Användning av allmän investeringsfond

När en allmän investeringsfond skall utnyttjas är det en helt ny kalkylsituation. Det ursprungliga syftet med avsättningen får inte styra beslutet. Universitetslektor Ingvar Persson på institutionen för industriell organisation vid Tekniska Högskolan i Lund fortsätter här sin genomgång av lönsamhetsberäkningar i samband med investeringsfonder. Föregående artikel var införd i Balans 6–7/88.

I en tidigare artikel behandlades avsättning till allmän investeringsfond (IF). När de medel som finns i fonden sedan ska utnyttjas, står företaget inför en ny beslutssituation. Syftet med den ursprungliga avsättningen skall då inte styra hur den används. IF skall användas så att det ger bästa ekonomiska utbyte för företaget i den då aktuella situationen. Kalkylen som görs upp skall utgå från de aktuella förutsättningarna.

När IF utnyttjas får detta såväl finansiella effekter (eftersom medlen på spärrkontot utbetalas) som lönsamhetseffekter (eftersom investeringen får skrivas av mot IF och eventuellt ett extra investeringsavdrag utgår). Generellt gäller att det är lönsammare att utnyttja IF än att inte göra det, men om IF inte kan användas för att genomföra hela investeringsplanen, är det viktigt för företaget att bestämma till vilka projekt IF skall användas. Det är också viktigt att kunna bestämma om möjligheten att använda IF ska medföra förändringar i investeringsplanen. Man behöver alltså kunna beräkna vilken lönsamhetseffekt som kan tillgodoräknas kalkylen i ett enskilt projekt. Därför definieras nu två begrepp som är användbara vid analyser av de effekter som användning av IF får, då det används i projekten.

Nettotillskottet är skillnaden mellan grundinvesteringens nuvärde efter skatt om objektet skrivs av på vanligt sätt och grundinvesteringens nuvärde om objektet skrivs av mot IF. Hela återbetalningen tillgodoräknas projektet. Nettotillskottet används för att beräkna till vilka projekt i planen som IF ska användas.

Lönsamhetstillskottet är nuvärdet av det belopp som kan tillgodoräknas för att förbättra lönsamhetskalkylen av ett enskilt projekt. Det beräknas som skillnaden mellan nettotillskottet för objektet och nettotillskottet för bästa alternativet. Lönsamhetstillskottet används för att avgöra om det är lönsamt att ändra innehållet i investeringsplanen eller ändra tidpunkten för genomförande.

Lönsamhetstillskottet innebär, att ett objekt får tillgodoräknas skattekonsekvenserna, för det bästa alternativa utnyttjandet av fonden. Det kan därför beräknas som skillnaden mellan alternativens skattekonsekvenser.

Notera att varken ”Nettotillskottet” eller ”Lönsamhetstillskottet” anger den faktiska lönsamheten av att utnyttja IF. Nettotillskottet är normalt större än den faktiska lönsamheten, eftersom delar av detta skulle kunna frigöras utan att företaget investerade.

Med hjälp av nettotillskottet kan företaget beräkna till vilka projekt i planen som IF företrädesvis skall användas. Ju högre nettotillskottet är, desto bättre blir det ekonomiska utbytet för företaget. Företaget förutsätts då ha en investeringsplan, som visar vilka projekt som skall genomföras. Nettotillskottet skall alltså inte användas för att avgöra vilka projekt som skall ingå i planen utan för att avgöra till vilka projekt IF företrädesvis skall utnyttjas.

Tillskottsbegreppen och återbetalningsprocenten

Nettotillskottets storlek är beroende av den andel av det utnyttjade beloppet som återbetalas. Diagrammen är beräknade för 100 % återbetalning. Vid 75 % återbetalning minskar nettotillskottet med 0,25G.

Lönsamhetstillskottets storlek är oberoende av återbetalningsprocenten om alternativet är en annan investering. Då beräknas det ju som skillnaden mellan två avskrivningsserier (samt skillnaderna mellan investeringsavdragen). Är IF större än volymen av projekt i investeringsplanen till vilka IF får utnyttjas, kan bästa alternativ t.ex. vara att avsätta nya medel till fonden. I dessa fall påverkas lönsamhetstillskottet av spärrkontoprocenten.

