Rörelsekapitalet minst lika viktigt för analysen som kassaflöden

Rörelsekapitalanalysen är oerhört effektiv och enkel då det gäller att avslöja brister i företagets balansräkning. Och den kräver till skillnad från kassaflödesanalyser inte tillgång till internt material från företaget, sammanfattar Ulf Järlebro.

Efter lång dags färd mot natt har vi äntligen fått en ny rekommendation när det gäller finansieringsanalyser. För de som väntat sedan slutet av 70-talet på en uppfräschning av FARs Rekommendation nr 10 känns det naturligtvis lite som en besvikelse att Redovisningsrådets (RR) rekommendation till 99 % är en översättning av IAS motsvarande rekommendation. En sådan kunde gjorts tidigare.

Finansieringsanalysen är redovisningens kameleont. Redovisnings- och ekonomifolk lär sig hjälpligt att sätta samman dem, förhoppningsvis utan att fuska via realisationsresultat från försålda anläggningstillgångar, men ägnar dem härefter föga intresse. Analytiker, banker och företagsvärderare å andra sidan fokuserar hela sitt intresse på kassaflöden och prognoser på kassaflöden framåt i tiden. Båda kategorierna riskerar sannolikt att begå allvarliga misstag.

Lite förvånansvärt är det först att notera att termen kassaflödesanalys inte lär få användas i årsredovisningen beroende på att det står finansieringsanalys i ÅRL. Eftersom både finansieringsanalysen och kassaflödesanalysen redovisar samma sak men utifrån skilda utgångspunkter hade det väl tvärtom varit en fördel om man direkt av redovisningshandlingarna kunnat se om det handlar om kontantbaserad eller bokföringsmässig redovisning av kassaflöden.

Historik

En kort historik kan måhända vara av intresse. Som i så många andra fall utvecklades teorier och praktisk användning av kassaflödesanalyser i USA där ett banbrytande ramverk utarbetades av Perry Mason 1961 på uppdrag av AICPA 1.

I början fokuserades intresset helt på rörelsekapitalets förändring. Så småningom ändrades inriktningen mot att vilja se kassamedlens förändring vilka så småningom innefattade även kortfristiga placeringar dvs. samma modell som nu föreslås av RR.

En fokusering på det rena kassaflödet som slutar i årets förändring i likvida medel är ett synnerligen kortsiktigt analysinstrument. Ska företagets förmåga att amortera lån om en månad bedömas är säkert en sådan analys av värde. Ska man däremot bedöma företagets förmåga att betala tillbaka samma lån om fem år är sannolikt bedömning av förändringar i rörelsekapitalet (som förhoppningsvis ökar på raden Kassa-bank över tiden) av större värde. Jag återkommer till detta längre fram.

Långivares fokusering på kassaflöden vid kreditbedömning snarare än rörelsekapitalets utveckling över tiden är frustrerande.

Det kassaflöde som genereras internt via den bedrivna rörelsen är ett nyckelbegrepp i all analys men man glömmer ofta bort att huvudkomponenterna i denna delsumma utgör två väsensskilda resultatelement, vinst respektive avskrivningar.

Betrakta företagen A och B nedan:

Båda företagen har ett kassaflöde på 1.100 men nog skulle jag föredra att satsa mina pengar på B snarare än A. Problemet med fokusering på kassaflödet är inte enbart att det är svårt att bedöma vad som är en korrekt avskrivningsnivå, utan snarare att man glömmer bort att vinsten i företaget är grunden för allt företagsvärde.

Analytikers beräkning av företagsvärde utifrån kassaflöden utgår från att de vinster som framkommer är tillgängliga för utdelning, ju mer utdelningsbara medel, desto värdefullare företag. Man glömmer ofta i sammanhanget att de medel som genereras i företaget bl.a. skall användas för investeringar vilka ger avkastning långt fram i tiden. Avstår man, kortsiktigt, från att investera kan man nog höja utdelningskapaciteten men vad tjänar man på att vinna hela världen om man förlorar sitt liv?

Just nu är fokus i näringslivet kortsiktigt inriktat mot Shareholder Value som övergripande målsättningar. Har man varit med ett tag känner man igen dessa trender, nästa år är kanske den gamla intressentmodellen i ropet igen. Fokuseringen på korta snabba vinster och en fortlöpande aktieägarsmörjning innebär klara risker. Det är lätt att med snabba rationaliseringsåtgärder åstadkomma resultat i det korta perspektivet som är förödande på lång sikt.

För tillfället är såväl räntor som inflation lägre än på flera decennier vilket gjort att spekulationer på börsen har varit hausseartade. Kopplingen mellan företagens vinster och deras marknadsvärde har sedan länge upphört.

