I Balans 8/86 riktade godkände revisorn Sven Lundén kritik mot FARs redovisningskommittés utkast till rekommendation Redovisning för andel i intresseföretag. Sven Lundén menade att rekommendationsutkastets metoder inte kunde användas i svenska koncernredovisningar.
Auktor revisorn Per V A Hanner vid Reveko i Stockholm, som är ledamot av redovisningskommittén, försvarar här kapitalandelsmetoden.
I Balans 8/86 har Sven Lundén riktat stark kritik dels mot det i Balans 2/86 publicerade nya utkastet från FARs redovisningskommitté om ”Redovisning för andel i intresseföretag”, dels den i samma nummer intagna kommentaren till detta utkast, som jag skrivit. Kritiken gäller den del av utkastet, vari kommittén redovisat den uppfattningen, att kapitalandelsmetoden kan användas i svenska koncernredovisningar och anvisat regler för dess tillämpning i sådant sammanhang.
Jag får här erinra om att FARs redovisningskommitté i ett tidigare utkast till redovisning av andel i intresseföretag, publicerat 1979, avvisade kapitalandelsmetoden på de grunder som angivits i ett samma år publicerat betänkande från 1974 års bolagskommitté. Detta redovisningskommitténs ställningstagande blev ganska omedelbart kritiserat av två redovisningsmän i Balans 2/80 (auktor revisorn David Jones och ekon dr Rolf Rundfelt) och i Balans 3/80 sökte jag bemöta denna kritik genom att ytterligare utveckla motiven mot kapitalandelsmetoden, sedd ur svensk synvinkel och så som vi då såg saken i FARs redovisningskommitté.
Sven Lundén bygger sin kritik av det nya utkastet delvis på min artikel i 3/80 och hänvisar också till bolagskommitténs betänkande, där skälen för och emot kapitalandelsmetoden och andra former av intresseföretagsredovisning utvecklats. Det avsnittet är i sin helhet ”skuggskrivet” av mig, som då var expert i utredningen.
Ändrad uppfattning
Det kan sålunda synas som om jag har en föga avundsvärd uppgift att nu, sex–sju år senare, försvara en helt annan uppfattning och delvis bemöta mina egna tidigare argument. ”Hur man än vänder sig, så har man ändan bak”, som talesättet lyder. Att både redovisningskommittén och jag själv funnit anledning att ändra uppfattning och varför har redan redovisats i det nya utkastet och min introduktion av detta i Balans 2/86.
Sven Lundén fann det sannolikt att viktigaste orsaken till redovisningskommitténs ändrade inställning till kapitalandelsmetoden varit ”påtryckningar från delar av den svenska industrin”. Jag kan utan vidare dementera detta. Några särskilda påtryckningar har vi inte haft känning av, och önskemålet att få använda kapitalandelsmetoden hos vissa större svenska företag kände vi kanske mer av 1979 än 1985–86, då många av dessa företag infört tekniken att i sina årsredovisningar intaga speciella omarbetningar av sina koncernbalans- och resultaträkningar, upprättade enligt amerikanska redovisningsprinciper (GAAP).
Internationell harmonisering
Nej, de helt avgörande motiven för oss har varit den internationella utvecklingen och den internationella harmoniseringen. Det har med åren blivit allt klarare, att ett utvidgat koncernbegrepp internationellt gjort sitt intåg i vart fall på redovisningens område, och att detta inkluderar intresseföretagen. Vidare har FAR som medlem av IASC ett åtagande att verka för de normer som intagits i International Accounting Standards.
År 1979 såg redovisningskommittén – och jag, både som medlem i denna kommitté och som expert i 1974 års bolagskommitté – kapitalandelsmetoden på traditionellt sätt som enbart en värderingsmetod, ett alternativ till anskaffningsmetoden för värdering av aktier. Metoden var ju i denna egenskap känd sedan länge i utländsk litteratur och praxis. Efter hand har det emellertid blivit allt klarare, att den nu främst utvecklats och betraktats som ett medel att bygga ut koncernredovisningen till att även omfatta intresseföretagen. Detta framgår inte minst av att kapitalandelsmetoden numera vid värderingen beaktar sådana inslag av koncernredovisningsteknik som över- och undervärden samt internvinster.
Inte bara en värderingsmetod
Sven Lundén har angivit en rad grundläggande redovisningsprinciper, som han menar att kapitalandelsmetoden bryter mot. Det finns enligt min mening inte anledning att diskutera dessa i detalj, dels därför att hans bedömning helt bygger på synsättet att kapitalandelsmetoden är enbart en värderingsmetod, dels därför att det finns en enda klart dominerande och grundläggande fråga: Kan det anses tillåtligt att med gällande svenska lagregler utvidga koncernredovisningen till att också omfatta intresseföretagen? (Det är ju bara i koncernredovisningen som kapitalandelsmetoden får tillämpas enligt nya utkastet.) Svaret på denna fråga beror givetvis på hur ”utvidgningen” sker.
