltare och samordnaren
1.Förvaltare som utsetts med avseende på koncernmedlemmar och samordnaren ska samarbeta med varandra i den mån ett sådant samarbete är förenligt med de bestämmelser som är tillämpliga på respektive förfarande.
2.Framför allt ska förvaltare förmedla alla uppgifter som är relevanta för att samordnaren ska kunna utföra sina uppgifter.
Artikel 75 Återkallande av utnämningen av samordnaren
Domstolen ska på eget initiativ eller på begäran av en deltagande koncernmedlems förvaltare återkalla utnämningen av samordnaren om
samordnarens agerande är till skada för en deltagande koncernmedlems borgenärer, eller
samordnaren inte fullgör sina skyldigheter enligt detta kapitel.
Artikel 76 Gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar
De bestämmelser som enligt detta kapitel är tillämpliga på förvaltaren ska när det är lämpligt även tillämpas på gäldenärer som fortfarande råder över sina tillgångar.
Artikel 77 Kostnader och fördelning
1.Samordnarens arvode ska vara skäligt, stå i proportion till de utförda uppgifterna och motsvara rimliga utgifter.
2.När samordnaren har slutfört sina uppgifter ska denne fastställa den slutliga kostnadsredovisningen och hur stor andel varje medlem ska betala och överlämna denna redogörelse till varje deltagande förvaltare och till den domstol som inlett samordningsförfarandet.
3.Om förvaltarna inte invänder inom 30 dagar från mottagandet av den redogörelse som avses i punkt 2, ska de kostnader och den andel som varje medlem ska betala anses ha godkänts. Redogörelsen ska överlämnas till den domstol som inlett samordningsförfarandet för bekräftelse.
4.I händelse av invändning ska den domstol som inlett samordningsförfarandet för koncerner, om samordnaren eller någon deltagande förvaltare ansöker om det, besluta om de kostnader och den andel som varje medlem ska betala i enlighet med kriterierna i punkt 1 i den här artikeln och med beaktande av den kostnadsuppskattning som avses i artikel 68.1 och, i tillämpliga fall, artikel 72.6.
5.Varje deltagande förvaltare får överklaga det beslut som avses i punkt 4 i enlighet med det förfarande som föreskrivs i lagstiftningen i den medlemsstat där samordningsförfarandet för koncerner har inletts.
Kapitel VI Uppgiftsskydd
Artikel 78 Uppgiftsskydd
1.Nationella bestämmelser som genomför direktiv 95/46/EG ska tillämpas på behandling av personuppgifter som utförs i medlemsstaterna i enlighet med denna förordning, under förutsättning att den behandling som avses i artikel 3.2 i direktiv 95/46/EG inte påverkas.
2.Förordning (EG) nr 45/2001 ska tillämpas på behandling av personuppgifter som utförs av kommissionen i enlighet med denna förordning.
Artikel 79 Medlemsstaternas ansvar avseende behandlingen av personuppgifter i nationella insolvensregister
1.Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen om namnet på den fysiska eller juridiska person, den myndighet, den avdelning eller varje annat organ som anges i nationell rätt för att utöva funktionen som registeransvarig i enlighet med artikel 2 d i direktiv 95/46/EG för offentliggörande på den europeiska e-juridikportalen.
2.Medlemsstaterna ska se till att tekniska åtgärder för att trygga säkerheten för de personuppgifter som behandlas i de nationella insolvensregister som avses i artikel 24 genomförs.
3.Medlemsstaterna ska ha ansvar för att kontrollera att den registeransvarig som anges i nationell rätt i enlighet med artikel 2 d i direktiv 95/46/EG säkerställer att principerna om uppgifternas kvalitet efterlevs, särskilt uppgifternas riktighet och uppdateringen av uppgifter i nationella insolvensregister.
4.Medlemsstaterna ska enligt direktiv 95/46/EG ansvara för insamling och lagring av uppgifter i nationella databaser och för beslut om att göra sådana uppgifter tillgängliga i det sammankopplade register som kan konsulteras via den europeiska e-juridikportalen.