Nettotillskottet

Nettotillskottet uppgår till (diagram 1 – se Balans 8/9-1988, sid. 59) mellan 52 % och 99 % av G, d.v.s. en mycket stor andel av G. Det ökar med kalkylräntan, vilket beror på att värdet av de vanliga avskrivningarna minskar då kalkylräntan ökar. En inventarie som ger ett nettotillskott på 0,58G vid kalkylräntan 8 %, får vid 18 % kalkylränta ett nettotillskott på 0,67G. Det innebär att nettotillskottet ökar med 0,09G då kalkylräntan stiger från 8 till 18 %.

Längre avskrivningstid ökar också nettotillskottet. De vanliga avskrivningarnas värde blir allt lägre, ju längre bort i tiden de utfaller. Vid 8 % kalkylränta ökar nettotillskottet från 0,58G vid 5 års rak avskrivning till 0,78G vid 25 års avskrivning och 0,87G vid 50 års avskrivning. Generellt gäller således, att vid val mellan vilka projekt i en investeringsplan (ett år) som man skall utnyttja IF till, så prioriteras projekt med längst avskrivningstid.

Extra avskrivningsavdrag ökar nettotillskottet med ca 9 % för maskininvesteringar och hälften så mycket för övriga investeringar. Utgår extra investeringsavdrag endast då IF inte utnyttjas minskar nettotillskottet i stället med samma belopp.

Högre skattesats innebär att de normala avskrivningarnas värde ökar. Då minskar nettotillskottet.

Exempel på användning av nettotillskottsbegreppet

Exempel 1. Ett företag har projekt i investeringsplanen för 28 Mkr, fördelade på objekt enligt tabell 1.

Tabell 1. Investeringsplanen i exempel 1

Dessutom investeras ca 8 Mkr i FoU. Företaget har 16 Mkr i IF som för tillfället är frisläppta och får användas till såväl byggnader, markanläggningar som maskiner. Ska företaget söka använda sin IF och i så fall till vad? Extra investeringsavdrag utgår inte.

Lösning: Företaget ska utnyttja fonden på ett sådant sätt, att det ekonomiska överskottet maximeras. Det innebär att nettotillskottet skall bli så stort som möjligt. Vi bortser från eventuella framtida dispositioner och antar att hela fonden kan utnyttjas.

Välj därför de projekt i planen som ger högst nettotillskott per investerad Mkr, d.v.s. i % av G. Använd diagram eller slutsatser som dragits, d.v.s. att investeringarna prioriteras efter sin avskrivningstid. Investeringsfonden disponeras då enligt tabell 2.

Tabell 2. Disponering av medel i IF

Ansökan inlämnas för att utnyttja fonden till samtliga byggnader och dessutom till inventarier för 6 Mkr.

Lönsamhetstillskott i enskilda projekt

Eftersom lönsamheten av ett objekt ökar vid användning av IF, kan det även vara lönsamt för företaget att ändra sina planer, då investeringsfonderna släpps fria. Det finns i princip tre olika sätt att förändra planerna.

1. Tidigarelägga planerade investeringar

2. Forcera genomförandet av investeringar.

3. Utöka investeringsplanen med projekt som annars inte är lönsamma.

Lönsamhetstillskottet är det belopp som får tillgodoräknas det enskilda projektet för att förbättra investeringskalkylen. Enligt ovan beräknas det som skillnaden mellan nettotillskottet för objektet och nettotillskottet för bästa alternativet. Avgörande för lönsamhetstillskottets storlek är alltså vilket bästa alternativ som föreligger. Konkret innebär detta, att ett byggprojekt med avskrivningstiden 50 år kan tillgodoräknas förbättrad lönsamhet först då man sökt utnyttja IF för samtliga byggprojekt i planen med samma avskrivningstid. Jämförelseobjekt är då det projekt som därefter har längst avskrivningstid, t.ex. en byggnadsinvestering med avskrivningstiden 25 år. Först när IF utnyttjats till alla byggnadsinvesteringar i planen kan lönsamhet tillgodoräknas för byggnadsinvesteringar med 25 års avskrivningstid och först när IF utnyttjats till alla maskininvesteringar i planen kan lönsamhetstillskottet utnyttjas för att förbättra investeringskalkylen för en maskininvestering.

