Under 1900-talet har man ett flertal tillfällen ställt sig frågan vilken redovisning som ger den mest rättvisande bilden. Huvudfrågan har varit om redovisningen bör baseras på verkliga värden eller på anskaffningsvärden. Idag är trenden att allt fler poster värderas till sina verkliga värden skriver Pär Falkman.
Det har under några år debatterats om företag verksamma inom den nya ekonomin kan jämföras med mer traditionella verkstadsbaserade företag med tanke på val av redovisningsmodell. Frågan som har ställts av olika debattörer är huruvida en anskaffningsvärdebaserad redovisning är relevant för att avge en rättvisande bild av dessa företag. Frågeställningen är inte ny utan den har behandlats vid ett flertal tillfällen under 1900-talet, exempelvis när stommen till dagens redovisning utvecklades i början av detta sekel.
Frågeställningen var då som nu i vilken omfattning som redovisningen skulle baseras på verkliga värden eller på anskaffningsvärden. Trenden är idag att allt fler poster i redovisningen värderas till sina verkliga värden. Under stora delar av 1900-talet har det emellertid inte varit på detta sätt utan den övergripande värderingskonventionen har varit att använda anskaffningsvärden.
Detta beror bland annat på att uppkomna transaktioner skall kunna värderas och verifieras. Differensen mellan anskaffningsvärden och verkliga värden utgör därför dolda värden i verksamheten. En sådan situation leder till att börsvärdet på ett företag sällan står i paritet med det bokförda egna kapitalet på samma företag. En diskussion om nyttan med anskaffningsvärdesbaserad redovisning har därför ökat, mot bakgrund av att ekonomin idag präglas av en större andel immateriella och finansiella tillgångar där det inte är självklart att det existerar ett anskaffningsvärde alternativt att anskaffningsvärdet är marginellt jämfört med ett verkligt värde.
En funktionalistisk förklaring till att den traditionella redovisningsmodellen fortfarande står sig så starkt är därmed att den har mandat från marknaden och dess aktörer eftersom den ger upphov till låga transaktionskostnader som ett resultat av den försiktiga hållningen. Modellen ger också upphov till en stabil resultatutveckling som kan ge en lugnande effekt på marknaden. Det finns således två grundläggande inställningar till redovisning som påverkar dess innehåll.
Redovisningens reglering
Externredovisningen har genomgått normering sedan 1930-talet som ett resultat av efterdyningarna från 1929 års börskrasch. För att kunna återställa förtroendet för börsen var det nödvändigt att göra redovisningen mer öppen. Reglering var vid denna tidpunkt nödvändig för att marknaden skulle fungera på ett bra sätt, det var således även ett underförstått krav från marknadens aktörer att det krävdes en reglering. Baserat på utvecklingen kom således externredovisningen att bli beroende av marknadens förtroende och kapitalmarknadens aktörer.
För att öka förtroendet infördes exempelvis ett borgenärsskydd i lagstiftningen. Detta utgjorde ett grundläggande skydd för de som placerade kapital på kapitalmarknaden. Borgenärsskyddet kompletterade i USA med ett statligt organ (Securities and Exchange Commission, SEC) som skulle övervaka handeln på den amerikanska börsen. Samma organ skulle även utveckla regler och rekommendationer för de amerikanska företagens redovisning. Det var det amerikanska revisorsorganet (American Accounting Association, AAA) som fick i uppdrag av SEC att upprätta dessa rekommendationer. Normeringen kom således ur olika perspektiv att påverkas av marknadens vilja vilken gav uttryck för stabilitet, reglering och harmonisering.
Tanken var att den information som upprättades också var den som efterfrågades. Det skulle med tiden visa sig utgöra en anskaffningsbaserad redovisning innehållande en resultaträkning uttryckt i termer av intäkter och kostnader som den dominerande rapporten samt en balansräkning och en finansieringsanalys.
