Professor och praktiker

Eva Wallerstedt doktorerade förra vintern i Uppsala på en avhandling om revisorsyrkets pionjär Oskar Sillén. Som julläsning presenterar Balans här två artiklar där författarinnan återger några av sina intryck från forskningsarbetet, först om Silléns verksamhet som professor vid Handelshögskolan i Stockholm, sedan om hans arbete som revisor i några av Sveriges mest kända företag.

Bildandet av revisionsfirman Hagström & Olsson innebar att en viktig epok inom revisorsprofessionen gick till ända. Då försvann nämligen namnet Sillén ur bolagsnamnet och därmed kopplingen till den kull på sex personer som Stockholms Handelskammare auktoriserade vid det första tillfället år 1912. Att Oskar Sillén under många år kom att bli de auktoriserade revisorernas främsta talesman både i Sverige och i Norden är säkert välkänt för de flesta revisorer. Vad som kanske numera är mindre känt är emellertid att han hade ungefär samma position när det gällde utvecklingen av ämnet Handelsteknik (efter 1933 Företagsekonomi) i Sverige.

Oskar Silléns dominerande ställning inom det unga företagsekonomiämnet baserades på att han under ett drygt decennium, från 1909 till 1923, var landets ende professor i ämnet. I ytterligare drygt tio år, fram till 1934, var han sedan ensam ämnesföreträdare på Handelshögskolan i Stockholm, innan han där fick en ämneskollega. Vid pensioneringen 1951/52 kunde han blicka tillbaka på en nära fyrtioårig gärning som professor. Det stora och breda kontaktnät som Oskar Sillén skapade inom det svenska näringslivet, genom bl.a. sin verksamhet som en mycket aktiv auktoriserad revisor, gjorde att han hade goda möjligheter att koppla samman teori och praktik. Genom verksamheten i näringslivet kunde han sprida kunskap inom de ämnen som intresserade honom och som han undervisade i på Handelshögskolan, och i undervisningen på Handelshögskolan kunde han behandla de problem han mött i näringslivet och dessutom illustrera resonemangen med självupplevda praktiska exempel.

Syftet med denna artikel är att berätta något om Silléns verksamhet som professor i Handelsteknik/Företagsekonomi vid Handelshögskolan samt att redogöra för hur han genom chefskapet vid AB Industribyrån åren 1912–1932 parallellt med professorskapet successivt byggde upp sitt renommé som den främsta representanten för den svenska revisorskåren. Artikeln kommer dessutom att belysa vilka konsekvenser det fick för ämnet Företagsekonomi att Sillén delade sin tid mellan Handelshögskolan och det svenska näringslivet.

Den s.k. Kreugerkraschen 1932, och därmed debatten om de auktoriserade revisorernas obundenhet, ledde till att Sillén och tre kollegor fann för gott att lämna Industribyrån. I den följande artikeln kommer Silléns revisionsverksamhet hos Sillén, Tjus, Erikson och Olsson auktoriserade revisorer, d.v.s. STEO, att belysas.

När Handelshögskolan i Stockholm startade sin verksamhet år 1909, ungefär tio år efter att de första handelshögskolorna startat ute i Europa, pågick fortfarande debatten om ändamålet med handelshögskolornas undervisning. Vad som diskuterades i akademiska kretsar var bl.a. frågan om ämnet Handelsteknik kunde betraktas som en vetenskap eller om ämnets praktiska karaktär gjorde att det inte hörde hemma på högskolenivå. Inom köpmannakåren i Sverige hyste man emellertid den motsatta typen av farhågor, nämligen att Handelshögskolans undervisning skulle bli för teoretisk och att de praktiska inslagen skulle få en alltför undanskymd ställning. Kanske får man se uttalandet av Handelshögskolans direktions ordförande Alfred Lagerheim vid invigningshögtidligheten år 1909 om att undervisningen vid Handelshögskolan i Stockholm framför allt skulle ”tjäna praktiska ändamål” mot den bakgrunden.

Att förväntningarna på en professor i handelsteknik skilde sig från de förväntningar som de övriga professorerna på Handelshögskolan mötte kan illustreras med tillsättningen år 1910 av tysken Ernst Walb, som blev den förste svenske professorn i handelsteknik. Trots att denne inte hade författat något vetenskapligt arbete kallades han till professor – ett förhållande som skulle ha varit otänkbart i varje annat ämne. Handelshögskolans rektor professor Carl Hallendorff rättfärdigade emellertid beslutet med att handelsteknik var av så ”eminent praktisk art” att den praktiska yrkeserfarenheten kunde få väga tyngre än den vetenskapliga skolningen. Eli Heckscher, som vid detta tillfälle var professor i nationalekonomi med statistik vid Handelshögskolan, uttryckte dock sitt missnöje med utnämningen och menade att en utnämning av det här slaget måste betraktas som en engångsföreteelse.

