Varför finns det ingen Föreningen Auktoriserade Controllers i Sverige? Sten Jönsson, professor vid Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet, funderar här kring om det är riktigt att vi har en passiv och oengagerad kår av anställda i våra ekonomiavdelningar och, om så är fallet, vad orsakerna kan vara. Han föreslår även vad som borde göras.
I det framväxande kunskapssamhället blir professioner som hanterar information allt mera betydelsefulla. Advokater, revisorer och finansmarknadens aktörer är några exempel.
De personer som arbetar med företags och förvaltningars interna ekonomistyrning utgör den största yrkesgruppen bland civilekonomerna (motsv.) i Sverige. Ändå finns ingen stark professionell organisation såsom i England och USA. Ekonomifolk i Sverige har lägre professionell status än de borde ha, de har ingen organisation som kan stödja en yrkesmässig integritet och de deltar ytterst sällan i debatten om principfrågor. Är det ett slags människor som blir ekonomichefer, är de så överlupna med arbete att de inte hinner delta i principdiskussioner eller förkovra sig professionellt? Arbetar de så mycket med hemligheter att det blivit en yrkessjukdom att aldrig ha en egen åsikt? Ser VD ekonomichefen som en potentiell konkurrent som inte skall synas ute i samhället? Vad är det för fel på den svenska ekonomichefsprofessionen? Varför finns det ingen Föreningen Auktoriserade Controllers i Sverige?
Vad är en profession?
En profession utmärkes av att dess medlemmar styrs av regler snarare än direkt mätbara resultat. Bakom reglerna för professionellt beteende ligger en kärna av kunskap om verksamhetsområdets orsakssammanhang i form av vetenskap och beprövad erfarenhet. Professionen organiserar sig kring denna kunskapskärna, vinner legitimitet genom att upprätthålla disciplinen inom kåren och åtar sig gentemot omvärlden att underhålla kunskapsutvecklingen och den professionella kvaliteten. I gengäld ges ofta medlemmarna någon form av ensamrätt att utöva yrket, t.ex. genom auktorisation eller legitimering. Professionen måste ständigt legitimera sitt monopol genom att uppvisa en oberoende kvalificerad yrkesutövning till samhällets bästa (broar som inte rasar, hus som är beboeliga, rättvisa, hälsa). Man måste ingripa kraftfullt mot oprofessionellt beteende och man måste ha väl synliga etiska regler. Ekonomiska aspekter och konkurrens inom kåren undertrycks. Professionen måste vara så stor att den kan uppträda som ett kollektiv med valda representanter och kommittéer. De starkaste professionerna har direkt koppling till en universitelsexamen och universitetsforskningen. Många professioner driver egen forskning, förvaltar forskningsfonder eller stöder på annat sätt forskning, allt som ett led i åtagandet gentemot samhället att främja kunskapsutvecklingen inom området.
Professioner har en viktig samhällsfunktion!
Alltsedan 1800-talet har professioners roll i samhällsutvecklingen varit föremål för ett omfattande intresse. Professioner uppfattas vanligen ha följande utmärkande drag:
engagemang för ett serviceideal,
grundas i ett avgränsbart teoriområde,
oberoende och därmed självreglering genom etiska beteendenormer.
Det har också varit vanligt att empiriskt studera utvecklingen av praxis inom olika professionella områden och den debatt som förs i anslutning därtill. Starka professioner utövar ett betydande inflytande på samhällsutvecklingen. Man behöver bara påminna om landstingens krampaktiga försök att styra verksamheten vid våra sjukhus och vårdens utveckling, eller det faktum att ingenjörernas professionella organisering sammanfaller med framväxten av Rationaliseringsrörelsen (Scientific Management). Ibland delegerar staten en del av sin lagstiftningsmakt till professioner i utbyte mot att professionen garanterar att god sed och beprövad erfarenhet ligger till grund för det professionella handlandet. Därmed uppstår ett behov av att bestämma vem som tillhör respektive inte tillhör professionen. Att bli auktoriserad medlem av professionen innebär att man måste uppnå en viss minimal kunskapsnivå (innefattande föreskriven praktik) och att man underkastar sig professionens beteenderegler. Lyckas professionen organisera sig så att den kan upprätthålla ett auktorisationskrav för utövandet av yrket skapas en monopolsituation och därmed politiskt inflytande. Detta kan utnyttjas för att vinna fördelar för medlemmarna som därigenom blir mera benägna att upprätthålla professionens status.
Kort sagt en välorganiserad profession höjer den enskilde medlemmens status samtidigt som den blir en viktig partner i samhällsutvecklingen. En nödvändig förutsättning för att professionen skall kunna etablera en ställning där den kan vara med och påverka samhällsutvecklingen är att den kan samla och identifiera sina medlemmar.
