Hösten 1987 gjorde Agneta Lolax och Paul Palmstedt – då studenter vid Handelshögskolan i Stockholm – en enkät om hur options- och terminsaffärer redovisats hos 31 svenska företag. De redovisar här sina slutsatser.
På mycket kort tid har nya möjligheter inom den finansiella sektorn öppnat sig. Olika former av optioner och terminer har gett placerare möjlighet att skräddarsy finansiella positioner i termer av avkastning och risk.
Inom FAR har sedan en tid pågått ett arbete med att utröna hur redovisningen av de nya instrumenten ska gå till. Resultatet har bl.a. blivit de utkast till rekommendationer som publicerats i Balans 2/88.
Hösten 1987 gjorde vi, numera f.d. studenter på Handelshögskolan i Stockholm, ett uppsatsarbete med titeln ”Redovisning av optioner och terminer”. Syftet var att med hjälp av en enkät ta reda på hur rörelsedrivande företag, investmentbolag och försäkringsbolag redovisade sina options- och terminsaffärer under 1986 och i bokslutet för 1986. I syftet ingick också att med utgångspunkt från svensk och utländsk redovisningspraxis inventera och kommentera möjliga lösningar på redovisningsproblemen.
Totalt besvarade 31 företag enkäten. Med två undantag (två stora försäkringsbolag) utgjordes undersökningsgruppen av börsnoterade företag.
När undersökningen genomfördes fanns enbart ett uttalande från FARs redovisningskommitté angående redovisning av köpoptioner i aktier att tillgå. Uttalandet publicerades i Balans 3/87, vilket sammanföll med bokslutstidpunkten i många företag. Av undersökningen har inte framkommit i vilken utsträckning företagen tog hänsyn till redovisningskommitténs synpunkter i bokslutet för 1986.
I denna artikel redovisar vi enbart resultatet av undersökningen, utan några diskussioner om lämpligheten eller effekter av de använda redovisningsmetoderna. Vad gäller den typen av diskussion måste vi av utrymmesskäl hänvisa till uppsatsen. Vi går heller inte in på förklaringar av instrumentens funktionssätt; det finns bra beskrivet i utkastet till FARs rekommendation.
Köpoptioner i aktier
När undersökningen genomfördes hade handel med säljoptioner i aktier pågått några månader, så vi valde att bortse från dem i uppsatsen. Vad gäller köpoptioner kan inledningsvis sägas att de flesta företag hade följt huvudlinjerna i det ovan nämnda uttalandet. Skillnader märktes dock på detaljnivå.
En köpt köpoption hade 15 företag av 21 svarande i bokslutet värderat enligt lägsta värdets princip, d.v.s. lägst av marknadsvärde och anskaffningskostnad. Fyra företag hade inte gjort någon värdering alls, utan tagit upp optionen till anskaffningskostnad och två svarande hade kostnadsfört optionen direkt.
Om optionen gått till lösen, d.v.s. använts till att köpa aktien, hade 11 av 13 använt lösenpriset plus premien i enlighet med redovisningskommitténs uttalande. De två företag som hade kostnadsfört optionen direkt använde enbart lösenpriset som anskaffningskostnad.
När det gällde utställda optioner uppvisade företagen stora skillnader i värderingen av den underliggande aktien. Enligt redovisningskommitténs uttalande i mars 1987 skulle den underliggande aktien tas upp till lägst av anskaffningskostnad och verkligt värde, vilket 21 av 22 svarande också gjorde.
Skillnaderna visade sig i synen på vad som skulle vara det verkliga värdet. Inget företag följde redovisningskommitténs förslag att man som verkligt värde skulle använda lägst av lösenpris diskonterat till nuvärde plus skuldförd premie jämfört med börskurs. I stället använde tio företag ovanstående värderingsprincip förutom diskonteringen (vilket också kom att bli redovisningskommitténs ståndpunkt i det nu publicerade utkastet till rekommendation). Fem använde enbart börskurs som det verkliga värdet, ett företag använde enbart lösenpriset, ett företag använde anskaffningskostnad plus erhållen premie som verkligt värde och fyra svarande ansåg att det lägsta av lösenpriset och börskursen var det verkliga värdet.