För att få handelshögskolediplom krävdes att studenterna hade tillfredsställande kunskaper i Nationalekonomi med statistik, Handelsteknik, Ekonomisk geografi eller Stats- och Rättskunskap samt ett levande främmande språk. Av dessa var det, som framgått ovan, handelstekniken som framför allt skulle leva upp till förväntningarna om praktiskt användbar kunskap. Naturligt nog kom därför de praktiska meriterna att väga tungt vid de diskussioner som föregick Silléns anställning vid Handelshögskolan, när Ernst Walb 1911 återvände till Tyskland. Avgörande var således att Sillén, förutom studentexamen vid Katedralskolan i Uppsala, ettårig handelsutbildning vid Schartaus handelsinstitut i Stockholm och tvåårig handelsutbildning vid Handelshögskolan i Köln, dessutom hade sex års praktiska erfarenheter från anställningar som kontorist på United Shipping Co Ltd i London, sekreterare och utrikeskorrespondent på Sveriges Allmänna Exportförenings byrå i Stockholm, utrikeskorrespondent hos Aktiebolaget Separator i Stockholm samt prokurist och ensam souschef vid Separators dotterbolag i Berlin.

Silléns sexåriga praktik var således den merit som var mest betydelsefull när han utsågs till Walbs efterträdare som huvudlärare i handelsteknik. Någon omedelbar kallelse till professor blev det emellertid inte fråga om för Sillén – här kan man tänka sig att Eli Heckschers tidigare starka protester mot utnämningen av Walb spelade in – utan han utlovades i stället en professur så snart som han författat ett större vetenskapligt arbete. Den starka betoningen på betydelsen av praktiska erfarenheter fick också den konsekvensen att Sillén – med bibehållna anställningsförmåner vid Handelshögskolan – jämsides kunde åta sig ett arbete som chef för den planerade Industribyrån. Initiativet till denna hade tagits av Industriförbundets verkställande direktör Erland Nordlund, som vid ett styrelsesammanträde under förbundets första år 1910 föreslagit att man skulle inrätta en konsulterande ”juridisk organisativ byrå”. Tillkomsten av byrån illustrerar att det inom den svenska industrin runt 1910-talet fanns ett stort behov av kunskap om hur man skulle organisera verksamheten. De speciella arrangemang som man gjorde beträffande Silléns tjänst, med halvtidsanställningar på Handelshögskolan respektive Industribyrån, tyder på att man ansåg att en professor i handelsteknik borde vara en användbar person även för det svenska näringslivet. Arrangemanget med Silléns anställning var emellertid något som drevs fram av omständigheterna och inte en följd av medveten planering. Trots detta är det tydligt att man inte såg det som någon nackdel för Handelshögskolan att Sillén fick denna möjlighet till parallella sysselsättningar. På så sätt kunde man försäkra sig om en varaktig koppling till näringslivet. Genom Silléns anställning vid Industribyrån fick han redan från början en inträdesbiljett till den svenska industrin, med allt vad det innebar av goda kontakter och konsultuppdrag. Om Sillén hade gått med på Carl Hallendorffs ursprungliga erbjudande om anställning vid enbart Handelshögskolan, är det sannolikt att utvecklingen i ämnet Företagsekonomi hade blivit en annan än den nu blev.

Lösningen med parallella anställningar vid Handelshögskolan och Industriförbundet ledde till att Sillén fick den goda ekonomi som var en av förutsättningarna för att han skulle acceptera befattningen. Redan 1915, d.v.s. det år då Sillén utnämndes till professor, var hans årsinkomst 18.000 kronor, medan rektor Carl Hallendorff och nationalekonomen Eli Heckscher hade årslöner på endast omkring 15.000 respektive 10.000 kronor. Inkomstskillnaderna mellan en professor i handelsteknik och övriga professorer var dock inte något unikt för Sverige. Även i Tyskland betalades professorerna i dessa ämnen bättre än övriga universitetsprofessorer. Detta kom också att gälla för Walb, som när han anställdes som Handelshögskolans första lärare i handelsteknik år 1909 fick högre lön än de ordinarie professorerna Eli Heckscher och Gunnar Andersson. Skälet till dessa förmånliga behandlingar av företrädarna för ämnet Handelsteknik var enkelt. Handelshögskolorna måste konkurrera med näringslivet om deras tjänster, och denna konkurrens utföll, liksom fortfarande ofta är fallet, till praktikerns fördel.