5.Som del av den information som bör tillhandahållas de registrerade för att de ska kunna utöva sina rättigheter, och särskilt rätten till radering av uppgifter, ska medlemsstaterna informera de registrerade om den fastställda tidsperiod då personuppgifter som lagrats i insolvensregister är tillgängliga.
Artikel 80 Kommissionens ansvar i samband med behandling av personuppgifter
1.Kommissionen ska utöva det ansvar som åligger registeransvarig enligt artikel 2 d i förordning (EG) nr 45/2001 i enlighet med sina respektive ansvarsområden som de definieras i denna artikel.
2.Kommissionen ska fastställa nödvändiga strategier och tillämpa de tekniska lösningar som krävs för att kunna fullgöra sina skyldigheter som registeransvarig.
3.Kommissionen ska genomföra de tekniska åtgärder som krävs för att trygga säkerheten för personuppgifter vid transiteringen, särskilt uppgifternas konfidentialitet och integritet vid överföring till och från den europeiska e-juridikportalen.
4.Kommissionens skyldigheter ska inte påverka medlemsstaternas och andra organs ansvar för innehåll i och drift av de sammankopplade nationella databaser som de upprätthåller.
Artikel 81 Informationskrav
Utan att det påverkar den information som ska lämnas till de registrerade i enlighet med artiklarna 11 och 12 i förordning (EG) nr 45/2001 ska kommissionen genom offentliggörande på den europeiska e-juridikportalen informera de registrerade om sin roll i behandlingen av personuppgifter och de ändamål för vilka dessa uppgifter kommer att behandlas.
Artikel 82 Lagring av personuppgifter
Vad gäller uppgifter i de sammankopplade nationella databaserna får inga personuppgifter avseende de registrerade lagras i den europeiska e-juridikportalen. Alla sådana uppgifter ska lagras i de nationella databaser som förvaltas av medlemsstaterna eller andra organ.
Artikel 83 Tillgång till personuppgifter via den europeiska e-juridikportalen
Personuppgifter som lagras i de nationella insolvensregister som avses i artikel 24 ska vara tillgängliga via den europeiska e-juridikportalen så länge de är tillgängliga enligt nationell rätt.
Kapitel VII Övergångsbestämmelser och slutbestämmelser
Artikel 84 Tillämpning i tiden
1.Bestämmelserna i denna förordning gäller enbart för insolvensförfaranden som har inletts från och med den 26 juni 2017. Rättshandlingar som gäldenären har företagit innan den dagen ska regleras av den lag som var tillämplig på rättshandlingen när den företogs.
2.Trots artikel 91 i denna förordning ska förordning (EG) nr 1346/2000 fortsätta att gälla insolvensförfaranden som omfattas av tillämpningsområdet för den förordningen och som har inletts före den 26 juni 2017.
Artikel 85 Förhållandet till konventioner
1.Denna förordning ersätter i förhållandena mellan medlemsstaterna, och vad gäller de frågor den omfattar, bl.a. följande konventioner som har ingåtts mellan två eller flera medlemsstater:
Konventionen mellan Belgien och Frankrike om domstolars behörighet samt erkännande och verkställighet av domar, skiljedomar och officiella handlingar undertecknad i Paris den 8 juli 1899.
Konventionen (med tilläggsprotokoll av den 13 juni 1973) mellan Belgien och Österrike om konkurs, ackord och betalningsinställelse undertecknad i Bryssel den 16 juli 1969.
Konventionen mellan Belgien och Nederländerna om konkurs samt om domstolars territoriella behörighet samt erkännande och verkställighet av domar, skiljedomar och officiella handlingar undertecknad i Bryssel den 28 mars 1925.
Traktaten mellan Tyskland och Österrike om konkurs och ackord undertecknad i Wien den 25 maj 1979.
Konventionen mellan Frankrike och Österrike om erkännande och verkställighet av konkursbeslut undertecknad i Wien den 27 februari 1979.
Konventionen mellan Frankrike och Italien om verkställighet av domar på det civil- och handelsrättsliga området undertecknad i Rom den 3 juni 1930.
Konventionen mellan Italien och Österrike om konkurs och ackord undertecknad i Rom den 12 juli 1977.
