Debatt: Redovisning av kassaflöden en kommentar till Redovisningsrådets utkast till rekommendation

I den internationella utvecklingen av redovisning har kraven på att redovisa kassaflöden vuxit sig allt starkare. En anledning är att kassaflöde från driften ofta ger andra signaler än vad det traditionella resultatet gör. Resultat och betalningsflöde från driften anses alltså ha olika informationsvärde, vilket ett flertal statistiska studier visar.

Redovisningsrådet (RR) har nyligen givit ut ett utkast till rekommendation om redovisning av kassaflöden. Vi har med stort intresse inväntat denna rekommendation, eftersom både Financial Accounting Standards Board (FASB) och International Accounting Standards Committee (IASC) kom med sina rekommendationer inom området 1987 respektive 1992. RR:s utkast till rekommendation baseras till mycket stora delar på IASC:s rekommendation, som i sin tur baseras på FASB:s rekommendation.

Redovisning av kassaflöden sker i en speciell rapport, som är en utveckling av den traditionella finansieringsanalysen. Internationellt, och av FASB och IASC, benämns rapporten cash flow statement för att markera skillnaden gentemot äldre tiders finansieringsanalyser. RR har emellertid inte ändrat benämning på rapporten, utan använder fortfarande termen finansieringsanalys, även om utkastet till rekommendation just har titeln ”Redovisning av kassaflöden”.

Skillnaden mellan resultat och kassaflöde från driften

Ett resultat kan beräknas på flera sätt varav intäkter minus kostnader är det vanligaste. Ett mindre vanligt sätt att beräkna ett resultat på är att till betalningsflöde från driften (BFD) addera bedömningsposter (BP), där BFD är uttryck för inbetalningar minus utbetalningar från driften. Resultat kan således beräknas som:

Resultat = BFD + BP

Bedömningsposterna består dels av förändring av rörelsekapitalet relaterat till drift, exklusive likvida medel (FRD), till exempel nya kundfordringar, dels icke likviditetspåverkande men resultatpåverkande poster (ILR), till exempel avskrivningar. Det är alltså bedömningsposterna som gör att resultat och betalningsflöde från driften har olika informationsvärde.

Finansieringsanalysens dimensioner 1

På det principiella planet kan innehållet i en finansieringsanalys diskuteras utifrån följande faktorer:

• Medelsbegrepp

• Ingångsbegrepp

• Justeringar

• Indelning

• Brutto- eller nettoredovisning

Medelsbegreppet visar i vilka redovisningstermer som saldot i finansieringsanalysen uttrycks i. Ingångsbegreppen visar i vilka redovisningstermer varje rad uttrycks i. Eventuella justeringar för bedömningsposterna görs för att omvandla ingångsbegrepp så att de stämmer överens med valt medelsbegrepp. Indelningen visar hur finansieringsanalysen är strukturerad på överordnad nivå och brutto- eller nettoredovisning avslutningsvis visar huruvida finansieringsanalysen innehåller brutto- eller nettotermer.

Den internationella utvecklingen av finansieringsanalyser, som har styrts av FASB:s och IASC:s rekommendationer, kännetecknas av att medelsbegreppet har förändrats från rörelsekapital till likvida medel, ingångsbegrepp uttryckta i termer av en kombination av resultat, inkomster/utgifter och inbetalningar/utbetalningar har ersatts med enbart inbetalningar/utbetalningar och därför aktualiseras inga justeringar för bedömningsposterna. En indelningen av finansieringsanalysen i tillförda och använda medel har ersatts med en indelning efter olika aktiviteter, eller sektorer. Avslutningsvis går trenden mot allt färre nettoredovisade poster.

Olika typer av finansieringsanalyser

I traditionella finansieringsanalyser inkluderas justeringar för de båda kategorierna av bedömningsposter, men under andra benämningar. Innehållet i en traditionell finansieringsanalys kan beskrivas schematiskt enligt tabell 1.

En traditionell finansieringsanalys innehåller således information om driften, investeringar och finansiering, men ej med avseende på respektive aktivitets kassaflöde. Det är endast den totala förändringen av likvida medel som framgår.