Jag har i presentationen av det nya utkastet i Balans 2/86 betecknat kapitalandelsmetodens användning i koncernredovisningen som en ”påbyggnad” av den i lagen nämnda koncernredovisningen för moder- och dotterbolag. Detta uttalande kan behöva ett förtydligande. Det utgår från att följande regler, som i utkastet har föreskrivits för kapitalandelsmetodens användning, iakttages:
Kapitalandelar i intresseföretag redovisas genom partiell konsolidering (”one-line consolidation”) och icke genom ”full konsolidering”.
Andel i intresseföretags resultat redovisas i särskild post i koncernresultaträkningen (eller uppdelas på några få särredovisade poster).
Icke utdelad andel i intresseföretags resultat bindes i bundet kapital.
Genom dessa regler garanteras att den lagstadgade koncernredovisningen för moder- och dotterföretag i det väsentliga icke påverkas av kapitalandelsmetoden för intressebolagen och att koncernens fria egna kapital icke blir större än om kapitalandelsmetoden icke använts.
Realisationsprincipen
Man kan emellertid invända, såsom Sven Lundén också gjort, att koncernens årsresultat och totala egna kapital ändå kommer att inkludera icke utdelade vinstandelar i intresseföretag. Detta strider, säger Sven Lundén, mot realisationsprincipen eftersom det företag som äger andel i intresseföretag befinner sig i minoritetsställning där och alltså icke äger disponera över sin andel i intresseföretagets vinst.
Man kan emellertid fråga sig, om realisationsprincipen verkligen är till fullo iakttagen i traditionell koncernredovisning. Till dotterföretag räknas ju även sådana, där moderbolaget har en knapp majoritet, t ex den klassiska andelen 51 procent, och moderbolagets möjligheter att disponera över sin andel av dotterföretagets resultat är starkt begränsade av hänsyn till minoriteten. Det måste nog erkännas, att principen att endast realiserad vinst skall få redovisas här inte är helt gällande i koncernredovisningen, om man ser det från moderföretagets och dess ägares synpunkt.
Det är inte bara i Sverige man kommit fram till att kapitalandelsmetoden icke godkännes i enskilda bolags redovisning men kan accepteras i koncernredovisningen. Detta har t ex varit basen för metodens ursprungliga acceptans i England. Och i en nyligen publicerad artikel i Balans (4/86) om koncernredovisning i Japan nämnes, att kapitalandelsmetoden där är förbjuden i enskilda företags redovisning men obligatorisk i koncernredovisningen.
Godkänt på FAR-dagarna
Frågan huruvida kapitalandelsmetoden kunde anses tillåtlig i svenska koncernredovisningar var givetvis central för FARs redovisningskommitté vid utformning av det nya utkastet om redovisning för intresseföretagsandelar. Jag kan därför nämna, att sedan kommittén utformat det nya utkastet och däri infört bl a de här ovan nämnda tre särskilda reglerna, vi visserligen själva ansåg att vi därmed gjort den acceptabel enligt svensk lagstiftning men ändock ansåg att utkastet ej borde publiceras förrän denna fråga underställts en större krets.
Så skedde vid en presentation av utkastet i anslutning till FARs årsstämma 1985. Efter föredrag och diskussion i smågrupper fick de deltagande auktoriserade revisorerna besvara ett antal frågor om utkastet, varav de viktigaste var om kapitalandelsmetoden i den utformning den fått i utkastet (bl a med låsning av icke utdelad resultatandel i bundet eget kapital) kunde användas (a) i koncernredovisning och
(b) i enskilt bolags årsredovisning utan att detta skulle strida mot gällande lag. De 52 deltagarnas svar fördelade sig i fallet a på 49 ja och 3 nej, i fallet b på 4 ja, 47 nej och 1 ”vet inte”. Efter ett så övertygande instämmande i redovisningskommitténs uppfattning ansåg vi att utkastet kunde publiceras. Svaren visar emellertid också, icke helt överraskande, att det kan vara svårt för några att helt acceptera ett nytt synsätt på kapitalandelsmetoden.
Sammanfattningsvis
Sven Lundén har i sitt inlägg också pekat på en del av de svårigheter som kan uppkomma vid den praktiska tillämpningen av kapitalandelsmetoden. FARs redovisningskommitté är helt ense med honom om dessa och har därför i utkastet medtagit anvisningar som berör dem. De är också anledningen till att utkastet inte innehåller någon rekommendation av kapitalandelsmetoden utan endast upptar denna som ett av två alternativ vid redovisning av andel i intresseföretag. Det väsentliga i det nya utkastet är liksom i det föregående, att företag med intresseföretagsandelar i en eller annan acceptabel form redovisar sitt resultat resp., vid koncerner, koncernresultat inklusive andel i intresseföretagens vinst eller förlust och att resultat per aktie beräknas med inräkning av sådana resultatandelar. Behovet av en sådan förbättring av redovisningen har länge varit känt men blivit alltmer akut i dagens Sverige, där förändringar i bolags ställning från dotterföretag till intresseföretag eller vice versa blivit alldagliga företeelser.
Per V A Hanner, auktor revisor och ledamot av redovisningskommittén