Förutsättningarna för ekonomiarbete förändras snabbt!
Som professor i redovisning har man all anledning att oroa sig inför framtiden. Mycket tyder på ett kraftigt vidgat arbetsfält för ekonomifunktionen och stora förändringar till följd av den allmänna professionaliseringen av arbetslivet. Kompetenser måste hela tiden underhållas och utvecklas. Det göres genom tillförsel av information – relevant information. För att avgöra vad som är relevant information måste man vara välinformerad om villkoren i den verksamhet där informationen användes. Det räcker inte att ösa ut större mängder av samma ekonomiinformation med hjälp av större datorer och tjockare kablar. System och tillgänglighet kommer att förändras kraftigt, men framför allt måste vi alltmer lita till förnuftiga beslut av engagerade och serviceorienterade ekonomimänniskor. Larmet har gått! Johnson & Kaplan (1987) konstaterar att dagens ekonomisystem tillhandahåller rapporter som inte är relevanta för de uppgifter verksamhetsansvariga har att lösa. Idégrundlaget för dessa system byggdes upp i samband med taylorismens genomslag och som en del i föreställningen om att organiserandet av produktion är en ingenjörsuppgift där det gäller att utforma arbetsuppgifter så enkelt och klart som möjligt och sedan följa upp att utfallet överensstämmer med planen. Efter det att de viktigaste principfrågorna var lösta omkring 1920 har egentligen ingenting nytt tillförts vid sidan av datoriseringen av systemen. Om dessa författare har rätt – läs boken och tänk efter – bör man rimligen räkna med en alldeles särdeles professionell uppryckning så snart ekonomifunktionen frigjort sig från 20-talets föreställningar om hur effektiv produktion går till (och i stället frågar sig hur kunskapsbaserade företag sköts!).
Har dessa författare fel? Då är det hög tid att lägga om utbildningen av ekonomer eftersom den bygger på 20-talets idéer och förmedla vad som framkommit i forskningen på ekonomiområdet under de senaste 20 åren. Vet de som arbetar i våra ekonomiavdelningar vilken utbildning som ges idag? Vad tycker de om den omfattande reformering av civilekonomutbildningen som genomfördes för 5–6 år sedan?
Inom såväl offentlig förvaltning som större företag drivs ibland sedan länge en omfattande delegering av befogenheter och ansvar till lokala enheter med åtföljande nya krav på uppföljning och aktivt controllerarbete. Är det riktigt att en betydande del av den ekonomiadministrativa professionen sitter fast i gamla beteendemönster och egentligen inte deltar i moderniseringen av organisationen med motiveringen att man inte har tid; alla dessa rapporter (som ingen läser!) skall ju fram. Är det inte dags att prioritera om?
Informationsteknologin utvecklas snabbt, men kanske ännu snabbare får vi fram mjukvara som kan vara kraftfulla hjälpmedel när det gäller att underlätta de mera standardiserade professionella bedömningarna och förädlingen av ekonomisystemens reguljära rapporter. Erbjuder ekonomiavdelningarna kundanpassad service till resultatenheterna idag? Det är i och för sig er framgång att grafikprogram används för att skapa mera överblickbara rapporter, men hur är det med den bakomliggande analysen? Visst kan man göra mycket mer när det gäller att ta fram verksamhetsrelaterade nyckeltal och illustrera vad det är som driver kostnaderna just på den avdelningen! Är det tillräckligt att bara skicka ut de där rapporterna! Har ekonomiavdelningen funderat på att systematiskt gå in för att prata igenom rapporterna med mottagarna, inte alla och hela tiden men några ibland?
Hur är det med förbättringen av datafångsten? En survey i USA förra året (publicerad i Journal of Accounting and EDP no 3 1987) visade att i automatiserad industriproduktion var sena rapporter och oförminskad pappershantering typiska trots automatiserad datafångst. Ekonomifolket uppvisade dessutom ett i det närmaste obefintligt intresse för att utveckla nya ekonomisystem som hänger med i automatiseringen av produktionen. Direkt lön användes i stor utsträckning som fördelningsbas för overheadkostnader trots att direkt lön nästan eliminerats genom automationen. Är det likadant i Sverige? Troligen inte.
Enligt Olve (1988) har en svensk controller en annorlunda yrkesprofil än sin amerikanska motsvarighet i och med att en svensk controller i mindre grad är ansvarig för bokslutsarbete etc. och i högre grad är engagerad i strategifrågor och är mera affärsorienterad. Detta borde rimligen innebära att den svenske controllern har en god status och bör värdesätta en professionell kompetens.