Konventionen mellan Nederländerna och Tyskland om ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar och andra exekutionstitlar på det civil- och handelsrättsliga området undertecknad i Haag den 30 augusti 1962.
Konventionen samt dess protokoll, mellan Förenade kungariket och Belgien om ömsesidig verkställighet av domar på det civil- och handelsrättsliga området undertecknad i Bryssel den 2 maj 1934.
Konventionen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige angående konkurs undertecknad i Köpenhamn den 7 november 1933.
Den europeiska konventionen om vissa internationella aspekter rörande konkurser undertecknad i Istanbul den 5 juni 1990.
Konventionen mellan Jugoslavien och Grekland om ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar, undertecknad i Aten den 18 juni 1959.
Avtalet mellan Jugoslavien och Österrike om ömsesidigt erkännande och verkställighet av skiljedomar och skiljedomsavgöranden i handelsärenden, undertecknat i Belgrad den 18 mars 1960.
Konventionen mellan Jugoslavien och Italien om ömsesidigt rättsligt samarbete i civila och administrativa ärenden, undertecknad i Rom den 3 december 1960.
Avtalet mellan Jugoslavien och Belgien om civil- och handelsrättsligt samarbete, undertecknat i Belgrad den 24 september 1971.
Konventionen mellan Jugoslaviens och Frankrikes regeringar om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Paris den 18 maj 1971.
Avtalet mellan Tjeckoslovakien och Grekland om rättslig hjälp i civil- och brottmål, undertecknat i Aten den 22 oktober 1980, som fortfarande är i kraft mellan Tjeckien och Grekland.
Avtalet mellan Tjeckoslovakien och Cypern om rättslig hjälp i civil- och brottmål, undertecknat i Nicosia den 23 april 1982, som fortfarande är i kraft mellan Tjeckien och Cypern.
Traktaten mellan Tjeckoslovakiens regering och Frankrikes regering om rättslig hjälp samt erkännande och verkställighet av domar i civil-, familje- och handelsrättsliga ärenden, undertecknad i Paris den 10 maj 1984, som fortfarande är i kraft mellan Tjeckien och Frankrike.
Traktaten mellan Tjeckoslovakien och Italien om rättslig hjälp i civil- och brottmål, undertecknad i Prag den 6 december 1985, som fortfarande är i kraft mellan Tjeckien och Italien.
Avtalet mellan Lettland, Estland och Litauen om rättslig hjälp och rättsförhållanden, undertecknat i Tallinn den 11 november 1992.
Avtalet mellan Estland och Polen om rättslig hjälp och rättsliga förhållanden i civil-, arbets- och straffrättsliga ärenden, undertecknat i Tallinn den 27 november 1998.
Avtalet mellan Litauen och Polen om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civil-, familje-, arbets- och straffrättsliga ärenden, undertecknat i Warszawa den 26 januari 1993.
Konventionen mellan Rumänien och Grekland om rättslig hjälp i civil- och straffrättsliga ärenden, med protokoll, undertecknad i Bukarest den 19 oktober 1972.
Konventionen mellan Rumänien och Frankrike om rättslig hjälp på privaträttens område, undertecknad i Paris den 5 november 1974.
Avtalet mellan Bulgarien och Grekland om rättslig hjälp i civil- och straffrättsliga ärenden, undertecknat i Aten den 10 april 1976.
Avtalet mellan Bulgarien och Cypern om rättslig hjälp i civil- och straffrättsliga ärenden, undertecknat i Nicosia den 29 april 1983.
Avtalet mellan Bulgariens regering och Frankrikes regering om ömsesidig rättslig hjälp i civilrättsliga ärenden, undertecknat i Sofia den 18 januari 1989.
Fördraget mellan Rumänien och Tjeckien om rättslig hjälp i civilrättsliga ärenden, undertecknat i Bukarest den 11 juli 1994.
Fördraget mellan Rumänien och Republiken Polen om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civilrättsliga ärenden, undertecknat i Bukarest den 15 maj 1999.
2.De konventioner som anges i punkt 1 ska tillämpas på frågor som avser förfaranden som inletts före ikraftträdandet av förordning (EG) nr 1346/2000.
