Ett rättsfall nyligen visar att en rådgivare som utför sitt uppdrag vårdslöst kan bli ersättningsskyldig inte bara mot uppdragsgivaren utan också mot tredje man. I viss utsträckning går det dock att friskriva sig från ansvar. HD-domen presenteras här av Martin Smiciklas, som är doktorand vid institutionen för handelsrätt vid Lunds Universitet och forskar inom aktiebolagsrätten och skatterätten.
Det är allmänt känt att man som konsult ansvarar för den skada som man av vårdslöshet orsakar sin huvudman. Om man som konsult, t.ex. skatterådgivare, värderingsman eller liknande, bedömer en situation felaktigt och detta är att bedöma som vårdslöst kan man alltså tvingas att ersätta sin uppdragsgivare den skada som denne lider. Detta följer av skadeståndslagen (SkadestL) som säger att skadestånd skall utgå om ej annat är särskilt föreskrivet eller följer av avtal eller i övrigt av regler om skadestånd i avtalsförhållande (SkadestL 1 kap 1 §). Huvudregeln är att SkadestL är tillämplig även i kontraktsförhållanden.
Mindre känt
Men det är kanske mindre känt att man som konsult också kan bli ersättningsskyldig för skada som man genom ett vårdslöst utförande av sitt uppdrag orsakat annan än sin uppdragsgivare. Högsta Domstolen har i ett fall ansett att värderingsman av fastighet är ansvarig för sin värdering av fastigheten även mot annan än den som lämnat honom uppdraget. I rättsfallet NJA 1987 s 692 hade en värderingsman, anlitad av en fastighetsägare, värderat en fastighet till ett för högt belopp. Vårdslösheten bestod i att han felaktigt hade angivit att marken var planlagd för bebyggelse när det i verkligheten rådde byggförbud på marken.
– Ett kreditinstitut lånade ut pengar med värderingen i intyget som grund. Skada uppkom genom att kreditinstitutet vid exekutiv försäljning fick ersättning med ett betydligt lägre belopp än vad som hade influtit om värderingen hade varit korrekt.
Högsta Domstolen ansåg att värderingsintyg för fastigheter var i omlopp i sådan omfattning att det i den allmänna omsättningens intresse kunde krävas av dem att de var korrekt utförda. Det kunde lämnas möjlighet till att variationer förekom, eftersom värdering inte kan vara exakt. Värdering bygger på värderingsmannens yrkesmässiga bedömningar, och dessa fick godtas.
Men i det aktuella fallet var det fråga om en så stor avvikelse att den ansågs försumlig. Slutsatsen blev att värderingsmannen blev ersättningsskyldig för skada som han orsakat tredje man, dvs annan än sin uppdragsgivare.
Även utan brott eller avtal
En ekonomisk skada som någon orsakas utan att det finns ett samband med person eller sakskada kallas för ren förmögenhetsskada. En sådan skada är i princip inte ersättningsgill om det inte finns ett avtal eller om den inte har ett samband med brott. Det nya, som följer av den aktuella domen, är att en ren förmögenhetsskada har ansetts ersättningsgill även utan att något brott har begåtts eller att det finns ett avtal mellan parterna. Det är nämligen vanligtvis inte brottsligt att som konsult vara oskicklig eller vårdslös vid utförandet av sitt uppdrag.
Man skall inte dra för vittgående konsekvenser av målet, men i vart fall för värderingsmän av fastigheter är det klart att deras värderingsintyg kan grunda skadestånd även om det används av annan än den som har lämnat uppdraget.
Vidare kan man nog förvänta sig att liknande bedömning kommer att göras i andra fall där värderingsintyg lämnas, om sådana intyg vanligtvis används för skilda ändamål och av olika personer.
Som ett exempel kan man ta en värdering av ett företag gjord av en revisor på uppdrag av nuvarande ägarna. Denna värdering kan sedan användas för försäljning till tredje man.
Ett sådant värderingsutlåtande kan, med den motivering HD lämnat, komma att jämställas med värderingsintyg för fastighet och följaktligen grunda skadeståndsskyldighet mot tredje man som förlitat sig på det.
Friskriva från ansvar
Hur skall man då göra för att undvika skadeståndsansvar?
Högsta Domstolen har i sin dom lämnat upplysningen att man som konsult kan friskriva sig från skadeståndsansvar. Man får skilja på två situationer som konsulten kan vilja friskriva sig från.
Den ena är att han vill friskriva sig från ansvar för skada som han av vårdslöshet vållar sin uppdragsgivare. Det är tveksamt om en sådan friskrivning är möjlig. Praktiskt sett innebär en sådan friskrivning att konsulten över huvud inte tar ansvar för sitt utförda uppdrag. Ur avtalsrättslig aspekt är det då en diskrepans mellan prestationerna som är orimlig och det kunde måhända anses som ett oskäligt avtalsvillkor, som domstolarna kunde jämka. Rent affärsmässigt är det tveksamt om uppdragsgivare skulle anlita en konsult som helt friskriver sig från ansvar för de uppgifter som han lämnar.
En lösning som troligen accepteras, av både lagstiftning och uppdragsgivare, är att friskrivningen inte är total utan avser en begränsning av ett eventuellt skadestånd. En sådan friskrivning kan då avse vissa handlingar eller situationer eller vara bestämd till ett visst belopp.
Rimlig och rekommendabel
Rent teoretiskt är det inte möjligt att friskriva sig från skadeståndsansvar gentemot tredje man. HD har dock i det aktuella rättsfallet, genom att särskilt anmärka att friskrivning kan ske, ansett detta vara möjligt. Det är alltså lämpligt att man, om man som konsult inte vill stå ansvar mot annan än sin uppdragsgivare, friskriver sig från sådana anspråk över huvud.
Denna friskrivning kan alltså vara total så länge den avser ren förmögenhetsskada och skadan inte har något samband med brott. Friskrivningen bör ske på ett sådant sätt att den blir känd för tredje man. Man kan t.ex. foga in den i själva värderingsutlåtandet. Det är en rimlig och rekommendabel åtgärd att friskriva sig från sådana anspråk. Tredje man har inte betalat ersättning för uppdraget, och att i sådant fall ansvara för skada som denne lider verkar i de flesta fall ur affärsmässig synpunkt inte rimligt.
Martin Smiciklas är doktorand vid institutionen för handelsrätt vid Lunds Universitet