Men det förekommer mycket lite professionell diskussion kring ekonomistyrning och ekonomifunktionens roll i Sverige. Den professionella diskussionen förs här i kommittéer och slutna rum. När ett fåtal auktoriteter suttit i kommitté och bestämt vad de tycker sitter ärlig svensk tyst och lyssnar när de kommer ut och talar om hur det skall vara. I en undersökning av den svenska redovisningseliten (Jönsson 1985) framkom det att ett antal ekonomichefer i större företag var kända och respekterade, men när de 40 mest respekterade redovisningsauktoriteterna intervjuades fann vi att en mycket stor majoritet av dem som uttalade en uppfattning ansåg att ekonomifolket i företagen var passiva i redovisningsdebatten. Det var 35 som uttalade sig, därav ansåg 28 att ekonomicheferna var passiva och 7 instämde i den uppfattningen men tillade att det är andra kategorier också! Ingen tyckte att representanterna för ekonomifunktionen var aktiva eller initiativrika i debatten om principer och nya lösningar! Vad är det som är fel – var ligger förklaringen?
Följande förklaringar framfördes av redovisningseliten:
– Man har inte tid/Ekonomiavdelningarna är underbemannade (12)
– Det finns inget incitament/intresse att delta i debatten (11)
– Ekonomen är inåtvänd/gör som VD säger/VD representerar utåt (11)
– Ekonomifolket är dåligt organiserade/dålig kontakt sinsemellan (8)
– De har en konkret/praktisk läggning och skriver inte om de slipper (4)
– Extern redovisning är en oviktig del av jobbet, revisorn bestämmer (3)
– Ekonomifolket har låg status (2)
Det var faktiskt någon som sade att ekonomen sitter så nära företagets hjärtpunkt (har insyn i så mycket hemligheter) att man måste vara diskret, vilket innebär att man inte får ha några egna åsikter i principfrågor. Det var också någon som sade att det är en särskild sorts människor som blir ekonomer. Kan dessa förklaringar vara riktiga? Varför är ekonomiavdelningar underbemannade och har en massa övertid? Varför har man inget intresse av debatt i professionens principfrågor? Vill man vara dåligt organiserad?
Vi som arbetar med utbildning av ekonomer tycker att detta är galet. Vi vill ha synpunkter på centrala frågor i yrket så att utbildningen kan anpassas. Vi vill bli förelagda problemställningar som vi kan sätta in forskningsresurser på. Det vore möjligt att åstadkomma en bred höjning av den professionella standarden inom ekonomifunktionens olika områden om högskolorna hade en professionell organisation som samtalspartner.
Splittringen är betydande idag och ingen av de organisationer som finns tycks ha förmågan att samla ekonomerna i kampen för professionell ”excellence”. Mekanförbundet gör viktiga insatser men är dock ett industriförbund. Svenska PEI finns men har inte vuxit tillräckligt för att bli en kraft att räkna med. FAR ger ut redovisningsrekommendationer och kräver att medlemmarna skall vara auktoriserade revisorer. Civilekonomföreningen är organiserad geografiskt i ”kretsar” och ordnar sociala aktiviteter och företagsbesök men knappast några egentliga satsningar på fördjupning eller utveckling (dock har man i augusti 1988 beslutat att tydligare inrikta verksamheten mot olika yrkesområden varvid man först satsar på en sektion för just ekonomifunktionen). Det verkar som om Sveriges Kommunalekonomer är de som är bäst organiserade och de har verkligen i olika skeden spelat en avgörande roll för utveckling och kodifiering av praxis på det kommunala området. Det är inte orimligt att räkna med att bortåt 1.000 högskoleekonomer med inriktning mot ekonomifunktionen kommer att utexamineras per år under överskådlig tid. Det är angeläget att en referenspunkt för dessa ekonomers professionella identitet skapas.
Vad bör göras?
Utvecklingen på många områden av betydelse för ekonomifunktionen är mycket dynamisk för närvarande. Decentraliserat ekonomiskt ansvar ställer nya krav på förmågan att förädla och kommunicera ekonomisk information och utforma nätverk av lokala informationssystem. Kunskapssystem som stöd i arbetet på att förädla ekonomisystemets standardrapporter till relevant information för verksamhetsansvariga, fortsatt internationalisering (EG etc.) med krav på nationella och internationella redovisningskonventioner, ut med controllern i verksamheten och krav på att ”kunna ta folk”, alltmer komplicerade koncernstrukturer, samhälleliga krav på integritet och etiskt uppträdande ... Listan över faktorer som talar för behovet av organisation kan göras hur lång som helst. Bland åtgärder för att tillgodose detta behov kan vi framhålla:
1. Nära anknytning till högskolorna är en fördel
Varje profession byggs kring en kunskapskärna som ständigt växer genom forskning och utveckling. Dessutom definieras ofta en profession genom innehållet i den utbildning som medlemmarna genomgått, därför bör en organiserad profession formulera kraven på utbildningens innehåll och bedriva opinionsbildning i relevanta utbildningsfrågor. Av dessa och andra skäl bör högskolorna engageras i arbetet på att organisera professionen. Ett problem i sammanhanget är att endast handelshögskolorna i Göteborg och Stockholm har avdelningar för redovisning och finansiering. Professionen bör arbeta för att högskolorna stärks vad gäller redovisningsämnet. Det behövs en kraftig ökning av antalet professorer och kvalificerade lärare i ämnet med tanke på den stora volym av studenter som tar avancerade kurser och med tanke på forskningsbehovet. Möjligen är det också lättare att samla professionens medlemmar till debatter och föredrag vid deras gamla lärosäten. Men framför allt är kopplingen till forskningen av avgörande betydelse för en professions utveckling.