3.Denna förordning är inte tillämplig
i en medlemsstat i den utsträckning den är oförenlig med förpliktelser som uppstår i samband med konkurs och som härrör från en konvention som den medlemsstaten före ikraftträdande av förordning (EG) nr 1346/2000 slutit med ett eller flera tredje länder, och
i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland i den utsträckning den är oförenlig med förpliktelser som uppstår i samband med konkurs och likvidation av insolventa bolag och som härrör från överenskommelser inom ramen för samväldet vilka föreligger när förordning (EG) nr 1346/2000 trädde i kraft.
Artikel 86 Information om insolvenslagstiftning på nationell nivå och unionsnivå
1.Medlemsstaterna ska, inom ramen för det europeiska rättsliga nätverk på privaträttens område som inrättas genom rådets beslut 2001/470/EG och i syfte att göra informationen tillgänglig för allmänheten, tillhandahålla en kort beskrivning av sin nationella lagstiftning och sina nationella förfaranden i samband med insolvens, i synnerhet när det gäller de frågor som anges i artikel 7.2.
2.Medlemsstaterna ska uppdatera den information som avses i punkt 1 regelbundet.
3.Kommissionen ska offentliggöra information om denna förordning.
Artikel 87 Upprättande av sammankopplingen av register
Kommissionen ska anta genomförandeakter om upprättande av sammankopplingen av insolvensregister i enlighet med artikel 25. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 89.3.
Artikel 88 Fastställande och senare ändringar av standardformulären
Kommissionen ska anta genomförandeakter om fastställande och vid behov ändring av de formulär som avses i artiklarna 27.4, 54, 55 och 64.2. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 89.2.
Artikel 89 Kommittéförfarande
1.Kommissionen ska bistås av en kommitté. Den kommittén ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.
2.När det hänvisas till denna punkt ska artikel 4 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.
3.När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.
Artikel 90 Översynsklausul
1.Kommissionen ska senast den 27 juni 2027, och därefter vart femte år, lägga fram en rapport om tillämpningen av denna förordning för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Rapporten ska vid behov åtföljas av förslag till ändring av denna förordning.
2.Kommissionen ska senast den 27 juni 2022 lägga fram en rapport om tillämpningen av samordningsförfarandet för koncerner för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Rapporten ska vid behov åtföljas av förslag till ändring av denna förordning.
3.Kommissionen ska senast den 1 januari 2016 lägga fram en undersökning om gränsöverskridande frågor inom området ställföreträdares ansvar och näringsförbud för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.
4.Kommissionen ska senast den 27 juni 2020 lägga fram en undersökning om missbruk av forum shopping för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.
Artikel 91 Upphävande
Förordning (EG) nr 1346/2000 ska upphöra att gälla.
Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till den här förordningen och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga D till den här förordningen.
Artikel 92 Ikraftträdande
Denna förordning träder i kraft den 25 juni 2015.
Den ska tillämpas från och med den 26 juni 2017, med undantag för
artikel 86, som ska tillämpas från och med den 26 juni 2016,
artikel 24.1, som ska tillämpas från och med den 26 juni 2018, och
artikel 25, som ska tillämpas från och med den 26 juni 2019.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördragen.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser för ändringsrättsakter
Förordning (EU) 2018/946
Denna förordning träder i kraft den 26 juli 2018. [Ändringarna avser bilagorna A och B vilka ej återges här; red.anm.]
Förordning (EU) 2021/2260
Denna förordning träder i kraft den 9 januari 2022. [Ändringarna avser bilagorna A och B vilka ej återges här; red.anm.]
Förordning 2023/2844
Denna förordning ska tillämpas från och med den 1 maj 2025.
[Bilaga A är en förteckning över nationella insolvensförfaranden som avses i artikel 2.4 och återges ej här; red.anm.]
[Bilaga B är en förteckning över förvaltare som avses i artikel 2.5 och återges ej här; red.anm.]
[Bilaga C är en förteckning över den upphävda insolvensförordningens ändringar och återges ej här; red.anm.]
[Bilaga D är en jämförelsetabell mellan den nya och den gamla förordningen och återges ej här; red.anm.]