Enligt RR:s utkast till rekommendation kan finansieringsanalysen upprättas enligt två alternativa metoder. Båda alternativen har likvida medel som medelsbegrepp och finansieringsanalysen delas in i sektorer efter aktiviteterna löpande verksamhet (drift), investeringar och finansiering. Skillnaden mellan metoderna är valet av ingångsbegrepp och de justeringar som detta val medför. Det ena förslaget kallas den direkta metoden och innebär att in- och utbetalningar uteslutande används som ingångsbegrepp och att inga justeringar för bedömningsposter görs. Bruttoredovisning i så stor utsträckning som möjligt förespråkas. Rapportens innehåll kan schematiskt beskrivas enligt tabell 2.

Som framgår av tabellen ger den direkta metoden en tydlig beskrivning av företagets kassaflöden. Både FASB och IASC förespråkar denna metod. Nämnas bör att det var de amerikanska finansanalytikerna som argumenterade för att få tillgång till denna typ av information. Tidigare hade en akademiker vid namn Thomas Lee argumenterat för att företags småaktieägare, som ofta har dåliga redovisningskunskaper, borde få tillgång till mer begriplig information i form av en kassaflödesrapport. Informationen anses alltså som relevant både av redovisningsexperter och för noviser inom redovisningen.

En finansieringsanalys upprättad enligt den direkta metoden ansågs emellertid medföra extra kostnader och FASB utvecklade därför en alternativ metod; den indirekta metoden. IASC och RR har följt samma linje. Skillnaden mellan normgivarna är dock att FASB och IASC förordar den direkta metoden medan RR inte tar ställning. En finansieringsanalys upprättad enligt en indirekt metod har schematiskt följande innehåll (tabell 3).

De börsnoterade företagens finansieringsanalyser

Föreningen Auktoriserade Revisorers (FAR) rekommendation om finansieringsanalys (nr. 10) innehöll två varianter, varav den ena liknade den som presenterades i tabell 1. I slutet av sin era som reglerande organ kompletterade emellertid FAR sin rekommendation med tillägget att FASB:s och IASC:s rekommendationer var att föredra för vissa bolag. Kompletteringen medförde en i det närmaste total flexibilitet för de börsnoterade företagen, och finansieringsanalysen skulle därmed kunna betraktas som oreglerad. Det är därför intressant att se hur de börsnoterade företagen utformade sina finansieringsanalyser under tidsperioden 1985–1995. Nedan görs en sådan beskrivning med avseende på medelsbegrepp, ingångsbegrepp och indelning (endast företag som är noterade på Stockholms Fondbörs A-lista) 2.

Det har skett en stor förändring med avseende på valt medelsbegrepp, se diagram 1. Användningen av likvida medel som medelsbegrepp har ökat på bekostnad av rörelsekapital. Intressant att notera är att även andra medelsbegrepp har använts, så som förändring av nettoskuld. Nettoskuldförändring ingår inte som ett alternativt medelsbegrepp i FARs rekommendation, däremot skall finansieringsanalysen enligt den brittiska rekommendationen, utgiven av Accounting Standards Board, kompletteras med information om hur nettoskulden har förändrats. Det är vidare intressant att notera att förändringen av medelsbegrepp mot likvida medel i huvudsak skedde i den senare fasen av finans- och fastighetskrisen.

Diagram 1

Det har emellertid inte skett någon nämnvärd förändring av ingångsbegrepp. Alla börsnoterade företag, utom ett, använde under perioden resultat som ingångsbegrepp. Praktiken har således inte i detta avseende påverkats av möjligheten att använda internationella rekommendationer.

Indelningen av finansieringsanalysen har i likhet med medelsbegrepp förändrats dramatiskt, se diagram 2. Kännetecknande för utvecklingen är att en indelning i tillförda och använda medel mer eller mindre har ersatts av en sektorindelning efter företagets olika aktiviteter. Även här skedde förändringen i senare fasen av finans- och fastighetskrisen. Det är vidare intressant att många börsnoterade företag tillämpade sektorindelning innan FASB kom med sin rekommendation 1987. Anledningen till detta är sannolikt den rekommendation som Sveriges Finansanalytikers Förening gav ut 1979.