2. Eliminera den organisatoriska splittringen!
Civilekonomföreningen har idag ingen yrkesorienterad indelning av verksamheten utan utgår från en examen som är mycket diffus till sitt innehåll. Detta är en extrempunkt när det gäller att undvika splittring, en examensförening. Den andra extrempunkten är att verkstadsindustrins ekonomistyrning diskuteras i ett forum, kommunernas i ett annat och skogsindustrins i ett tredje, vilket resulterar i ett fragmenterat skråväsen där idéutbytet mellan olika erfarenhetsområden minimeras och fördomar och föreställningar om behovet av ”praktiska lösningar” frodas. Det är av denna anledning utomordentligt angeläget att de olika organisationer som är verksamma på ekonomiområdet sätter igång ett samarbete för att komma fram till en gemensam lösning med utvecklingskraft. Civilekonomföreningen borde med sitt stora medlemsantal bilda en sektion för dem som arbetar inom ekonomifunktioner och ta initiativ till en rundabordskonferens om hur utvecklingsfrågorna för ekonomifunktionen skall hanteras.
3. Utvärdera ekonomutbildningen med avseende på framtidens professionella krav!
Det är inte helt rimligt att de utbildningsanstalter som förser yrkesområdet med nya rekryter skall utvärdera sig själva. Det är också viktigt att de blivande arbetsgivarna vet vad som ingår i den utbildning rekryterna har. Därför bör en framstöt göras för att få till stånd en oberoende utvärderingskommitté och en debatt om kraven på utbildningen inför ett nytt sekel.
4. Satsa kraftigt på påbyggnadsutbildning!
Med den knappa resurstilldelning som ekonomutbildningarna har idag är det svårt att åstadkomma annat än en relativt ytlig genomgång av de olika kompetensområdena som skall täckas, någon ordentlig övning i praktisk problemlösning är inte möjlig. Kanske är detta heller inte särskilt önskvärt eftersom studenterna normalt inte har någon erfarenhetsbakgrund att relatera fall och exempel till. Efter ett antal års arbetserfarenhet kan man däremot på ett helt annat sätt inse poängerna med de empiriska forskningsresultat som dock finns och som kunde komma till nytta i masterutbildningar eller en uppdateringskurs inför ett certifikatsprov. Detta förutsätter att professionen bearbetar företagsledningarna så att de inser värdet av en ekonomipersonal i ständig utveckling. Den enskilde ekonomen får lätt beskedet att vidareutbildningen inte får gå ut över tidsplaneringen för månadsbokslutet etc., vilket leder till att det mesta ekonomen kan kosta på sig är en enstaka ”Controllerdag” eller liknande, där det systematiska kunskapsinhämtandet kommer i andra hand efter samtalen med kollegor.
5. Gör något nu!
Tiden går och det kommer inte att vara alldeles lätt att bygga upp en svensk profession på ekonomiområdet vid sidan av revisorernas men det är angeläget att det sker och det finns ingen anledning att vänta.
För att dra sitt strå till stacken bör högskolorna samla sig till ett forskningsprojekt, förslagsvis med rubriken: ”Ekonomifunktionen inför ett nytt sekel”. De båda handelshögskolorna med väletablerade avdelningar för redovisning och finansiering bör ta initiativet och forskare från de andra högskolorna bör inbjudas att delta. Som ett första steg kunde man tänka sig en relativt omfattande enkät till ekonomer och deras kollegor inom andra funktioner, där syftet är att ta fram en profil av ekonomifunktionens roll idag och krav inför framtiden.
Sten Jönsson, professor vid Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet
Referenser:
Jönsson, S., Eliten och normerna. Drivkrafter i utvecklingen av redovisningspraxis. Doxa. Lund 1985.
Olve, N.-G., Controllerns roll. Konturer av en affärsekonom. Mekanförbundet. Stockholm 1988.