FEE (Federation des Experts Comptables Européens) har framställt en rapport med titeln ”Getting Greener in Europe – Environmental Accounting and Auditing: Survey of Current Activities and Developments”.
Rapporten är på ca 70 sidor och beskriver läget i mars 1993 inom EU och EFTA vad angår miljöredovisning och miljörevision.
EU-bakgrund
Redan Romfördragen 1957 innehöll bestämmelser om hur man inom medlemsländerna skulle förhålla sig till miljöförstöringen. Men det har inte hänt så mycket, särskilt inte inom delområdena redovisning och revision.
”Den som inte hörs blir utnyttjad” är väl en sanning som också kan gälla miljön. Det verkar som om signalerna från miljön inte har blivit hörda tydligt nog förrän i början av 90-talet. Jorden visar upp ett mönster, otäckt likt en HIV-smittads. Motståndet bryts ned successivt men det märks inte tydligt nog förrän vid stupet – ”det ekologiska stupet”. Många tvistar om hur nära stupet vi är men de flesta är väl överens om att vi närmar oss med stormsteg.
Detta har fått EU att intensifiera och forcera fram ett femte miljöhandlingsprogram i mars 1992 ”towards sustainability” (mot framtida uthållighet). ”Uthålligheten” har förklarats innebära en strategi för fortsatt ekonomisk och social utveckling utan förfång för miljö och naturresurser. Samma ord definieras i FN-rapporten ”Our Common future” som en utveckling som uppfyller nutida generationers behov utan att inkräkta på möjligheterna för framtida generationer att uppfylla sina behov.
EU har i handlingsprogrammet angivit tidsramen till år 2000 men vill redan under 1995 granska och ompröva programmet. Som en del i detta handlingsprogram ingår krav på företagen att årsredovisningen skall informera om verksamhetens och produkternas miljöpåverkan, mål för miljövårdsprogrammen och graden av måluppfyllelse, årets miljövårdskostnader samt företagens miljörisker och bedömda framtida miljökostnader.
För att kunna uppfylla dessa krav, och därmed också ge möjligheter att prissätta produkterna rätt med hänsyn till miljökostnaderna, behövs nya system för miljöredovisning och miljörevision. Dessa system räknade man med att kunna utveckla under 1992–93 genom täta kontakter mellan EU-kommissionen, EU-länderna och deras näringsliv och redovisnings/revisionsorganisationer. Förslag till EU-direktiv planeras bli färdigt under 1994.
I juni 1993 antog EU en förordning (nr 1836/93) för att utveckla en plan för styrning och revision av miljöpåverkans ekonomiska effekter. Förordningen träder i kraft i april 1995. Företag kan frivilligt delta i planen men man kan ana att detta bara är ett första steg mot ett obligatorium inom EU.
Bilden nedan ingår som en del i förordningen.
Rapporten
I 18 europeiska länder har de revisorsorganisationer som är medlemmar i FEE fått i uppgift att kortfattat beskriva det aktuella läget och vilka aktiviteter som pågår och planeras
* inom revisorsorganisationen själv
* inom de organisationer som utger rekommendationer för miljöredovisning
* inom de organisationer som utger rekommendationer för miljörevision
* hur företag i landet presenterar miljöredovisning
* hur revisionsbyråer medverkar i miljörevision
För det första slås man av att de flesta svaren, även Sveriges, ger intryck av att man inte upplever miljöredovisning eller miljörevision som särskilt viktigt eller ens intressant.
Fem länder (Frankrike, Grekland. Island, Portugal, Spanien) tycks inte ha hört av sig alls. Nio länder (däribland Sverige) ger sparsam eller intetsägande information. Endast fyra länder (Danmark, Holland, Tyskland, Storbritannien och Nordirland) har givit svar som kan ge någon vägledning om det aktuella läget.
Av dessa fyra länders svar framgår att man genomfört ganska omfattande studier och försök såväl ute bland företagen som i yrkesorganisationer och universitet. Här märks tydligt svårigheterna att definiera miljöpåverkan kvalitativt och därmed också i ännu högre grad kvantitativt.
Från flera håll påpekas att den traditionelle revisorns erfarenhet och kompetens borde kunna tillvaratas i miljörevisionen, kanske framförallt när det gäller metoder och revisionsutbildning. Man inser dock att det krävs ytterligare teknisk kompetens på många olika teknikområden för att klara de svåra bedömningar som måste till.
Gemensamt för alla fyra gäller att inga redovisnings- eller revisionsstandards finns beslutade. Den danska föreningen FSR har dock i december 1992 tagit fram ett förslag till standard för miljöredovisning i företagens årsredovisning.
Danmark
I Danmark har FSR också tillsatt en arbetsgrupp med revisorer från de sex största internationella revisionsbyråerna. I september 1992 publicerades ett konkret förslag till en yrkesorganisation för danska miljörevisorer (Föreningen Auktoriserade Miljörevisorer, ”FAM”). Föreningen skall handha auktorisation, övervakning, rådgivning, revisionsstandards, kontroll etc. Dock skall endast företag kunna auktoriseras och de måste vara så stora att de har miljörevisorer anställda som får särskild utbildning och praktik. Fysiska personer kan inte erhålla auktorisation men de kan ändå vara medlemmar i ”FAM”.