Diagram 2

Presenterad data visar att den indirekta metoden nästan uteslutande utgör praxis i de börsnoterade företagen i Sverige. Från detta perspektiv kommer RR:s utkast till rekommendation sent. Det är också intressant att företagen i samband med finans- och fastighetskrisen samt tillkännagivandet av IASC:s rekommendation i större utsträckning började använda medelsbegreppet likvida medel och en indelning i sektorer.

De svenska börsnoterade företagen har alltså i princip redan valt att införa finansieringsanalyser baserade på den indirekta metoden. De har emellertid inte (förutom ett undantag) valt att införa finansieringsanalyser baserade på den direkta metoden. Detta kan jämföras med utvecklingen i Norge, där 25 % av de börsnoterade företagen redan 1989 använde den direkta metoden 3. Denna utveckling skedde sannolikt på grund av att Norske Finansanalytikeres Forening och Oslo Börs rekommenderade den direkta metoden redan 1988 respektive 1989. Norges Statsauktoriserte Revisorers Forening har emellertid varit konservativ i detta sammanhang. Föreningen reviderade sin rekommendation 1988, men den nya rekommendationen innehöll inte något alternativ enligt den direkta metoden.

Redovisningsrådets utkast

Redovisningsrådets rekommendation omfattar två olika finansieringsanalyser, en som upprättas enligt en direkt metod och en enligt en indirekt metod. Den förstnämnda metoden följer i stora drag FASB:s och IASC:s rekommendationer och den är mycket översiktlig och tydlig. Vi finner därför inte anledning att diskutera denna mer.

Vad beträffar finansieringsanalysen upprättad enligt en indirekt metod finns emellertid en rad oklarheter. Nedan beskrivs schematiskt det exempel (tabell 4) till den rekommenderade rapporten som RR redovisar i en bilaga till utkastet till rekommendationen. (Tre rader är kursiverade, dessa kommer att diskuteras nedan.)

Exemplet innehåller ett flertal tekniska och språkliga problem. Rubriken ”Justeringar för poster som inte ingår i kassaflödet” har en felaktig benämning eftersom justeringarna endast avser icke likviditetspåverkande men resultatpåverkande poster, såsom avskrivningar, realisationsvinster etc. Rubriken är i detta avseende för generell eftersom även justeringskategorin ”förändring av rörelsekapitalet från driften, exklusive likvida medel” också är justeringar för poster som inte ingår i kassaflödet.

Benämningen ”Kassaflöde från den löpande verksamheten före förändringar av rörelsekapital” är också missvisande. Innehållet beskrivs bäst som förändring i rörelsekapitalet relaterat till den löpande verksamheten (drift), exklusive likvida medel.

Vi ser det också som ett problem att RR använder benämningen ”före” på samma sätt som före och efter används i resultaträkningen. I den senare ingår endast intäkter och kostnader, dvs. alla poster ingår i samma redovisningsterm. I finansieringsanalysen enligt den indirekta metoden blandas olika redovisningstermer, t.ex. kostnader och utbetalningar, varför ”efter” får en helt annan mening än i resultaträkningen.

Därtill kommer att man svårligen av exemplet kan avläsa huruvida benämningen rörelsekapital avser hela rörelsekapitalet eller endast den del som är relaterat till driften. Detta är en viktig skillnad eftersom det avgör om raden ”Kassaflöde från den löpande verksamheten” verkligen beskriver det som avses eller om det också omfattar diverse rörelsekapitalposter som är relaterade till investerings- och finansieringsaktiviteter.

Uppenbarligen har RR i sitt exempel till finansieringsanalys enligt den indirekt metoden använt begreppet kassaflöde på ett förvirrande sätt, vilket gör att tillförlitligheten till rapporten och möjligheten att använda den i kommunikation, och inte minst i utbildning, är dålig.

Avslutning

Det är bra att RR nu har lämnat ett utkast till rekommendation om finansieringsanalys. Utkastet kommer emellertid sent, vilken den ovan gjorda jämförelsen med praxis i Norge visar. Jämförelsen med Norge visar också att de reglerande organen i vårt broderland har visat den direkta metoden avsevärt större respekt än FAR och RR.