Lönsamhetstillskottets storlek för en byggnadsinvestering framgår av diagram 2 och 3 (se Balans 8/9-1988 sid. 60). Eftersom jämförelseobjekten måste ha kortare avskrivningstid, blir antalet jämförelseobjekt allt lägre, ju kortare investeringsobjektets avskrivningstid är. Kortare avskrivningstid hos jämförelseobjektet innebär större lönsamhetstillskott. I flertalet fall ökar lönsamhetstillskottet med kalkylräntan. Förklaringen ligger i definitionen av lönsamhetstillskottet, som blir en differens mellan två avskrivningsserier.

Detta komplicerar lönsamhetsbedömningen och innebär att internräntemetoden bör användas med försiktighet. Lönsamhetstillskottet ökar ju investeringens kapitalvärde och ökningen växer i vissa fall med kalkylräntan. En ”normal” investerings kapitalvärde avtar med kalkylräntan. Summan av den avtagande och växande funktionen kan innebära att investeringen får flera internräntor (jfr Hirschleifer, 1958).

Det är alltså både investeringsobjektet och jämförelseobjektet som är avgörande för lönsamhetstillskottets storlek. Vid en byggnadsinvestering med avskrivningstiden 50 år (investeringsobjekt) är lönsamhetstillskottet mindre än 10 % av G om jämförelseobjektet är en byggnadsinvestering med avskrivningstiden 25 år, ca 27–29 % av G om jämförelseobjektet är en inventarie och 35–38 % om jämförelseobjektet är en direkt avskrivningsbar investering.

För en byggnadsinvestering med 25 års avskrivningstid måste jämförelseobjektens livslängd vara kortare än 25 år. I diagram 3 visas lönsamhetstillskottet då bästa alternativet är investeringar i inventarier (19–21 %) respektive direkt avskrivningsbara objekt (26–33 %). Som framgår av diagrammet är de angivna värdena beroende av kalkylräntans höjd. I samtliga fall är lönsamhetstillskottet beräknat utan hänsyn till extra investeringsavdrag.

Lönsamhetstillskottet för en inventarie beror på hur avskrivningarna påverkas, d.v.s. av differensen mellan nettotillskottet för inventarier i det aktuella fallet och nettotillskottet för direkt avskrivningsbara objekt. Storleken på lönsamhetstillskottet vid konsekvent tillämpning av 20 %-regeln blir 7–12 % (diagram 4 – se Balans 8/9-1988 sid. 61).

Exempel 2

Företaget i exempel 1 används även här, d.v.s. att vi utgår från investeringsplanen i exemplet.

Företagsledningen antas nu få 3 förslag till ändringar i investeringsplanen med motiveringen att IF är frisläppta. Uppgiften är då att värdera om dessa ändringar är motiverade av lönsamhetsskäl.

Förslag 1. – Utökning av investeringsprogrammet

Förslagsställaren vill att en byggnadsinvestering på 2000 tkr ska genomföras. Projektet har tidigare förkastats eftersom kapitalvärdet var negativt (200 tkr). Är det lönsamt att genomföra investeringen nu? Extra investeringsavdrag utgår i båda alternativen. Kalkylräntan efter skatt är 12 % och skattesatsen 52 %.

Lösning: Eftersom kapitalvärdet tidigare var negativt, krävs nu ett lönsamhetstillskott som är större än eller lika stort som det tidigare negativa kapitalvärdet. För att beräkna lönsamhetstillskottet måste bästa alternativa utnyttjande av fonden undersökas. Enligt lösning i exempel 1 utnyttjas de 6 sista miljonerna till maskininvesteringar i planen. Den föreslagna investeringen är på två miljoner, varför maskininvesteringarna alltså är bästa alternativ.