Under de två år som Walb hade ansvaret för undervisningen i Handelsteknik var utbildningen i stort uppbyggd efter hans tidigare undervisning vid handelshögskolekurserna i Köningsberg. Eleverna examinerades inom områdena Bokföring, Penning-, check-, giro- och växelrörelse, Hypotek- och värdepapper och Varuomsättning. När Sillén kom till Handelshögskolan år 1912 genomförde han förändringar. Den tidigare starka betoningen på bank- och penningväsendet fick nu ge vika för en breddning av ämnet. Sillén ansåg att studenterna borde få en allmänbildning inom alla dess delar. Som ensam föreläsare, undantaget läraren i bankteknik, fanns det nämligen ingen möjlighet för Sillén att genomföra den specialisering av ämnet som vid denna tid påbörjats i Tyskland.

Den starkt begränsade tillgången på kompetenta lärare i handelsteknik ledde till att Sillén själv under de första decennierna vid Handelshögskolan fick svara för den allra största delen av undervisningen. Trots den mycket hårda arbetsbelastning som detta måste ha inneburit för honom lyckades han föra in en rad nya områden i ämnet: Affärskontorets organisation, Revisionsteknik, Handelsaritmetik, Fabriksorganisation med självkostnadsberäkningar, Varuhandelns organisation och teknik, Kommunikationsväsendet i varuhandelns tjänst samt Institutioner i varuhandelns tjänst. Bokföring, Balansteknik och balanskritik, Bankteknik, Betalningsmedel och betalningsmetoder samt Värdepapper och värdepappershandel hade förekommit redan på Walbs tid. Eftersom den handelstekniska litteraturen vid denna tid var ytterst knapphändig måste Sillén till stor del själv svara för datainsamlingen till föreläsningarna. Man kan således konstatera att Silléns verksamhet som professor på Handelshögskolan krävde en stor arbetsinsats – detta gällde i särskilt hög grad under de första åren.

Om man försöker uttala sig om orsakerna till valet av de nya ämnen som Sillén tog med på schemat, kan man konstatera att hans egen handelshögskoleundervisning i Köln innehållit mycket inom områdena Varuhandelns organisation och teknik, Kommunikationsväsendet i varuhandelns tjänst samt Institutioner i varuhandelns tjänst, men att dessa föreläsningar där hört till ämnet Nationalekonomi. Att gränsen mellan handelsteknik och nationalekonomi under många decennier skulle komma att bli suddig både i Sverige och i Tyskland finns det flera belägg för. Ett flertal ämnesområden kom därför vid Handelshögskolan i Stockholm att behandlas inom både handelsteknik och nationalekonomi. Under Handelshögskolans andra läsår förekom exempelvis föreläsningar i Industriell organisation på den nationalekonomiska institutionen, men dessa upprepades ej, förmodligen därför att handelsteknikerna infört ämnet i sin studieplan. Ytterligare exempel är, förutom Bank- och penningväsendets organisation, Kommunikationsväsendet och Affärsföretagets ekonomi. Sillén kommenterade senare detta förhållande med att man på så sätt inom handelstekniken ”med hänsyn till den högstående nationalekonomiska undervisningen även i företagsekonomiska problem (kunde) ägna mera tid åt sådana delar av ämnet, som i vissa väsentliga avseenden (var) tekniskt betonade”.

Att Sillén införde Fabriksorganisation som ett nytt examensämne hörde samman med att det i Sverige runt 1910-talet blivit alltmer tydligt att många företagare saknade kunskaper inom detta område. Tillkomsten av Industribyrån kan ses som ett konkret bevis på detta, och att Tekniska Högskolan år 1912 började med föreläsningar om industriell ekonomi som ett annat. En faktor som naturligtvis verkade för att Sillén var extra mottaglig för impulser och förväntningar i denna riktning var befattningen vid Industribyrån.