Tyskland
I Tyskland redovisar ett ökande antal företag en s.k. Okobilanz – miljöbalansräkning – som avser att beskriva produktens, eller företagets, förbrukning av råvaror, bränsle och energi jämfört med vad som kommer ut i form av färdig produkt och nedsmutsning av jord, vatten, luft. En form av input/output-analys som mestadels utges separat från årsredovisningen. Med sedvanlig tysk noggrannhet kan dessa rapporter bli ända upp till 35 sidor långa. En sådan rapport, som vi redan märkt resultatet av vid leveranser till Tyskland, är den om förpackningar och förpackningsmaterial.
Den tyska föreningen (IDW) har en arbetsgrupp tillsatt för att nära följa utvecklingen. Av svaren att döma sjuder det av aktiviteter inom miljöområdet vilket också kan bekräftas av rapporter som kommer hit via massmedia.
Holland
Ett 30-tal företag har separat framställt miljöredovisning. Ett holländskt företag, Bso/Origin, har som bilaga till sin årsredovisning presenterat en modell för hur företagets mervärde minskat med miljökostnaderna. I miljökostnaderna inräknas då beräknad kostnad för att återställa miljö till en nivå där naturen klarar att självläka. Man inser lätt mätsvårigheterna. Icke desto mindre beräknar man denna kostnad och rubricerar den som ”förbrukat nettovärde” att transportera till kommande generationer som ”ej reparerade miljöskador”.
Limperg-institutet, där den holländska föreningen (NIVRA) finns med, har tillsammans med tre av de största revisionsbyråerna tagit fram ett exempel på intyg från en miljörevision av farliga transporter. Dessutom har man utvecklat en speciell checklista för att lättare och säkrare kunna granska och bedöma företagets miljörisker och miljöansvar.
Storbritannien och Nordirland
Frågorna har besvarats med ymniga beskrivningar av alla böcker, rapporter, studier, arbetsgrupper osv. Det verkar sjuda av aktiviteter även här.
Företagen sägs i ökande utsträckning tillföra sina årsredovisningar miljöredovisning i olika former. De flesta dock generella och ganska intetsägande.
Alla större revisionsbyråer är aktiva på området med sina konsultavdelningar. En förening för ”miljökonsulter” har bildats.
Sverige u-land?
Även om man kan konstatera att välutvecklade system för redovisning och revision är i sin linda blir man smått generad över att Sverige, bland 18 länder, i rapporten framstår som ett u-land i dessa avseenden. Sverige presenteras som det enda land där diskussioner och utveckling ligger helt utanför revisionsorganisationerna. Endast tekniker är inblandade, utan någon koppling till revisionsyrket.
I FARs senaste årsredovisning finns inte ett ord om miljöredovisning/revision. I Balans nr 11/92 anmäls en uppsats i ämnet ”Miljörapportering i svenska börsbolag 1990”. Här framgår att det vid den tiden inte fanns särskilt väl utvecklad redovisning. I Balans nr 12/91 rapporteras att Lunds Tekniska Högskola ger ”Premiär för akademisk kurs i miljörevision”, vilket bekräftar att revisorsorganisationerna inte är särskilt aktiva inom detta område.
Reflexioner
På revisionssidan har naturligt nog utvecklingen gått framåt. Naturligt eftersom miljörevisionen i första hand görs internt, men också kan kopplas till kvalitetskontroll och kvalitetsstyrning, exempelvis ”ISO 9000”. Detta är ett kvalitetssäkringssystem där vissa normer för styrning och kontroll måste följas. Efter speciell revision kan företaget få rätt att visa upp certifikat. Fler och fler småföretag får propåer från sina kunder att de måste följa ”ISO 9000”. Även revisionsbyråer överväger att införa systemet.
Det ligger nära till hands att tro att ”ISO 9000” utvecklas till att omfatta miljörevision i en sådan utsträckning att man uppfyller de krav som kommer att ställas inom EU genom förordningen 1836/93. För att kunna behålla sina små företag som klienter behöver små revisionsbyråer utöka sitt nätverk med någon som har kompetensen inom ”ISO 9000”.
FEE-rapporten utpekar framförallt Tyskland, England, Holland och Danmark som länder med långt gångna undersökningar inom miljöredovisning och -revision. Men varför då inte i Sverige? Har vi utvecklat så rigorösa yrkesregler att vi inte törs engagera oss i annat än ”vårt naturliga kompetensområde”? (se Balans 12/91) Det får ju inte bli så att miljöområdet inmutas av ett fåtal stora byråer, som kontrollerar 2/3 av medlemmarna i FAR och som därmed också kan undanhålla FAR från att engagera sig.
Miljöredovisning och -revision är områden som också kommer att beröra små företag och därmed även små revisionsbyråer. Från denna utgångspunkt borde väl FAR, tillsammans med SRS med sina traditioner inom småbyråleden, kunna göra en insats.
Vad skall man tro om utvecklingen framöver? Ja, företagen själva kommer inte att förbättra sin redovisning om man inte kan skönja några marknadsfördelar. Redovisningsrekommendationer skulle knappast öka lusten, det har vi alltför färska bevis för bland börsföretagen. Återstår utveckling av standards som måste följas. Med den hastighet som sådana hittills tagits fram passar det gamla uttrycket ”medan gräset gror dör kon”.
Per Strandin, auktor revisor, Sollentuna