Försummelsen att negligera räntabiliteten och långsiktigheten i företagandet leder till en utarmning av näringslivet. Det är de intjänade vinsterna som skall återinvesteras för att fortlöpande ge aktieägare och andra intressenter en avkastning på sina insatser, vare sig dessa består av satsat kapital eller satsad arbetskraft.

Business Week gör årligen en sammanställning av räntabiliteten i världens största företag. Japan kommer sist i världen med en avkastning på eget kapital på 6,9 % att jämföra t.ex. med Sverige 21 % och USA 22,4 %. Räntenivå och inflation i Japan motiverar långt ifrån denna diskrepans. Japans snabba tillväxt under 70–90-talet har sannolikt skett till priset av för låga vinstnivåer (prisdumping?) och därmed större sårbarhet i nuvarande krisläge.

Många företag väljer att ställa soliditetsmål som primärmål och räntabiliteten som sekundärmål och är nöjda om soliditeten kan bibehållas. Uppnår man sitt soliditetsmål med medioker räntabilitet bör man ändra sitt primärmål till räntabilitet, då följer soliditeten med av bara farten om man lyckas.

Några synpunkter på kassaflödesanalyser

Det elegantaste och enklaste sättet att fånga upp kassaflödesanalyser direkt ur bokföringen är att koppla underbegrepp i konteringsbilden till alla transaktioner som berör kassa- och bankkonton. Få torde väl ha en sådan möjlighet för närvarande och innan något genomslag erhålles för en förändring härvidlag är man hänvisad till att utgå från den faktiska redovisningen, upprättad enligt bokföringsmässiga grunder och sedan justera för alla icke-likviditetspåverkande poster. Det är ju samma teknik som används idag med den skillnaden att fokuseringen på rena betalningsflöden blir högre i kassaflödesanalysen jämfört med finansieringsanalysen.

Går det då att justera bokförda värden och komma fram till likvidtransaktioner? Ja, när man funderar närmare på saken förhåller det ju sig så att alla fordrings- och skuldposter som har sin motpost i resultaträkningen antingen ökar eller minskar årets vinst och därest denna vinst inte

• utdelas,

• används till amorteringar,

• skatter

• eller till investeringar

• så hamnar den i kassan. Denna kassaförändring måste naturligtvis kompletteras med andra transaktioner inom balansräkningen som ökat/minskat kassan t.ex. betalning av källskatter och erhållna amorteringar på kortfristig utlåning.

Antag att ett företag har en bokförd försäljningsintäkt på 100 vid årets slut och en utgående kundfordran på 10. Av försäljningen måste 90 ha hamnat i kassan och baserat på denna enkla slutsats kan följande samband etableras:

När det gäller rörelsekapitalets poster så gäller det sålunda att etablera förändringen mellan UB och IB för att få tag på kassaförändringen.

Vid tillämpning av den direkta metoden är denna slutsats emellertid inte tillämplig ifråga om Förutbetalda kostnader/intäkter.

Förutbetalda kostnader är inte en post som anknyter till resultaträkningens intäktssida utan dess kostnadssida. En ökning av saldot avseende Förutbetalda kostnader innebär en utbetalning, ej en inbetalning. Detta medför att sambandet mellan resultaträkning och kassaflöde för de förutbetalda kostnaderna ser ut som följer:

Eftersom effekten nu ligger på kostnads- i stället för på intäktssidan blir resultatet att en ökning av balansposten ökar kassaflödet och tvärtom. Vidare skall effekten redovisas som Utbetalning till leverantörer vid tillämpning av den direkta metoden, ej som avdragspost från Inbetalningar från kunder.

Interima fordringar måste sålunda delas upp i på Upplupna intäkter respektive Förutbetalda kostnader för att kunna hänföras till rätt kategori.

Motsvarande justeringar som på fordringssidan görs på skuldsidan. Observera dock att man nu vänder tecken eftersom effekterna slår mot kostnads- ej intäktssidan i resultaträkningen. Interima skulder måste sålunda specificeras på Upplupna kostnader och Förutbetalda intäkter enligt samma modell som ovan och de förutbetalda intäkterna slår mot intäktssidan till skillnad från övriga skuldposter.

I den kassainriktade analysansatsen uppstår en del underliga effekter på grund av transaktioner som ej berör likvida medel. Ta det enkla fallet att företaget köper in en fastighet under året och lånefinansierar köpet. En sådan transaktion kommer inte med eftersom den ej berör kassan men den kommer säkert i väsentlig omfattning att påverka kassaflödet under kommande år då räntor och amorteringar skall betalas. Liknande fall uppstår vid köp via apportemissioner.

