Annuitetsmetoden vid avskrivning av goodwill har ingen koppling till nykostnadsbaserad redovisning, som Arne Fagerström skriver i Balans 4/91. Istället är det initialbeloppet som ska avskrivas.
I höstas tog Göran Tidström upp en debatt i Balans om annuitetsavskrivning av goodwill. Vi gav oss in i denna debatt med en artikel i Balans 2/91, där vi inriktade oss på att förtydliga några skillnader i logik och konsekvenser mellan annuitetsavskrivning och linjär avskrivning.
Däremot utgav vi oss inte för att behandla hela värderingsproblematiken och skulle inte heller drömma om att entydigt förorda en avskrivningsmetod som allena saliggörande.
Vi vill i detta sammanhang gärna hänvisa till vår kollega Sven-Arne Nilsson, som i sitt avhandlingsprojekt behandlar goodwills ekonomiska innebörd, där han studerar olika exempel på hur goodwill uppkommer och förändras i ett dynamiskt perspektiv. Vi ställer oss därför gärna bakom rubriken på Arne Fagerströms debattinlägg i Balans 4/91: ”Det finns ingen bästa metod för att skriva av goodwill”. Vi vill också erinra om ett inlägg i en amerikansk debatt i ämnet redan vid tiden för första världskriget:
”No one can afford to be dogmatic about the treatment of goodwill. – So many excellent authorities disagree absolutely as to the treatment of goodwill that it would seem as if almost any of the methods discussed would be justifiable.” (Stephan Gilman, ”Principles of Accounting”, Chicago 1916)
Rubriken på vår tidigare artikel ”Annuitet är bäst metod vid goodwill” var inte vald av oss utan vi hade i relation till artikelinnehållet föreslagit en mindre värdeladdad formulering.
För- och nackdelar
Även om det aldrig går att finna någon generell metod för goodwillavskrivning, som är överlägsen i varje situation, måste ett metodval ändå alltid göras.
I vår tidigare artikel pekade vi på några för- och nackdelar med att tillämpa annuitetsavskrivning relativt traditionell linjär avskrivning.
En fördel med annuitetsavskrivning är att man kan få en bättre överensstämmelse mellan avskrivningsförloppet och värdeminskningsförloppet för goodwill. Vid linjär avskrivning lägger man nämligen realt sett tyngdpunkten av avskrivningarna i början av goodwill-investeringens livslängd, något som inte nödvändigtvis behöver vara en bra verklighetsbeskrivning. Vi vet ju alla att inflationen i Sverige under de senaste 20 åren grovt sett pendlat mellan 6 och 12 procent. I artikeln visades bl.a. att annuitetsavskrivningar delvis justerar för inflationens effekter så att annuitetsavskrivning med 12 procent ränta i en situation med 6 procent inflation ungefär motsvarar linjär avskrivning vid 2 procent inflation. (Jfr exempelvis Sverige och Tyskland.)
En nackdel med annuitetsavskrivningar är att de kan synas något mera svårförståeliga. Detta problem bör dock inte överdrivas. Ingen skulle väl komma på idén att sluta använda annuitetslån bara för att amorteringsförloppet blir lite mera komplicerat än för ett rakt amorteringslån. Det kan också påpekas att annuitetsberäkningar ingår i grundkurser i företagsekonomi.
Inget avsteg
Efter dessa förtydliganden skulle vi vilja kommentera några av Fagerströms synpunkter. Till att börja med förstår vi inte varför en tillämpning av annuitetsavskrivning skulle vara ett avsteg från ”vår anskaffningsbaserade modell för extern redovisning”. Även om vi i vår analys beskrivit de reala effekterna av de olika avskrivningsmetoderna, har den diskuterade annuitetsmetoden inte någon koppling till nukostnadsbaserad redovisning utan baseras på historiska värden. Precis som för ett annuitetslån är det initialbeloppet som skall avskrivas/amorteras.
Endast tidsfördelningen
En annan punkt, där Fagerström tycks ha missförstått oss gäller ränteeffekterna. Räntan kommer endast in som en styrvariabel vid annuitetsavskrivning och bestämmer därmed avskrivningsmönstret. Ju högre ränta som väljes vid annuitetsberäkningen, desto mer förskjutes avskrivningarna mot slutet av den ekonomiska livslängden. Av detta skäl bör man sätta ett tak på den tillåtna räntesatsen. De räntesatser, som användes i våra exempel, faller dock väl under vad man ur försiktighetssynvinkel kan kräva för att goodwills restvärde inte skall bli orealistiskt högt. Om räntan å andra sidan sätts till 0, överensstämmer annuitetsavskrivningarna med dem man får vid linjär avskrivning. Linjär avskrivning är alltså ett specialfall av en mera generell metod.
Vi förstår inte heller Fagerströms diskussion om avskrivningstiden. På vilket sätt är hans reflexioner kopplade till vår artikel? Annuitetsavskrivning i relation till linjär avskrivning ändrar på fördelningen av kostnader över tiden men har i sig inget att göra med problemen med att bestämma avskrivningstidens längd.
En strukturinvestering
Fagerström undrar vidare om vi tänker oss annuitetsavskrivningar även vid avskrivning av maskiner, fastigheter m.m. Det gör vi knappast.
Goodwill gäller stora, särpräglade strukturinvesteringar av engångskaraktär. Dessutom förekommer goodwill vanligen enbart i koncernredovisningen. Man kan därför överväga en något mera komplicerad avskrivningsmetod för goodwill, då detta kan innebära en bättre matchning mellan intäkter och kostnader under avskrivningstiden för goodwill. Poängen är att avskrivningen skall avspegla ett rimligt värdeminskningsförlopp. För vanliga löpande investeringar kommer nya investeringar i en jämnare ström vilket gör att fördelningen av avskrivningarna får mindre betydelse, varför man i större utsträckning kan tillåta sig att göra avsteg från att försöka uppnå en god matchning i varje enskilt fall och istället välja en enklare schablon.
Fagerström försöker i sitt inlägg täcka hela goodwill-problematiken, något som vi tidigare antytt är en hart när omöjlig uppgift. Till exempel har begreppet jämförbarhet flera dimensioner. Exempelvis leder en viss avskrivningsmetod inte till samma ekonomiska konsekvenser i länder med olika ekonomiska förhållanden. Strukturinvesteringar för goodwill är ofta så olika att man inte oreflekterat kan använda samma avskrivningstid i alla situationer. Det kommer alltid att finnas fall, då det är ekonomiskt motiverat att använda kortare avskrivningstider (eller t.o.m. göra omedelbar bortskrivning) än att utsträcka avskrivningarna till en angiven maximitid. Inte minst revisorer har här en viktig uppgift vid bestämningen av hur goodwill skall hanteras.
Inte välja egen väg
Vi vill avsluta med att återknyta till vår tidigare artikel och några reflexioner vi tog upp om ramarna för normer om goodwill. Skulle man exempelvis i Storbritannien, USA och IASC entydigt bestämma sig för gemensamma avskrivningstider men utan att tillåta annuitetsavskrivning, synes det olämpligt om Sverige väljer en egen väg. Skulle däremot oenighet uppkomma om avskrivningstidens längd kan ett rimligt alternativ till att välja en lång avskrivningstid med tillämpning av linjär avskrivning vara att sätta en kortare maximal avskrivningstid kombinerat med att tillåta annuitetsmetoden.
Det gäller alltså att för koncernredovisningen ange ramar inom vilka en redovisningsmässig avbildning kan göras. Om ramarna görs snäva, uppnår man likformighet i redovisningen men försvårar också möjligheterna till att beakta specifika förhållanden i olika företag, som arbetar under olika ekonomiska förutsättningar.
Olof Arwidi och Stefan Yard, Lunds universitet