En av slutsatserna i FEEs stora undersökning av 441 europeiska företags bokslut är att det tycks finnas fler likheter än skillnader mellan EG-länder och icke EG-länder. Åtminstone när det gäller de större företagens redovisning.
FEE, Fédération des Experts Comptables Européens, publicerade i höstas resultatet av undersökningen Survey of Published Accounts 1991 och i oktober kommer en uppföljning av undersökningen som behandlar skillnader i redovisningen mellan noterade och icke noterade företag. FEE är en europeisk sammanslutning där 35 organisationer i 23 länder är medlemmar, däribland Föreningen Auktoriserade Revisorer.
Efter att ha genomfört en studie av 1987 års bokslut på uppdrag av EG-kommissionen, beslutade FEE att även genomföra en studie av 1989 års bokslut. 441 företag i såväl EG-länder (exkl. Portugal) som i icke EG-länder har undersökts. Sverige ingår i undersökningen med 10 företag. De undersökta företagen representerar allt från multinationella företag till mindre familjeägda nationella företag. Urvalet har gjorts i följande branscher: byggindustrin, läkemedels-/kemisk industri, tillverkningsindustri, handel samt tjänsteindustrin (exkl. finansiella tjänster). Underlaget för EG-länderna bestod uteslutande av offentligt material enligt publikationskraven i EGs direktiv. För övriga länder har såväl material tillgängligt hos registreringsmyndigheter som information direkt från de berörda bolagen använts. I första hand har koncernräkenskaperna varit underlag för studien men i de fall tilläggsupplysningar och värderingsprinciper skiljt sig åt mellan moderföretagets och koncernens räkenskaper har båda studerats. Detta gäller framför allt för franska företag där skillnaden mellan redovisningen i enskilda bolag och koncerner är stor.
I undersökningen har de femton länderna indelats i tre grupper:
-- EG-länder i vilka det 1989 var obligatoriskt att följa lagstiftning baserad på EGs fjärde direktiv: Belgien, Danmark, Tyskland, Grekland, Irland, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien.
-- EG-länder i vilka det 1989 inte var obligatoriskt att följa lagstiftning baserad på EGs fjärde direktiv: Italien, Spanien.
-- Icke-EG-länder (EFTA-länder): Finland, Norge, Sverige, Schweiz.
Undersökningens syfte
Syftet med undersökningen var dels att belysa de problem som är förknippade med en ökad harmonisering av redovisningen i Europa och dels att visa hur redovisningspraxis utvecklats inom olika redovisningsområden. De utvalda företagens årsredovisningar har stämts av mot regler och rekommendationer i EGs direktiv, i första hand det fjärde, och IAS. Undersökningen behandlar allt från relativt problemfria områden såsom materiella anläggningstillgångar, finansiella anläggningstillgångar, lager och statligt stöd, till mer kontroversiella områden såsom goodwill, varumärken, marknadsinstrument, omräkning av transaktioner i utländska valutor och komplexa finansiella instrument. Undersökningen omfattar även ämnen som inte behandlas i direktiven såsom pensionsavsättningar, latent skatt, off-balance-sheet transaktioner och leasing.
Slutsatser av undersökningen
Undersökningen kommer fram till några viktiga slutsatser. För det första förefaller det finnas fler likheter än skillnader i redovisningen mellan EG-länder och icke-EG-länder. Redovisningen i företag från EFTA-länderna är till stor del i linje med EGs direktiv. Detta bör underlätta anpassningen till de krav som ställs på företagens redovisning vid en anslutning till EG. Lite försiktig bör man trots allt vara med att dra denna slutsats eftersom det framför allt är större företag som ingått i undersökningen.
Det finns skillnader i redovisningen mellan de tre ländergrupperna, speciellt vad avser specifika krav i EGs fjärde direktiv t.ex. notupplysningar, värderingsprinciper och redovisning av intressebolag. Det är värt att notera att företag i Italien och Spanien, såväl som de studerade EFTA-länderna, i vissa fall lämnar mer information i årsredovisningarna än företag från övriga studerade länder. Detta förklaras framför allt av att kraven på redovisning i EFTA-länderna och de EG-länder som ej implementerat fjärde direktivet ofta är striktare till följd av en mer restriktiv lagstiftning än i de EG-länder där direktivet har implementerats.