Redovisningen var inte utformad på samma sätt innan regleringens tillkomst. Då var det snarare nationalekonomiska föreställningar som utgjorde idealet. Målet med redovisning var i detta fall snarare balansorienterat än marknadsorienterat (resultatorienterat) och utgångspunkten togs i balansräkningens förändring över tiden. Denna form av redovisning baseras i större utsträckning än traditionell redovisning på innehållet i ekonomisk eller finansiell teori. Denna bygger dock på andra grundläggande värderingsprinciper än anskaffningsvärden, såsom diskonterade betalningsflöden och återanskaffningsvärden. Olikheterna mellan dessa teorier kan vara ytterst påtagliga.
Syftet med externredovisningen kan således skilja sig åt beroende på vilken utgångspunkt som innehas. Ett marknadsperspektiv innebär att resultaträkningen utgör den dominerande rapporten och ett balansperspektiv som innebär att balansräkningen utgör den dominerande rapporten. Upprättande av redovisningen präglas därmed av olika grundläggande antaganden, ett marknadsperspektiv och ett förmögenhetsperspektiv. Dessa olika perspektiv kan vidare problematiseras i termer av legal form och ekonomisk substans.
Redovisning och legal form
I amerikansk bolagslagstiftning infördes således i början av 1900-talet ett borgenärsskydd som skulle skydda investerarna från allt för stora och onödiga förluster. För att skyddet skulle få något genomslag var det en nödvändighet att det utvecklades en uppsättning regler och normer för redovisning som gäller alla. Genom att harmonisera externredovisningen kommer investerarnas transaktionskostnader att reduceras vilket gynnar samtliga intressenter. Redovisning kom som ett resultat av utvecklingen att präglas av ett antal restriktioner, som senare bland annat kom att benämnas redovisningens principer. Det finns på dessa grunder ett tydligt samband mellan redovisningens principer och externredovisningens legala form. Det går därför dessutom att fråga sig i vilken utsträckning som teorin för redovisning verkligen kan sägas självständig den legala formen.
Flera delar av redovisningsteorin är tydligt påverkad av den legala formen. Inledningsvis vägde den så kallade försiktighetsprincipen tungt eftersom rädslan för liknande krascher oroade. Försiktighetsprincipen ledde och leder till att inga för positiva bilder av verksamheten redovisades samt att en dold konsolidering över tiden kan vara fallet.
Detta låg i linje med allmänhetens goda eftersom dessa ansågs utgöra några av de stora förlorarna i och med den ekonomiska krisen. Detta var en av anledningarna till att den amerikanska staten beslutade sig för att reglera redovisningen. Den legala formen kan med hjälp av ovanstående resonemang definieras på två sätt:
Äganderätt:
Den juridiska äganderätten används som kriterium för att avgöra om en tillgång får redovisas i balansräkningen.
Lagstiftning:
Den legala formen innebär att redovisningen baseras på innehållet i gällande lagstiftning som nästan uteslutande baseras på innehållet i den traditionella redovisningsteorin. Inom denna referensram har begreppet god redovisningssed utvecklats.
Som ett resultat av den legala formen och dess syfte kom redovisningen att baseras på ett antal grundkomponenter såsom en värdering enligt anskaffningsvärden, antagandet om fortlevnad, objektivitet, kongruens och realisation. Dessa står inte i alla lägen i relation till en redovisning enligt den ekonomiska substansen.
Redovisning och ekonomisk substans
Innehållet i en balansräkning kan definieras utifrån en indirekt eller en direkt metod. Om en indirekt metod används läggs större vikt vid innehållet i resultaträkningen. Används däremot en direkt metod betonas framförallt innehållet i balansräkningen. Kan inte en transaktion redovisas som en tillgång i balansräkningen kostnadsförs transaktionen.
