Vid en europeisk jämförelse står sig den svenska revisorsutbildningen gott. Men det är svårt att förklara för utländska kolleger att vi inte har något examenskrav för auktorisationen, skriver FARs generalsekreterare Björn Markland mot bakgrund av en rapport från den europeiska revisorsfederationen FEE.
Den gamla samarbetsorganisationen för Europas revisorer, UEC, publicerade vid två tillfällen, senast 1982, jämförande studier över revisorsutbildningen i de västeuropeiska länderna. Syftet var att ge en detaljerad redogörelse för de olika ländernas och institutens utbildningssystem.
Sedan dess har det hänt mycket i Europa. Inom det officiella EG har samordningssträvandena nått även revisorsyrket. Det åttonde bolagsdirektivet (se Balans 4/89) ställer gemensamma minimikrav bland annat på utbildningen, och direktivet om ömsesidigt erkännande av nationella yrkesbehörigheter har efter stor vånda pressats igenom de beslutande EG-organen. Och i länderna utanför EG granskar man sina system kritiskt för att vara beredd, om och när...
Ärvde uppgiften
Sedan drygt två år har vi nu en ny europeisk samarbetsorganisation, FEE (Fédération des Experts Comptables Européens). FEE är gemensam för institut från länder inom och utom EG, men naturligtvis spelar EG-frågorna en dominerande roll för FEEs olika organ, inte minst för sekretariatet, som mycket riktigt är lokaliserat till Bryssel.
Bland de uppgifter som FEE ”ärvde” från gamla UEC finns faktainsamling i strategiska frågor, inklusive utbildningsområdet. Att det var hög tid för en ny jämförande studie över revisorsutbildningen stod klart med tanke på de krav som restes inför genomförandet av EG-direktiven på området. I FEEs styrelse, där jag vid den tidpunkten representerade Norden, var det emellertid redan från början enighet om att den nya studien, liksom de gamla från UEC, skulle omfatta alla FEEs medlemsländer, även dem som inte berörs av EG-direktiven.
Frågeformulär
I slutet av 1987 distribuerades därför ett detaljerat frågeformulär till alla FEEs medlemsinstitut. Resultatet har nu publicerats i form av rapporten Training for the Profession – A Comparative Study 1988. Den återges i sin helhet i den nyutkomna upplagan (1989) av The FAR International Omnibus.
Den slutsats som redaktionen drar i förordet till rapporten är att det redan finns en hög grad av enhetlighet i metoderna för utbildning och examinering av revisorer i Europa. Det påpekas att detta gäller både sådana länder som redan genomfört åttonde direktivet och sådana som inte gjort det – och även sådana som inte ens är med i EG.
Nästan genomgående krävs såväl teoretisk utbildning som praktik inom ett kärnområde av ämnen. Däremot finns det skillnader i sätten på vilka den teoretiska utbildningen tillgodogörs, och även i synen på praktiktidens erforderliga längd.
I rapporten görs inga försök att utvärdera den eventuella effekten av sådana skillnader. Sannolikt kommer den frågan att diskuteras, bland annat vid FEEs första konferens i Bryssel i höst.
Inte bara revisorer
När vi svenskar gör internationella jämförelser inom revisorsområdet går vi lätt i en klassisk semantisk fälla. Den engelska termen ”accountant” och en del motsvarande termer på andra språk, översätts lättvindigt med ”revisor”, och på motsvarande sätt förutsätts ”chartered accountant”, ”expert comptable” osv vara detsamma som en svensk auktoriserad revisor. I en del länder, t.ex. Västtyskland, hamnar man ganska rätt om man resonerar så. I andra länder, inte minst de anglosaxiska, kan det bli alldeles galet.