Om den erhållna premien för en utställd option är skuldförd över bokslutet valde 10 av 18 företag att värdera den skuldförda premien enligt högsta värdets princip. De övriga åtta valde att värdera premien till erhållen betalning i enlighet med uttalandet.
Ränte- och indexoptioner
Vid undersökningstillfället fanns inget uttalande från redovisningskommittén angående ränte- och indexoptioner. Den enda skillnaden mot aktieoptioner som har inverkan på redovisningssättet är dock att man i dessa instrument inte behöver inneha de underliggande värdepapperen. Detta innebär också att en utställd ränte- eller indexoption kan medföra en obegränsad förlustrisk. Av 20 svarande företag tog 16 hänsyn till detta och tog upp en orealiserad men beräkningsbar förlust i bokslutet genom en fiktiv stängning på balansdagen.
I övrigt stämde redovisningsbeteendet för dessa instrument i stort överens med det för aktieoptioner.
Terminer
Den viktigaste redovisningsfrågan vad gäller terminer är när kontraktet ska bokföras. Enligt FARs utkast till rekommendation bokförs terminer normalt inte förrän överlåtelse sker eller slutpunkten nås.
Vår undersökning visade att av de 18 företag som handlade med terminer bokförde fem företag terminerna på avtalsdagen och 13 på likviddagen.
11 av de 12 företag som hade terminer utestående på balansdagen tog upp beräkningsbara men orealiserade förluster genom en fiktiv stängning. Ett företag tog upp förluster endast om det var fråga om väsentliga undervärden.
Majoriteten av de undersökta företagen, men inte alla, följer alltså den svenska definitionen på en affärshändelse och bokför sålunda terminsaffären först på likviddagen. Som jämförelse kan nämnas att amerikansk praxis är att grundbokföra redan på avtalsdagen.
Kombinationer
Ett köp eller utställande av optioner liksom köp och försäljning av terminskontrakt kan vara ett led i en mer omfattande portföljstrategi, där avsikten är att skydda sig mot vissa oönskade kursrörelser. Det kan gälla såväl aktiekursrörelser som räntefluktuationer.
Frågan uppstår då om redovisningen ska avspegla dessa strategier, så att man exempelvis ska kunna kvitta en orealiserad kursuppgång på optionen mot en motsvarande kursnedgång på aktien (det underliggande värdepapperet).
Detta förfarande är i viss utsträckning accepterat av FAR när det gäller aktier som ingår i en portfölj. I USA har man utarbetat ett speciellt system för att bokföra och redovisa denna typ av affärer, s.k. ”hedge-accounting”.
Vi frågade företagen om de bokförde hedgingaffärer på något speciellt sätt. Det visade sig att 24 av 27 företag inte bokförde affärer inom ramen för en strategi annorlunda än normala affärer.
17 av 27 tillämpade kvittning genom kollektiv värdering av optionerna i enlighet med FARs rekommendation om aktier och andelar (nr. 12). På frågan om man tillämpade kvittning mellan olika värdepappersslag, t.ex. så att orealiserad vinst på optioner kvittas mot en orealiserad förlust på aktier svarade 20 företag att man inte tillämpade detta förfarande.
Årsredovisningen
De uppgifter som FARs redovisningskommitté ansåg att företagen skulle ange i sin årsredovisning gällde bokfört värde på aktier för vilka option ställts ut, totalt lösenvärde och skuldförd premie för dessa samt uppgift om den ställda säkerheten och dess storlek.
Genomgående hade 15 av de 21 svarande inte lämnat någon av dessa uppgifter i årsredovisningen.
Agneta Lolax och Paul Palmstedt