Ett skäl till att Sillén införde Kontorsorganisation på schemat var sannolikt Industriförbundets bedömning, att de svenska företagarna hade behov av kunskaper av vilka möjligheter det fanns att rationalisera inte bara produktionen utan även kontorsarbetet. I Silléns arbetsuppgifter vid Industribyrån ingick det ju också redan från början att han skulle hjälpa företagarna med förmedling och uppköp av kontorsutrustning. Bakgrunden till Industriförbundets intresse i den här frågan var den framväxande kontorsindustrin, med dess stora utbud av bl.a. nya mekaniska kontorshjälpmedel.

Ytterligare ett ämne där det inte fanns någon intressekonflikt med nationalekonomerna var Revisionsteknik. Att detta ämne kom med bland föreläsningarna hörde ihop med att Stockholms Handelskammares revisorsnämnd krävde genomgång av sådan kurs för auktorisation som revisor. Eftersom det av naturliga skäl var Sillén som måste undervisa de blivande revisorerna, är det inte heller förvånande att det ansågs lämpligt att han kom med bland den första kullen revisorer som auktoriserades år 1912.

Tabell 1. Artiklar med anknytning till revision skrivna av Oskar Sillén

År 1914 började Sillén föreläsa inom området Revisionsteknik. Dessa föreläsningar kom han sedan att fortsätta med ända fram till sin pensionering år 1951. Området ingick inte i examensfordringarna annat än för dem som önskade erhålla kompetens för att bli auktoriserad revisor. Sillén menade ändå att föreläsningarna var nyttiga även för andra än dem som tänkte sig revisorsbanan som yrke. Det var ett omdöme som studenterna tydligen höll med om, eftersom det visade sig att de allra flesta följde undervisningen, fastän den inte var obligatorisk för examen. Att innehållet i Silléns föreläsningar även väckte intresse hos en bredare publik kan illustreras med att Silléns offentliga föreläsningar på Handelshögskolan i Revisionsteknik år 1929 besöktes av drygt 250 personer.

Den särskilda prövningen i Revisionsteknik brukade studenterna ta efter det att de hunnit få praktisk erfarenhet av revision, alltså efter det att de avslutat sina studier vid Handelshögskolan. Sillén utnyttjade sitt eget kompendium i Revisionsteknik som kurslitteratur och troligtvis ingick även Auditing (Dicksee, 17. uppl. 1951). Med tiden från bildandet av FAR år 1923 fram till pensioneringen 1951, kunde han uppvisa ett betydande författarskap om revision. Som visas i Tabell 1 skrev han dryga tjugotalet artiklar inom området och till detta skall också läggas alla artiklar som behandlade frågor med nära anknytning till revision, d.v.s. lagstiftnings- och andra redovisningsfrågor. Drygt hälften av artiklarna publicerades i nordiska och tyska tidskrifter. Att Sillén gärna informerade om utvecklingen av revisionsväsendet både i Sverige och i utlandet och att han funderade över frågan om revisionsyrkets etik framgår av titlarna. Den sista artikeln som Sillén skrev inom området handlade om förvaltningsrevision i svenska aktiebolag, vilket var ett ämne som låg honom varmt om hjärtat. Eftersom Sillén var en omtyckt föredragshållare och dessutom en omvittnat skicklig sådan, höll han även i många olika sammanhang föredrag om revision. ”Om revisorer och revision” var en vanlig titel på föredragen som bl.a. hölls på uppdrag av FAR, olika handelskammare, Bankmannasällskapet, Mercurigillet och Föreningen Mercuri-Schartauanerna.

Man borde kunna förvänta sig att Sillén genomförde förändringar på föreläsningsschemat, när han efter några år hade lärt känna Handelshögskolan och undervisningen där bättre. Det gjorde han emellertid inte, utan han höll hela tiden fast vid den ursprungliga inriktningen. I stället för att ändra i föreläsningsprogrammet ägnade sig Sillén åt att fördjupa undervisningen inom de delar som han redan föreläste om, samt åt att producera nytt undervisningsmaterial. De ändringar som vidtogs gällde prioriteringen mellan de olika ämnesdelarna, formerna för undervisningen, examinationsformerna samt den litteratur som ingick i examensfordringarna. Sedan Sillén blivit professor ägnade han stor tid till föreläsningarna i Balansteknik och balanskritik, vilka i mitten av 1930-talet upptog närmare 60 procent av hans totala föreläsningstid. En av hans böcker kom att bli en klassiker inom balansläran: nämligen föredraget vid den 3:e Interskandinaviska Revisorskongressen i Helsingfors, som publicerades under namnet Nyare balansvärderingsprinciper (1931). Den kom ut i tio upplagor, varav de två sista efter hans död efter bearbetning av hans nära medarbetare Sigurd Löfgren.

