Associationsrätt: Villkorliga aktieägarlån är alternativ till aktieägartillskott

Tidigare bedömningsgrund för privata villkorslåns behandling i kontrollbalansräkningen kan tillämpas idag.

Den åsikten framför Leif Lundqvist i denna artikel. Hade avsikten varit att skärpa bedömningen skulle en utförlig analys och diskussion funnits med som underlag till den ändrade lagstiftningen och formuleringarna i förarbeten och proposition skulle ha varit klarare.

Det senaste året har det skrivits ett flertal artiklar, som behandlar de problem förlustföretag numera ställs inför när mer än hälften av aktiekapitalet blivit förbrukat. Regeringsrättens dom 1983 (RSV/FB Dt 1983:10) innebar ju att de tidigare så vanligen förekommande villkorliga aktieägartillskotten riskerar att bli dubbel- eller trippelbeskattade. Samtliga artikelförfattare har varit rörande eniga om, att det föreligger ett stort behov i näringslivet att kunna gå in och ge resultatstöd på detta sätt till företag som har akuta – men tillfälliga – lönsamhetsproblem. Däremot har enigheten inte varit lika stor beträffande tolkningen av RR-domen eller vad beträffar aktiebolagslagen och de åtgärder man numera skall vidta. Den följande skrivningen är i huvudsak avsedd att vara en replik på Clas Blix artikel i Balans 5/84 (s 25) samt Göran Grosskopfs artikel i Skattenytt 11/84.

Sammanfattande bakgrund

I näringslivet förekommer det i viss utsträckning, att långivare lämnar s k villkorslån. Det kan vara stat eller kommun som är långivare men även aktieägare, leverantörer och andra intressenter. Dessa lån innehåller ett speciellt villkor – s k efterställningsklausul – som innebär att långivaren eftersätter sin rätt till betalning till förmån för övriga borgenärer och att betalning endast får ske när bolaget har fritt eget kapital. Jag begränsar mig såväl i denna som i tidigare artikel till att behandla enbart den typ av villkorslån, där villkoren är i princip identiska med dem som ges i samband med villkorliga aktieägartillskott.

Clas Blix skriver i sin artikel: ”Denna lösning, vilken ju tillämpats under lång tid av många bolag i Sverige, och vilken fyllt en stor funktion i svenskt näringsliv, är p g a ett uttalande i proposition 1982/83:94, sid 59–60, inte längre möjlig, ...” Detta vore naturligtvis mycket bekymmersamt – speciellt för de aktiebolag som redan före detta uttalande hade denna typ av lån! Vad har Clas Blix rekommenderat dessa? Att träda i likvidation?

Tolkning av tidigare skrivning i ABL 13 kap 2 §

I aktiebolagslagens likvidationsregler fanns det tidigare ingen direkt skrivning om behandling av villkorslån. Man var då hänvisad till egna bedömningar och lagtolkningar. Jag har i min tidigare artikel i Balans 2/84 hänvisat till några författare, som lämnat kommentarer i detta ämne. Som även Clas Blix påpekar i sin artikel har revisorer och aktiebolag med stöd av bl a dessa kommentarer tidigare ansett sig kunna bortse från denna typ av skulder vid upprättande av kontrollbalansräkning.

För att inte dessa lån skall kunna missbrukas är det naturligtvis en förutsättning att vissa formkrav är uppfyllda. Villkoren måste vara väl dokumenterade i en lånehandling. Efterställningsvillkoret får inte ges en sådan utformning, att det kan sägas upp ensidigt från långivarens sida. Lånevillkoret, konsekvenserna för bolaget och bolagets bedömning av likvidationsfrågan måste vara utförligt beskrivet i bolagets årsredovisning enligt god redovisningssed o s v.

Om allt detta har varit väl beaktat har man med rätta kunnat anse sig driva aktiebolaget vidare utan att likvidationsplikt förelegat.

Tolkning av nuvarande skrivning ABL 13 kap 2 §

Med anledning av de ändrade reglerna för beskattning av näringsbidrag m m, som infördes fr o m 1983-06-01 gjordes en följdändring i aktiebolagslagens regler om tvångslikvidation med följande formulering:

”Vidare skall vid beräkningen hänsyn inte tas till skuld på grund av statligt stöd för vilken återbetalningsskyldigheten är beroende av bolagets ekonomiska ställning, om stödet – för det fall att bolaget försätts i konkurs eller träder i likvidation – skall återbetalas sedan övriga skulder till fullo betalts.”

Lagtexten medger enligt denna skrivning särbehandling enbart av lån som lämnats med staten som långivare. Detta bekräftas också av departementschefen i hans kommentar till Sveriges Advokatsamfunds remiss i proposition sid 59–60.