Kalkylen i tabell 3 visar, att lönsamhetstillskottet blir 330 tkr och att kapitalvärdet då blir positivt och lika med 130 tkr.

Tabell 3. Kalkylering av lönsamhetstillskott och nytt kapitalvärde i förslag 1

Förslag 2. Tidigareläggning

Man har planerat att genomföra en byggnadsinvestering på 1000 tkr i början av år 3 men vill nu undersöka om det är lönsamt att utnyttja IF och i stället genomföra investeringen i början av år 1. Investeringen blir då 100 tkr dyrare p.g.a. forcerad planering. Dessutom ökar byggnadsindex med 15 % mellan år 1 och år 3. Normal avskrivningstid är 25 år, skattesatsen är 52 % och kalkylräntan med hänsyn till inflation och efter skatt är 12 %. Om inte byggnadsinvesteringen genomförs, kan företaget använda investeringsfonden till maskininvesteringar, som annars ändå skulle genomföras. Någon möjlighet att utnyttja IF om 3 år antas inte föreligga. Extra investeringsavdrag utgår.

Lösning: se tabell 4

Tabell 4. Lösning till förslag 2

Kalkylen i tabell 4 visar att nuvärdet av grundinvesteringen minskar från 767 tkr till 745 tkr. Det är således fördelaktigare att utnyttja IF till byggnadsinvesteringen än att utnyttja IF till maskininvesteringarna. Kan byggnaden under mellantiden utnyttjas så att den ger merintäkter eller sänker driftskostnaderna, kan det bli ännu fördelaktigare.

Förslag 3.

Under år 2 planeras en mycket stor maskininvestering på 15 Mkr. Förslagsställaren menar att denna investering borde tidigareläggas, eftersom investeringsfonderna är frisläppta.

Lösning: Uppgiften är att beräkna om IF kan ge den aktuella investeringen ett lönsamhetstillskott av sådan storlek, att en flyttning är motiverad.

Bästa alternativa användning i planen är enligt exempel 1 maskininvesteringar på 6 Mkr och byggnadsinvesteringar på resterande 9 Mkr. Dessa alternativa användningar ger lika stort respektive större nettotillskott, varför projektet inte kan tillgodoräknas något lönsamhetstillskott.

IF är större än investeringsplanen

Hittills har analysen utgått ifrån, att IF kan utnyttjas till alla typer av investeringar, då det är frisläppt. Det är emellertid mycket vanligt, att frisläppet är begränsat till vissa typer av investeringar, främst byggnader. Då kan naturligtvis inte inventarier eller direkt avskrivningsbara objekt användas som jämförelsenorm vid beräkning av lönsamhetstillskottet. För företag med stora investeringsfonder kan det också inträffa, att IF är större än investeringsplanen under frisläppet.

Principen för beräkningen ska fortfarande vara bästa alternativa användning. Tre alternativa användningar är:

a) Företaget sparar IF och avsätter mindre belopp till fonden än man skulle göra om IF utnyttjades till projektet. Genomförs projektet med IF avsätter man beloppet till IF antingen i årets bokslut eller vid kommande bokslut.

b) Företaget upplöser fonden.

c) Företaget använder fonden till andra projekt vid ett senare tillfälle men användningen påverkar inte avsättningen.

Fall a) innebär i princip att företaget använder fonden, skriver av objektet direkt och avsätter nya medel till fonden. Skattereduktionen blir då omedelbar, lika stor som skattesatsen om avskrivnings- och nedskrivningsmöjligheter är utnyttjade och förskjuten ett år jämfört med utbetalning av spärrkontomedel.

I fall b) får företaget ta upp 1,2 ggr det upplösta beloppet till beskattning. Detta alternativ ger det största möjliga lönsamhetstillskottet.

Vid fall c) tillkommer osäkerheter av olika slag, t.ex. att man inte vet när IF frisläpps nästa gång, vilka investeringsobjekt som finns vid nästa tillfälle, IFs storlek m.m. Det kan därför vara svårt att använda dem som direkta jämförelseobjekt i samband med investeringskalkylen. Samtliga spärrkontomedel kan heller inte få tillgodoräknas, eftersom det alltid finns ett alternativt sätt att få ut en del som ett netto (fall b ovan).