Kassaflödesanlysen skall enligt RR:s rekommendation kompletteras med väsentliga transaktioner som hänt under året men ej återspeglas i kassaflödesanalysen. Frågan är hur fullständig och upplysande sådana noter kommer att bli. Mina egna erfarenheter hittills av tilläggsupplysningar enligt ÅRL är ej uppmuntrande.

Uppställningsformer

Ett problem man stöter på direkt är att vare sig RR:s eller IAS modeller anges vara några mallar. Användarna skall ges frihet att utforma analyserna efter egna behov och åsikter. Detta är nog en riktig utgångspunkt men enligt min uppfattning borde ändå vissa rubriker och delsummor ha låsts så att jämförelsemöjligheter skapats mellan företag och inom branscher. Kreativiteten när det gäller utformning av analyserna är annars ofantlig och finesserna överstiger ganska snart den ekonomiskt intresserade läsarens förstånd. Försök t.ex. att analysera Esseltes eller Assi Domäns finansieringsanalyser i 1997 års årsredovisning! De är säkerligen korrekt upprättade ur teoretisk synvinkel men tillför de något som en ”vanlig” analys ej hade givit läsaren?

I praktiken tror jag att RR:s ”exempel” och BAS-gruppens kassaflödesmodell kommer att bli standard för de allra flesta, åtminstone för mindre och medelstora företag där revisorer och redovisningskonsulter hjälper till att upprätta redovisningshandlingarna. Problemet ligger snarare i att en utomstående läsare får svårt att kontrollera uppgifterna eftersom åtkomst saknas till underliggande material.

Metoder

Kassaflödesanalysen kan upprättas efter endera av två metoder, den direkta respektive den indirekta. Den direkta metoden anses teoretiskt överlägsen eftersom den redovisar kassaflöden som direkt går att härleda ur resultaträkningens intäkts- och kostnadssida. Vid den indirekta metoden utgår man från rörelseresultatet och justerar med de poster som ej påverkat likviditeten.

Här råkar man liksom i nuvarande modeller för finansieringsanalyser ut för syndromet att fokus riktas mot den rent tekniska uppbyggnaden av analysen, snarare än dess resultat. Ur läsvänlighetssynpunkt kan man kanske vid den indirekta metoden utgå från rörelseresultatet och sedan i en klumppost redovisa hur mycket som återlagts. Detta gäller i än högre grad nu än tidigare eftersom möjligheterna för utomstående att se kopplingarna mellan analysen och balans- och resultaträkningar är mindre. Eventuell specifikation till beloppet kan med fördel redovisas i separat not om så bedöms erforderligt.

Om den indirekta metoden tillämpas och RR:s uppställningsform väljs erhåller man också en något missvisande rubrik innan förändringen av rörelsekapital redovisats.

Antag att ett företag har en försäljning på 100 vilken ej hunnit betalas under året, följande ”kassaflödesanalys” erhålles:

Vid den indirekta metoden fungerar förändringen av rörelsekapitalets poster som tvättinrättning för justering av bokförda poster till kassaflödesposter. När väl förändringen indateras blir kvarvarande saldo det tvättade korrekta kassaflödet.

På grund av att den direkta metoden bättre åskådliggör faktiska källor och användning av kassamedel ger den en bättre total information än den indirekta metoden.

Det hävdas att en redovisning enligt den direkta metoden är betydligt svårare än via den indirekta metoden.

Jag har lite svårt att förstå detta men det beror sannolikt på att jag endast tillämpat metoden vid ”enkla” fall. Hursomhelst bör kassaflödesanalysen kunna upprättas först enligt indirekt metod så att facit erhålles avseende analysens komponenter. Härefter kan den upprättas enligt direkt metod. Eftersom uppgifterna om räntor och skatter, investering och finansiering är desamma i de båda metoderna underlättas analys av eventuellt kvarstående differensposter.

Rörelsekapitalanalys

Som tidigare antytts är rörelsekapitalet, dess förändring och dess relation till omsättningen ett väl så viktigt analysinstrument som kassaflödesanalyser. Rörelsekapitalanalysen inklusive branschspecifika normtal har på ett förtjänstfullt sätt studerats av Bengt A Nyström 2.

Att detta lättfångade analysinstrument så länge varit mer eller mindre oanvänt inom svenskt näringsliv är på många sätt och vis en gåta. Rörelsekapitalet i procent av omsättningen är ofta en stabil relation över tiden och det kan dessutom analyseras post för post om några dramatiska förändringar äger rum.