Tolkning av skrivning i prop 1982/1983:94

En lagstiftare kan som bekant inte göra en uttömmande lagtext, som täcker in alla tänkbara situationer i praktiken. För att få stöd för en tolkning av lagtexten är man hänvisad till förarbeten och uttalanden i propositionen. Även dessa kan av naturliga skäl inte alltid vara heltäckande och behandla alla framtida tänkbara situationer. Man måste då som komplement i sitt tolkningsförfarande och läsning av dessa skrifter även ta med lagstiftarens avsikt och syfte med den aktuella lagtexten. Departementschefen skriver i proposition sid 59: ”När det gäller skulder med efterställningsklausul till leverantörer och andra privata borgenärer kan det i och för sig ligga något i tanken att dessa skulder skall undantas i bedömningen av storleken av det egna kapitalet. Syftet med bestämmelserna om likvidationsskyldighet i 13 kap 2 § ABL är emellertid att skydda aktiebolagets fordringsägare mot att det egna kapitalet går förlorat. Det är angeläget att detta skydd är effektivt och inte urholkas med mindre mycket starka skäl är för handen. Enligt min mening är behovet av särregler väsentligt mindre på den privata sidan samtidigt som risken för missförstånd och rättsförluster måste bedömas som större. Undantagsreglerna bör därför inte omfatta leverantörskulder och andra skulder av privat natur.”

Jag anser att ovanstående uttalande måste tolkas enligt följande:

Syftet med hela arbetet med denna proposition var huvudsakligen skattemässigt. Lagstiftaren ville förenkla och förbättra skattereglerna för näringsbidrag. För att göra detta måste man också klargöra behandlingen av sådana stödformer som statliga villkorslån. För att få en rimlig skattemässig behandling av dessa var det nödvändigt att de inte redovisades över resultaträkningen utan skuldfördes hos det mottagande bolaget. En skuldföring kunde dock bli svårbedömd vid behandlingen av aktiebolagslagens likvidationsregler. Man ansåg det därför lämpligt att göra ett förtydligande i detta lagrum, så att en ”självklar” särbehandling i kontrollbalansräkningen blev möjlig.

Lagstiftaren hade således inte någon avsikt att skärpa reglerna för tvångslikvidation enl aktiebolagslagen. Hans enda avsikt var att ge lättnader för näringsbidragen. Advokatsamfundets remissyttrande fick dock departementschefen att pröva frågan, huruvida även privata villkorslån skulle ges en lagstiftad undantagsregel. Detta är dock ett betydligt mer komplicerat och svåröverskådligt tillämpningsområde. Det skulle därför kräva en djupare studie och analys för att inte ge möjligheter till missbruk. Någon sådan utredning ansågs troligen inte nödvändig med hänsyn till syftet med den aktuella lagändringen. Departementschefen gjorde därför ovanstående uttalande, eftersom han antagligen inte ansåg sig behöva ta ställning till lagstiftning om privata villkorslån.

En uttalad avsikt att skärpa bedömningen av lån med efterställningsklausul från privata långivare skulle ha fått en betydligt klarare uttalad skrivning i förarbeten och proposition. Om något sådant syfte fanns med i lagstiftningen, så skulle naturligtvis också en utförlig analys och diskussion funnits med, som underlag till denna ändrade lagstiftning. Det vore väl knappast troligt, att man skulle införa en skärpande lagstiftning utan att med en enda rad beröra effekten för de bolag, som redan har denna typ av privata lån med efterställningsklausul. Jag anser därför att rättsläget är oförändrat idag jämfört med tiden före departementschefens ovan citerade uttalande. Detta innebär enligt min mening, att vi även idag kan tillämpa tidigare bedömningsgrund beträffande privata villkorslåns behandling i kontrollbalansräkningen.

Finns det risk för skada?

Låt oss tänka oss fallet, att ett bolag mottagit ett villkorligt aktieägarlån motsvarande bolagets ackumulerade förluster och att styrelsen m fl gör samma bedömning av ABL som jag gjort ovan. Vilka konsekvenser kan det medföra?

Bolaget kan förstås genomgå en lycklig utveckling och frågan lär då aldrig bli prövad. Skulle däremot bolagets verksamhet senare sluta i en konkurs, så kan det bli aktuellt att pröva styrelsens och andras agerande. Jag vill då direkt påstå, att konkursen förorsakades av negativa händelser som inträffade efter tidpunkten för kontrollbalansräkningens upprättande. (Jag gör här den förenklingen, att jag bortser från att det är olika regler för konkurs och likvidation enl ABL.)

När kontrollbalansräkningen upprättades fanns tillgångar som täckte bolagets skulder och aktiekapital – med undantag av det villkorliga aktieägarlånet som inte medräknats. Personligt betalningsansvar kan därför knappast ha inträtt.

Vid konkurstidpunkten är det villkorliga lånet fortfarande obetalt. Bolaget har ju inte haft något fritt eget kapital. Konkursen beror således inte på detta lån. Vid en senare eventuell utdelning i konkursen får också alla andra fordringsägare betalt i första hand. Det villkorliga lånets efterställningsklausul gör ju att detta betalas i sista hand.

Man kan alltså konstatera, att lånets villkor inneburit, att ingen av bolagets övriga borgenärer lidit skada utan snarare tvärtom. Bolaget tillfördes ju en tillgång i samband med att villkorslånet gavs. SITUATIONEN ÄR ALLTSÅ IDENTISK MED MOTSVARANDE SITUATION MED ETT VILLKORLIGT AKTIEÄGARTILLSKOTT.

Eftersom ingen borgenär kunnat visa, att man lidit skada p g a styrelsens bedömning i samband med kontrollbalansräkningens upprättande, så kan detta knappast innebära några ekonomiska konsekvenser/skadeståndsanspråk mot styrelse m fl.

Ingen borgenär kan heller hävda, att han blivit vilseledd av kosmetik i bolagets redovisning. Bolaget redovisar hela tiden sitt villkorliga åtagande som en skuld. (I fig 1 ges ett exempel på hur en sådan redovisning kan se ut.) Det är egentligen mycket tydligare redovisat än vid det närbesläktade fallet villkorligt aktieägartillskott. Detta redovisas bara inom linjen. Hos långivaren är det samtidigt väsentligt, att villkorslånet redovisas som en osäker fordran så länge som fritt eget kapital saknas hos det mottagande bolaget.

Jag vill påstå, att det funnits tillfällen då villkorliga aktieägartillskott blivit mycket bristfälligt redovisade. Bolagsstämman skall ju först ha fastställt en balansräkning utvisande fritt eget kapital innan bolaget kan skuldföra eller återbetala ett villkorligt aktieägartillskott. Detta innebär att bolagets balansräkning – temporärt – visar en ”god” ställning. Visserligen finns det ett åtagande redovisat inom linjen, men det är tveksamt, om detta är en begriplig och tillräckligt uttömmande upplysning för många av bolagets borgenärer. Inom ett halvår från bokslutet kan bolaget vara tömt på hela sitt fria egna kapital genom en återbetalning av aktieägartillskottet. Personligen anser jag att bolaget skall avkrävas en mycket tydlig upplysning i förvaltningsberättelsen om att detta förhållande avses inträda under det kommande räkenskapsåret. Här bör beaktas, att flertalet av de bolag där aktieägarstöd aktualiseras har en begränsad ägarkrets. Besluten i styrelse och på bolagsstämma blir i dessa fall identiska, då de ”dikteras” av majoritetsägarens representant. Vid årsredovisningens upprättande är därför i praktiken beslut fattat om och när aktieägartillskottet skall återbetalas. Egentligen vore en omedelbar skuldföring – som aktieägarlånet – en tydligare information för borgenärerna. Detta är visserligen inte förenligt med aktiebolagslagen, men det är trots allt ”god redovisning” av ett faktiskt förhållande.

Fortfarande hopp om villkorade aktieägartillskott

Regeringsrättens dom har ju spridit en stor osäkerhet, men många bedömare anser att den varit ett ”olycksfall i arbetet” och inte kan ges generell tillämpning. Ett stöd för denna tolkning kan man möjligen få i ett uttalande från skatteutskottet (SkU 1984/85:2). I en borgerlig motion hade föreslagits att villkorade aktieägartillskott skulle behandlas i skattehänseende så att de anses vara amortering på skuld och inte utdelning. Skatteutskottet uttalade: ”Enligt utskottets mening är den nu aktuella frågan av den beskaffenheten att den i första hand bör avgöras av domstol. Som motionärerna framhållit torde förhållandena i det av Regeringsrätten avgjorda förhandsbeskedsärendet knappast ha varit sådana att de kan anses generellt utslagsgivande i frågan om alla fall av renodlade aktieägartillskott. Med hänsyn härtill anser utskottet sig inte kunna biträda yrkandet i motionen.

Man hade hoppats, att Regeringsrätten vid det här laget skulle haft möjlighet att ”korrigera sig” genom ett nytt utslag i ett renare förhandsbesked. I skrivande stund känner jag dock inte till att något sådant utslag skulle ha kommit. Det lär dock finnas ett flertal förhandsbesked under behandling.

Leif Lundqvist, auktor revisor, Feinsteins Revisionsbyrå AB, Stockholm