Även om Sillén själv lyft fram ämnet Fabriksorganisation när han kom till Handelshögskolan, höll han själv inte särskilt många föreläsningar i ämnet. Antalet ökade när först Robert Kristensson och sedan Gerhard Törnqvist tog över dem. Fram till början av 1920-talet höll Sillén föreläsningar om Affärstransaktionernas teknik, men dessa kom sedan successivt att övertas av Gerhard Törnqvist. Vid tiden för Törnqvists utnämning till professor i distributionsekonomi år 1934 hade Sillén helt koncentrerat de egna föreläsningarna till Kontorsorganisation, Balansteknik och balanskritik samt Revisionsteknik.

Oskar Silléns verksamhet vid Industribyrån skulle enligt överenskommelsen med Sveriges Industriförbund bestå av revidering av böcker och att organisera företag ”enligt moderna metoder”. Dessutom skulle man inom avdelningen förmedla köp av viss kontorsutrustning samt syssla med förlagsverksamhet. Redan under det första året fick byrån gott om uppdrag. Uppdragens mångfald, samt det faktum att flera av dem föll utanför Silléns kompetensområde, ledde till att det under åren kom att bildas flera olika avdelningar inom Industribyrån.

Verksamheten de första åren bedrevs i stort enligt de riktlinjer som Sillén hade överenskommit med Industriförbundet. Byrån gav råd och utlåtanden i frågor som rörde organisation av kontorsarbete. Särskilt arbetade man med att organisera bokföringsarbetet enligt moderna principer ”med särskild hänsyn tagen till en effektiv själfkostnadsberäkning”.

Under de första åren gällde det för Sillén att göra Industribyrån känd och att sprida budskapet om vilka typer av tjänster som man kunde erbjuda. Såväl företag som enskilda personer vände sig till byrån i frågor om bokföring, organisation och värderingsprinciper. Dessutom anlitades man av en del allmänna och kommunala institutioner.

Under åren 1912–1914 var Sillén medlem och sekreterare i en av Sveriges Industriförbund tillsatt revisorskommitté. En ny aktiebolagslag hade nämligen trätt i kraft år 1912 och detta medförde ett behov av att revisorsanvisningar utarbetades i överensstämmelse med den nya lagen. För kommitténs räkning skrev Sillén ”Handledning för revisorer av industriella aktiebolag”, som återfunnits bland Centrala Revisorsnämndens handlingar. Eftersom denna nämnd inte bildades förrän 1919 finns det anledning att förmoda att Silléns handledning spreds bland dem som arbetade med revision under åtminstone hela 1910-talet.

Under åren 1914–1919 utförde Sillén konsultuppdrag i 153 företag, varav 121 var industriföretag. Eftersom han var auktoriserad revisor blev det naturligt att uppdragen även omfattade ”yrkesmässigt utförande av revisioner”. Sillén blev vald till revisor i flera företag, något som i 1913 års verksamhetsberättelse kommenterades med orden: ”Det är att förmoda, att allt efter som de auktoriserade revisorernas institution mer och mer blir känd och uppskattad, detta område av byråns verksamhet skall få ökad betydelse.” De följande åren blev revisionerna den huvudsakliga verksamheten, även om man fortfarande inom avdelningen utförde organisationsarbeten och ekonomiska utredningar. Detta förhållande poängterades av att avdelningen år 1921 bytte namn till Avdelningen för ekonomisk organisation, och 1929/30 till Revisionsavdelningen.

Medhjälpare rekryterade Sillén dels genom att erbjuda vissa av sina tidigare elever anställning, dels genom ett ansökningsförfarande. Det fanns gott om intresserade studenter från Handelshögskolan som hörde sig för om arbete – så många att alla som önskade anställning inte kunde erbjudas plats. Sin förste medhjälpare, Seth Svensson, anställde Oskar Sillén år 1913. Denne, som tillhörde Handelshögskolans första årskull, de s.k. 09-orna, kom att bli Industribyrån trogen till 1950. Han följdes under årens lopp av många blivande revisorer, som fick sin första praktik hos Oskar Sillén vid Industribyrån. Antalet revisorer och assistenter vid AB Industribyråns Organisationsavdelning ökade kontinuerligt till 15 under åren fram till 1932.