Vid kalkyleringen beräknas lönsamhetstillskottet direkt. Kalkylen innebär en jämförelse mellan skatte- och betalningskonsekvenser då investeringen genomförs utan IF och då investeringen genomförs med IF. Vid jämförelsen ska IF ha samma storlek efter investeringen. Det innebär t.ex., att om bästa alternativet är en upplösning av IF (alt. b), ska betalningskonsekvenserna vid en upplösning av IF tas med i beräkningarna.

Exempel 3

Använd samma förutsättningar som i exempel 2, förslag 1 bortsett från frisläppandets omfattning. Frisläppet antas nu endast omfatta byggnadsinvesteringar och markanläggningar. Företaget har då 6 Mkr kvar i IF, sedan det använts till samtliga projekt i planen som omfattas av frisläppet. Skattesatsen är 52 %. Antag också, att då IF utnyttjas erhålles 100 % av de ianspråktagna medlen och företaget får skriva av hela investeringen vid nästa bokslut. I bokslutet, där av- och nedskrivningsmöjligheter utnyttjas fullt ut, avsätts motsvarande belopp till IF. Spärrmedlen antas därvid finnas i företaget under 12 månader.

Beräkning av lönsamhetstillskott enligt alternativ a): se tabell 5.

Tabell 5. Beräkning av lönsamhetstillskottet i ex. 3, enligt alternativ a

Lönsamhetstillskottet beräknat enligt alternativ a) blir 910 tkr. Om endast 75 % av de använda medlen utbetalas, samtidigt som företaget får betala in 100 % till spärrkontot vid avsättningen ett år senare, så minskar lönsamhetstillskottet.

Beräkning av lönsamhetstillskottet enligt alternativ b) ger emellertid bara 881 tkr, vilket är det högsta belopp som får tillgodoräknas i investeringskalkylen.

Detta lönsamhetstillskott kan jämföras med lönsamhetstillskottet på 330 tkr, som blev resultatet i exempel 2. Lönsamhetstillskottet ökar alltså med 881–330=551 tkr då villkoren för frisläppet förändras. Med ändrade villkor kan lönsamhetstillskottet förändras så mycket, att man bör komplettera kalkylerna med bedömningar avseende tidpunkt för nästa drag hos myndigheten eller regeringen. Är ett frisläpp av IF för inventarier inom räckhåll, bör beslutsunderlaget kompletteras med en kalkyl, där inventarier är jämförelseobjekt. Det gäller framför allt då skattesatsen används vid kalkylering av lönsamhetstillskottet.

Är det lönsamt att uppskjuta användningen av IF till förmån för investeringar längre fram i tiden?

Använda eller skjuta upp användningen av IF är en problematik som kan behandlas på flera nivåer. En fullständig analys innebär att hänsyn skall tas både till företagets aktuella vinster och till förväntade framtida vinster. Här begränsas analysen till projektnivån. Förutsättningen för att det skall vara lönsamt att skjuta upp utnyttjande av IF på projektnivån är, att den framtida investeringen har ett högre nettotillskott.

För att illustrera detta väljs en typ av framtida investering och ett nuvarande alternativ. För att det ska vara aktuellt måste den framtida investeringen ha längre avskrivningstid. I diagram 5 (se Balans 8/9-1988 sid. 62) har valts en byggnadsinvestering med 50 års avskrivningstid och en maskininvestering som nuvarande alternativ. För de företag som idag använder investeringsfonderna, gäller att högst 75 % erhålles från Riksbanken. Därför används denna procentsats i diagram 5 och 6 (se Balans 8/9-1988 sid. 62), medan procentsatsen 100 % valts i diagram 7 (se Balans 8/9-1988 sid. 63). Beroende på om investeringsavdrag erhålles nu och vilket antagande om rätt till investeringsavdrag som gäller vid ett framtida utnyttjande, uppkommer fyra alternativa möjligheter.

