Det brittiska ASB har gett ut en reviderad version av sin rekommendation om materiella anläggningstillgångar; Tangible Fixed Assets, FRS 15. ASB:s ställningstaganden är intressanta att jämföra med de beslut som Redovisningsrådet fattat i sin motsvarande rekommendation. ASB ger sålunda brittiska företag möjlighet att välja mellan att aktivera ränteutgifter eller att kostnadsföra dem. Rådet ger visserligen också ett fritt val men har aviserat att det har för avsikt att återkomma i samband med utgivandet av en rekommendation som enbart behandlar aktivering av ränteutgifter. Det mest sannolika beslutet är då att Rådet går in för ett av alternativen. Det är dock ännu för tidigt att avgöra vilket.
Kostnaderna för en tillgång innefattar också uppstartningskostnader. Här har ASB gjort en precisering som förtydligar vad som får inräknas. Aktivering av uppstartningskostnader är sålunda bara tillåtet om det är omöjligt att utnyttja tillgången utan en intrimningsperiod. Aktivering av uppstartningskostnader för en pappersmaskin är alltså förenlig med rekommendationen. Däremot är det inte tillåtet att aktivera kostnader i avvaktan på att efterfrågan skall växa ikapp den nya kapaciteten. När Marieberg investerade i nya tryckpressar för några år sedan valde ledningen att skriva av maskinerna progressivt bl.a. med argumentet att kapaciteten hade tagits till för att täcka en förväntad ökad efterfrågan på 2000-talet. Det argumentet är alltså knappast förenligt med den nya rekommendationen.
En väsentlig skillnad jämfört med den kommande svenska rekommendationen gäller avskrivningar. ASB kräver tillämpning av så kallade komponentavskrivningar. ”Where the tangible fixed asset comprises two or more major components with substantially different useful economic lives, each component should be accounted for separetely for depreciation purposes and depreciated over its individual economic life”. Som exempel nämns skalet på en fastighet och inredningen. Den svenska rekommendationen tillåter men kräver inte att en sådan här uppdelning görs av avskrivningarna.
Den viktigaste skillnaden gäller dock uppskrivningar eller värdering av materiella anläggningstillgångar till verkligt värde. Rådet har ansett, sig tvingat att ta in den skrivning som finns i ÅRL. Det är ett olyckligt beslut eftersom det innebär ett avsteg från både IAS 16 och från EUs redovisningsdirektiv. ASB har i stället valt en mer systematisk ansats. Företag som väljer att inte tillämpa huvudregeln, dvs. värdering till anskaffningsvärde, måste ange som princip att samtliga tillgångar inom en viss klass, skall värderas till verkligt värde vid balanstidpunkten. Värderingarna skall göras minst vart femte år av, i princip, externa värderingsmän.
Rolf Rundfelt