En normal industristruktur binder mellan 20–25 % i rörelsekapital, variationen beror oftast på lagrets andel av rörelsekapitalet. Om företaget kan konstateras ha ett normalt rörelsekapitalbehov på 20 % och beräknar öka omsättningen med 10 Mkr nästkommande år vet man sålunda direkt att ytterligare 2 Mkr kommer att bindas i rörelsekapital. Detta måste finansieras, antingen via lån eller via positiva resultat eller en kombination av dessa.

Komplettera rörelsekapitalbehovet med vad vi vet om planerade investeringar och utdelningar och dra bort troliga kapitalförstärkningar och prognosticerad vinst så framkommer den finansiella konsekvensen i form av upplåningsbehov alternativt amorteringsmöjligheter, av den ökade omsättningen.

Detta är en betydligt enklare metod än att uppskatta framtida kassaflöden, särskilt som vi redan vid prognosticeringen av vinsten får göra tillräckligt många antaganden om en osäker framtid utan att lägga till transformeringen av vinsten till likvida medel som ytterligare komplikation.

Rörelsekapitalanalys avslöjar också andra felkällor i finansieringsanalysen.

Antag att ett företag har en omsättning på 100 Mkr både år 1 och år 2. Företaget har ett (normalt) rörelsekapital på 20 % av omsättningen år 1 dvs. 20 Mkr. År 2 har det faktiska rörelsekapitalet sjunkit till 10 % eller 10 Mkr.

Denna förändring kommer i finansieringsanalysen upp som tillförda medel och bidrar till att öka kassaflödet. Denna effekt riskerar tyvärr likt Pyrrhus seger bli en kortvarig glädjekälla.

I själva verket föreligger det en brist i den långfristiga finansieringen med 10 Mkr, vilket kan ha, men osannolikt har sin grund i neddragning av kapitalbindning i fordringar och lager utan sannolikt beror på att rörelsekapitalet minskat genom att man drar på betalningar till leverantörer och andra korta långivare. Om den här utvecklingen fortsätter och rörelsekapitalet minskar ytterligare genom kortfristig skuldsättning hamnar man slutligen i den situationen att rörelsekapitalet blir negativt varefter risken för konkurs eller andra obehagligheter så småningom blir överhängande. Ett sunt finansierat företag som ej är i hotell- eller restaurangbranschen har inte ett negativt rörelsekapital!

I finansieringsanalysen framkommer inte detta och inte heller direkt i balansräkningen, en separat analys av rörelsekapitalet avslöjar det verkliga förhållandet.

Begrunda nedanstående två exempel hämtade ur verkligheten, rörelsekapital i % av omsättningen:

Rörelsekapitalet har inte ändrats nämnvärt mellan år 1 och 2, ändå har det skett en dramatisk förskjutning inom rörelsekapitalet som bör analyseras. Från en struktur med överlikviditet och 19 % av omsättningen i kassan har det skett en ökad kapitalbindning i fordringar och varulager som delvis finansierats med ökad kortfristig långivning.

Förklaring i detta fallet var att bolaget köptes upp och blev dotterbolag. Mödrar disponerar gärna sina döttrars kassor och dikterar kredit- och lagervillkor!

Det är denna typ av förskjutningar som borde vara larmklockor hos långivare och andra som försöker bedöma företagets framtida finansiella utveckling och värde.

Nästa exempel:

Utvecklingen är minst sagt negativ. Förklaringarna kan vara många, en negativ men måhända realistisk analys lyder: ”Kassan sinar”, ”Kundfordringarna minskar på grund av energiska krav och sämre varusortiment”, ”Lagret utarmas, inkuransen ökar progressivt men det dåliga resultatet ’orkar inte bära’ en nedskrivning”, ”Leverantörer och andra betalas med allt längre växlar, eftersläpning i skatte och -avgiftsbetalningar, dröjsmålsräntor och straffavgifter läggs på hög bland skulderna”. Till slut inträffar det som inte får inträffa, rörelsekapitalet blir negativt och i detta fall slutade det också med konkurs.

Antag att det här företaget hade en omsättning på 100 Mkr och ett normalt rörelsekapital på 25 %, bristen i långfristig finansiering uppgick då till 32 Mkr,skrämmande men tyvärr inte ovanligt.

Rörelsekapitalanalysen är oerhört effektiv och enkel då det gäller att avslöja brister i företagets balansräkning och kräver till skillnad från kassaflödesanalyser inte tillgång till internt material från företaget.

Auktor revisor Ulf Järlebro är verksam vid Deloitte & Touche i Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 4/96.