Väljer man slumpvis en chartered accountant ur det engelsk-walesiska institutets matrikel, är sannolikheten ungefär lika stor för att han skall vara praktiserande revisor som för att han skall vara något helt annat: ekonomichef, universitetslärare, företagsledare; många deltagare i ett brittisknordiskt seminarium för några år sedan minns nog en ”kollega” som var earl med storjordbruk och hästavel som huvudsakliga verksamhetsområden. Samma mönster gäller över hela världen. Av de ca en miljon individer som tillhör instituten i den internationella revisorsfederationen IFAC beräknas ungefär hälften vara ”not in public practice”, dvs icke praktiserande yrkesrevisorer.
Samma utbildning
Just när det gäller den föreliggande studien är riskerna emellertid mindre för att en svensk läsare skall hamna fundamentalt snett i sina slutsatser. Nästan genomgående är nämligen att de som utbildas för att få sin behörighet som ”accountants” gör det inom ramen för revisionsarbete, vanligen som anställda assistenter vid en revisionsbyrå. Revisorsyrket är alltså i regel utgångspunkten även för dem som finner sig andra uppgifter senare i livet. Intressant är dock att notera att den internationellt aktiva och respekterade engelska Association, vars ledamöter bär titeln certified accountant, inte kräver någon revisionspraktik för godkänd examen.
God svensk standard
Åtminstone att döma av det som går att utläsa ur statistiken i rapporten håller den svenska revisorsutbildningen en god standard. Om man betraktar ekonomutbildningen och basutbildningen hos IREV eller storbyråerna som en enhet, vilket är nödvändigt för att kunna jämföra olika länder, finner man att alla de ämnen som krävs av EGs åttonde direktiv är täckta. De obligatoriska ämnena i åttonde direktivet är:
Auditing
Analysis of annual accounts
General accounting
Consolidated annual accounts
Cost and management accounting
Internal control
Accounting standards
Law
Information and computer systems
Business, general and financial economies
Mathematics and statistics
Financial management
Vi kräver akademisk examen, något som visserligen är vanligt även i andra länder men som inte gäller överallt; notabla undantag är Storbritannien och Holland. Vi kräver fem års praktik, medan tre år är ett vanligare krav. Längre praktiktid finns bara hos grekiska SOL som uppger sig kräva elva (!) års praktik innan den eftertraktade yrkestiteln utdelas, varvid den oförtröttlige aspiranten dock gradvis och förmodligen välförtjänt redan förvärvat tre lägre titlar.
Den egentliga revisorsutbildningen påbörjar man vid allt mellan 17 (Spanien) och 26 (Grekland) års ålder. Snittåldern när man får sin yrkestitel ligger vid drygt 25 års ålder (de stoiska grekerna får uthärda till 40/45 år enligt det svar de lämnat till FEE). En svensk nyauktoriserad revisor är omkring 30 år.
Hänger på ekonomutbildningen
Statistik av detta slag har sitt stora värde, men som vanligt måste den som skall dra slutsatser vara på sin vakt. På några håll i rapporten framgår det att respondenterna tolkat frågorna olika, och så kan naturligtvis vara fallet även där det inte går lika lätt att genomskåda. Än viktigare är att t.ex. ”akademisk examen” inte betyder detsamma i alla länder. Vi har själva anledning att komma ihåg det när vi jämför vår svenska ekonomexamen med internationella motsvarigheter – jag hänvisar till Liv Jarness artikel i detta nummer av Balans.
Brist att vi ej har examen
Något som mer och mer framstår som en svårighet ju mer den internationella harmoniseringen framskrider är den svenska frånvaron av en revisorsexamen. Att den svenska revisorskåren håller en hög standard är jag rätt övertygad om, men det blir svårare och svårare att argumentera för det samtidigt som man tvingas avslöja att vi inte har något effektivt formellt instrument för att mäta auktorisationskandidaternas kompetens. Som framgått av Det händer i FAR i denna tidning har FARs styrelse högprioriterat frågan om innehållet i basutbildningen från ekonomexamen fram till auktorisation och möjligheterna att kontrollera att den befintliga rekommendationen efterlevs.
Björn Markland är FARs generalsekreterare