Under åren 1912–1932 var det minst 26 revisorer och assistenter som arbetade vid avdelningen. 19 av dem anställdes vid byrån inom två år efter examen vid Handelshögskolan. Av samtliga anställda blev 18 auktoriserade revisorer, varav drygt hälften auktoriserades under sin tid vid byrån. 15 av dessa fortsatte efter anställningen vid Industribyrån som revisorer, nio av dem som auktoriserade. De övriga fick höga befattningar inom industrin.

Verksamheten under tjugotalet kom alltmer att inriktas mot revision och siffergranskning. De auktoriserade revisorerna vid Industribyrån blev valda till revisorer i ett stort antal svenska bolag. Detta gällde inte minst Oskar Sillén, som under perioden 1928–1931/32 stod som revisor i minst 25 bolag med ett aktiekapital större än 200.000 kronor. Av dessa var fem börsnoterade, nämligen Reymersholms gamla industri AB, Allmänna Svenska Elektriska AB (ASEA), AB Nordiska armaturfabrikerna, Sandvikens Jernverks AB och AB Sveriges litografiska tryckerier. Bolagen representerade ett brett spektrum av verksamheter. Det var tre bolag inom fastighetsförvaltning, tre försäkringsbolag, ett elektricitets- och kraftbolag, tre kemisk-tekniska bolag, ett företag inom livsmedelsindustri, sex bolag inom metall- och maskinindustri, två inom massa-, trä- och pappersindustri, fyra inom tryckeri- och pappersförädlingsindustri samt ett inom vardera varuhandel och bruksrörelse. Silléns revisionsuppdrag förefaller i stor utsträckning ha varit en naturlig fortsättning av konsultationer som han utförde under 1910-talet.

Genom chefskapet vid Industribyrån hade Sillén en betydelsefull plattform för sitt arbete utanför Handelshögskolan. Denna utnyttjade han också till att bygga upp ett vitt förgrenat kontaktnät både inom den svenska industrin och med det offentliga Sverige. Det är uppenbart att han genom alla dessa kontakter måste ha fått en mycket realistisk uppfattning om de svenska företagens problem och behov. I undervisningen på Handelshögskolan hade han goda möjligheter att anknyta till dessa, vilket han också gjorde, samt att utveckla teorier rörande realistiska lösningar på problemen. Genomgången av titlarna på studenternas seminariearbeten visar att de i flera fall skrev om företag där Sillén endera haft konsultuppdrag eller var revisor. Detta bör ha inneburit att diskussionerna blev verklighetsanknutna och att studenterna fick en kvalificerad bedömning av innehållet. Samtidigt bör det också ha varit befruktande för Sillén att med studenterna diskutera bekanta frågor och i teoretiska resonemang kanske pröva nya synpunkter.

Men informationen gick också den motsatta vägen. Sillén tog exempel från föreläsningarna och spred dessa ut till företagen. Den information som förmedlades var exempel på metoder och den praxis som tillämpades i olika företag. Sillén utnyttjade således sina olika positioner i näringslivet till att agera som en förmedlande länk mellan Handelshögskolan och olika företag och myndigheter där han hade revisions- och konsultuppdrag.

Professorsrollen kom med tiden att alltmer utvecklas till att omfatta täta kontakter med praktiken och Sillén såg också själv näringslivskontakterna som en förutsättning för professorskapet på Handelshögskolan. För honom blev konsult- och revisionsarbetet en viktig del av rollen som professor. Gränserna mellan Silléns båda roller blev därmed oklara och det är svårt att säga var den ena rollen slutar och den andra börjar. De verkar inte på något sätt ha kolliderat med varandra. Detta är förmodligen också förklaringen till att det inte gått att belägga att Silléns beteende i de båda rollerna skilde sig från varandra. Sillén verkar i stället ha uppträtt ungefär likadant i både professors- och konsultrollen, vilket betyder att han bör ha tolkat de förväntningar som han mötte i de olika rollerna på ungefär samma sätt.

Bertil Ohlin har i en artikel i samband med att Silléns bok Studier i svensk företagsekonomi kom ut 1943 gett uttryck för dessa förhållanden med följande ord:

”Prof. Sillén har under tre årtionden som akademisk lärare i företagsekonomi konsekvent hållit fronten både mot de ’praktiker’, som förkasta all företagsekonomisk teori, och mot de teoretiker, som skulle vilja göra företagsekonomin till en rätt spekulativ och abstrakt disciplin utan närmare kontakt med aktuella affärsproblem. Därför har han också blivit i tillfälle att göra vetenskapligt värdefulla insatser särskilt inom redovisningsväsendets område.”

Källförteckning: