Jag har fått möjlighet att kommentera Lars Forss i detta nummer införda artikel. Betraktad från Forss och Skandias utgångspunkter är artikeln matematiskt naturligtvis helt korrekt och inte heller beträffande innehållet i övrigt har jag – frånsett det bestämda påståendet att direktpension med kapitalförsäkring skulle vara den säkraste och ekonomiskt mest fördelaktiga metoden för ITP-komplettering – annat än marginella synpunkter. Jag avstår därför från vidare kommentarer, men eftersom jag alltjämt står fast vid mina i Balans 3/85 publicerade beräkningar, såväl vad avser den dubblerade pensioneringsutgiften som beräkningen av alternativ lönekostnad, finner jag det nödvändigt med ett klargörande. Lars Forss har redan innan han färdigställt sin nu publicerade artikel fått kännedom om sakinnehållet i detta.
Lars Forss och Skandia gör sina bedömningar utifrån upprättade finansieringsanalyser. I det i Balans 3/85 diskuterade exemplet erhåller finansieringsanalysen det utseende som framgår av Lars Forss artikel medan jag i absoluta tal inklusive ränteeffekter efter skatt hos arbetsgivaren får följande motsvarande finansieringsanalys:
Premier och räntor | 3.386.300 |
Försäkringsutbetalningar och räntor | 3.624.400 |
Pensionskostnad och räntor | |
Arbetsgivarens totalkostnad | 1.501.600 |
Alltså blir det 14 % billigare med fondförsäkring än utan: (1.739.700 - 1.501.600): 1.739.700. Finansieringsanalysen enligt Skandias modell ger procenttalet 19. Skillnaden i procenttal är av beräkningsteknisk natur som nog kan lämnas därhän. Om resultatet i stort råder enighet.
Emellertid, upprättas en sammanlagd finansieringsanalys för en så lång tid som 25 år, väntar sig åtminstone jag, att med positivt utfall menas att man köpkraftsmässigt ger ut mindre under analysperioden än vad man fått ge ut under samma period enligt jämförelsealternativet. Internräntan i arbetsgivarbolaget var satt till 12 % före och 5.76 % efter skatt. Det har inte saknats kritiker som ställt sig undrande till att jag accepterat denna ränta som ett mått på arbetsgivarbolagets avkastningsförmåga, men i ett marginalresonemang anser jag den angivna räntan försvarbar. För att bevara bolagets köpkraft – eller kapacitet om man föredrar denna term – fordras då att inflationen inte överstiger 5.76 %. Vid diskontering av de av Skandia angivna premierna efter 5.76 % fann jag – vilket jag verbalt redovisat i de beräkningar Forss omnämner i sin senaste artikel – att nuvärdessumman blev den av Forss angivna, varför jag drog slutsatsen att beräkningen gjorts efter 5.76 % inflation men utan beaktande av ränteeffekterna.
Lars Forss har nu visat att Skandia gjort precis tvärtom. Räntan är beaktad men inte inflationen, medan jag beaktat bådadera efter samma procentsats, 5.76 %. Med nuvärde har jag helt enkelt menat betalningsströmmarna inklusive ränteeffekter i dagens penningvärde. Kanske borde jag anat hur det förhöll sig. Som pensionskonsult är jag ju inte ovan vid att se återbäringsillustrationer om 12 % ränteantagande medan inflationen inte omnämns samt jämförelser med ITP-förmåner där lönen och således även ITP-förmånerna outtalat förutsätts förbli oförändrade i absoluta tal under återstående tjänstetid, medan samhället i övrigt antas möjliggöra 12 % ränta på sparande i individuell försäkring. Den senast nämnda jämförelsen är direkt vilseledande men jag vill betona att jag vare sig sett eller känner till att just Skandia gjort sådan jämförelse.
Kapitalförsäkring kan vara ett alternativ att placera permanent överskottslikviditet. I ett sådant läge kan arbetsgivaren naturligtvis ”slå två flugor i en smäll” och även använda försäkringen som pant för ett direktpensionslöfte. Om kapital är en bristvara är lösningen sämre. Detta inses rent intuitivt. Premierna betalas ju utan avdragsrätt i tider med högt penningvärde relativt sett medan utfallet – sedan avkastningen löpande beskattats hos försäkringsbolaget under avtalstiden – sker i tider med sämre penningvärde. Efter den avdragsgilla pensionsutbetalningen återstår 52 % av det utfallande beloppet. Denna återstod är skattefri men detta uppväger inte eftersom i kr som utfaller efter 20 respektive 25 år vid 5.76 % inflation endast motsvarar knappt 33 respektive knappt 25 öre i dagens penningvärde.
Härmed då inte sagt annat än att K-försäkringar använda i andra sammanhang är bra och lönsamma produkter liksom också vanliga pensionsförsäkringar, som p g a att premierna är avdragsgilla och ingen beskattning sker hos försäkringsbolaget, mycket väl kan tåla en inflationsanalys.
Lars Palm, pensionskonsult, Skånes Handelskammare