Alt 1. Investeringsavdrag till maskininvesteringar nu men inte till byggnadsinvesteringar sedan. Det ger den kortaste tiden. Maximal väntetid vid 8 % kalkylränta är 4,8 år och vid 18 % kalkylränta 1,8 år.

Alt 2. Investeringsavdrag till byggnadsinvesteringen sedan men ej till maskininvesteringar nu. Detta alternativ ger den längsta väntetiden, 9 år vid kalkylräntan 8 % och 3,3 år vid kalkylräntan 18 %.

Alt 3 och alt 4. Dessa alternativ innebär att investeringsavdrag antingen utgår vid båda tillfällena eller inte till något. Eftersom investeringsavdraget är högre för maskininvesteringar blir maximala väntetiden kortare då investeringsavdrag utgår. Observera att antagandet gäller olika typer av investeringar vid de båda tillfällena. Historiskt vet vi att investeringsavdrag under senare år utgått till byggnadsinvesteringar utan att samtidigt utgå till andra investeringar.

Ska fonden sparas till en byggnadsinvestering med 25 års avskrivningstid, minskar den maximala väntetiden enligt diagram 6. Nettotillskottet är ju mindre för den investeringen än då avskrivningstiden är 50 år. Samtliga kurvor förskjuts alltså nedåt i diagrammet. Utgår investeringsavdrag nu medan det inte antas utgå då den senare utnyttjas, blir maximala väntetiden 2,6 år vid kalkylräntan 8 % och 1,3 år vid kalkylräntan 18 %.

I framtiden, då hela beloppet är insatt på Riksbanken, blir tiden ännu kortare, vilket framgår av diagram 7. Utgår investeringsavdrag nu men inte sedan, minskar maximala väntetiden till 1,7 år vid kalkylräntan 8 % och till 0,9 år vid kalkylräntan 18 %.

Exempel 4.

Bestäm längsta tidsskillnaden mellan en maskininvestering nu med extra investeringsavdrag jämfört med en byggnadsinvestering (25 år) utan extra investeringsavdrag. Kalkylräntan är 15 %.

Lösning.

Diagram 6 (gäller då 75 % erhålles från Riksbanken) ger att maximala tiden är 1,6 år.

Diagram 7 (gäller då 100 % erhålles från Riksbanken), ger att maximala tiden är 1,1 år.

Analysen ovan avsåg projektnivån. På företagsnivån finns dessutom möjlighet att göra nya avsättningar till IF, så att även de planerade byggnadsinvesteringarna kan genomföras med IF-medel, naturligtvis förutsatt att tillstånd erhålles. Med de korta tidsperspektiv det här handlar om, är det möjligt att göra totala bedömningar, där hänsyn tas både till företagets vinstsituation och möjligheterna att få utnyttja fonden senare.

Universitetslektor Ingvar Persson, institutionen för industriell organisation vid Tekniska Högskolan i Lund

Referenser

Ahlqvist, E-L: 1985 blir rekordår. 40 miljarder från investeringsfonderna. Dagens Industri, 3 dec 1985.

Johansson, S-E & Edenhammar, H: Investeringsfonders lönsamhet. Norstedts, 1968.

Johansson, M & Johansson, P-O: Byggnads- och maskininvesteringar – en översikt över fonderna 1938–1983. BFR-rapport 9, 1984.

Hirschleifer, J: On the theory of optimal decision. Journal of political economy, nr 4, 1958.

Persson, I: Lönsamhet vid avsättning och användning av Allmän Investeringsfond. Inst. för Industriell Organisation, Lunds Tekniska Högskola, 1986.

Roos, O: Investeringsfonderna. Facklitteratur HB, 1981.

Stenman, O: Investeringsfonderna. Skattenytt, nr 3 1986.

SFS 1979:609; 1980:846, 941, 953, 954, 1369; 1981:906, 1098, 1099; 1982:907, 1186, 1187; 1983:831, 927; 1984:215, 366,; 1986:481, 738; 1987:941, 1148.