Om en direkt definition används äger en tillgång tre utmärkande drag. Tillgången är hänförlig till en separat verksamhet och den är ett resultat av en historisk verifierbar transaktion. Tillgången innebär dessutom en sannolik framtida ekonomisk fördel eller en förhöjd servicepotential. Osäkerheten kring framtiden gör det svårt att på objektiva grunder identifiera några framtida ekonomiska fördelar och det är orsaken till att utgifter kostnadsförs istället. Osäkerheten utgörs av det faktum att det inte finns någon som vet när, om någonsin, de ekonomiska fördelarna tillfaller organisationen.
Redovisningsenheten måste vidare kunna utnyttja tillgången samt kontrollera att andra inte gör det för att den på direkta grunder skall betraktas som en tillgång. I det här fallet är det således att den ekonomiska substansen som används för att definiera vad som utgör en tillgång. Det är emellertid inte i alla lägen detta faktum gör att den kan redovisas i balansräkningen. Den ekonomiska substansen är emellertid inte fokuserad på att det är äganderätten som ger upphov till att en specifik individ eller verksamhet skall redovisa tillgången. Det är istället den som kontrollerar tillgången och därmed erhåller den framtida fördelen av den. Vad som utgör den ekonomiska substansen kan definieras på två sätt:
Kontroll: Om ett företag har kontroll över en tillgångs framtida ekonomiska fördelar, utan att för den delen inneha den formella äganderätten, skall en tillgång redovisas i balansräkningen.
Förmögenhetsteori: begreppet kan också tolkas som att externredovisningen på en mer övergripande nivå borde utgå från innehållet i förmögenhetsteori i större utsträckning än vad som är fallet idag. Inom denna referensram används begreppet rättvisande i stor omfattning.
Avslutande kommentarer
Det finns en tydlig koppling mellan den juridiska formen och regleringen av externredovisningen. Detta har präglat redovisningen under stora delar av 1900-talet. Trenden är emellertid är att den ekonomiska substansen i vissa frågor väger tyngre än den legala formen. Det är tydligt att det finns ett förtroende hos marknaden för en försiktighet i redovisningen eftersom den ger upphov till en stabil resultatutveckling över tiden till skillnad från en balansorienterad redovisning som snarare skapar förutsättningar för kortsiktigt tvära kast och således en ökning av användarnas transaktionskostnader.
Det finns ett antal redovisningsmässiga sakfrågor som tydligt visar på denna trend. En av dessa sakfrågor har redan redovisats och behandlats och det är definition av en tillgång. Det faktum att det är en direkt värderingsmetod som skall användas tyder på att den ekonomiska substansen är vägledande. Detta fenomen präglas av det faktum att det tillkommer fler och fler tillgångstyper som endast med svårigheter kan verifieras och värderas till sina anskaffningsvärden. Problematiken gäller främst redovisningen av finansiella och immateriella tillgångar. Redovisning av materiella tillgångar är i stort sett identisk med hur det har gått till under hela 1900-talet.
Det kan därför vara på det sättet att externredovisningen idag befinner sig i ett vägskäl när det gäller vilket som skall vara det övergripande målet för externredovisningen i termer av om äldre redovisningskonventioner skall överges helt eller om de fortsättningsvis skall användas. Diskussionen rör således inte endast hur transaktioner skall värderas i redovisningen utan även vilket redovisningens mest grundläggande syfte är.
Som en del av traditionell externredovisning går det att hävda att syftet är att redovisa den information som marknaden efterfrågar eftersom detta ger upphov till de lägsta transaktionskostnaderna, både för enskilda beslutsfattare och för samhället som helhet.
Syftet med en redovisning uttryckt i termer av verkliga värden syftar snarare att på ekonomiska eller finansiella grunder ge upphov till en rättvisande bild av verksamheten. Detta kan i sin tur leda till att transaktionskostnaderna för inblandade parter ökar. Som läget är idag präglas innehållet i redovisningen av båda dessa grundläggande utgångspunkter för värdering av tillgångar.
Ek. dr Pär Falkman är verksam vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet. Han medverkade senast i Balans nr 11/2000.