En intressant fråga är vidare varför RR inte tar ställning till huruvida den direkta eller den indirekta metoden skall användas, såsom både FASB och IASC har gjort. Mycket av kritiken mot den traditionella finansieringsanalysen och den nya enligt den indirekta metoden bygger på att innehållet anses komplicerat och svårbegripligt. En viktig förklaring till detta är de justeringar som görs för bedömningsposterna.

Dessa justeringar saknas i en finansieringsanalys som är baserad på den direkta metoden. Den senare är därför är enklare att förstå, eftersom ingen onödig information finns i rapporten. Om den dessutom är baserad på rådata om betalningar är den dessutom mer tillförlitlig. Ett argument mot den direkta metoden är att den är förknippad med betungande kostnader i samband med dess upprättande. Enligt en nyligen genomförd studie 4 anser emellertid över 50 % av ekonomicheferna i landets börsnoterade företag att så inte är fallet. RR borde därför, såsom FASB och IASC, förorda den direkta metoden. Till skillnad mot FASB och IASC har vidare RR inte ändrat benämningen finansieringsanalys till kassaflödesrapport (jämför cash flow statement). Åtminstone borde en finansieringsanalys upprättad enligt den direkta metoden ha tilldelats en sådan benämning.

RR hänvisar vidare till årsredovisningslagen när det gäller vilka som skall tillämpa den kommande rekommendationen. Härmed vänder sig rekommendationen endast till stora företag. Vi anser emellertid att det är lika viktigt för små och medelstora företag att ha kontroll över sina kassaflöden, liksom för de som avser att låna ut medel eller investera i dessa. Även i detta avseende anser vi att RR borde ha följt FASB:s och IASC:s rekommendationer, som menar att kassaflödesinformation är viktigt för alla företag, oavsett storlek.

RR har medvetet valt att avvakta IASC:s rekommendationer innan RR fastställer en rekommendation. Så har RR även gjort vad gäller finansieringsanalysen. I stora delar har RR följt IASC, men i vissa avseenden har man inte gjort det. RR har gjort avsteg vad gäller exempel på utformning, förorda alternativ, benämningen på rapporten och vilka företag rekommendationen avser. I samtliga avseenden anser vi att RR borde följt IASC:s rekommendation. Hade RR gjort det hade rekommendation blivit tydligare, blivit användbar för fler investerare och långivare och sannolikt blivit utfärdad tidigare.

Avslutningsvis vill vi också framföra åsikten om att kassaflödesrapporten borde omfatta flera år. Vi antar att RR menar att kassaflödesrapporten bör innehålla data för två år, även om RR endast indirekt har berört frågan och samtidigt som exemplet i bilagan endast omfattar ett år. Vi menar emellertid att rapporten bör omfatta fler än två år, gärna tre till fem år, eftersom den innehåller data om betalningar som är operiodiserade. I detta avseende ställer vi alltså högre krav än vad FASB och IASC har ställt.

Referenser

Brunmarker, G. och Jacov, L., 1997, Finansieringsanalysens förändring under perioden 1985–1996. Magisteruppsats, Vårterminen 1997, Internationella Handelshögskolan i Jönköping.

Falkman och Pauli, 1995, Finansieringsanalysens dimensioner – teori och kostnader. CEFOS, Göteborg.

Falkman och Pauli, 1996, Finansieringsanalysens dimensioner. Balans nr 4.

Johansson, A. och Magnusson, A., 1997, Valet av finansieringsanalys – En undersökning om valet, och inställning till cash flow rapporten. Magisteruppsats, Vårterminen 1997, Internationella Handelshögskolan i Jönköping.

Monsen, N. och Olson, O, 1996, Silent accounting harmonization: towards the presentation of cash flow models in the local government and business fields in Norway. Scandinavian Journal of Management.

Olson, O., Falkman, P. och Pauli, S., 1995, Betalningsflödesrapportering – Om konsten att rapportera fakta i redovisningen, Nerenius och Santérus Förlag, Stockholm.

Av Olov Olson , professor i företagsekonomi, särskilt redovisning, vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping, samt Pär Falkman , civilekonom, ekonomie licentiat och doktorand, och Stefan Pauli , civilekonom, ekonomie licentiat och doktorand, båda vid Förvaltningshögskolan Göteborgs Universitet. Falkman och Pauli medverkade senast i Balans 4/96.