I de nio länder som implementerat fjärde direktivet finns i en del fall stora skillnader i tillämpade redovisningsskillnader. Den större flexibiliteten i dessa länder kan vara en konsekvens av att direktivet i många fall tillåter alternativa redovisningssätt. Avvikelser från direktivets bestämmelser tillåts i flera fall om företaget därigenom ger en bättre bild av den verkliga utvecklingen, ”a true and fair view”. I 10 fall har avsteg gjorts från EG-direktivets bestämmelser med motiveringen att företaget därigenom ger en bättre bild av verkligheten. Skillnaderna i ländernas redovisning skulle kunna indikera att direktivets genomslagskraft ej varit så stor som väntat. Om så är fallet ger det ett visst stöd till de som kritiserat EGs direktiv för att vara för generella och icke ge tillräckliga riktlinjer för redovisningen.
Standarden på årsredovisningarna har förbättrats för alla företagsstorlekar sedan den tidigare undersökningen av 1987 års bokslut. Resultatet av undersökningen indikerar dock att det finns skillnader i tillämpade redovisningsprinciper och presentationer mellan noterade och icke noterade bolag. I allmänhet lämnar noterade bolag mer upplysningar än icke noterade bolag. Överraskande visar studien att man inte generellt sett kan säga att de noterade bolagen tenderar att anamma redovisningsprinciper som har en positiv inverkan på redovisat resultat, även om de generellt sett skriver bort goodwill mot eget kapital, kapitaliserar varumärken oftare och i större omfattning använder sig av omvärderingar. FEE har under våren 1992 genomfört en utvidgad analys av informationen från undersökningen och då koncentrerat sig på skillnader mellan noterade och icke noterade bolag. Resultatet av denna undersökning kommer att publiceras i oktober.
Ytterligare en slutsats som kan dras av undersökningen är att problemområdena immateriella tillgångar, off-balance-sheet finansiering samt komplexa finansiella instrument, verkar vara mindre viktiga än vad man ursprungligen antog och begränsade till större, mer komplexa företag. Ett exempel på detta är att kapitaliserade varumärken, trots den omfattande debatten, endast återfanns i ett litet antal fall. I Storbritannien där debatten varit som allra hetast, hade endast ett av 50 studerade bolag kapitaliserat varumärken i 1989 års redovisning. Undersökningen visar också på en något ökad tendens för företag i en del länder att använda internationellt harmoniserade principer i koncernräkenskaperna men inte i moderföretagets redovisning. Detta gäller framför allt i de EG-länder där tillämpningen av EGs sjunde direktiv möjliggör användande av andra redovisningsprinciper i koncernredovisningen än i moderföretagets redovisning. Detta har stor betydelse i de länder, t.ex. Frankrike, där redovisningen i de juridiska enheterna i högre grad påverkas av legala och skattemässiga krav.
Introduktionen av EGs direktiv avseende redovisning och IASCs framtagning av internationella redovisningsrekommendationer har avsevärt påverkat redovisningen. Även om redovisningen i de olika medlemsländerna har förbättrats och harmoniseringen utan tvekan har ökat, konstateras i undersökningen att det fortfarande är långt kvar på vägen till harmonisering av europeisk redovisning. Områden som inte specifikt behandlas av det fjärde direktivet kan skapa hinder till fortsatt harmonisering inom EG. Speciellt omräkning av transaktioner i utländska valutor, latenta skatter och leasing-transaktioner betraktas som barriärer.
Avslutningsvis har vi i detta sammanhang valt att kommentera resultatet av undersökningen för några aktuella redovisningsområden.
Goodwill
I de fall koncernmässig goodwill redovisas i de undersökta företagen har 57 % skrivit ned den direkt mot eget kapital. Detta är vanligare i de noterade bolagen än i de icke noterade bolagen. 34 % av företagen aktiverar goodwill och avskriver den över en bestämd period. Av dessa har ungefär hälften använt en avskrivningsperiod som överstiger fem år. Enligt fjärde direktivet skall företag som tillämpar en längre period än fem år ange skälet till den valda avskrivningsperioden. I 58 % av fallen har detta ej redovisats.
