Det är skrämmande liten tid som en ekonomstuderande får ägna åt etik och affärsmoral. Detta trots att de tvivelaktiga affärerna under 1987 har överskridit alla gränser. Högskolelektor Sune Jansson vid Högskolan i Örebro efterlyser en vitaliserad debatt.
Skatteplanering i form av kommanditbolagsaffärer och vinstbolagstransaktioner har förekommit under lång tid. Under 1987 har dock antalet transaktioner och deras uppläggning överskridit alla gränser. I samband härmed måste frågan om var revisorn sätter den etiska gränsen aktualiseras. Det är en sak att revisorn strikt legalt går fri från efterräkningar från samhällets sida och kanske också från klientens sida. Det är en annan sak om han också kan anses ha handlat etiskt försvarbart.
Låt mig illustrera frågeställningen med ett praktiskt exempel. I det stora byggnadsbolaget med en omsättning av 100 Mkr har ansamlats avsevärda vinstmedel, både beskattade och obeskattade. I slutet av 1987 genomförs en typisk vinstbolagsaffär med inkråmsöverlåtelse och namnändring etc. Denna transaktion i sig medför inga skatterättsliga problem och är enligt praxis helt tillåten. I det rensade bolaget avsätts nu maximalt belopp till allmän investeringsfond. Inbetalning på spärrkonto avses ske vid deklarationens avlämnande våren 1988 (?). I januari 1988 överlåts samtliga aktier i bolaget till ett 50.000-kr textilföretag. En av de tre aktieägarna i detta bolag har nyligen återkommit till praktisk verksamhet efter en längre tids vistelse på statens bekostnad för grov ekonomisk brottslighet. Köparna av fonden betalar givetvis aldrig in några medel till investeringskonto utan njuter sedan våren 1988 livets goda på andra breddgrader. Totalt plundrar man på detta sätt hundratals bolag på belopp närmare 1 miljard kr.
Skurkar har alltid funnits och jag blir i och för sig inte särskilt upprörd över köparnas plundringståg. Man kan kanske fråga sig om inte systemet alltför lätt tillåter denna typ av brottslighet, men reglerna är nu sådana att det är möjligt. Vad som däremot upprör mig är de seriösa advokater och revisorer som sammanfört säljare och köpare, utformat avtal och medverkat vid värdering etc. Revisorn tillvaratar sin klients intressen och minimerar skattekostnaden för denna samt tjänar själv för varje transaktion ett inte föraktligt arvode. Jag har dock mycket svårt för att tro att han inte också varit helt på det klara med eller i varje fall bort inse att de sålda vinstmedlen aldrig skulle komma att betalas in till investeringskontot.
Rena papperskonstruktioner
Förutom dessa rena rån av skattebetalarna har 1987 ju också kännetecknats av alla kommanditbolagsaffärer. I de flesta fall jag träffat på är det fråga om rena papperskonstruktioner där någon form av reell rörelse, någon substans i bolagen, aldrig funnits. Det enda syftet med transaktionerna har varit att åstadkomma skatteavdrag för bolagets delägare. Mycken möda har lagts ned på att bygga upp civilrättsligt helt giltiga konstruktioner där samtidigt alla affärsrisker etc. för delägarna har eliminerats. Dessa affärer har varit goda affärer för skatterådgivarna och revisorerna men blir nog för de flesta delägare en dyster påminnelse om svårigheterna att tolka gällande skatterätt. Jag anser själv att frågan är helt klar: formellt korrekta men sakmässigt fiktiva transaktioner har svensk skatterätt sedan lång tid underkänt. Och jag har faktiskt svårt att känna medlidande med dem som nu får bruna kuvert med beslut om upptaxering och i många fall också skattetillägg.
Bägge de nu berörda områdena aktualiserar frågan om hur långt revisor och skatterådgivare skall gå i fråga om att tillvarata klientens intresse. Vid någon punkt finns definitivt en gräns där riskerna för övertramp blir för stora. Under 1987 har denna gräns klart överskridits och FAR och andra organisationer bör ta initiativ till att vitalisera debatten kring revisorsetik. På samma sätt borde våra högskolor se över sina kursplaner för ekonomutbildningen. Det är skrämmande liten tid, och i många fall ingen tid alls, som en ekonomstuderande under sina tre och ett halvt studieår berör frågor om etik och affärsmoral. Med frånvaron av en diskussion kring vad god etik innefattar får vi också de ekonomer och det näringsliv vi förtjänar.
Sune Jansson, högskolelektor vid Högskolan i Örebro