Latent skatt
I flera av de undersökta länderna är redovisningen för de enskilda juridiska enheterna starkt kopplad till skattelagstiftningen. Till följd av detta redovisas sällan latent skatt i företag i dessa länder. I redovisningen för koncerner förekommer dock ofta latent skatt. Olika redovisningsprinciper används därmed i de enskilda företagen och koncernen Fjärde direktivet nämner enbart att skillnaden mellan betald skatt och redovisad skatt skall redovisas i not eller, alternativt, i balansräkningen. Någon redovisningsmetod anvisas ej. IASC behandlar redovisning av latenta skatter i rekommendation nr 12. I undersökningen har 61 % av företagen redovisat latent skatt vilket är en större andel än i den tidigare undersökningen. ”Liability method” är den vanligaste värderingsmetoden vid redovisning av latent skatt.
Leasing
Fjärde direktivet innehåller inga regler för redovisning av leasing. Direktivet nämner enbart indirekt att leasing är ett finansiellt åtagande som inte redovisas i balansräkningen. Frågan är för tillfället under utredning inom EG. IAS har gett ut en rekommendation om redovisning av leasing, IAS 17. I denna görs en uppdelning i finansiell respektive operationell leasing. Finansiell leasing karaktäriseras av att huvuddelen av risken och avkastningen överförs till det hyrande företaget. Om leasingavtalet är en finansiell leasing skall det tas upp som en tillgång och kvarstående betalningsskyldighet som skuld. I många europeiska länder är det enligt lagstiftningen enbart tillåtet att i balansräkningen redovisa tillgångar som företaget är juridisk ägare till. Den osäkerhet som finns på detta område möjliggör för företag att i viss utsträckning utgå ifrån subjektiva bedömningar vid beslut om ett leasingavtal skall redovisas som tillgång eller ej.
Trots att direktiven inte behandlar redovisning av leasing har 46 % av företagen i EG-länder som implementerat direktiven redovisat leasingverksamhet. Av dessa har 52 % tagit upp leasingavtalen som tillgång.
Motsvarande siffror för gruppen av länder som ej implementerat direktiven är 45 % respektive 7 % och för EFTA-länderna 38 % respektive 27 %.
Komplexa finansiella instrument
I undersökningen definieras komplexa finansiella instrument som dels instrument med komplicerade/komplexa redovisningseffekter och dels instrument som är kombinationer av traditionella finansiella instrument. Redovisning av dessa instrument är ett aktuellt diskussionsämne. Trots detta är det bara i 12 % av de undersökta företagens redovisningar som det finns tecken på att komplexa finansiella instrument används. Detta skulle kunna vara en indikation på att företagen tenderar att redovisa sin exponering endast om så krävs i lagstiftning eller i nationella redovisningsrekommendationer.
FEE European Survey of Published Accounts 1991 är utgiven av Routledge, Pb 0-415-06531-3, och finns att köpa i bokhandeln.
Direktör Kerstin Fagerberg är verksam vid Öhrlings Reveko AB i Stockholm och specialiserad på redovisning.
Auktor revisor Peter Markborn är verksam vid Peters & Co i Stockholm och medlem av FARs redovisningskommitté. Han medverkade senast i Balans nr 1/1985.
EGs direktiv
EGs bolagsrätt utgörs av en förordning och ett antal direktiv. Förordningen tar över inhemsk lag och är omedelbart bindande för medlemsstaterna. Direktiven är bindande för medlemsstaterna genom att staterna är skyldiga att anpassa sin lagstiftning efter direktiven.
Fjärde direktivet antogs 1978 och avser årsbokslut. Det skall tillämpas på företag motsvarande svenska aktiebolag och andra företag med begränsat ägaransvar. För små och medelstora företag medges vissa undantag. Syftet med direktivet är att uppställa enhetliga regler för upprättande av årsbokslut och förvaltningsberättelse samt om revision och offentliggörande av handlingarna. Direktivet innehåller obligatoriska uppställningsformer för balans- och resultaträkningar, regler för värdering av tillgångar och skulder samt föreskrifter om vad notanteckningarna och förvaltningsberättelserna skall innehålla.
Sjunde direktivet antogs 1983 och innehåller regler för upprättande av koncernredovisning. Reglerna syftar till att skydda delägarna och tredje man.